De 39 åren.

De 39 åren, en titel jag hämtat från boken som sedan blev en berömd Alfred Hitchcock film.
De 39 åren är det antal år jag varit gift med Anita, 1970 gifte vi oss i Hörby kyrka. Anita i vit bröllopsklänning, slöja och jag i frack, helt enligt etiketten. Jag var lugn när vi stod och skulle gå in för att påbörja vigsel ceremonin, Anita skakade som ett asplöv och jag undrade vad det var för fel på henne. Det gick bra, och nu har det gått 39 år som resulterat i två barn, ett hus och en något för stor trädgård, i mitt tycke. Vi har ingen hund men trädgården, speciellt rabatterna är Anitas skötebarn och jag tittar på. Dagen har hittills firats med en promenad från bostaden till Lunds centrum.
Vid ett besök i Kungsbacka för några månader sedan besökte vi Freeport, där inhandlade jag två stycken golfparaply. Vart tar alla gamla paraplyer vägen? Nu har vi två som ligger i bilen, ett av dessa plockades fram och fick sin premiär vid dagens promenad i något som kan kallas för höstdroppar. Det regnade inte, det var mer ett ständigt droppande. Paraplyet får godkänt, skyddar två på en gång och vi kom hem torra.

Jag har inte skrivit något på länge. Det är viktigt att man håller en positiv syn och framtidstro när man har en sjukdom med trist prognos. Jag försöker så gott det går, men lusten eller inspiration att skriva är inte lätt att locka fram. Att skriva om problem är inte svårt för mig, men jag vill inte skriva om problem, det har de flesta läsarna redan nog av. Jag läser Georges blogg, länk finns till vänster i det här fönstret, han har kärnkraftsenergi i medkänsla och uttrycksförmåga. En man som kan manifestera de små goda sakerna i tillvaron.

Dagarna är så lika. Det är som sirap har smugit sig in de enklaste vardagsbesvär. Årstiden är ju också lite halvdassig, det blir mörkare, gråare och kallare. Brrrrr.

När man står framför altaret, 23 år gammal, lovar och ger löften, då har man ingen aning om framtiden annat än de närmsta åren. Få ordning på bosättning och sedan se om man kan producera en generation till. Efter fyra år i lägenhet köpte vi ett hus som vi fortfarande bor kvar i. Lätt att räkna, äldste sonen blev född samma år och kan jag komma ihåg hur gammal (jo, han är det, han är inte ung längre) han är så vet jag också hur länge jag bott här. Klarar jag inte av det får jag fråga honom, en teknisk doktor i matematisk statistik och det är vi stolta över. Nummer två är civilekonom men han ringer ändå hem och frågar om råd i ekonomiska frågor. Vi är stolta över honom också, en mycket verbal och säker man som finner sina mål.
39 år i äktenskap, 41 år sedan vi träffades. Dagen har inte firats annat än att flaggan flyger på husväggen och det kommit ett SMS från matematikern och ett telefonsamtal. Datumet är lätt att komma ihåg, FN-dagen.
En morgon låg jag och tänkte innan jag gick upp, eller rättare sagt släpade mig upp. Att ingå äktenskap och leva ihop i många år är en förändring i ungdomlig passion till ett annat förhållande som växer fram genom små konflikter och gemensam glädje också. Det är konflikterna som är testet. För många år sedan slängde jag en tallrik i köksvasken och gick ut en runda. Det är den kraftigaste eruptionen så vitt jag kommer ihåg. Sedan har jag ju varit lite lack, arg, förbaskad eller rasande men dolt det så gott det gått. Det har förstås märkts ändå.

”Vad är det?” – ”Ingenting!” – ”Jo det är det visst det!”
Då är det dags att liksom linda in det lite försiktigt och få det ut världen. Men det är ju inte bara jag som kan bli lite ilsken. Eller blev.
Nu är läget ett annat. Att tänka tillbaka är en sak. Att leva idag och då få uppleva en kärlek som är ofantligt många gånger större än vad jag någonsin kunde föreställa mig är en välsignelse, en känsla som gör mig tårfylld när jag tänker på det. I ett äktenskap är man två som blir ett om livet tillåter det. Det är inte alla förunnat att få det stöd som jag får av Anita, de är tufft för henne men vi kan skratta ändå, även om det känns svårt när jag lutar mig i soffan och drar en filt över mig.
För någon eller några timmar.

Läget är så idag att jag tar försökspiller tre dagar i veckan och om det är dem eller något annat som gör mig trött får vi veta någon gång i framtiden. Utöver det tar jag smärtstillande och har nu lyckligtvis hittat en kombination som gör att det fungerar bra, ordet är drägligt. Tyvärr finns det begränsningar i hur mycket man får stoppa i sig, det gör att smärtan hinner komma fram något innan det är dags för nästa dos.
Lite får man tåla, det har varit mycket värre. Nog om problem.
39 år, imorgon börjat vi beta av det 40:e.

Ha de gott, ta inget för givet, ett leende värmer alltid.

Emaila, klicka här...
.

Gå på bio.

Hej läsare, nu dyker jag upp igen!

Vi har sett "Julie och Julia", filmen med Meryl Streep. Det var en intressant upplevelse då filmen speglar hur vår värld förändras i vårt sätt att kommunicera. Med både kända och okända.
Filmen är uppbyggd kring en blogg.

Beträffande vårt sätt att kommunicera så börjar det med en avslutad båtfärd över Atlanten, brevväxling med det speciellt tunna flygpostpapperet i kuvert kantade med röda och blå snedrutor. Kommer du ihåg dem?
Då är du född på 40-talet.

Filmen skildrar dels 50-talet och 2000-talet. I en av dialogerna sägs att bloggandet är:
"... jag, jag och jag i koncentrerad form".
Det tycker jag är ett bra sätt att skildra det på, jag har funderat mycket på vad som driver bloggare (och mig själv) att öppna dörren till sina egna tankar och inte minst skildra det liv som man lever.
Så det är så det är, det handlar om mig när jag skriver men jag får inte heller glömma bort att det drar med sig Anita, min fru.

Anita har ofta fått mig att stryka och ändra i men text när min text kommit in på hur jag skildrar min cancer och vad jag tycker och ser framför mig.
Det har inte alltid varit så roligt för henne att höra på mig som ofta skojar med svart humor.

Själv läser jag inte många bloggar, förmodligen en sida av att jag är egoistisk.
Jag tycker om att skriva och det är en väldig superkick när jag får en kommentar eller ett email från okända människor i cyber-världen, det ger nya krafter.
Det är energi i kubik.
Tack, ett jättejätteTACK för email och kommentarer jag fått!

Det känns som att stå på en scen, ha gjort en föreställning och bara stå där och ta emot applåderna. Jag bockar och tackar.
Typ Jonas Gardell men jag har andra byxor på mig.

Det handlar mycket om ångest i de brev jag får, ofta yngre som skriver i samband med att en förälder fått besked att de fått cancer.
Jag vill gärna skildra mig själv och också i och med det ge en inblick ur det är för mig. Att ha en sjukdom som för många är en skräck inger en konstig känsla.
För mig är det som att åka karusell och titta på publiken runtom som står och tittar på.

Det känns tokigt att säga att jag inte vet vad ångest är, men det tokiga är att jag har aldrig känt ångest. Jag hoppas att min kalla syn på tillvaron med det skit jag fått i kroppen kan hjälpa andra att förstå eller ana att detta är inte världens ände.
Tufft i början, men det kom, jag inser nu att man dör inte så fort som jag trodde för ett halvt år sedan, i början.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag mår.
Hur svarar du själv när du får en sådan fråga?
När jag arbetade bestod arbetsdagen bland annat av telefonsamtal från kunder och leverantörer.
"Hur är läget" var ofta en inledning på ett samtal. På den tiden, den "friska" tiden, drog jag mig aldrig för att helt enkelt säga som det var till personer som jag kände väl och sedan länge.
"Skit!" kunde jag mycket väl svara om det var en dålig dag.
Lite huvudvärk eller någon annan blygsam krämpa eller om Anita varit arg på mig för att jag glömt att det var bröllopsdag.
Nu igen?!
Idag är det inte så många telefonsamtal däremot en del email.
Frågan är dock densamma, eller nästan den samma. "Hur mår du?"

Nu är det verkligen "skit" men jag kan inte svara annat än "bra".

När man får veta att en dramatisk förändring skall ske i livet går man genom olika faser, jag kommer inte ihåg hur många. Det handlar om förnekelse i början och slutar med förståelse eller acceptans, i längden det enda vettiga. Det är då det personliga kriget mot cancern börjar, mitt vapen är en tro på livslust och klarsyn. Låt vardagen regera och tro på morgondagen.
Så är det, och tårar hjälper på vägen men de torkar efterhand som jag inser att livet är inte slut imorgon. Jag kan ju absolut inte säga när det tar slut, livet, det bryr jag inte mig på längre.
Istället för att gräva ner mig i det jag eventuellt missar gläds jag åt det jag fortfarande kan vara med om. Jag ser, hör och kan leva nästan som vanligt.
Det är skrivarlust som driver mig att blogga, plus att jag kan få någon att skratta, le eller helt enkelt få en annan människa i en svår situation att glömma bort det svåra.
För en liten stund.

Det berikar att ge, och jag har inget annat att ge än ord och tankar.
Plus en historia emellanåt.

Järnvägars vad jag hade ont efter de dagar doktorn varit inne bakom revbenen och spejat med kamera och fixerat lungan mot lungsäcken.
Det gör man för att det inte skall kunna bildas en pöl med vätska mellan lunga och lungsäck. Men lungan kan då ej heller röra på sig, den blir stel. Det tycker nerver och muskler inte om, då gör det ont när man rör på överkroppen.
Det kan vara ett rent helvete att vrida sig om i sängen mitt i natten. Man lär sig med tiden trixen hur man skall vrida och vända på sig för att det inte skall göra alltför ont.
Smärtstillande tabletter verkar några timmar och när jag då vaknar mitt i natta då har den stillande effekten försvunnit.
Dags för en ny sats piller som jag brukar förbereda och ha bredvid sängen.
På tal om att ha en skit-sjukdom gör mina tabletter OxyNorm och OxyContin att min mage blir trög. Det är en riktig skit-sjukdom!

Hur man känner sig och hur smärta uppfattas förändras med tiden.
Det är en långsam process. Smärtan (som i och för sig inte är så himla stor, tippar 4-6 på en 10-gradig skala (för mig)) blir en del av mig själv, den flyttar in i kroppen och blir en del av vardagen. Man vänjer sig och tål den bättre men den tar mycket kraft.
I och för sig har jag alltid tyckt att jag varit lite lat. Förr kunde jag känna lite skuld för det, nu känner jag ingenting utan lyssnar med stora öron till min kropp.
Vill den vila så får den göra det, särskilt på eftermiddagarna.

Det värsta med den här mesoteliom-skiten är just att den klipper av lungkapaciteten, som så många andra lungsjukdomar. Men, man vänjer sig och långsamt, väldigt långsamt, plockar jag upp små bitar av sysselsättning för att komma igång igen.

Igår kväll (= Söndag 11 oktober) tittade vi lite på Världens Barn programmet.
Ett barn i den fattiga världen svarade en reporter:
"att jag blir så glad när vi leker".

Att blogga är att leka, jag blir så glad när jag har lust att skriva och jag blir så väldigt glad
när någon svarar.
Visst, mycket "jag, jag och jag i koncentrerad form", det är helt rätt, jag är ju också just nu koncentrerad för en stund.

Benny Anderssons "Kärlekens Tid" med text av Ylva Eggehorn
avslutas med
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mej min hunger
Jag är ett barn.

Precis. Jag, ett barn i en något tillskrynklad kaross. Så jag säger
som barnet i TV-programmet: "jag blir så glad när jag leker".
Jag bloggar, ett modernt sätt för mig att leka.

