torsdag 30 april 2009

Ändlighet.



För några dagar sedan var jag ute och delade en baguette och en liten ostkaka med citronsmak på Ebbas skafferi här i Lund. Vi satt och pratade och plötsligt kom jag på ordet ”ändlighet”. Det är det som blir så uppenbart när något inträffar i ens liv som välter upp och ner på det som varit vardag tidigare. Det är fantastiskt vad man kan komma på när man sitter och delar tid med en vän som både lyssnar och svarar.
Ändligheten blev verklig.

Fåglarna satt på grenarna och väntade på att attackera som små Stuka-bombare men vi betraktades som vänligt sinnade då vi slapp deras bomber. Ändlighet är ett ord som är två prickar från andlighet. Att sitta och dela en stund i tankar och reflektioner är ett litet mentalt reningsbad, det är inte så ofta det blir tid till sådant. Det inträffar så sällan att när det väl sker då känner man hur det öppnas dörrar i ens medvetande och man kan vädra i ord det som för det mesta är tyst. Kan det vara det som känns som en stund av andlighet när ändligheten har presenterat sig?

Skrivandet för mig är ju både en exhibitionistisk och terapeutisk handling. Alla vill ju synas på något sätt och det är dumt att förneka att det gäller i hög grad mig också. Likaväl som de gäller dig, men vi väljer olika sätt att lämna den tysta hörnan i rummet och ställa oss i mitten för att synas mer, om vi vågar. Då är det det här med ändligheten. Den kommer med åren, medvetandet om den, och ibland i mitt fall kom den med sjukintyget.

Vid mitt sista läkarbesök bad jag om ett nytt sjukintyg då tiden rann ut för det aktuella. Det är en underlig känsla man får när man läser texten i svart och vitt på intyget. Det märkliga är att läsa det och inte riktigt fatta att det gäller mig. Det kan väl inte vara möjligt att en stelhet i bröstet kan uttryckas på det sättet? Det är som det finns en spärr att känna på det sättet, att ta in vad det gäller med ett nekande, att skjuta undan att det verkligen är mig det gäller.
Vänner tittar på mig och påstår med en fråga att ”Du är en fighter..?” Hur slåss man? Det är på detta viset jag slåss, med att skriva av mig, ibland rörd. Jag påstår med bestämdhet att jag inte tycker synd om mig själv, det är så absurt att vara sjuk och känna sig frisk på samma gång. Ändå är det naturligt att tycka synd om sig själv. Trött så in i vassen ibland, men det har jag varit förr också efter en redig dag.

Ändligheten, det som en gång var så långt borta i framtiden att framtiden togs för given. När man är ung är framtiden självklar och oändlig. När man är äldre är framtiden historia och man vandrar mot floden Styx och hoppas att färjan är försenad eller tillfälligt inställd. Hur förändras jag när framtiden får ett annat förlopp, när det som en gång var självklart har förändrats och är en gåva istället för något att ta för givet? Egentligen tror jag att jag inte förändrats så mycket med mer än att jag bryr mig inte så mycket om att tänka på vad jag säger eller skriver. Släpp ut det, skriv det, känns det bra för mig själv får väl du som läser det ta det som du vill.
Det är förbaskat skönt att vara lite tokig, lite barnslig. Mina pågar säger till mig att jag är som en glytt när jag får en ny pryl att dona med. Det är väl ändå härligt, så mycket ”goa” endorfiner man kan få av en leksak. Det gäller att hänga med tekniskt, det har jag alltid sagt. Barnbarn kommer att bli väldigt proffsiga redan i ung ålder med att trycka på knappar och vill man hänga med får man utbilda sig.

Man kan bli riktig arg och ilsken i tekniska självstudier, det är berikande för självkontrollen att träna upp sin självbehärskning när den där knappen inte gör vad man trodde den skulle göra.

Nu sitter jag och reflekterar på vad jag skriver. ”Obotlig?”. What’s new, som amerikaren säger. Jag har alltid varit obotlig. Vi är obotligt levande allihop, var och en på sitt sätt, så man behöver ju inte ta det obotliga så allvarligt. Det är som det är och en tänkare sade,
”Jag känner ingen som överlevt livet.”
Så är det, det finns ingen röd prislapp på sanningen, verkligheten har inga rabatter, utom dem i trädgården. När man titta på dem då blir man glad för det är liv och natur i färg, i våren, denna valborgsmässoafton.

Lakanen hänger på linan i trädgården och kommer att lukta så gott att man somnar med en gång. En så enkel sak som lufttorkade lakan kan vara sådan lyx. Det är väl på det viset man förändras att de små små detaljerna i en vardag som alltid funnits får ett större värde. Hur djäkligt det än kan tyckas vara så finns det alltid små pärlor som lyser upp, om man ger sig tid att tänka till lite grand.
Jag kan ju tänka på att ytterdörren behöver lite trä-olja, den där oljan som är så dyr. Nog bäst att jag oljar den när det är så torrt. Lite nytta kan jag ju göra…
Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
Ha en trevlig Valborgmässoafton!

Emaila om det passar bättre...
.

söndag 26 april 2009

Ett bra program jag lyssnade på.



Den 6:e juli 2008 satt vi bilen och körde genom de småländska skogarna. Vi körde inte E22 som är så tråkig utan vi körde den gamla genvägen via Tingsryd. Vi hade varit på Öland och körde via Ljungbyholm, Påryd, Vissefjärda (vackert!), Rävemåla, Tingsryd. Bara namnen på orterna man passerar är värd en resa längs den vägen, det är utvandrarhistoria. Efter Tingsryd och sedan söderut på väg 29, vägen blev fin, rak, nyasfalterad och trist.

Men innan vi kom dit så slog vi på bilradion och hörde dagens Sommar i P1, det var Peter LeMarc. Han pratade om sin uppväxt och om typer av människor han mött. Nu nästan ett år senare kommer jag fortfarande ihåg att vi lyssnade till honom och att det rörde mig en del av det han sade. Han skildrade hur rädda vi är för att passa in, att visa upp den egna miljö som vi egentligen vill leva i men som kanske inte passar in för de som vi vill imponera på. Rädslan för att vara avvikande. Oron för hur man blir uppfattad av andra. En snabb blick i musiksmaken, vilka romaner stå i bokhyllan eller ligger kringspridda? Man blir fort placerad i ett fack i betraktarens ögon. Ingen säger så mycket, då vi vill vara artiga, men många försöker ändå att positionera sig för att visa någon form av högre status. Det gör inget i och för sig om man genomskådar spelet.
Jag har köpt en iPhone, se där!