Det tar inte slut imorgon!

Emaila, klicka här...
.

Jägermeister och Brandlarm

Min vän "George med liemannen bakom axeln" skriver i sin blogg om mig och han har blivit en god vän som vaktar mig lika noga som min fru Anita gör. Jag har för det mesta ett gott humör, det är lite tufft att vara "som vanligt" när det gör ont i bröstet. Det gör gott i hjärtat att ha en vän som George som bryr sig mer än vad jag förtjänar.
Han är full av energi och jag känner mig som ett dåligt laddat batteri som helst lägger mig i soffan för att laddas upp för kvällens TV-program. Är det för dåligt med TV-program surfar jag till SVT Play och kollar om jag missat något avsnitt i någon serie.
Länken till Georges blogg hittar du till vänster i bloggfönstret.

Det var bröllop i lördags och jag är brudgummens pappa, detsamma som far på redig skånska. Naturligtvis kunde jag inte hålla ben eller armar i styr utan skulle dansa lite vilt och snurra runt med mig själv och den flicka eller dam som vågade ta min hand och bogseras upp på dansgolvet.
Jag knäckte mig själv, lungorna orkade inte hålla syretillförseln uppe i den nivå som krävdes och jag fick vika ihop mig och sätta mig. Lutande mot bordet flåsade jag som ett bättre express-lokomotiv tills jag fått ner farten och kunde förstå att ibland kan det vara rätt vettigt att lugna ner sig, det enda alternativet härefter.

Sedan dess har jag så j**la ont i bröstet och efter ett telefonsamtal idag skall jag dubbla min dos av små piller som skall lindra smärtan. Så får jag se hur det går med det.

För en tid sedan fick jag en flaska Jägermeister av en god vän, HH. Jag tog de sista dropparna ur den till den middag jag just ätit. Inte vet jag allt som finns i Jägermeistern, men den lättar på trycket. Det kan vara en placebo-effekt, det bryr jag mig inte om, den dämpar ju det onda. En annan god vän sedan 53 år tillbaka, BL, har gett mig en rejäl flaska Jägermeister också så jag kommer att vara lycklig ett bra tag till.
När vi satt och åt slirade mina ögon till baksidan av flaskan där det står:

Jägermeister kan også nydes i mange spændende drinks,
prøv f.eks. den klassiske Brandbil med rød sodavand.
Röd sodavand? Nu blir nästa uppgift att resa till Danmark och köpa "Rød sodavand".
I mitt företag har vi tillverkat över 2000 vattentankar till brandbilar under mer än 30 år.
Kan en drink passa mig bättre än en "Brandbil"?

För många år sedan åkte vi till Malta med Dansk Folkeferie. Resebyrån arrangerade en festkväll på hotellet och där serverades drinkar. Dansken före mig i kön ville ha drinken "En Grön Volvo".
I alla år som gott har jag svurit över mig själv för att jag inte frågade hur man blandar till den. Kombinationen "En Grön Volvo" och en "Brandbil" är ju minst sagt färgrik. Får jag tag i "En Grön Volvo"-receptet blir nästa uppgift att hitta drinken "Blåljus".
Jag menar att trycker man i sig de tre så kommer man att låta som ett brandlarm och sluta som en sirén. En sådan där amerikansk som går ner i varv på slutet.
Då behövs det ingen Jägermeister förrän dagen efter.

Jag har Georges blogg i skärmfönstret bredvid, han skriver med en känsla och engagemang som lyser lika starkt som hans framträdande i "Himlen kan vänta". Karlen sprutar ju energi.
Jag ligger i soffan och trivs så himla bra med det, steget från levebrödsföretagare till soffliggare är inte smärtsamt förrän man försöker komma ur soffan.

Min "ventil" är att raljera lite, om skrivandet betraktas som konst vill jag återge vad Tommy Berggren sade i programmet "Här Är Ditt Liv", det första avsnittet med Mikael Persbrandt.
Han sade: "Konst utan sorg går inte".
Jag tror att vi som klarar av att hantera vår situation kan skoja, skämta och prata om det just därför att det finns en stor sorg i det som man måste ta sig genom.

Livet kan berikas även om det i andras ögon kan tyckas vara ett helvete.
För det mesta försöker jag att känna mig som ett brandlarm.
(Jo, det är så... jag har snott uttrycket från en Beck-film).

Slutligen det här med bröllopet. Bilderna finns på http://hmbg.net/web/pom/ och jag tycker om nr "POM312 Stolt". När nästa bröllop blir av vet jag inte, men jag kommer inte att dansa annat än slow dance så man får krama sin partner ordentligt.
De e ändå gött!

Emaila, klicka här...
.

Han gifter sig imorgon!

Jag har börjat skanna in diabilder och plötsligt seglar många decennier förbi i repris.
Nu händer det aldrig att man plockar fram projektor och duk, bilderna ligger i lådor
som samlar damm. De tar också upp värdefull plats i utrymmen som är överfyllda.
Hårddisken är inte så skrymmande, det är idag lättare att koppla in TV:n och titta
på bilderna där. Nu sitter jag och skannar.

Kan ni tänka er att den här grabben gifter sig imorgon?
Fotot är 29 år gammalt, väldigt kul att se det igen.


Sunny guy. Livet leker!

Emaila, klicka här...
.

CT 7 september 2009.

Jag har precis kommit hem från sjukhuset efter min datortomografi.
Oftast förkortat CT (Computed Tomography) (en. vardagligt CAT Scan),
på svenska även skiktröntgen.
Inom medicinsk diagnostik används datortomografi för att avbilda
patienten i tre dimensioner. Bortsett från att tekniken ger en
anatomisk bild i tre dimensioner så bidrar den också till att
synliggöra organ och vävnader med låg täthet för röntgenstrålning.

Det är en snabb process, av med kläderna på överkroppen i mitt fall,
in med en nål i armen. Kontrastvätska sprutas in som värmer upp hela
kroppen och sedan åker man tunnelbana ett litet tag.

Håll andan! Andas igen!

Jag bad operatören ta några bilder av denna händelse som härmed
visas för de som är intresserade av naturfotografi.
Själva "bilderna" på mitt inre skall jämföras med tidigare CT-scan
som gjordes två månader tidigare.

I väntan på besked fortsätter solen att skina på gott och ont.









Kom ihåg: Busvisslingar och applåder lämnas i kassan, tack.

Emaila, klicka här...
.

Konsten att vara människa.

Frågan om konsten att vara en människa ramlade över mig vid ett samtal med en granne i vårt grovkök. Det är i kök och grovkök de tunga frågorna ventileras, där finns det god värme och nära till mjölkchokladen i kylskåpet.

Men är det en konst att vara en människa? För att bearbeta den frågan måste jag ta reda på om det finns förutsättningar att ge ett svar på den. Hjärnan får läggas i växel och då tänker jag att intellektet måste arbeta. Trots min ålder kan jag inte beskriva definition på ”intellekt” och ordets böjningar.
Det är alltså bildande att skriva en blogg, jag skall ta mig an ordet bildning också. Det slår mig att kanske jag avslöjar min bildning genom att erkänna min brist på kunskap. Man blir aldrig för gammal att lära.
I National Encyklopedien står det följande:

intellekt, tankeförmåga, förnuft, förstånd.
intellektualism, strävan att förklara psykiska förlopp med utgångspunkt från förståndet.
intellektuell, som har att göra med intellektet, förnuftsmässig.
intellektuell, en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.

Då har vi alla ett intellekt, med varierande förmåga presentera intellektualism och jag har inget emot att tro att jag är intellektuell även om jag inte försöker påverka samhällsutvecklingen.
Jag tror att den som definieras som en ”intellektuell person” vanligen syftar på kulturpersonligheter, akademiker, forskare och andra som gräver i sin egen tankeverksamhet.
Nu har jag just knuffat mig själv ut ur den intellektuella kretsen, med ett leende. Konst-igt.

Bildning. Det är lite svårare att sätta en kort bra definition på. Jag surfade ut och läste om hur några författare beskriver ”bildning”. Håkan Nesser säger:
citat:
”Bildning handlar också om att kunna se referenser; filmer, teater, musik och litteratur är fulla av små blinkningar till andra, tidigare verk. Om man förstår åtminstone en del av inspirationskällorna, kan man få ut mer av det man ser.

Tyvärr har begreppet bildning fått en negativ klang. Det låter som ett intellektuellt klassmärke, men så ska det inte vara. Det som fått dåligt rykte handlar nog mer om skrytbildning, när man slänger sig med kunskap för att verka påläst.

I själva verket är det obildning som är hemsk, att det finns en trend som säger att det är häftigt att vara dum. Ju mer kunskap du har, desto mindre risk för att du blir främlingsfientlig. Okunskap är farlig. Det är därför rasister är korkade.”
slut citat.

Jag kommer fram till att bildning är kunskap och förmåga att koppla ihop idéer, tankar och se ett sammanhang till andra företeelser runt om oss. Det hävdas att bildning inte är detsamma som utbildning men det är som med pengar:
Man blir inte lyckligare av pengar men det är tusan så mycket enklare att leva.
Man blir inte mer bildad av utbildning men det hjälper.

Då står vi i köksvärmen och undrar över konsten att vara människa.
För mig själv har det aldrig varit något konstigt att vara människa, men tittar jag på mina medmänniskor och jämför mitt med sätt att vara så nog ser jag skillnader.
Problemet idag tycker jag är att många människor undviker att vara människor.

Vi är (inte minst jag själv) så handfängslade till det moderna samhällets rutiner att världen brakar ihop om man missar det där TV-programmet som börjar kl 21.
Idag är så många så rädda för att ”störa”, det blir inte stört något alls och vi fortsätter att vara tysta var och en på sitt håll. Ändå finns det en längtan att träffa andra, men man är ju så ”trött”. Den bästa adrenalinkick man kan få är dörrklockan som börjar ringa helt oplanerat.

Konsten att vara människa är konsten att våga vara sig själv. Det är det inte många som klarar av därför att om man är sig själv utsätts man för risken att bryta mot normen. De som gör just det, bryter mot normen får uppmärksamhet, positiva och negativa skällsord och passar inte ”in”.
Men de vågar. Den som vågar vinner respekt.

Några av de mest bildade och intellektuella personer jag träffat har haft sju-årig folkskola om ens det. Det bekräftar att utbildning och bildning inte är samma sak. Det man lär sig i skolan är utbildning, det man lär sig i livet är bildning. Förutsatt att man vill lära och lyssna.

Jag har det så bra. Tänk er att där ligger jag på soffan trött och lat och tar igen mig.
Plötsligt ringer det på dörren och en yngre granne kommer in och hojtar:
”Upp med dig, gubbe! Ligg inte där och lata dig!”
Sådant berikar vardagen, vardagen är livet.
Det är alltså olika för var och en, vi är ju olika som människor.

Vem kom på den frågeställningen, ”Konsten att vara människa?”
Måste ha varit en intellektuell rackare…
Alltså: Konsten att vara människa är att våga vara.

Det är också insikten att leva ett sådant liv att
tanke stämmer med känsla stämmer med handling.

Det är allt för augusti.
Kom ihåg att: Busvisslingar och applåder lämnas i kassan, tack.

Emaila, klicka här...
.

2:a kontrollen.

Senaste nytt från tangentbordet är denna rapport om mitt (vårt) senaste besök på Lungkliniken efter en föregående röntgenundersökning. En uppdatering av det aktuella läget. Jag känner mig i bra form trots att måndagens besked kan uttryckas i att tumören är i ”progress”.
Det låter mycket bättre än att den har vuxit lite.
Språket är ett fantastiskt element att kunna uttrycka trista saker så det låter lite mer främmande, inte så direkt och det ger ett mildare intryck, eller avtryck. Jag erkänner att jag läser inte andras bloggar i någon större utsträckning men då jag gör det grips jag av beundran hur mycket som kan uttryckas så ofta. Jag menar att vissa ”bloggare” fyller på sin blogg varje dag eller väldigt ofta. Något måste stå still i min hjärna när andras hjärnor kan producera så mycket.
Faktum är att jag har fått nervskador av cellgiftsbehandlingen, har den fått stopp på min hjärna också? Här hemma får jag ofta påpekande av vad jag inte får skriva, min öppna dörr till min verklighet är olik det som min äkta hälft vill delge. Jag har ju ett ansvar för vad jag själv skriver och glömmer bort hur mitt sätt att vara öppen kan vara ett problem för Anita. Nu har jag löst det problemet genom korrekturläsning, du kan själv gissa vem som kollar innan den ansvarige utgivaren, jag, tillåts att publicera det som rinner genom mina hjärnvindlingar. Hjärnan ser ju ut som ett otroligt rörigt (!) rörsystem så det är väl inte så konstigt om jag skruvar ihop det lite tokigt ibland. Men det får du aldrig läsa, det blir strykningar innan röran publiceras.

Så, det kunde varit bättre, det kunde varit sämre, jag kanske kan uttrycka det som att tumören ligger i låg växel men slirar på frikopplingen. Vi skall ha lite prat om hur jag skall behandlas framöver, det finns fler spännande alternativ.
Vi väntar och jag ser framtiden an med stor tillförsikt.
Den som följer med massmedia har kanske sett att Lunds Universitetssjukhus ligger
i framkant när det gäller cancerbehandling, det har skrivits om det nyligen.
Min cancer är inte så vanlig, det finns specialister på den typen här i Lund och det känns tryggt att få behandling här.

Ibland när jag skriver vill jag skriva i talspråk med de muntliga kraftuttryck som förstärker vad jag vill säga samtidigt som det annonserar en brist i språklig kompetens.
Alltså, det kunde varit fan så mycket bättre men det är inte ett helvete.
Ibland känns det ändå för jävligt. Då är det viktigt för mig att tänka att allt skall vara som vanligt, vi skall leva som vanligt och då försöker jag resa mig från soffan fast det ändå är rätt så skönt att ligga där och fundera.

Ibland får jag lyssna på uppfattningar om att blogga och får ofta höra att vem är egentligen intresserad av att höra hur andra har det? Kan det vara så viktigt att skriva av sig vad man hittar på och vad man tänker om saker och ting? Tittar man på vad som skrivs om bloggning och twittning (Twitter) får man ändå medge att det nya sätt att kommunicera som internet ger möjlighet till kan inte vara helt fel när så många håller på med det.
Men de som inte begriper eller inte vill förstå, Tjalle Tvärviggar, har ju inte den lusten eller behovet att exponera sig själv mot omvärlden. Att blogga tycker jag är att skriva ett massbrev, en text som många läser.
Det ”fina” är att läsaren själv bestämmer om han (eller hon) överhuvudtaget vill läsa det.
Jag blir så förbannad, låt de som vill skriva få skriva och ingen har rätt att döma någon annan för det sätt på vilket man vill tala med omvärlden.
Det är ny kultur, låt den frodas. Nu är jag lugn igen.
Senast lästa bok: Pilgrimsresan av Paulo Coelho. Levnadsvisdom.

Nu är det knappt tre veckor kvar till Per och Marie skall gifta sig. Jag har skrivit ett utkast till tal, jag får se vad jag muntligen kan blogga ur mig på bröllopsmiddagen.
Det får bli ett uruppförande och ingen repris.

Det är allt för idag.
Busvisslingar och applåder lämnas i kassan, tack.

Emaila, klicka här...
.

En tur till Göteborg.

Vägen delar sig, en brant backe ned till vänster, en backe brant upp till höger, vilken skall jag välja? Vi är i de halländska skogarna och vi har farit förbi platser där vi aldrig varit tidigare. Från Centralstationen i Göteborg hade vi kört söderut, svängt av motorvägen och sedan snett neråt förbi Gällinge, Håfors, Hällesjö. Vid Hällesjö ligger Helsjön, ett kort stopp och jag tog några bilder. Horred passerades och slutmålet ligger nära Karl Gustav, vi hittade utan problem ända tills vi stod vid Y-korsningen, skall man köra till höger eller vänster?

Två dagar innan, på måndagen den 10 augusti, hade vi kört från Lund till Göteborgstrakten, till Lerum. På vägen dit gjorde vi ett stopp på Freeport i Kungsbacka, ett förlovat lågprisparadis där en golf-affär försåg mig med två rejäla paraplyer med röda prislappar på handtagets gavel. 149 kronor. Styck. De sade att det var två-delat vilket fick mig att undra vad det betyder. Det har två paraplyer i ett, kan tydligen vrängas ut och in på något finurligt vis i storm utan att gå itu. Jag väntar med spänning på höststormarna med regn.

I Lerum hälsade vi på en affärsbekant som sålt mycket råvaror till mitt företag, nu är han pensionerad och jag sjukskriven på väg mot pensionering också. GPS är fantastiskt, det är bara att trycka in adressen och man kör ända in på gårdsplan utan misstag. Vi fick kaffe och kakor denna måndag eftermiddag och när vi hade vädrat av oss våra tankar var det dags att fortsätta in mot Göteborg centrum. I dörren krockade vi med frun. Hon kom hem från sitt arbete, vi fick säga god dag och adjö till henne också. Det går undan när vi är ute och åker.

I Göteborg skall man köra bil två gånger samma sträcka så man lär sig läsa gatuskyltarna i tid. Göteborg är byggt på lera, och det verkar som staden flyter runt lite hipp som happ när man är ovan vid biltrafik och skyltning. Efter en trevlig misstag som resulterade i en tur över Göta Älv-bron hittade vi rätt fil till P-huset. Där övernattade bilen för 160 kronor. Vi bodde på First Hotel G, det är en ingenjörskonstruktion ovanpå Centralstationen. Vi tågade in där och fick ett rum på 6:e våningen med en fantastisk utsikt mot fönsterna i flygeln mitt emot. Efter att ha vilat upp oss åkte vi ner till receptionen och fick en enkel Göteborgs-karta med oss för att kunna hitta tillbaka. Vi letade oss in i staden längs alla de gator och gränder alla andra människor gick på och kom fram till Kungstorget. Vi var hungriga och gick in på restaurang bee, Kungstorget 15. Det fick bli en kötträtt. Om den säger en god vän som är väl utbildad i matråvaror efter att sett mitt foto på kötträtten:

"Antingen är det en OTROLIGT stor tallrik eller så är det en MINIMAL köttbit. Jag antar att köttet är svenskt, tyvärr! Jag vet att vi skall vara miljömedvetna och allt det där, men sedan Sverige försvårade importen via tullar från "bra" köttländer som Uruguay, Brasilien, Irland, Polen och andra producentländer har kvalitén på svenskt kött försämrats dramatiskt."

Och jag som trodde att Svenskt Kött var det bästa man kan få, hur lätt är det icke att bedraga sig och låta sig bli bedragen av mördande reklam. I vilket fall som helst tryckte jag ner det mesta av köttbitarna även om aptiten var halvdålig, vinet försvann dock till sista droppen, rött från Italien. Moncaro, 2008, Sangiovese Marche, Indicazione Geografica Tipica. Var ligger det? Efter att ha skött om det ekonomiska, som alltid är en chock nu för tiden, vacklade vi ut på Kungstorget och strövade långsamt tillbaka till hotellet. Det var mörkt och affärerna hade stängt. Natten föll över Göteborg.

Tisdagen drog upp sina ögonlock som var tyngda av mörka regnmoln. Efter frukost kom vi ut på planen Nils Ericsonsplatsen och det diskuterades om något nyinköpt paraply skulle bäras med eller vi skulle nöja oss med det lilla "damparaplyet" som har en minimal omkrets. Hoppet om en regnfri promenad lurade oss att inte ta med ett stort paraply, vilket idag straffade sig grymt.
Vi gick upp på Kungsportsavenyn och det regnade skurvis. Vi tog skydd och först väl sittande på en blöt soffa upptäckte jag att vi hamnat på McDonalds. Det fick bli en Coca Cola att trösta sig med. Därefter flanerade vi mot Haga, det kom en skur och det blev uppehåll innan nästa kom. Paraplyet var ett skämt. Mina sandaler blev blöta och mina strumpor ännu blötare. Vid ett tillfälle
skulade vi i en portgång och satt och betraktade och lyssnade hur den häftiga skuren fick vattnet att forsa ut ur stuprännorna.

När vi kom till Landsvägsgatan gick vi till Järntorget, lika blött där och efter en stunds promenad därifrån skrek Anita till att "där är Feskekörka". Vi gick in, tittade, gick ut. Sedan följde vi kanalen till Grönsakstorget och följde Västra Hamngatan till Domkyrkan som vi också besökte. En kort stund. Sedan blev det Kungsgatan till Östra Hamngatan och dags för ett nytt skyfall. Vi snubblade in på närmsta matställe, O'Learys, och det gör vi inte om. Fisken Anita fick var smaklös, jag fick en kycklingsallad som kanske var lite tråkig men den fyllde sin funktion. Vi var ju också inte på bästa humör efter alla skurar och jag hade fått ont i min kropp. I varje fall var det skönt att sitta lite, jag petade i mig två Panodil igen. Vi tog oss tillbaka till hotellet för en mycket kort vila och sedan tog vi bilen för att köra ut till Hagkroksvägen ute i trakten av Västra Frölunda. Där hade vi en trevlig eftermiddag tillsammans med en kusin till min far, Jan, han hade arbetat på sjön och många år varit sjökapten på Johnson-linjen. Vädret var nu perfekt, soligt och varmt i koloniträdgården. Tyvärr hade hans fru ett sedan länge bestämt möte och henne får vi träffa en annan gång, om hon står ut med fler Malmbergare än den hon är gift med.
Det var mycket trevligt att träffa en släkting och höra historier om andra släktingar som var en del av min barndom.

När vi körde därifrån gjorde vi en snabb sväng ut på Näset, sedan blev det "Femmans" P-hus igen och vi tog vila på hotellrummet.
Vi hade inte fått något riktigt riktigt gott att äta, och började leta efter ett matställe där det inte skulle råda någon tvekan om att det skulla smaka bra. Riktigt bra. Vi hittade ett ställe "Kock och Vin" på Viktoriagatan. På Pressbyrån fick vi en lektion hur man betalar resa med spårvagn och köpte ett tio-kort. Hundra spänn. Vi tog 3:an dit och jag uppskattade verkligen att åka spårvagn och slippa promenera. Kock och vin är ett fint ställe. Vi tog till förrätt "Råräkor och pilgrimsmussla marinerade med citron och amarantfrön samt frusen gräddfil och ångad isbergsallad". Tyvärr smakade det inte lika gott som texten kan få en att ro. Jag undrar om kocken inte glömt citronen. Huvudrätten var fantastiskt! Det var "Halstrad gös med nävgröt, fläsk, stekta kantareller och svampbuljong". Jag, vi, har inte smakat något så gott på länge. Det blev ett glas vitt vin till maten, en flaska hade blivit för mycket, det lärde jag mig dagen innan. Efterrätt brydde vi oss inte om. Spårvagn nr 13 tog oss tillbaka till Nordstan och det var sent och jag var trött, så väldigt trött. Det var bara att dra för framför fönstren så hotellgästerna slapp se mig in natura innan det var sängdags. Man vill ju inte bli nersprungen av eventuella beundrare från flygeln mittemot.