I radion hör jag hur positionering skildras, och det skildras på ett så bra sätt att man nickar med och tänker, ”så är det, visst är det så..”, och det är just så det är. Det var en musiker som var sommarpratare så för hans del handlade hur han själv kom på att han var en positionerare och blev botad. Historien är att han skjutsade hem en äldre kvinnlig släkting som blivit änka ett par år tidigare. Bilradion var på och då spelades plötsligt ”De Sista Ljuva Åren” med Lasse Stefanz.
Peter tänkte att ”den skiten kan vi inte lyssna på” och stängde reflexmässigt av radion.
Omedelbart bad släktingen honom att sätta på radion igen.

Med tårar i ögonen talade honom hur oerhört mycket den sången betydde för henne. Det var ju så hon hade tänkt att hon och hennes mans ålderdom skulle bli. Den sången berättade deras liv, deras drömmar. En ”skitlåt” som slagit rekord på Svensktoppen! Då, i den stunden förstod Peter hur en sådan sång är precis lika viktig för en annan människa som de sånger han själv tycker om är viktiga för honom. Det gäller oss alla, vi har våra favoriter och känner några bekanta med skitmusik, och glömmer bort att vi är olika. Frågan är vem är jag, eller vi, som sätter oss till doms över andras smak och tycke för musik, litteratur, konst eller vad det nu kan vara som inte passar?

I radioprogrammet spelar och sjunger sedan Peter LeMarc ”De Sista Ljuva Åren” på sitt sätt för att göra bot. Det är den enda gången det framförandet spelats upp och den blir aldrig mer spelad.
Jag skulle ge en hel del för att få höra det igen.
Texten är ju rakt fram, man kan uttrycka ett liv på många sätt och man kan göra det begripligt.
Ja, jag är svag för den sången, det är ju så det är, eller så det skulle vara.
Peter LeMarc sade innan han spelade den ..”..det är en riktigt bra låt..”.

Det är så intressant att lyssna på goda samtalare och få dela deras uppfattningar om livet och deras erfarenheter. Interaktionen mellan oss olika människor. Ett inslag i programmet handlade om positionering. Peter är inte speciellt intresserad av bilar, utan körde för många år sedan omkring i en gammal DAF. På parkeringsplatsen till musikstudion råkar han en dag parkera samtidigt som skivbolagsdirektören. Denna hälsade på Peter med orden ”jaså, du kör fortfarande omkring med din lilla handikappbil?” Det kallar sociologerna för ”positionering”. Vad Peter kallar det för lämpas inte i tryck.

En positionerare kan uttrycka sig på ett sådant sätt att man känner sig okunnig och liten. En positionerare är mycket noga med att se till att den har övertaget i en grupp, på arbetet eller runt middagsbordet. Positioneraren är beroende av att veta sin position. Makt. Han eller hon ger sig själv en position genom att sätta sig på andra. Varför? Rädsla för att inte vara någon? Ängslighet och osäkerhet? Att positionera sig är inte speciellt ”vuxet”, men kanske mänskligt? Kan man spelet, känner igen agerandet, då kan man bara le för sig själv och göra sin egen positionering genom att tänka ”jaha, där sitter du…” och sedan smutta lite på vinet.

Jo, det var en sommardag i bilen med Sommar i P1 i radion med oss på färd genom den småländska urskogen. Det var ett så himla bra program. Ändå lyssnar jag så sällan på radio.
Idag tycker jag det känns så bra att positionera mig själv med ”De Sista Ljuva Åren”, tänk själv!

Emaila om det passar bättre...
.

torsdag 23 april 2009

Tiden är vår fiende, eller vår vän?



Vid min senaste behandling stacks nålen i armen och syster och jag var mitt inne i det vanliga samtalet när det yttrades ”Tiden är vår fiende”. Varande svag för metaforer och ordspråk tänkte jag att ”det måste jag komma ihåg”. Nu har jag så gräsligt dåligt minne att jag undrar om jag kommer ihåg det rätt, men låt oss anta det.
Det sades i en arbetsplats-situation inom sjukvården och då tycker jag att det är ett bra uttryck.
Men hur blir det om vi lyfter ut begreppet tid och fiende till att annat plan. Till det plan där man diskuterar livskvalitet och begrepp som har med det att göra? Är tiden en fiende? Tid är gratis, vi blir inte debiterade för sekunderna som tickar iväg. Undantag är besök hos tandläkare, advokater (usch…you name it), kroppsvård, alltså de aktiviteter som är taxerade efter tidsåtgång. Man kan välja en del. All annan tid, det som kallas fritid, eller det som en gång var fri tid, finns den kvar?
Föräldrar som skall skjutsa barn till ett otal ental antal (=definitionen på oändligt) aktiviteter för att barnens ”fri tid” skall fyllas med påstått nyttiga tidsfördriv. Bara ordet tidsfördriv är en krigsförklaring mot livskvalitet. Livskvalitet är att gå ut i en leråker och låta stövlarna bli kvar där. Det upplever man aldrig i en storstad, barnen skickas ut i en grupp i skogen, moderiktigt klädda förstås, och de skall komma hem med alla grejerna i behåll. Naturen är lika långt bort för dagens småbarn som evigheten är för det mänskliga intellektet.

Klockan är 05.05, jag kan inte sova och skriver vad jag vill. I två timmar har jag legat sömnlös och sprutat tankar, de blir tyvärr aldrig nerskrivna med samma ande som de tänktes. Mina tankar gick tillbaka hur det var när jag själv hade småbarn och gav dem en perfekt uppfostran. Den måste ha varit ett fantastiskt komplement till Anita’s uppfostran. Anita lade grunden till 90% av hur barnen utvecklats, bildats, jag bidrog 10% med lite gener och nykter avrundan av alltför generös moderlighet.

Under alla åren arbetade jag 100+%. Det får mig att tänka på hur förhållandet har varit mellan arbetstid och ”fri tid”. Så jag låg i sängen svettig som ett dopp efter Niagara och funderade.
Låt oss räkna. Jag börjar med 1974 då Anders föddes. 1974 till 2008 blir… måste vara 26 plus 8 = 36 år. Antag att jag arbetat cirkus 44 timmar per vecka, det täcker in övertid i eget företag under 32 år. Vet du att att en arbetsmånad är 4,3 veckor? Det står i kollektivavtalet, så det måste vara rätt. Kollektivavtalet är arbetslivets bibel, det man inte begriper står förklarat där och när man läst det begriper man ännu mindre.

För många år sedan joggade runt en 35-40 minuter med en granne, kunnig i juridik. Han har lärt mig mycket om livet och påmint mig lite grann om att man kan tänka. Vid en middag hos oss råkade jag säga att ”..jag är egentligen rent för snäll mot barnen”.
Han svarade då blixtsnabbt ”..jaa, den värsta typen brukar säga det…”.
Det var en väckarklocka, är man alltid så snäll som man tror?
Alltnog och emedan, jag tror att jag skött mig hyfsat i avseendet barnuppfostran även om min uppfattning många gånger är konformistisk.