Ny dag, det var onsdag. Av fars kusin hade jag fått ett telefonnummer till hans syster, Inga. Hon hade varit lite av barnflicka till mig och mina syskon en sommar när vi vistades hos min farmor och farfar. Hon var dotter till min farfars bror. Jag ringde, och vi kom överens om att köra den omvägen att hälsa på. Vid sjön Mäsen, någonstans i den halländska urskogen. Drygt åtta mil från Göteborg, det tog gott och väl en och en halv timme att köra dit, det säger hur vägarna är. Kurviga men med väldigt vacker utsikt över sjöar och landskap.

Då står vi där, vid en Y-korsning och undrar höger eller vänster. Mobil-samtalet löste det problemet, vi skulle upp till höger. Efter en minut mötte vi Inga, och vi var strax framme vid en nymålad stuga i skogen. Ett område där man kan koppla av riktigt gott, se vilda djur, plocka bär och frukter och bara leva gott. Mitt minne är som ett radergummi, det blir bara mindre och mindre. Hur längs sedan är det vi träffades? Man träffar nu för tiden sina släktingar vid äldre släktingars begravning så det var väldigt trevligt att kunna träffa två av min fars kusiner på denna resa. Vi satt i stugans vardagsrum och pratade. Plötsligt sade Inga att hennes farfar föddes 1833. Jag fattade inte först, men efter en stund insåg jag det var min farfars far. Född 1833, man tycker det är en evighet sedan. Min farfar föddes 1887 och själv föddes jag 1947. Min far föddes 1924 och dog nyårsafton 1991, 67 år gammal. Men det att tänka efter lite att tre generationer tillbaka föddes en förfader för 176 år sedan. Tiden blir kortare ju längre den går. Undrar om någon tänker på mig om 176 år? Det är trevligt att träffas "off the record", inte några stora åthävor utan kaffe eller te i all enkelhet, det är då man pratar bäst.

Du kan se bilder från resan här...

Vi har varit på Öland också, Anitas svägerska och bror har en stuga där, byggd på 1950-taler och utvidgad decennium efter decennium. (Jo, min svägerska Lisbeth påpekar att vi hade mycket trevligt på Öland också, innan jag blev dålig..)
I slutet på juni körde vi dit, en torsdag, men jag blev så dålig på lördagen att vi körde hem och jag blev körd direkt till akuten i Lund. Det gnälls mycket på akutmottagning i media idag, men efter att ha anmält mig låg jag på en brits med detsamma. Nål i armarna och prover, de körde in en morfinspruta i magen på mig men fick skjuta en gång till, jag tyckte inte det hjälpte. Jag hade så ont att jag trodde att nu är det slut.

Några timmar senare låg jag på sal med tre andra gentlemän. Jag hade fått lunginfektion eller lunginflammation, kan någon förklara skillnaden för mig? Jag fick intravenös antibiotika, och trodde, naiv som jag är, att jag skulle komma hem på söndagen. På avdelningen där jag låg fanns det små tavlor med text som uttryckte tacksamhet från tidigare patienter. Vid ett tillfälle sde jag till en sköterska att det måste vara roligt att få sådan bekräftelse att man gjort ett gott arbete. Hennes replik var; "De har suttit där i över tjugo år, i alla år som jag arbetat här..." Jag fick tanken att skriva något själv, men den tanken vilar fortfarande. Sjuksköterskorna har det inte lätt idag med all nedskärningar. Det är alltid för fotfolket som får ta de värsta smällarna.

Jag kom hem på torsdagen! Dagen efter hade vi en liten kusinträff hemma, det var mycket mycket trevligt. Men med en värdinna som Anita och en snäll gubbe som mig kan det väl bara bli kul, eller hur? Hoppas jag har rätt...

Länge har jag funderat på att posta något i min blogg, men det blir inte så ofta. Humöret går upp och ned, orken med det. Imorgon skall vi roa oss med att besöka och titta på Ystad Military Tattoo, musik och marscher hela kvällen lång.
Nästa ärende är ny kontroll av min status den 24:e augusti. Det har varit rätt ansträngande efter lunginfektionen, man orkar inte med så mycket.
Ett positivt besked den 24:e kan ju lätta lite på trycket.

Jag måste komma ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.

Emaila, klicka här...
.

Hinderbana.

Nu.

Efter avslutad cellgiftbehandling är det ett nytt nu.
Det har gått ett antal veckor och nu har jag varit på min första efterkontroll. Spänningen inför den har varit större för Anita än den har varit för mig. Det var ett kort möte med min läkare om man jämför besökstiden vid behandlingsdagarna.
Det är bra med korta möten, de betyder att läget är bra, under kontroll. Så är det, tumören är "kontrollerad", det är jag också och det har jag varit hela tiden sedan jag fick veta att jag har den här sjukdomen.

Upplevelsen att få ett riktig positivt besked efter ett halvt år är en utmaning att beskriva. Efter några minuters samtal är hoppet att klara sig längre genom sjukdomen bekräftad, behandlingen har gett det resultat jag och min familj hela tiden trott på.

När jag började behandlingen och under den tid den pågick levde jag i ett vakuum. Var tredje vecka var det behandling med de sidoeffekter som följde. Nu efteråt känns det som att ha kommit ut i frihet.

När jag tänker, det händer ibland att jag gör det, då föreställer jag mig tiden framför mig som en hinderbana. Hindren i banan är de framtida kontrollerna, röntgen och läkarbesök. Hoppet är att glida över varje hindr och fortsätta framåt.
River jag hindret kommer det att kännas som att börja om i startklotsarna igen, det vill jag inte.

Igår kväll såg jag dokumentären “The Breast Cancer Diaries” och jag blev rörd att se en del scener där vilka återkallade minnet av egna erfarenheter. Det finns en blogg om den filmen och kvinnan det handlar om, se:

http://blogs.discovery.com/annmurraypaige/

Just nu har vi varit några dagar i Ystad, i Sandskogen, vi har haft tur med vädret. Tyvärr är det algblomning i vattnet och vi har inte badat, det är synd för vattnet är ovanligt varmt nu i år.
Vi får nöja oss med promenader på Sandskogens vägar som är begränsade till 30km/tim så vi går väldigt sakta! Först går vi i skogen, vänder sedan ut mot havet och går tillbaka längs den långa strandpromenaden. Solen blänker i vattnet, går vi riktigt sent är det månen som blänker.

Nu när jag sitter och skriver ser jag bara grönt när jag tittar ut. Ett kort regn sent på natten gör att de våta löven blänker som speglar. Små korta blinkningar när vinden får grenar och löv att vinka till mig. Mina fötter vinkar tillbaka då de vilar på det låga bordet framför mig.

Ute i samhäller är det tyvärr som vanligt. En ung kvinna kastas ut från en balkong och åklagare släpper misstänkta vilket gör det svårare för polisen. Det måste vara ett helvete att vara polis idag.
Jag undrar varför familjevåld kallas för hedersbrott, det rör sig om skam och jag tycker att sådana brott skall kallas för skambrott. Det är en skam det handlar om, det är en skam att ta livet av flickor och kvinnor som vill leva sitt eget liv.

Det kan väl inte vara heder som tar livet av medmänniskor?
Nej, skam, det är vad det är och jag tycker massmedia skall använda ett korrekt uttryck för sådana brott. Skambrott, ett ord som låter negativt och det skall det göra.

Heder och civilkurage är ord som skall äras.
När jag var ung avgick Nixon som USA:s president efter Watergateskandalen. Den sommaren besökte jag mina farföräldrar och min mer än 80-årige farfar stod och diskuterade politiken med en jämnårig bekant. Jag kan fortfarande höra den gamle mannen, min farfar, säga
"Det finns ju för fan ingen heder längre..."

Varför minns man så tydligt vissa ord man hört ?

Kom ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out. (Kom ihåg det!)
.
Emaila, klicka här...
.

Midsommar.

Det är en kall början på den sommar jag och vi väntat på. Nu är det midsommarveckan, den tid som ljusnat skiftar till en tid som på nytt mörknar och det har inte ens hunnit bli riktigt varmt. Klimatförändringen verkar ge varma vintrar och kalla somrar. Efter att ha firat och huttrat oss genom helgen skall vi ge oss iväg på en tur med Hurtigruten i norra Norge. Vi flyger till Tromsø, åker med "Nordlys" till Kirkenes ToR och flyger tillbaka hem från Tromsø.
Vi kommer också att besöka Nordkap, den ursprungliga idéen till att resa till den avlägsna nord. Detta skall bli kul, jag hoppas det blir klart väder så vi till hundra procent kan uppleva midnattssolen. Vi kommer att segla förbi den på "gamla" midsommarafton.

Den 16 juni var vi och lyssnade på information om ESS, där fick vi se en video
video http://tinyurl.com/lspvej, några minuters flygfärd genom framtiden. Det kommar att ta tio år att bygga upp den anläggningen och den kommer att förändra mycket här i Lund. Det talas om spårvagnar och redan nu diskuteras förändring av trafikströmningen i centrala Lund.

Dörren till trädgården är öppen, markisen skuggar solen så blommorna inte får för mycket stryk. Fåglarna bevakar sina revir, det är väl det de gör när de kvittrar? Biologi är ett ämne jag lyckades försumma och misslyckades att lära när jag var i skolåldern. Nu tycker jag det är synd att inte kunna veta vilken familj av fåglar det är jag hör.
Kråkorna kan jag urskilja, koltrastarna också (tror jag), sedan är det en total förvirring. Jo, duvor också, förstås. Ett par duvor har funnit sin plats på planket framför vårt vardagsrum. De senaste kvällarna har de exponerat sitt kärleksliv inför våra uppspärrade ögon, de bär sig helt ogenerat åt. Vi kommer att få se duvor här i många år till, den föresatsen verkar de ha bestämt sig för.
Se foton här...
Själv sitter Anita och jag i soffan som två betydligt beskedligare duvor i soffan.
Idag, midsommarafton, skall vi flyga ut till kusten och fira eftermiddag och kväll tillsammans med kusiner och deras vänner.
Det skall bli trevligt och jag hoppas det skall bli lika trevligt att vakna upp imorgon, lördag.

To be continued, ;-).



Kom ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
.
Emaila, klicka här...
.

En vit jacka.

Nu har det gått mer än tre veckor sedan min sista cellgiftbehandling. Jag är inne i den tid jag längtat så mycket efter, en tid då jag hoppats att tillvaron skulle kunna fokuseras ”tillbaka” till en normal tillvaro.
I varje fall en normal tillvaro som i förtid pensionerad person. Det är ju alldeles för tidigt att dra några slutsatser hur det blir med det. Fortfarande dras jag med en eftermiddags trötthet, det är som all kraft försvinner, det är så skönt att bara sitta eller liggandes vila och lyssna på de personer som finns runtom och pratar med varandra. För trött att prata själv.

Igår, torsdag, var vi i Köpenhamn med en kusin till Anita som besökte en ”Body Work” klinik för att få hjälp med en krånglande mage som sjukvården här hemma inte får rätt på. När vi parkerade bilen och skulle gå till kliniken skulle vi ta på oss jackor då det var kyligt och blåsigt väder. Jag hade glömt att ta med min jacka! Klädd i skjorta och en slipover lämnade vi först kusinen på kliniken och där skulle hon vara i två timmar.

Vi andra beslöt att leta upp en herrekiperingsaffär så jag kunde få tag i en jacka. Vi gick runt på Christianshavn och sedan in på Christiania. På en öppen plats fanns det en marknad med några stånd, många med fleece-tröjor men inga jackor, jag trodde där skulle finna ett utbud av second hand kläder. När vi var på väg ut från Christiana passerade en dam oss som på vår fråga om en affär svarade att närmsta tänkbara plats för ekipering var Amager Center. Vi tog oss dit och det var skönt att komma in i värmen igen, även om det myckna promenerandet fått upp kroppsvärmen lite.