Nåväl, tillbaka till avtal och joggning. Vi sprang aldrig fortare än att vi kunde prata med lagom inblandning av flås. Vid en runda fick jag då, hungrig efter kunskap, lära mig att
”..lagen handlar inte om rättvisa, den handlar om tolkning..”.
Voilá. se där, det gäller kollektivavtal också. Det är därför man får ringa och reda ut begreppen efter att ha försökt, läsa, begripa och gett upp att fundera mera. Det blir fortfarande en tolkning. Rättvisan har förbundna ögon och de lär aldrig bli öppnade.
Tillbaka till att tolka tiden. 4,3 veckor. Arbetsåret rundar vi av till 220 arbetsdagar, kan var lite snålt om man arbetar i eget företag, men strunt i det.
Strunt är en synonym för ett kraftigare ord som inte är så ”bildat”.
220 arbetsdagar dividerat med 5 blir 44 veckor. Detta tarvar kontroll, ingenjörshjärnan, i vilken halva den än nu sitter, kopplas in.
Tillbaka till kollektivavtalet, denna urkälla av arbetsrättslig kunskap. Jag vill minnas att i det står det att årsarbetstiden är 1760 timmar. Observera att jag säger ”vill minnas”, mitt minne lider av visst fördärv på grund av förslitning, slitit hårt, vet du!
Vi räknar om, 1760 delat med 40 (=reglerad arbetstid) blir 40 arbetsveckor. Kontroll!! 40 veckor delat med 4,3 = 9,3 månader. Hmm, jag trodde det skulle bli mer. Låt stå!
40 uttalas ”förti” eller ”fötti”. 30 uttalas ”tretti” men båda orden stavas fyrtio och trettio. Det finns ett o på slutet man kapar, alldeles för jobbigt att tala och texta som Zarah Leander eller Jonas Gardell, dessa motsatser i olika generationer av kulturlivet.
Men stockholmarna säger dessutom ”tjugiii” för 20, det heter väl ändå tjugo! Varför retar jag mig på sådant? Tjugii!! Det låter som man hartsar glas när jag hör ”tjugii”.

En gång i tiden, på den förlovade tiden, hade man röstprov när man tog in personal som skulle prata i Sveriges Radio, även när det namnet innefattade televisionen. Idag tror jag att man bara tittar på betygen från Journalisthögskolan, hur en reporter presenterar sig eller pratar har tydligen ingen som helst betydelse längre. Några talar som de hade an AK4 i munnen (AK4 = smattrande maskingevär). Med högre ålder ökar svårigheten att begripa vad den nya blandningen av reportrar försöker förmedla. Nysvenska reportrar med en satsmelodi så man vet inte om jag räknande fel på mina snapsar för det är något som vibrerar. Ändå snapsas det väldigt sällan, men den där statsmelodin dyker upp då och då.
Egentligen är det lika synd om oss båda, jag som är lite halvförbannad och reportern som försöker förmedla. Men det ändå allt överskuggande är att tjugo skall uttalas tjugo och inte ”tjugii”, förstått!
Det är svårt för dagens journalister,
många kan inte tala god svenska med lagom inblanding av skånska.
Aldrig har väl sammanhållningen varit bättre i Sverige än när ”di skånske” styrde under svåra tider. Till och med Göran Persson flyttade till Malmö för att han skulle få ordning på Sverige. Kan det vara något med ”möen mad, goen mad och mad i goan ro”?
Godan ro, vi är alltså tillbaka i tidsresonemanget igen. Dygnet har 24 timmar, det ger 8760 timmar om året. Antag 8 sovtimmar per dygn. Det låter som rena drömmen, men det blir ju lite extra under helgerna, vi räknar med 8. Sju är ett heligt tal så det skall vi inte rota med.
Matematik är roligt, den enda exakta vetenskapen.
Jag har haft nöjet att träffa en man från Kuba. Vi pratade och i konversationen kom han på en replik om Fidel Castro som i sina tal om ekonomi i svåra tider använder uttrycket
”Två plus två blir fyra, men ibland blir det bara tre…”
Det är väl ändå ett charmigt sätt att säga ”..vi har ett helvete men tiden rättar till det..”.
Något för Anders Borg?
Ordet tiden dök upp igen. Låt mig räkna igen, någon av hjärnhalvorna blixtrade till.
Med 2920 sovtimmar blir 5840 vakna timmar.
Tur att man sover gratis, det kunde blivit dyrt. Fast det är det ju redan på hotell.
Ok, vi har 5840 vakna timmar, och arbetar ihop 1760 timmar.
Jag får inte detta att gå ihop. Två tredjedelar av tiden är fri tid?
Herre min kejsare, var har jag gjort av all den påstått fria tiden tiden? Tittar man på valfritt samhällsprogram om hur småbarnsföräldrar har det kan man fråga sig om tids-matematiken är exakt? Jag får kanske lägga i en trötthetsfaktor efter arbetet. Begrepper ”fri tid” kräver en bättre definition, är matlagning, städning, barntillsyn, föräldratillsyn, tvätt och allt annat nödvändigt i det postindustriella samhället ”fri tid”?
Nu har jag förvirrat mig själv så till den milda grad att jag med varm hand lämnar ordet till dig!
Vad tycker du?
Ett: vad är fri tid, och
två: är tiden din vän eller din fiende?
.
Emaila om det passar bättre...

.

tisdag 21 april 2009

iPhone och rundtur.


Ok, så har jag också fallit för frestelsen att köpa vad jag vill ha, även om priset är helt vansinnigt för vilken sansad person som helst. Det är ju det man blir i betraktarens ögon, särskilt om ögonen tillhör framtida arvtagare. Jag har alltså köpt en iPhone, och den är så himla charmig att jag vill köpa en till Anita också även om hon kanske inte är helt med på den idén. Men iPhone’n är så lätt att lära sig att jag klarar av den, varför skulle då inte Anita klara den? Sedan är det att den är så rolig, det finns ”Apps” applikationer både gratis och för en så låg kostnad att man bara laddar ner och fyller iPhone’n med de mest vansinnigt barnsliga applikationer. Jag kör motorcykel, smäller bubbelplast, lägger patiens (Klondyke, vad heter den på svenska?) kollar GPS när jag går till vårdcentralen så jag inte hamnar i ett buskage! Naturligtvis kollar jag också höjden över havet så jag slipper komma tillbaka hem med blöta fötter ifall klimatförändringen skulle accelerera när jag sitter och lämnar blodprov. Det gör jag varje tisdag, gjort idag också. Imorgon är det dags att sätta in nålen igen i vänster arm och fylla på med cellgift. Det betyder att jag börjat ladda mig med Cortison redan idag, hela kroppen vibrerar av den tillsatsen, och jag skall ladda in Cortison till och med lördag, i fem dagar alltså. Rena drogen för endorfinerna, de sprattlar runt i hela systemet och jag blir kolossalt pratsam, rena chocken för de som känner mig.