Vi hittade en affär, förklarade för försäljaren situationen och frågade om han hade en billig jacka då jag var ute efter en nödlösning. Jo, det fanns en jacka, priset nedsatt från 799 till 499 danska kronor, den andades, var vindtät och regntålig. Anita var så bekymrad att jag skulle bli dålig av att vara dåligt klädd i det kyliga vädret, här fanns lösningen på den oron. Men, på kvinnors vis, detta var den första affären vi var inne i, alternativen måste undersökas. Så det blev en halvtimme till med rundgång i andra affärer men vi hittade inget bra alternativ annat än mycket mycket dyrare jackor.
Vi återvände till affär nr ett, försäljaren smilade upp sig när han såg mig för nu visste han att nu var det dags. Jag lämnade affären i en lysande vit jacka med svart baksida på underarmarna, jag har aldrig haft en jacka som varit så klart lysande i en ljus färg.

Vi återvände till Prinsessegade på Christianshavn, då det var en god stund kvar av behandlingen gick på upp på höjden vid Christanshavns Voldgade där vi slog läger på en soffa med utsikt över Stadsgraven, det är namnet på vallgraven runt Köpenhamn.
Solen lyste och nu upptäckte jag fördelen med en vit jacka i sommarsolen. Den tog inte solvärmen åt sig, man blev inte grillad utan där kunde jag sitta en lång stund utan att bli så obehagligt varm. Den jackan som var en nödlösning får följa med mig i sommar, jag får se till att inte glömma den hemma. Det kan bli kostsamt om jag skall handla en ny jacka varje gång vi åker iväg till främmande städer. Så ser ni en man i sina bästa år i sin bästa vita jacka… (med svart baksida på underarmarna) då kan det vara jag som visar upp mig. I min nya Köpenhamnsjacka av märket Morgan!
Vindtät, Regnsäker och den Andas.
På den sitter ett märke som deklarerar 5000 mm vattenpelare. Det är inte dåligt, skall den verkligen klara ett halvt kilos övertryck? Allt kan man sälja med mördande reklam,
även söt konserverad gröt!

När kusinens behandling var avslutad samlades vi alla på höjden vid Christanshavns Voldgade och drack medhavt kaffe till vilken muffins och en liten chokladkaka tuggades ner. I solskenet. Varmt och lagom skönt i en vit jacka. Sedan navigerade vi oss ut till Bottleshop vid Kastrup och resterna av reskassan spolierades. Öl och vermouth. Cinzano. Vårt resesällskap bjöd sedan på en stund på en krog i närheten, vid Kastrup hamn, med namnet Kystens Perle där de andra fick en gigantisk burgare och jag själv en rejäl laxsandwich. Öl också. Leffe Blond.

Man blir trött av turistande. Den psykiska påfrestningen av att ha glömt jackan hemma är total. När vi var hemma i Lund igen vacklade jag in i huset och belägrade soffan för resten av kvällen.

Det är mycket med nationer denna vecka. Idag är det Danmarks nationaldag, imorgon är det Sveriges. Skall det bli samma ordning i morgondagens landskamp, Danmark först?
På söndag skall den svenska befolkningen vakna upp och besluta om den skall gå och rösta eller göra något annat utan att ta till vara rösträtten. Jag strölyssnade till gårdagens TV-debatt och den var rörig, 8 politiker som ganska ofta pratade i mun på varandra och åtminstone för mig tog död på intresset att lyssna på allt tragglandet.
Fildelning och jobb, om och om igen. Var finns de politiska stjärnor som kan engagera att få mig lyssna på en politisk debatt, med utstrålningen att kunna fängsla?

Tryckte på kanalväljaren och valde Draknästet istället,
Pratnästet med 8 politiker var självgående utan att jag behövde lyssna på det. Orkade inte.

Idag har vi diskuterat att gödsla gräsmattan. En titt på dmi.dk visar att det är bäst att vänta till söndag, dmi antar att det skall komma 14 mm regn på måndag, perfekt för en ny gödslad gräsmatta. Den är så fin i år, i fjor fick vi den sprutad mot maskrosor och det har verkligen hjälpt. Gräsmattan har varit mer grön än gul, nästa projekt är att gödsla upp den så mossan kvävs av gräset. Vissa delar av trädgården är mer mossmatta än gräsmatta.
Nu när vi båda går hemma hela dagarna finns det mer tid att jobba upp trädgården. Det kan ju inte vara fel när vi nu också har så mycket mer tid av att titta på den, vara i den och vårda den. Visserligen är det Anita som gör det mesta av det gröna arbetet, men jag hoppas att min kondition lite grand skall hämta sig så jag får en bättre självkänsla när jag tänker på trädgårdsarbete, speciellt då gräsklippningen. Kommer man bara igång så går det, men startmotorn i mig krånglar lite just nu, batteriet är inte fulladdat. Å andra sidan har jag under årens lopp inte varit den klarast lysande stjärnan i det som består av hortikulturellt arbete.

Ha det gott, kom ihåg att sätta upp flaggan imorgon,
antingen på huset eller hissa upp den i flaggstången.

Kom ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
.
Emaila, klicka här...
.

Sex.

Något får jag hitta på för att fånga intresset och jag antar att siffran sex väcker ett visst intresse då den har två betydelser i det svenska språket. Sex i detta fallet har inget med min ålder att göra, där handlar det mer om siffran sju, att slå en sjua. Sex för mig betyder nu att jag fått mina sex behandlingar av cellgift, det som också kalla cytostatika av någon anledning jag inte begriper. Är det inte enklast att kalla saker för vad det är?
På 1950-talet i mellanstadiet hade en av mina klasskamrater ingen far, ( då hette det far, nu heter det pappa). Försvenskningen av Skåne började 1658 och börjar nu nå sin fullbordan.
Till saken om den saknade faren (pappan), förklaringen var att han hade avlidit för han hade blivit sjuk och orsaken var kräfta.
Idag är det ingen som kallar cancer för dess svenska namn, kräfta är cancer på latin.
När jag hör ordet kräfta i samband med sjukdomen ser jag framför mig hur kräftans klor nafsar i sig kroppsvävnad. Kräfta är ett så otäckt ord som så väl beskriver vad sjukdomen är.
Så väl det beskriver, otäckt, rakt på sak att vi måste använda ett annat mjukare ord. Doktorer använder latin och därav det idag standardiserade användandet av ordet cancer.
Språket utvecklas i ett och många gånger vecklar glosorna ut sig så långt att den ursprungliga betydelsen försvinner i dimman. Skulle vi få möjligheten att höra vårt språk om sisådär 150/200 år undrar jag om jag skulle förstå så värst mycket.

När jag i mitten på 1960-talet gick på gymnasiet var den olika skånska dialekterna fortfarande otroligt skilda åt, det var hart när omöjligt att förstå de som var från landsbygden utanför Skurup. Nu går det utan problem, nya radiokanaler och ett ohämmat utbud av TV-hallåor har jämnat till uttalet. Gotländskan börjar bli begriplig, i varje fall om man vinner på lotto.
En sommar var jag hantlangare åt en montör, och vi var på resejobb i Kalmar.
”Kan jag få kaffe och två fransbröd med ost?” beställde jag och den frasen fick jag upprepa tre gånger innan den blev förstådd.
Så det var inte bara från Skurups-hållet man talade konstigt, tydligen.
När jag arbetade blev det många telefonsamtal och jag hade den fördelen att jag behövde bara presentera mig en gång för växeltelefonisten eller kunden/leverantören.
Min skånska är tydligen oförglömlig men ändå förståelig.

Jo, det här med sex. Alltså sex behandlingar. Det har varit ett etapp-mål i striden mot evigheten, nu gäller det att ställa upp nästa mål. Jag tror att mitt enda mål just nu är att njuta. Njuta av att inte vara bunden till var tredje vecka-rutiner, utan slappa av och vänta på åtta veckors kontrollerna. Det är ju så fantastiskt väl i tiden att jag kommer ut ur upp och ner svackorna när sommaren börjar, det blir varmt ute och man kan ta sig en tur både hit och dit. Det gäller att kolla erbjudanden här i Sverige på nätet.
Den sista tiden har det inte blivit skrivit något på min blogg-sida, jag har inte känt drivkraften att skriva något och min skrivarlust går upp och ner. Det kanske är ett hälsotecken? Hälsan tiger still. Kan man säga det om EU-valet också? Jag vet inte ett dugg om hur jag skall rösta, har inte hört något hittills som fått mig att ta fyr för något, något som får mig att reagera. Det är långt till Bryssel och EU har skapat ett system med att hoppa mellan Bryssel och Strasbourg, jo, det retar jag mig på. Kan man rösta på det, ”Stanna i Bryssel för Guds skull”?
Fransmännen är så otroligt duktiga på mat, vin och champagne. När de börjar med politik då förblindas de av nationalism och vettet går ut med vinet och det blir mousse av alltihop.
Eller soppa.

Varför rynkar pannan sig när vi svarar på frågor? Jag trodde vi tänker med det som är innanför skallbenet, iakttar man personer som blir intervjuade på TV så svarar de med rynkad panna. Mina rynkor i pannan är så djupa att jag måste svarat på en herrans massa frågor. Hur är det med lärarna? Ställer de frågor med slät panna? Måste vara Botox i så fall, det har jag sett på Nip/Tuck. Varför blir en TV-serie som i början är bra efter en eller två säsonger så överdriven i sina avsnitt att den blir lika dålig som den en gång var bra? Alltså, jag tittar inte på Nip/Tuck numera.
Däremot är den danska TV-serien Sommer ett måste varje onsdags-kväll, helt i klass med Matador. Varför kan inta Adam skärpa till sig, superklanten? Se, där är något som får mig att fundera men vad skall jag fundera på när det gäller EU-valet?

Så var det här med sex. Den andra betydelsen av det, efter att sex behandlingar är avklarade.
Prins Henrik av Danmark svarade i det ärendet i samband med sin 60-års-dag att
”Det är inte samma sak som förr i tiden”.
Just det, svarar Prins Hans av Hörntomten, det är mycket numera som inte är som förr i tiden.

Kom ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
.
Emaila, klicka här...
.

Flaggdag.

I år är det 200 år sedan östra Sverige förlorades till Ryssland och Finland blev ett storhertigdöme i Ryssland. Vad jag inte visste är att Finland aldrig var ett område som erövrats eller ockuperats av svensk trupp, Finland existerade inte som ett självständigt område utan det som idag är Finland var helt enkelt östra Sverige. Namnet Finland på östra Sverige började användas på 1400-talet. I Finland fanns det uppskattningsvis på 1100-talet drygt 35000 personer. När Sverige som nation började bildas under 1100-talet och senare, då blev Finland den östra delen av Sverige. Men efter 700 år då kom kriget. Vid slaget vid Oravais den 14 september 1808 blev de svenska trupperna besegrade och vid fredsförhandlingarna 1809 blev Finland ett storfurstendöme som en del av den ryska kejsarmakten.

All denna historia som jag inte känt till och jag har ändå varit intresserad av historia. Från min farfar har jag en bok som fanns i hans barndomshem. Det är en stor bok, ”Fänrik Ståls sägner”. Det var den tidens, sent 1800-tal, tidsfördriv att i fotogenlampans sken lyssna på högläsning om det krig när Sverige sprängdes i bitar. Fänrik Ståls sägner är berättelsen om sorgen och bitterheten över att Sverige genom nederlaget vid Oravais förlorade den östra rikshalvan, Finland, till Ryssland.
I Sveriges Radios arkiv kan via podradio lyssna till reportage och berättelser om det sista krig Sverige fört mot annan nation på egen mark. I ett inslag nämns Wilhelm von Schwerin.
I slaget vid Oravais visade han prov på stor tapperhet. Där sårades han svårt och avled 13 dagar senare i Kalajoki av sina skador. I Fänrik Ståls sägner står det:
...
Hans batteri var hans härd, hans hem, 

Han skötte dess eld, han tjänte för fem: 

Där kom en skara kosacker, 

Han svedde skägget på dem.
…
Han hade sitt sextonde år ej nått, 

På bår ren lagd. 