–”Skall han aldrig sluta?” Med Cortison i systemet släpper alla hämningar, tungan löses upp och slutar inte att bilda ord.
Min syster fyller år idag, hur hon än kämpar på blir hon aldrig jämngammal med mig. Syster min promenerar, cyklar och gör gymnastik för att få en stor kropp i ett mindre hölje. Men muskelmassa är tungt, kilona vill inte försvinna i paritet med önskemålet.
Jag skall gå på två bröllop i år, ett i maj och ett i september. Min syster skall också gå på det i september och sade att hon önskar sig en lättare vikt tills vi skall träffas. Hon sade ”till bröllopet” och jag var lite tankspridd (tänk Cortison), förväxlade bröllopen i en kortslutning i min hjärna och kopplade in att det var till maj-bröllopet.
Jag uppmuntrade henne med den broderliga kommentaren:
”..att det klarar du aldrig…” följt av total tystnad innan jag insåg min tankelapsus. Åt vilken vi sedan hade lika roligt, ett telefonsamtal skall alltid bestå av några skrattsalvor för att lindra de svåra stunderna. Allt blir så mycket lättare då med undantag av kroppsvikten.
Ett skratt förlänger livet och håller kilona i vibration.

Det är den 21 april 2009.
Idag har jag gjort lite praktiskt arbete för första gången på flera månader. Avtappningsventilen för motivation till praktiskt arbete öppnades för fullt när jag blev medveten om min cancer. Jag har varit mer eller mindre förlamad, levt i någon sorts föreställning att jag inte orkade göra något. Jag har varit oerhört trött. Vårsolen sätter lite fart på lusten att göra något, dagarna är varmare, ljusare och längre.
Vi har köpt en utesoffa att ha i trädgården. Den är i trä, av någon sort som förhoppningsvis som är miljövänligt, alltså fällt utan att någon träffades vid nerslaget. Min plan var att olja träet med någon bra sort av träolja. Dags att surfa!
Jag hittade en test på DN’s sidor och där hade ”Le Tonkinois” bäst resultat. Närmsta återförsäljare är Ottossons Färghandel i Genarp. Vi hittade dit vilken är en prestation i sig då affären är i garagebyggnaden mitt i ett villasamhälle, den blygsamma skylten observerades av Anita, det är alltid bra med en co-driver. Kostnaden för tre liter bra träolja överstiger inte min betalningsförmåga men väl mitt förstånd. Jag vacklade ut från butiken med dunken och gömde den i bilens koffert. Värdeföremål skall ICKE förvaras inne i bilen!

Nu har jag gjort den första strykningen och det luktar träolja i carporten. Det känns bra att ha kommit igång med något.
I vårstädningen i garderoberna kom Anita och jag överens om att det var dags att rensa ut militärkläderna som jag har fått utlämnat vid mitt inträde i civilförsvaret som telegrafist i FRO. För en tid sedan läste jag om en familj som fått en nota från försvaret då utlämnade kläder inte lämnats in efter ett dödsfall. Jag ringde till förrådet på Revinge Garnison och förhörde mig om rutiner och öppettider. De kunde inte hitta mitt personnummer i sin databas, garderoben var ändå full av gröna läder modell 60. Stålhjälm också!
Vi hade kläderna med oss vid turen till Genarp och när vi körde från Genarp hade jag skrivit in ”Revingeby” i GPS’en och jag undrar om GPS’en har stulit lite Cortison för vi fick oss en runda på landsbygden som var rena turistturen i det gamla skånska kulturlandskapet. Om det var närmsta vägen mellan Genarp och Revinge vågar jag inte kontrollera, men det var absolut inte den snabbaste. Damen som sitter inne i GPS-dosan kan inte ha varit helt nykter. Vi blir väl alla lite påverkade i den härliga vårsolens glans. Det är bäst att hålla tilltron till en GPS nykter!
Vi kom till militärförrådet i Revinge, körde in genom anvisad grind (försedd med kamera!), grinden var öppen och vi tog säcken med kläderna och gick in på persedelförrådet. Mitt personnummer hittades fortfarande inte i deras dator. När vi lade upp kläderna på disken kommenterades det av förvaltaren att ” detta är så gammalt att det inte används längre, vi har en stor soptunna här…”. Det var inte nödvändigt med att lämna in kläderna i retur, inte lätt att veta när man vill vara ordentlig och slippa framtida ”väpnade” konflikter med försvarsmakten.
När vi skulle ut från militärområdet var grinden stängd! ”Nu har de hittat mig i datorn, något måste fattas!” På avstånd såg jag två i vaktstyrkan med kpist släntrande omkring.
Jag hukade ner bakom ratten, fick fram iPhone’n och ringde intendenturen och viskade att grinden är stängd. Jag fick det lugnande beskedet att den kom att öppnas, tydligen fanns det någon någonstans som tittade i grindkameran. Strax öppnade grinden, jag struntade i GPS’en och tog den snabbaste vägen hem!
Det hade blivit en bra dag, vi fick hade fått en rundtur på vägar vi aldrig åkt på förr och det var dagens bonus.
Bonus, som den noggranne läsaren av min blogg vet, betyder bra.

I morgon är en annan dag
(Kom), så länge dagen ler, (kom), så länge skrivlusten finns kvar
Så fort texten försvinner, i morgon är en annan dag
Jag skriver bloggar, som ni alla får se
Anita kollar text, när jag själv, sitter brevé
I hennes ögon finns en längtan efter mera
Så jag skriver hela natten, det är som rinnande vatten
(Kom), så länge hjärtat slår, (kom), så länge skrivlusten finns kvar
I morgon är en annan dag
(Eurovision Song Contest 1992)
Bonus!

.

onsdag 15 april 2009

Den dagen kommer!