Långt var det liv dock, han leva fått, 

Om liv är bragd.
…
Femton år! Underlöjtnant vid Svea artilleriregemente.
Och idag talar vi om barnsoldater på andra nutida slagfält.
Det förflutna dryper av blod. Den röda färgen fascinerar, fanatism, dårskap, fundamentalism, religioners övertygelse om sin egen överlägsenhet har färgat och kommer att färga många gasbindor och bomullskompresser i framtiden också.
Tänk ändå, femton år och han lever fortfarande, underlöjtnanten som försvarade bron vid Oravais. Wilhelm von Schwerin, han var från Erstavik, Stockholm.
Ett annat intressant fakta är att de krigförande kungarna Gustav II Adolf och Karl IX alltid hade ett regemente med finnar närmast sig. Tuffa pojkar, de där gossarna från det som en gång var vår östra landshalva. Hittar du några fakta som är fel i min svensk-finska historia så hör av dig, texten går att rätta till, också att komplettera.

Det heter ju att man är inte död förrän man är helt bortglömd och ingen minns något. Jag tycker det är så intressant att läsa gamla gravstenar som talar om yrket den begravde har haft. Åbo, husegare, stationsinspektör, lantbrukare, professor, sockerbruksarbetare, jag behöver nästan ta en tur till kyrkogården för att kunna återge yrken som är fantasirika och ger en bild av ett försvunnet samhälle.

Jag har sagt till min familj att om det skall finnas en sten efter mig så skall det banne mig inte bara stå ett namn. Det är dock ett litet problem att bestämma sig för yrkesbeskrivningen, men jag har än så länge gott om tid att bestämma det. Du kan ju lämna ett förslag?

Idag är det lördag, vi skall på bröllop i eftermiddag. Solen skiner, det blåser kallt, förhoppningsvis får jag vara inomhus om jag inte blir utkastad. Det skall bli trevligt, (att få stanna inomhus), det är några år sedan jag var på ett bröllop sist, det lär bli några till.
Det är den 9 maj, segerdagen efter andra världskriget firas i Ryssland, (på grund av tidsskillnaden mellan Berlin och Moskva; i väst firas dagen den 8 maj), det är flaggdag i Danmark för slaget vid Helgoland år 1864.

Hemma hos oss är det flaggdag också för idag gifter Björn och Anna sig.
Det är bröllop och fest.
.
Emaila, klicka här...
.

Ändlighet.

För några dagar sedan var jag ute och delade en baguette och en liten ostkaka med citronsmak på Ebbas skafferi här i Lund. Vi satt och pratade och plötsligt kom jag på ordet ”ändlighet”. Det är det som blir så uppenbart när något inträffar i ens liv som välter upp och ner på det som varit vardag tidigare. Det är fantastiskt vad man kan komma på när man sitter och delar tid med en vän som både lyssnar och svarar.
Ändligheten blev verklig.

Fåglarna satt på grenarna och väntade på att attackera som små Stuka-bombare men vi betraktades som vänligt sinnade då vi slapp deras bomber. Ändlighet är ett ord som är två prickar från andlighet. Att sitta och dela en stund i tankar och reflektioner är ett litet mentalt reningsbad, det är inte så ofta det blir tid till sådant. Det inträffar så sällan att när det väl sker då känner man hur det öppnas dörrar i ens medvetande och man kan vädra i ord det som för det mesta är tyst. Kan det vara det som känns som en stund av andlighet när ändligheten har presenterat sig?

Skrivandet för mig är ju både en exhibitionistisk och terapeutisk handling. Alla vill ju synas på något sätt och det är dumt att förneka att det gäller i hög grad mig också. Likaväl som de gäller dig, men vi väljer olika sätt att lämna den tysta hörnan i rummet och ställa oss i mitten för att synas mer, om vi vågar. Då är det det här med ändligheten. Den kommer med åren, medvetandet om den, och ibland i mitt fall kom den med sjukintyget.

Vid mitt sista läkarbesök bad jag om ett nytt sjukintyg då tiden rann ut för det aktuella. Det är en underlig känsla man får när man läser texten i svart och vitt på intyget. Det märkliga är att läsa det och inte riktigt fatta att det gäller mig. Det kan väl inte vara möjligt att en stelhet i bröstet kan uttryckas på det sättet? Det är som det finns en spärr att känna på det sättet, att ta in vad det gäller med ett nekande, att skjuta undan att det verkligen är mig det gäller.
Vänner tittar på mig och påstår med en fråga att ”Du är en fighter..?” Hur slåss man? Det är på detta viset jag slåss, med att skriva av mig, ibland rörd. Jag påstår med bestämdhet att jag inte tycker synd om mig själv, det är så absurt att vara sjuk och känna sig frisk på samma gång. Ändå är det naturligt att tycka synd om sig själv. Trött så in i vassen ibland, men det har jag varit förr också efter en redig dag.

Ändligheten, det som en gång var så långt borta i framtiden att framtiden togs för given. När man är ung är framtiden självklar och oändlig. När man är äldre är framtiden historia och man vandrar mot floden Styx och hoppas att färjan är försenad eller tillfälligt inställd. Hur förändras jag när framtiden får ett annat förlopp, när det som en gång var självklart har förändrats och är en gåva istället för något att ta för givet? Egentligen tror jag att jag inte förändrats så mycket med mer än att jag bryr mig inte så mycket om att tänka på vad jag säger eller skriver. Släpp ut det, skriv det, känns det bra för mig själv får väl du som läser det ta det som du vill.
Det är förbaskat skönt att vara lite tokig, lite barnslig. Mina pågar säger till mig att jag är som en glytt när jag får en ny pryl att dona med. Det är väl ändå härligt, så mycket ”goa” endorfiner man kan få av en leksak. Det gäller att hänga med tekniskt, det har jag alltid sagt. Barnbarn kommer att bli väldigt proffsiga redan i ung ålder med att trycka på knappar och vill man hänga med får man utbilda sig.

Man kan bli riktig arg och ilsken i tekniska självstudier, det är berikande för självkontrollen att träna upp sin självbehärskning när den där knappen inte gör vad man trodde den skulle göra.

Nu sitter jag och reflekterar på vad jag skriver. ”Obotlig?”. What’s new, som amerikaren säger. Jag har alltid varit obotlig. Vi är obotligt levande allihop, var och en på sitt sätt, så man behöver ju inte ta det obotliga så allvarligt. Det är som det är och en tänkare sade,
”Jag känner ingen som överlevt livet.”
Så är det, det finns ingen röd prislapp på sanningen, verkligheten har inga rabatter, utom dem i trädgården. När man titta på dem då blir man glad för det är liv och natur i färg, i våren, denna valborgsmässoafton.

Lakanen hänger på linan i trädgården och kommer att lukta så gott att man somnar med en gång. En så enkel sak som lufttorkade lakan kan vara sådan lyx. Det är väl på det viset man förändras att de små små detaljerna i en vardag som alltid funnits får ett större värde. Hur djäkligt det än kan tyckas vara så finns det alltid små pärlor som lyser upp, om man ger sig tid att tänka till lite grand.
Jag kan ju tänka på att ytterdörren behöver lite trä-olja, den där oljan som är så dyr. Nog bäst att jag oljar den när det är så torrt. Lite nytta kan jag ju göra…
Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
Ha en trevlig Valborgmässoafton!

Emaila om det passar bättre...
.

Ett bra program jag lyssnade på.

Den 6:e juli 2008 satt vi bilen och körde genom de småländska skogarna. Vi körde inte E22 som är så tråkig utan vi körde den gamla genvägen via Tingsryd. Vi hade varit på Öland och körde via Ljungbyholm, Påryd, Vissefjärda (vackert!), Rävemåla, Tingsryd. Bara namnen på orterna man passerar är värd en resa längs den vägen, det är utvandrarhistoria. Efter Tingsryd och sedan söderut på väg 29, vägen blev fin, rak, nyasfalterad och trist.

Men innan vi kom dit så slog vi på bilradion och hörde dagens Sommar i P1, det var Peter LeMarc. Han pratade om sin uppväxt och om typer av människor han mött. Nu nästan ett år senare kommer jag fortfarande ihåg att vi lyssnade till honom och att det rörde mig en del av det han sade. Han skildrade hur rädda vi är för att passa in, att visa upp den egna miljö som vi egentligen vill leva i men som kanske inte passar in för de som vi vill imponera på. Rädslan för att vara avvikande. Oron för hur man blir uppfattad av andra. En snabb blick i musiksmaken, vilka romaner stå i bokhyllan eller ligger kringspridda? Man blir fort placerad i ett fack i betraktarens ögon. Ingen säger så mycket, då vi vill vara artiga, men många försöker ändå att positionera sig för att visa någon form av högre status. Det gör inget i och för sig om man genomskådar spelet.
Jag har köpt en iPhone, se där!

I radion hör jag hur positionering skildras, och det skildras på ett så bra sätt att man nickar med och tänker, ”så är det, visst är det så..”, och det är just så det är. Det var en musiker som var sommarpratare så för hans del handlade hur han själv kom på att han var en positionerare och blev botad. Historien är att han skjutsade hem en äldre kvinnlig släkting som blivit änka ett par år tidigare. Bilradion var på och då spelades plötsligt ”De Sista Ljuva Åren” med Lasse Stefanz.
Peter tänkte att ”den skiten kan vi inte lyssna på” och stängde reflexmässigt av radion.
Omedelbart bad släktingen honom att sätta på radion igen.

Med tårar i ögonen talade honom hur oerhört mycket den sången betydde för henne. Det var ju så hon hade tänkt att hon och hennes mans ålderdom skulle bli. Den sången berättade deras liv, deras drömmar. En ”skitlåt” som slagit rekord på Svensktoppen! Då, i den stunden förstod Peter hur en sådan sång är precis lika viktig för en annan människa som de sånger han själv tycker om är viktiga för honom. Det gäller oss alla, vi har våra favoriter och känner några bekanta med skitmusik, och glömmer bort att vi är olika. Frågan är vem är jag, eller vi, som sätter oss till doms över andras smak och tycke för musik, litteratur, konst eller vad det nu kan vara som inte passar?

I radioprogrammet spelar och sjunger sedan Peter LeMarc ”De Sista Ljuva Åren” på sitt sätt för att göra bot. Det är den enda gången det framförandet spelats upp och den blir aldrig mer spelad.
Jag skulle ge en hel del för att få höra det igen.
Texten är ju rakt fram, man kan uttrycka ett liv på många sätt och man kan göra det begripligt.
Ja, jag är svag för den sången, det är ju så det är, eller så det skulle vara.
Peter LeMarc sade innan han spelade den ..”..det är en riktigt bra låt..”.

Det är så intressant att lyssna på goda samtalare och få dela deras uppfattningar om livet och deras erfarenheter. Interaktionen mellan oss olika människor. Ett inslag i programmet handlade om positionering. Peter är inte speciellt intresserad av bilar, utan körde för många år sedan omkring i en gammal DAF. På parkeringsplatsen till musikstudion råkar han en dag parkera samtidigt som skivbolagsdirektören. Denna hälsade på Peter med orden ”jaså, du kör fortfarande omkring med din lilla handikappbil?” Det kallar sociologerna för ”positionering”. Vad Peter kallar det för lämpas inte i tryck.