Att en tunn yllefilt kan värma så mycket. Köpt på julmarknaden på Sofiero, ljusgrå och så tunn man nästan kan se genom den. Jag ligger i soffan med den över mig. Fransad kant som måste vikas undan, den kittlar för mycket.
Ett svart hål i magen. Det kvittar vad jag äter eller dricker. Alltid ett svart hål i magen. Det känns som jag alltid är hungrig även om jag ätit för en stund sedan. Ligger här och tänker på hur det mentala nervsystemet spelar poker med min uppfattning hur kroppen är och mår. Ingen aptit på något, ändå hungrig. Det kvittar vad som finns i kylskåpet, från översta hyllan till nedersta fruktfacket. Kom inte med en banan, det går bara inte. Det står i de medicinska skrifterna att smaksystemet får stryk när man får cellgifter. Då skall man undvika att äta sådant man tycker om. Senare när man slutat med cellgifter kan det få omvänd verkan att man inte tycker om det man tycker om då det kopplas ihop med besvären med cellgifter. Jag har inga som helst problem med det, jag tycker inte om någonting alls.
Fruktsallad med vispgrädde? Nah, jag kanske skulle få nere en sked med vispgrädde. Sedan tar det slut. Apelsin? Dom är ju rent för dåliga just nu, och för skarpa i munnen.
Ju mer jag dricker ju torrare blir jag i munnen. Ingenting går ihop, utom läpparna när jag sväljer undan. Herregud så mycket det finns i kylen, skall två personer äta upp allt det? Men vi äter som en och en halv. Absolut ingenting smakar som det skall, ändå måste en hel del ner.
Tiduret i vägguttaget tickar på, här ligger jag och hör hur tiden sätter ljud på sin flykt.
Otroligt vad denna filt värmer, jag trycker bort den från överkroppen. Vänder mig till andra sidan och det svarta hålet i magen följer med. Det är precis som det aldrig blir nöjt. En kaka? Du är inte klok!
Konstigt att man fysiskt kan klara cellgiftbehandling så bra som jag gör och ändå tycka att det är ett aptitmässigt helsicke. Det kan vara värre, men det har alltid varit en dålig tröst. Denna känsla i magen får tanken på mat, någonting att äta, att snurra runt. I tanken går jag genom allt, tanken är snabbare än nedtecknandet av den. Finns inget som får mig att slänga bort filten och masa mig ut i köket, greppa handtaget, öppna, titta och sedan stänga dörren. En kyl som är så full och ändå så tom. Så här blir jag, liggande i soffan, trött, varm, filten måste väck nu. Tänk att få njuta av att sätta tänderna i något riktigt riktigt smaskigt, låta det smeka hinnorna i munnen utan en massa svidande. Sedan svälja undan och få känna hur det svarta tomma hålet med sin gnagande känsla försvinner och blir ett minne blott. Det, det skall bli gott!
Den dagen kommer och då tror jag nästan att omvärlden förlåter mig ett välförtjänt rap. Ja!
.

fredag 10 april 2009

Test i sol och kall vind.


Idag, långfredag, testades de nya däckstolarna.
I den varma solen och kyliga vinden.
Nu brinner det i ansiktet!


.

Påskjuridik.



Jag får input från vänner i cybervärlden och om du vill gnugga geniknölarna lite har jag lite läsning här. Då jag själv haft lite tankar om fildelning, eller rättare sagt filnerladdning är dessa artiklar läsvärda.

Vi struntar i lagen. (DN Opinion)


Ett hot mot svensk industri? (cybernormer.se)


Idag läste jag om fallet i Jönköping om den nedlagda rättegången efter att offret begått självmord. Jag saknar ord. Det är alltså för gräsligt att en våldtäktsman skall kunna slippa undan på det här viset.

Många är upprörda. Jag också! (Sveriges Radios artikel)

En lärd man yttrade en gång till mig under en jogging-runda att
lagen handlar inte om rättvisa,
lagen handlar om tolkning.
Man blir skrämd när man ser konsekvenserna av det som nu händer i Jönköpingsfallet.
Ta död på offret så blir du skuldfri, eller offret dör, alltså... hur får man ihop det?
Det står i rubriken visserligen ordet "misstänkt", dömer jag förhastat?
Som Gunder Hägg en gång sa i en intervju, -"Jag kan ha fel, men det är knappast troligt".

.

torsdag 9 april 2009

Skärtorsdag 2009.


Påskkärringarna har synts springande längs trottoarerna nere på Kaprifolievägen. Hit har de inte hunnit än, det är inte så många småtöser härute som drar runt mellan husen.
Idag gjorde jag ett besök på min gamla arbetsplast och hade med mig en påse godis (var påskgubbe själv). Nu fanns det redan godis på lunchbordet, men med den extra påsen idag räcker sötsakerna till någon eller några dagar efter påsk.
Väl hemma tittade jag på deklarationsblanketten och gjorde den färdig, betalade lite räkningar och sedan satte jag mig i soffan framför TV'n. Klickade igång TV'n och hamnade i reprisen på måndagens "Fråga doktorn". Två föredragshållare blev intervjuade och tillfrågades om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.
Något jag själv ibland undrat över och inte kunnat definiera. Svaret var att
"Självförtroende är att göra" och
"Självkänsla är att vara".
Samtalet fortsatte och det handlade om vad som händer oss människor i livet och hur vi hanterar de problem och svårigheter som kan hända och händer många av oss. Då fick jag lära mig att det är inte alltid frågan om vad som händer oss, utan det är frågan om hur vi hanterar det. Något som jag kanske inte tänker på så mycket själv i dessa dagar, det är upp till andra att bedöma hur jag hanterar mitt.

Sedan satt jag där, i soffan, trött som... och jag bara somnande till, sittande. Jag var ensam i huset, men när ensamheten bröts fick jag rycka upp mig.
Vi har länge talat om att skaffa några stolar typ "Baden-Baden" att ha i trädgården, surfat runt och tittat på olika alternativ. Jag har varit intresserad av den amerikanska breda och lutande stolen som vi såg när vi var i USA. Se de vita stolarna.
På Lusthuset i Staffanstorp hamnade vi när Anita fått ut mig i bilen. Där är det mycket att välja på, vi valde en däcksstol, lagom stor, lagom tung, lagom i allting och så lagom att vi fick in två kartonger i bilen. När jag öppnade kartongerna var de till min överraskning helt sammansatta och det var bara att fälla upp dem. Hur tjusigt som helst. Så det blev inga amerikastolar, vi valde en lättare typ så vi slipper knäcka rygg när stolarna skall flyttas. Bruna stolar med grön sittdyna.
Nu gäller det bara att välja ut var de skall stå i trädgården som man slipper släpa runt dem alltför mycket. Jaha, det är dags för skärtorsdagskvällsmat. Då det är en helg som inleds firas den med lite starkt, och beviset på det kan du åse här.
Lite bilder från bordet. Gott.
Hur har du haft det?

.

onsdag 8 april 2009

I påskveckan.