En positionerare kan uttrycka sig på ett sådant sätt att man känner sig okunnig och liten. En positionerare är mycket noga med att se till att den har övertaget i en grupp, på arbetet eller runt middagsbordet. Positioneraren är beroende av att veta sin position. Makt. Han eller hon ger sig själv en position genom att sätta sig på andra. Varför? Rädsla för att inte vara någon? Ängslighet och osäkerhet? Att positionera sig är inte speciellt ”vuxet”, men kanske mänskligt? Kan man spelet, känner igen agerandet, då kan man bara le för sig själv och göra sin egen positionering genom att tänka ”jaha, där sitter du…” och sedan smutta lite på vinet.

Jo, det var en sommardag i bilen med Sommar i P1 i radion med oss på färd genom den småländska urskogen. Det var ett så himla bra program. Ändå lyssnar jag så sällan på radio.
Idag tycker jag det känns så bra att positionera mig själv med ”De Sista Ljuva Åren”, tänk själv!

Emaila om det passar bättre...
.

Tiden är vår fiende, eller vår vän?

Vid min senaste behandling stacks nålen i armen och syster och jag var mitt inne i det vanliga samtalet när det yttrades ”Tiden är vår fiende”. Varande svag för metaforer och ordspråk tänkte jag att ”det måste jag komma ihåg”. Nu har jag så gräsligt dåligt minne att jag undrar om jag kommer ihåg det rätt, men låt oss anta det.
Det sades i en arbetsplats-situation inom sjukvården och då tycker jag att det är ett bra uttryck.
Men hur blir det om vi lyfter ut begreppet tid och fiende till att annat plan. Till det plan där man diskuterar livskvalitet och begrepp som har med det att göra? Är tiden en fiende? Tid är gratis, vi blir inte debiterade för sekunderna som tickar iväg. Undantag är besök hos tandläkare, advokater (usch…you name it), kroppsvård, alltså de aktiviteter som är taxerade efter tidsåtgång. Man kan välja en del. All annan tid, det som kallas fritid, eller det som en gång var fri tid, finns den kvar?
Föräldrar som skall skjutsa barn till ett otal ental antal (=definitionen på oändligt) aktiviteter för att barnens ”fri tid” skall fyllas med påstått nyttiga tidsfördriv. Bara ordet tidsfördriv är en krigsförklaring mot livskvalitet. Livskvalitet är att gå ut i en leråker och låta stövlarna bli kvar där. Det upplever man aldrig i en storstad, barnen skickas ut i en grupp i skogen, moderiktigt klädda förstås, och de skall komma hem med alla grejerna i behåll. Naturen är lika långt bort för dagens småbarn som evigheten är för det mänskliga intellektet.

Klockan är 05.05, jag kan inte sova och skriver vad jag vill. I två timmar har jag legat sömnlös och sprutat tankar, de blir tyvärr aldrig nerskrivna med samma ande som de tänktes. Mina tankar gick tillbaka hur det var när jag själv hade småbarn och gav dem en perfekt uppfostran. Den måste ha varit ett fantastiskt komplement till Anita’s uppfostran. Anita lade grunden till 90% av hur barnen utvecklats, bildats, jag bidrog 10% med lite gener och nykter avrundan av alltför generös moderlighet.

Under alla åren arbetade jag 100+%. Det får mig att tänka på hur förhållandet har varit mellan arbetstid och ”fri tid”. Så jag låg i sängen svettig som ett dopp efter Niagara och funderade.
Låt oss räkna. Jag börjar med 1974 då Anders föddes. 1974 till 2008 blir… måste vara 26 plus 8 = 36 år. Antag att jag arbetat cirkus 44 timmar per vecka, det täcker in övertid i eget företag under 32 år. Vet du att att en arbetsmånad är 4,3 veckor? Det står i kollektivavtalet, så det måste vara rätt. Kollektivavtalet är arbetslivets bibel, det man inte begriper står förklarat där och när man läst det begriper man ännu mindre.

För många år sedan joggade runt en 35-40 minuter med en granne, kunnig i juridik. Han har lärt mig mycket om livet och påmint mig lite grann om att man kan tänka. Vid en middag hos oss råkade jag säga att ”..jag är egentligen rent för snäll mot barnen”.
Han svarade då blixtsnabbt ”..jaa, den värsta typen brukar säga det…”.
Det var en väckarklocka, är man alltid så snäll som man tror?
Alltnog och emedan, jag tror att jag skött mig hyfsat i avseendet barnuppfostran även om min uppfattning många gånger är konformistisk.

Nåväl, tillbaka till avtal och joggning. Vi sprang aldrig fortare än att vi kunde prata med lagom inblandning av flås. Vid en runda fick jag då, hungrig efter kunskap, lära mig att
”..lagen handlar inte om rättvisa, den handlar om tolkning..”.
Voilá. se där, det gäller kollektivavtal också. Det är därför man får ringa och reda ut begreppen efter att ha försökt, läsa, begripa och gett upp att fundera mera. Det blir fortfarande en tolkning. Rättvisan har förbundna ögon och de lär aldrig bli öppnade.
Tillbaka till att tolka tiden. 4,3 veckor. Arbetsåret rundar vi av till 220 arbetsdagar, kan var lite snålt om man arbetar i eget företag, men strunt i det.
Strunt är en synonym för ett kraftigare ord som inte är så ”bildat”.
220 arbetsdagar dividerat med 5 blir 44 veckor. Detta tarvar kontroll, ingenjörshjärnan, i vilken halva den än nu sitter, kopplas in.
Tillbaka till kollektivavtalet, denna urkälla av arbetsrättslig kunskap. Jag vill minnas att i det står det att årsarbetstiden är 1760 timmar. Observera att jag säger ”vill minnas”, mitt minne lider av visst fördärv på grund av förslitning, slitit hårt, vet du!
Vi räknar om, 1760 delat med 40 (=reglerad arbetstid) blir 40 arbetsveckor. Kontroll!! 40 veckor delat med 4,3 = 9,3 månader. Hmm, jag trodde det skulle bli mer. Låt stå!
40 uttalas ”förti” eller ”fötti”. 30 uttalas ”tretti” men båda orden stavas fyrtio och trettio. Det finns ett o på slutet man kapar, alldeles för jobbigt att tala och texta som Zarah Leander eller Jonas Gardell, dessa motsatser i olika generationer av kulturlivet.
Men stockholmarna säger dessutom ”tjugiii” för 20, det heter väl ändå tjugo! Varför retar jag mig på sådant? Tjugii!! Det låter som man hartsar glas när jag hör ”tjugii”.

En gång i tiden, på den förlovade tiden, hade man röstprov när man tog in personal som skulle prata i Sveriges Radio, även när det namnet innefattade televisionen. Idag tror jag att man bara tittar på betygen från Journalisthögskolan, hur en reporter presenterar sig eller pratar har tydligen ingen som helst betydelse längre. Några talar som de hade an AK4 i munnen (AK4 = smattrande maskingevär). Med högre ålder ökar svårigheten att begripa vad den nya blandningen av reportrar försöker förmedla. Nysvenska reportrar med en satsmelodi så man vet inte om jag räknande fel på mina snapsar för det är något som vibrerar. Ändå snapsas det väldigt sällan, men den där statsmelodin dyker upp då och då.
Egentligen är det lika synd om oss båda, jag som är lite halvförbannad och reportern som försöker förmedla. Men det ändå allt överskuggande är att tjugo skall uttalas tjugo och inte ”tjugii”, förstått!
Det är svårt för dagens journalister,
många kan inte tala god svenska med lagom inblanding av skånska.
Aldrig har väl sammanhållningen varit bättre i Sverige än när ”di skånske” styrde under svåra tider. Till och med Göran Persson flyttade till Malmö för att han skulle få ordning på Sverige. Kan det vara något med ”möen mad, goen mad och mad i goan ro”?
Godan ro, vi är alltså tillbaka i tidsresonemanget igen. Dygnet har 24 timmar, det ger 8760 timmar om året. Antag 8 sovtimmar per dygn. Det låter som rena drömmen, men det blir ju lite extra under helgerna, vi räknar med 8. Sju är ett heligt tal så det skall vi inte rota med.
Matematik är roligt, den enda exakta vetenskapen.
Jag har haft nöjet att träffa en man från Kuba. Vi pratade och i konversationen kom han på en replik om Fidel Castro som i sina tal om ekonomi i svåra tider använder uttrycket
”Två plus två blir fyra, men ibland blir det bara tre…”
Det är väl ändå ett charmigt sätt att säga ”..vi har ett helvete men tiden rättar till det..”.
Något för Anders Borg?
Ordet tiden dök upp igen. Låt mig räkna igen, någon av hjärnhalvorna blixtrade till.
Med 2920 sovtimmar blir 5840 vakna timmar.
Tur att man sover gratis, det kunde blivit dyrt. Fast det är det ju redan på hotell.
Ok, vi har 5840 vakna timmar, och arbetar ihop 1760 timmar.
Jag får inte detta att gå ihop. Två tredjedelar av tiden är fri tid?
Herre min kejsare, var har jag gjort av all den påstått fria tiden tiden? Tittar man på valfritt samhällsprogram om hur småbarnsföräldrar har det kan man fråga sig om tids-matematiken är exakt? Jag får kanske lägga i en trötthetsfaktor efter arbetet. Begrepper ”fri tid” kräver en bättre definition, är matlagning, städning, barntillsyn, föräldratillsyn, tvätt och allt annat nödvändigt i det postindustriella samhället ”fri tid”?
Nu har jag förvirrat mig själv så till den milda grad att jag med varm hand lämnar ordet till dig!
Vad tycker du?
Ett: vad är fri tid, och
två: är tiden din vän eller din fiende?
.
Emaila om det passar bättre...

.

iPhone och rundtur.

Ok, så har jag också fallit för frestelsen att köpa vad jag vill ha, även om priset är helt vansinnigt för vilken sansad person som helst. Det är ju det man blir i betraktarens ögon, särskilt om ögonen tillhör framtida arvtagare. Jag har alltså köpt en iPhone, och den är så himla charmig att jag vill köpa en till Anita också även om hon kanske inte är helt med på den idén. Men iPhone’n är så lätt att lära sig att jag klarar av den, varför skulle då inte Anita klara den? Sedan är det att den är så rolig, det finns ”Apps” applikationer både gratis och för en så låg kostnad att man bara laddar ner och fyller iPhone’n med de mest vansinnigt barnsliga applikationer. Jag kör motorcykel, smäller bubbelplast, lägger patiens (Klondyke, vad heter den på svenska?) kollar GPS när jag går till vårdcentralen så jag inte hamnar i ett buskage! Naturligtvis kollar jag också höjden över havet så jag slipper komma tillbaka hem med blöta fötter ifall klimatförändringen skulle accelerera när jag sitter och lämnar blodprov. Det gör jag varje tisdag, gjort idag också. Imorgon är det dags att sätta in nålen igen i vänster arm och fylla på med cellgift. Det betyder att jag börjat ladda mig med Cortison redan idag, hela kroppen vibrerar av den tillsatsen, och jag skall ladda in Cortison till och med lördag, i fem dagar alltså. Rena drogen för endorfinerna, de sprattlar runt i hela systemet och jag blir kolossalt pratsam, rena chocken för de som känner mig.

–”Skall han aldrig sluta?” Med Cortison i systemet släpper alla hämningar, tungan löses upp och slutar inte att bilda ord.
Min syster fyller år idag, hur hon än kämpar på blir hon aldrig jämngammal med mig. Syster min promenerar, cyklar och gör gymnastik för att få en stor kropp i ett mindre hölje. Men muskelmassa är tungt, kilona vill inte försvinna i paritet med önskemålet.
Jag skall gå på två bröllop i år, ett i maj och ett i september. Min syster skall också gå på det i september och sade att hon önskar sig en lättare vikt tills vi skall träffas. Hon sade ”till bröllopet” och jag var lite tankspridd (tänk Cortison), förväxlade bröllopen i en kortslutning i min hjärna och kopplade in att det var till maj-bröllopet.
Jag uppmuntrade henne med den broderliga kommentaren:
”..att det klarar du aldrig…” följt av total tystnad innan jag insåg min tankelapsus. Åt vilken vi sedan hade lika roligt, ett telefonsamtal skall alltid bestå av några skrattsalvor för att lindra de svåra stunderna. Allt blir så mycket lättare då med undantag av kroppsvikten.
Ett skratt förlänger livet och håller kilona i vibration.