Många år sedan var det en av mina arbetskamrater som hade som fras att säga
-"Tiden går som en liter brännvin på bordet och Bröderna Lindqvist är på TV".
På den tiden var det Bröderna Lindqvist som var populära, den tiden som våra barn nu kallar för "..er tid." För dem som var med "på den tiden" är "Viggen" den musik man tänker på när Bröderna Lindqvist kommer på tal. Programmet hette "Nygammalt", en efterföljare heter idag "Allsång på Skansen".
Så det är sant, tiden går fort, man kan ju förstås jämföra det med olika förutsättningar. Skall jag själv jämföra tiden med en flaska brännvin då hade tiden närmast stått stilla.

I lördags, 4 april, besökte vi Kristianstads Konsthall där var vernissage på
Mette Björnsbergs och Rickard Johanssons konst.
Kristianstadbladets recension
För några år sedan kom Mette och Rickard in på mitt dåvarande kontor och presenterade en ide på ett konstverk de ville ha utfört i glasfiber. Vi fann varandra direkt, och efter något år blev det bestämt att Fosieplast skulle tillverka konstverket "Blomman".
Det var spännande, minst sagt, att tillverka konstverk är en konst!
Det blev några turer, det blir inte alltid som man tänkt sig från början.
Nu är det roligt att det finns ett konstverk i Gävle från min gamla arbetsplats. Företaget håller just nu på med ett nytt konstverk till Jennifer Forsberg, också verksam på Österlen.
En bit av det aktuella projektet...

Igår, det var tisdag då om jag minns rätt, åt jag upp en julklapp som Per gav mig. Jag var inte riktigt i form på julafton då jag kom hem från sjukhuset den dagen. Julklappen var bortglömd, men igår blev det en lunch på Grand i Lund. Det blev en stor räkmacka, nästa gång blir det en liten, jag är redan stor nog efter den mackan! När jag sitter och surfar för att se om Grand har några recept på nätet hittar jag den här receptsidan.
Bra! Men räkmackan hittar jag inte.
Den gick ner med ett glas vitt vin så den har det bra där den är.

I dagens Sydsvenska läste jag om "twitter", Sydsvenskan skall lägga upp en nyhetslänk dit, om jag förstått det rätt. Nyfiken surfade jag till twitter, det verkar som något liknande en facebook anslagstavla där man kan lämna korta status-meddelanden om vad man gör. Jag skapade en egen twitter-sida, hansmbg, kan inte låta bli att leka. Så här ser det ut....

Det händer ibland att Anita blir väldigt arg på mig. Det är ett säkert kort att reta upp henne med att börja en konversation med "Annars?.."
Undrar om den frasen retar andra också?

Annars... är allt bra med mig idag. Det verkar som kroppen blir van vid giftet jag har i mig, tröttheten är inte lika dräpande som den varit tidigare. Det känns så skönt att jag nu är inne på upploppet, bara två av sex cellgiftbehandlingar återstår. Det ska bli gott när det blir sommar, då hoppas jag att så mycket skall bli "som vanligt".
Det är onsdag före påsk.
Ha en Glad Påsk!

.

söndag 5 april 2009

Okänd vers.

Alla dessa dagar som kom och gick,
inte visste jag att det var livet.


Var har detta hörts förr?
Författaren! Vem är det?
Jo, Stig Johansson som arbetat på Försäkringskassan i Malmö.
Hans rader om livet har blivit bevingade ord. Allas egendom nu.
Texten har använts på reklam för pensionsförsäkringar, vykort,
T-tröjor och har många gånger hörts på gudstjänsterna i radio.
Det är en omtyckt vers i annonser och var också ofta en stor
fråga i radions "Svar idag", ett program som sändes 1968-1991.

Det är frågan om inte Stig Johansson idag är en av
våra mest citerade författare och den mest okände.

.

fredag 3 april 2009

Strax efter klockan 9 och lite senare.

.
På väg till öppenvårdscentralen. Går genom parken, grönområdet, heter det Nöbbelövsparken?
Ett välkänt namn när barnen var små var bananbacken.
Koltrastarna springer rundor på marken. Jag ser en, måste vara en hona för hon arbetar så idogt, drar i kvistar med löv för att skaffa sig tillåten flygvikt, kan det vara flugvikt?

Skuggorna från träden, klockan är bara kvart över nio på morgnen, dessa skuggor av trädstammar ligger som streck över gången. Det bildar ett randigt mönster, precis som "här-går-man" streck på övergångsplatser. Det är som att gå över ett långt övergångsställe.

Hos sjukgymnasten blir mina muskler och nerver stimulerade på en vibrasfärplatta.
Se: VibraSfär
Det är intressant att fotbollsproffsen också använder sig av denna platta.
Man kanske kan börja en ny bana efter några övningar på den?

Efter uppmjukningen går jag faktiskt med en lättare känsla när jag promenerar hem igen.
Jag sträcker ut promenaden så jag inte går direkt hem utan förlänger den motion det är att gå.
Det är en väldigt fin dag. Solen värmer, och jag dristar mig till att ta av den gröna stickade fiskarmössan som håller huvudet varmt. Det är varmt nog ändå och det är jag också.

När jag kommer hem står Anita med huvudet i rabatterna framför huset. Jag ser att Anita också förberett att bilen skall tvättas. Jag vill ta igen mig en stund först, och går in och sätter mig för att hämta andan och mentalt förbereda biltvätten. Det enda roliga med att tvätta bilen är efteråt, att stå där och vaska den fin finns det många ord för.
Men, en Malmbergare ger sig aldrig så det är bara att skruva på vattnet.
Bilen blir fin, det är en fördel att färgen är sådan att skiten inte syns, då hade jag eller någon annan åkt på att tvätta mer.

Nu är det strax lunch, det är så soligt och varmt att man nästan kan sitta ute.
Bäst att vara försiktig, jag har inte råd med att skaffa mig en förkylning.
Varför skulle jag det? Jag är ju redan lite dålig. Men blir bättre!!

Senare på dagen åkte Anita och jag till Ystad för att få en liten utflykt. Då passade jag på att skruva fast en rördel på utkastaren också, nu är vårens renovering av vattensystemet färdigt. Det var det enda arbetet som utfördes där. Vi tog en kopp kaffe i hammocken och satt där en stund i solen.
Här är filmen från besöket i Ystad.

.

torsdag 2 april 2009

Family Four i Ystad sommaren 2008.
.

onsdag 1 april 2009

Behandling 4 den 1 april 2009.



Första april

Jag sitter återigen på våning 8 på Blocket i Lund och lyssnar på Alaris GP infunderaren som fyller mig med saltlösning innan det är dags för att pumpa in nya doser med cellgifter. Tidigare idag var jag väldigt kreativ i tankar om vad och hur att skriva. Nu vet jag att den tid jag är mest tankekreativ är de tio minuter man drar sig i sängen innan man stiger upp. De tio minuter på kvällen innan man går till sängs är också skapande, men då är man trött och tankarna försvinner i trötthetens dimma. Nu undrar jag vad det var som var så väldigt intressant att tänka på för några timmars sedan och känner att mitt minne är som sommaren, alltför kort. Det är därför jag aldrig kommer att bli en framgångsfull bloggare. Jag glömmer vad jag tänker att skriva om när jag börjar trycka på tangenterna.

Då jag fick veta om vad min sjukdom är reagerade jag lugnt, blev rörd och tänkte "det var som fan att nu händer detta mig". Under hela mitt tidigare liv har jag tyckte det varit plågsamt att sitta i sällskap och lyssna på konversationer om sjukdomar. De flesta svenskar tycks älska att diskutera hur skönt det skall bli när de blir pensionerade, gäller det inte pension så är kärleken till att diskutera sin egen sjukdom. Ju mer banal sjukdomen är desto längre tid pratas det om den.

Hälsan håller tyst, och det är trist att sitta i ett tyst sällskap. Vi älskar våra problem. Vi älskar oss själva och för att kunna älska sig själv har man ett behov att bli älskad av andra. Man dör om man upplever sig som helt ensam, att inte vara medlem i en flock, en grupp, en släkt, en familj och vi vill inte dö. Man dör om man aldrig kan gråta. Det är jobbigt att inte komma på vad jag tänkte i morse men jag vet att det var inte döden jag tänkte på. Den tänker jag aldrig på, det gjorde jag några veckor i december 2008 när jag fått veta att min cancer inte går att bota, den går att hålla i schack, vet jag nu. I mitt dagliga medvetande är jag inte sjuk, det är bara när jag skickar in dokumenten till Försäkringskassan och försäkringsbolaget som det är en realitet i svart på vitt.

Det här med att blogga är ett sätt att få tiden att gå när jag befinner mig i det moment jag är just nu. Sitter på ett sjukhus, jag har gått ut i dagrummet då det är tröttande att sitta på en säng att skriva. Jag sitter vid fönstret och kan se ut på den grå himmelen som senare idag skall bli blå och försvinnande moln skall släppa fram solen och jag förbannar CAPS SHIFT som jag av misstag trycker ner då och då. Typiskt mänskligt, förbanna en tangent i stället för att tänka på att det är ju jag själv som trycker ner den! Infunderaren tickar på. I två timmar skall den pumpa in en liter saltlösning så mitt blodsystem "vätskas upp". Tänk så befriande det hade varit om lösningen varit spetsad med lite alkohol, det kvittar vilken sort då man ändå inte hade smakat den. Cortisonet gör mig lite hög, så kul man kunde haft dagens dropp spetsad med lite brännvin och med det i blodet pratat med personal och medpatienter.
High life, ge mig High Five. (Single High Five Land Malt Whisky, (Författ's lustighet!))

Nu fick jag en spruta, 10 ml mot illamående, jag tänker att jag får ett helt apotek i blodet idag, behandlingsdagen. Den första april och det är inget skämt. Sedan skall jag ta ett piller,
Emend 125 g, det pillret är som ett STOP tecken i tarmsystemet, du får själv gissa vad det betyder.

Jag kan inte släppa tanken på att komma ihåg alla fantastiska tankar som skapades i morse. De kommer tillbaka imorgon, eller sent ikväll. För en tid sedan fick jag veta att jag skall infinna mig till två bröllop senare i år. Några snart medelålders barn har äntligen beslutat att gifta sig. Jag satte mig ner och skrev ihop två tal. Det måste bli två tal då bägge paren kommer att vara närvarande vid båda middagarna. Jag skrev alltså två tal. Sparade dem på skrivbordet. Raderade bort dem av misstag. Då är det bra att ha en dator med inbyggt backup-system, det har jag. Man kan emellertid vara klåfingrig och ibland rensa undan backup-hårddisken för att ha något att göra. Det har jag gjort, raderade alltså backupen och då försvann talmanuskripten i dimman. Det är en utmaning att vara kreativ om samma ämne två gånger. Tänk om det fanns en repeat-funktion i hjärnan. Jag har läst att om man tar bort skallbenet och frilägger hjärnan kan man framkalla minne genom att trycka på punkter på hjärnan. En person som utsätts för det kan skildra den slumpmässiga stund som finns lagrad på den punkt som blir tilltryckt, även födelsen om det skulle vara fallet. Hade man haft en rullknapp bakom örat, tryckt till den som på en mobiltelefon och rullat genom minnet till det ögonblick man vill komma ihåg. Säkert mycket roligt om man kan välja bort de stunder som man skäms för. Alltså behöver man två rullknappar, en för "Sinnesstämning" och en för "baby, barn, skolålder, tonår, ungdom, 20, 30, 40 ..."
Undrar hur det skulle vara att bli förhörd och polisen rullade på knapparna.

Jag tänker på AMF. Sitter på bryggan vid en insjö full av abborrar, braxen och gäddor. Se hur masken vrider sig när jag trycker fast den på kroken, och jag trycker fast den lite till så kroken formar maskens kropp, ett U som skall reta aptit på fisken.

Nu är det många krokar som blivit agnade. Det står AMF på krokarna, maskarna är Elmehagen och den flock som är styrelse och ersättningskommitten. De största gäddorna gömmer sig i det lugna vattnet, i vassen (i flocken?) och jag är inte så säker på att den största masken är den som syns mest. En granne sade en gång till mig att "..jag är inte så dum att jag tackar nej till pengar..", jag tror inte att en höginkomsttagare är dummare än min granne. Man blir inte en höginkomsttagare om man bär sig dumt åt, men man kan bära sig dumt åt när man väl blivit det.

Sedan får jag lov att lite grann tänka på uttrycket "försäkringstagarnas pengar" när det gäller kostnaden för en enda person. Hur stor del av kakan för personalkostnader är detta, och hur mycket påverkar "merkostnaden" den enskilde pensionstagarens pension i nutid och framtid. Nu får man det att låta som en enda man ruinerar pensionskapitalet för ett gigantiskt flertal. Det luktar blod och och det får igång det krokodil-drev som har näsborrarna väl högt i fiskdammen Sverige. Någon skall ätas upp, vare sig det gäller Toblerone eller pensionsavsättningar.
Jag försvarar inte beloppens storlek, men jag reagerar på hur man kastar sig över en enda person som gjort ett bra arbete. Det är offerlammet för vad som händer när alla sitter på tåget som rusar fram i hög avkastning, ingen i styrelsen bryr sig när alla siffror pekar upp i himmelen. Styrelsen glömde bort att inga träd växer dit upp, de har somnat och glömt bort biologin i ekonomin.
Trädet är bonus och pensionssystem för höginkomsttagarna, nu gallras stam och grenar så det kan växa igen i framtiden. Allt går i cykler, årstider, generationer kommer och går och det gör förståndet också. Det som händer idag glöms bort och kommer att upprepas igen.
Människans minne lider av en förbannelse, glömskan.