Det är den 21 april 2009.
Idag har jag gjort lite praktiskt arbete för första gången på flera månader. Avtappningsventilen för motivation till praktiskt arbete öppnades för fullt när jag blev medveten om min cancer. Jag har varit mer eller mindre förlamad, levt i någon sorts föreställning att jag inte orkade göra något. Jag har varit oerhört trött. Vårsolen sätter lite fart på lusten att göra något, dagarna är varmare, ljusare och längre.
Vi har köpt en utesoffa att ha i trädgården. Den är i trä, av någon sort som förhoppningsvis som är miljövänligt, alltså fällt utan att någon träffades vid nerslaget. Min plan var att olja träet med någon bra sort av träolja. Dags att surfa!
Jag hittade en test på DN’s sidor och där hade ”Le Tonkinois” bäst resultat. Närmsta återförsäljare är Ottossons Färghandel i Genarp. Vi hittade dit vilken är en prestation i sig då affären är i garagebyggnaden mitt i ett villasamhälle, den blygsamma skylten observerades av Anita, det är alltid bra med en co-driver. Kostnaden för tre liter bra träolja överstiger inte min betalningsförmåga men väl mitt förstånd. Jag vacklade ut från butiken med dunken och gömde den i bilens koffert. Värdeföremål skall ICKE förvaras inne i bilen!

Nu har jag gjort den första strykningen och det luktar träolja i carporten. Det känns bra att ha kommit igång med något.
I vårstädningen i garderoberna kom Anita och jag överens om att det var dags att rensa ut militärkläderna som jag har fått utlämnat vid mitt inträde i civilförsvaret som telegrafist i FRO. För en tid sedan läste jag om en familj som fått en nota från försvaret då utlämnade kläder inte lämnats in efter ett dödsfall. Jag ringde till förrådet på Revinge Garnison och förhörde mig om rutiner och öppettider. De kunde inte hitta mitt personnummer i sin databas, garderoben var ändå full av gröna läder modell 60. Stålhjälm också!
Vi hade kläderna med oss vid turen till Genarp och när vi körde från Genarp hade jag skrivit in ”Revingeby” i GPS’en och jag undrar om GPS’en har stulit lite Cortison för vi fick oss en runda på landsbygden som var rena turistturen i det gamla skånska kulturlandskapet. Om det var närmsta vägen mellan Genarp och Revinge vågar jag inte kontrollera, men det var absolut inte den snabbaste. Damen som sitter inne i GPS-dosan kan inte ha varit helt nykter. Vi blir väl alla lite påverkade i den härliga vårsolens glans. Det är bäst att hålla tilltron till en GPS nykter!
Vi kom till militärförrådet i Revinge, körde in genom anvisad grind (försedd med kamera!), grinden var öppen och vi tog säcken med kläderna och gick in på persedelförrådet. Mitt personnummer hittades fortfarande inte i deras dator. När vi lade upp kläderna på disken kommenterades det av förvaltaren att ” detta är så gammalt att det inte används längre, vi har en stor soptunna här…”. Det var inte nödvändigt med att lämna in kläderna i retur, inte lätt att veta när man vill vara ordentlig och slippa framtida ”väpnade” konflikter med försvarsmakten.
När vi skulle ut från militärområdet var grinden stängd! ”Nu har de hittat mig i datorn, något måste fattas!” På avstånd såg jag två i vaktstyrkan med kpist släntrande omkring.
Jag hukade ner bakom ratten, fick fram iPhone’n och ringde intendenturen och viskade att grinden är stängd. Jag fick det lugnande beskedet att den kom att öppnas, tydligen fanns det någon någonstans som tittade i grindkameran. Strax öppnade grinden, jag struntade i GPS’en och tog den snabbaste vägen hem!
Det hade blivit en bra dag, vi fick hade fått en rundtur på vägar vi aldrig åkt på förr och det var dagens bonus.
Bonus, som den noggranne läsaren av min blogg vet, betyder bra.

I morgon är en annan dag
(Kom), så länge dagen ler, (kom), så länge skrivlusten finns kvar
Så fort texten försvinner, i morgon är en annan dag
Jag skriver bloggar, som ni alla får se
Anita kollar text, när jag själv, sitter brevé
I hennes ögon finns en längtan efter mera
Så jag skriver hela natten, det är som rinnande vatten
(Kom), så länge hjärtat slår, (kom), så länge skrivlusten finns kvar
I morgon är en annan dag
(Eurovision Song Contest 1992)
Bonus!

.

Den dagen kommer!

Att en tunn yllefilt kan värma så mycket. Köpt på julmarknaden på Sofiero, ljusgrå och så tunn man nästan kan se genom den. Jag ligger i soffan med den över mig. Fransad kant som måste vikas undan, den kittlar för mycket.
Ett svart hål i magen. Det kvittar vad jag äter eller dricker. Alltid ett svart hål i magen. Det känns som jag alltid är hungrig även om jag ätit för en stund sedan. Ligger här och tänker på hur det mentala nervsystemet spelar poker med min uppfattning hur kroppen är och mår. Ingen aptit på något, ändå hungrig. Det kvittar vad som finns i kylskåpet, från översta hyllan till nedersta fruktfacket. Kom inte med en banan, det går bara inte. Det står i de medicinska skrifterna att smaksystemet får stryk när man får cellgifter. Då skall man undvika att äta sådant man tycker om. Senare när man slutat med cellgifter kan det få omvänd verkan att man inte tycker om det man tycker om då det kopplas ihop med besvären med cellgifter. Jag har inga som helst problem med det, jag tycker inte om någonting alls.
Fruktsallad med vispgrädde? Nah, jag kanske skulle få nere en sked med vispgrädde. Sedan tar det slut. Apelsin? Dom är ju rent för dåliga just nu, och för skarpa i munnen.
Ju mer jag dricker ju torrare blir jag i munnen. Ingenting går ihop, utom läpparna när jag sväljer undan. Herregud så mycket det finns i kylen, skall två personer äta upp allt det? Men vi äter som en och en halv. Absolut ingenting smakar som det skall, ändå måste en hel del ner.
Tiduret i vägguttaget tickar på, här ligger jag och hör hur tiden sätter ljud på sin flykt.
Otroligt vad denna filt värmer, jag trycker bort den från överkroppen. Vänder mig till andra sidan och det svarta hålet i magen följer med. Det är precis som det aldrig blir nöjt. En kaka? Du är inte klok!
Konstigt att man fysiskt kan klara cellgiftbehandling så bra som jag gör och ändå tycka att det är ett aptitmässigt helsicke. Det kan vara värre, men det har alltid varit en dålig tröst. Denna känsla i magen får tanken på mat, någonting att äta, att snurra runt. I tanken går jag genom allt, tanken är snabbare än nedtecknandet av den. Finns inget som får mig att slänga bort filten och masa mig ut i köket, greppa handtaget, öppna, titta och sedan stänga dörren. En kyl som är så full och ändå så tom. Så här blir jag, liggande i soffan, trött, varm, filten måste väck nu. Tänk att få njuta av att sätta tänderna i något riktigt riktigt smaskigt, låta det smeka hinnorna i munnen utan en massa svidande. Sedan svälja undan och få känna hur det svarta tomma hålet med sin gnagande känsla försvinner och blir ett minne blott. Det, det skall bli gott!
Den dagen kommer och då tror jag nästan att omvärlden förlåter mig ett välförtjänt rap. Ja!
.

Test i sol och kall vind.

Idag, långfredag, testades de nya däckstolarna.
I den varma solen och kyliga vinden.
Nu brinner det i ansiktet!


.

Påskjuridik.

Jag får input från vänner i cybervärlden och om du vill gnugga geniknölarna lite har jag lite läsning här. Då jag själv haft lite tankar om fildelning, eller rättare sagt filnerladdning är dessa artiklar läsvärda.

Vi struntar i lagen. (DN Opinion)

Ett hot mot svensk industri? (cybernormer.se)

Idag läste jag om fallet i Jönköping om den nedlagda rättegången efter att offret begått självmord. Jag saknar ord. Det är alltså för gräsligt att en våldtäktsman skall kunna slippa undan på det här viset.

Många är upprörda. Jag också! (Sveriges Radios artikel)

En lärd man yttrade en gång till mig under en jogging-runda att
lagen handlar inte om rättvisa,
lagen handlar om tolkning.
Man blir skrämd när man ser konsekvenserna av det som nu händer i Jönköpingsfallet.
Ta död på offret så blir du skuldfri, eller offret dör, alltså... hur får man ihop det?
Det står i rubriken visserligen ordet "misstänkt", dömer jag förhastat?
Som Gunder Hägg en gång sa i en intervju, -"Jag kan ha fel, men det är knappast troligt".

.

Skärtorsdag 2009.

Påskkärringarna har synts springande längs trottoarerna nere på Kaprifolievägen. Hit har de inte hunnit än, det är inte så många småtöser härute som drar runt mellan husen.
Idag gjorde jag ett besök på min gamla arbetsplast och hade med mig en påse godis (var påskgubbe själv). Nu fanns det redan godis på lunchbordet, men med den extra påsen idag räcker sötsakerna till någon eller några dagar efter påsk.
Väl hemma tittade jag på deklarationsblanketten och gjorde den färdig, betalade lite räkningar och sedan satte jag mig i soffan framför TV'n. Klickade igång TV'n och hamnade i reprisen på måndagens "Fråga doktorn". Två föredragshållare blev intervjuade och tillfrågades om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.
Något jag själv ibland undrat över och inte kunnat definiera. Svaret var att
"Självförtroende är att göra" och
"Självkänsla är att vara".
Samtalet fortsatte och det handlade om vad som händer oss människor i livet och hur vi hanterar de problem och svårigheter som kan hända och händer många av oss. Då fick jag lära mig att det är inte alltid frågan om vad som händer oss, utan det är frågan om hur vi hanterar det. Något som jag kanske inte tänker på så mycket själv i dessa dagar, det är upp till andra att bedöma hur jag hanterar mitt.

Sedan satt jag där, i soffan, trött som... och jag bara somnande till, sittande. Jag var ensam i huset, men när ensamheten bröts fick jag rycka upp mig.
Vi har länge talat om att skaffa några stolar typ "Baden-Baden" att ha i trädgården, surfat runt och tittat på olika alternativ. Jag har varit intresserad av den amerikanska breda och lutande stolen som vi såg när vi var i USA. Se de vita stolarna.
På Lusthuset i Staffanstorp hamnade vi när Anita fått ut mig i bilen. Där är det mycket att välja på, vi valde en däcksstol, lagom stor, lagom tung, lagom i allting och så lagom att vi fick in två kartonger i bilen. När jag öppnade kartongerna var de till min överraskning helt sammansatta och det var bara att fälla upp dem. Hur tjusigt som helst. Så det blev inga amerikastolar, vi valde en lättare typ så vi slipper knäcka rygg när stolarna skall flyttas. Bruna stolar med grön sittdyna.
Nu gäller det bara att välja ut var de skall stå i trädgården som man slipper släpa runt dem alltför mycket. Jaha, det är dags för skärtorsdagskvällsmat. Då det är en helg som inleds firas den med lite starkt, och beviset på det kan du åse här.
Lite bilder från bordet. Gott.
Hur har du haft det?

.