Jag vet, Jag är drabbad själv.
Vad sade du?
Ha det gott!
.

Om bonus den 25 mars 2009.

BonusCancer.

Bonus är att betrakta som något för en del att få och inte någon allmän utdelning till samtliga. Bonus är latin och betyder bra.

"Något för en del att få och inte utdelning till samtliga." Alla vill höra till den del som skall få och hur premierar man sig till att få bli medlem av den gruppen?

När idén föddes var det säkert i en god avsikt att skapa en morot för en befattningshavare att få en belöning om ett krav på prestation uppfylldes. Det kanske började på verkstadsgolvet. Sedan kanske någon företagsledning tyckte att inte bara fotfolket skulle belönas utan manna skulle regna också över dem som redan hade en hög befattning och en hög lön. Många måste ha tyckt att det var bra. Bonus. Bra. Mer!

Det började i något företag, och därefter spred sig seden. Direktörerna i företag "B" kunde ju inte klara sig utan bonus om kollegerna i företag "A" hade det. När högavlönade utdelar förmåner till sig handlar det inte om att prestera bättre, det handlar om att pinka in en positionering för att få högre status. En status som man kan jämföra med andra, ett pris man kan sätta på sig själv. Det finns undersökningar att ledningsgrupper med bonus inte presterar ett bättre resultat. Det har de sagt på TV och då måste det ju vara sant. Fast vi har ju yttrandefrihet så man kan ju säga precis vad som helst. Det gör ju jag!

När en företeelse förekommer och det inte sker en motreaktion blir det som en cancersvult. Bonussystemet växte då svaga aktieägare och halvsovande styrelser inte brydde sig värst mycket. "Alla andra gör så här, vi måste också göra det!" Det räcker inte med det, se på Skandia-ledningen. Oskyldiga män som hängdes ut i massmedia, de gjorde ju bara vad alla andra gör. Plus att de gjorde lite till, färgsatte tillvaron och några väggar. Stackare! De blev skurkar för de åkte dit, eller hur? Tänk så många andra som andas ut för att de inte "åkte dit".

Mycket vill ha mer. De äldre generationerna av Wallenberg familjen klarade av att sköta Knut och Alice Wallenbergs stiftelse utan några excesser i ekonomisk kompensation för sitt arbete i stiftelsen. Sedan kom nya andar in och nu "plockar" man ut flera miljoner ur stiftelsen, pengar som hamnar i en fickor som redan är mer än välfyllda. Så vad handlar det om? Prestige? Revir? Positionering? Mycket vill ha mer? Alla dessa personer som ser till att få höga löner och rörliga ersättningar hur bär de sig åt? Enkelt, så länge som ingen säger nej då får man vad man begär. Styrelseledamöterna påstås ha en enorm kompetens, men multiplikation för att få fram en totalkostnad verkar vara en okänd matematisk operation. Styrelsens ansvar omfattar att kontrollera att bolagets kontroll över ekonomiska förhållanden är tillfredsställande och att information avseende den finansiella utvecklingen och utvecklingen i övrigt kommuniceras korrekt i delårsrapporter. Jo jo...

Något jag undrar över är vad gör alla dessa personer som lever i en excess av hög inkomst med sin inkomst? Det är en inkomst som inte på något vis i världen kan motiveras av ekonomiska behov. Alltså en hög lön har inte längre att göra med vad man behöver, utan det är en värdemätare på position i en grupp alfa-hanar och alfa-honor om vem som sitter på de högsta pinnarna. I dagens tidning, SDS, kan man läsa om hjärnans belöningscentrum. Det är med höga löner , höga bonusar, vidlyftiga ersättningar likadant som med narkotika. Det berusar och stimulerar belöningscentrum i hjärnan. Vem kan motstå det?
De svenska höginkomsttagarna har fått för sig att de måste sitta på lika höga pinnar som kolleger i USA och andra länder i Europa. Men om de svenska direktörerna skulle skickas ut för att klättra på de pinnarna i andra länder hur högt skulle de kravla sig upp då?

Det finns ett uttryck att "få silkessnöret". Historien bakom uttrycket är att en gammal sed i Turkiet, där sultanen sände ett silkessnöre till en misshaglig ämbetsman som ett tecken att vederbörande borde begå självmord. Lite drastiskt i modern tid men det ska bli intressant att se vem som får silkessnöret i de dagar som ligger framför oss. Det är allt för idag.

.

Ett finger den 11 mars 2009.

Ett finger kan inte tvätta hela ansiktet.

Det Tibetanska upproret 1959 var ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet som började i Lhasa den 10 mars 1959. Upproret ledde till att den fjortonde Dalai Lama flydde till Indien och att den gamla tibetanska regeringen upplöstes.

Det var en manifestation nu 50 år efter upproret i Lunds domkyrka den 10 mars. Tal, sång och aftonen leddes av Claes Malmberg som konferencier och han gjorde ett utmärkt arbete. När man är påverkad av sjukdom och kommer in i ett stort kyrkrum grips jag av en stund av en rörelse som gör mig tyst. Utan att vara en flitig gäst i kyrkan eller på annat sätt utöva min religion så är där ändå något som tar tag i en när jag kommer in en så stor sal tillägnad en tro. Meditation är lugnande för kropp och själ, att bara sitta i domktyrkans bänkar för en stund är som en plåster på en mer eller mindre jäktad själ och kropp. Så kan det vara vid ett besök en vanlig dag.
Igår var det annorlunda, kyrkan var fylld till sista plats och vi fick höra mycket om Tibet och också tankar och reflektioner om Buddhismen. Det är en religion, eller ett sätt att utöva en tro som tilltalar mig. Buddhismen betonar att en människa måste lära sig att släcka sina känslor av otillfredsställelse och göra sig fri från sina begär och sin livshunger. I kyrkan nämndes att vi har både det goda och det onda i oss och att det gäller att låta den goda sidan tränga ut den onda. Att ge är en större tillfredställelse än att ta emot "belöning" för det man gett. Ger man en gåva eller hjälper en medmänniska skall man inte förvänta sig något annat än den egna tillfredställelsen att ha gjort något gott.

Jag har blivit lättrörd eller tycker att jag lättare blir rörd av enkla gester från andra medmänniskor nuförtiden. Dörrklockan ringer och fyra ögon möts. Omtanke. En granne, släkting eller vän tittar in. Hur dålig eller trött jag än känner mig så är det uppiggande och stunden bryts och jag får skärpa mig. Titta in. Det är annars så lätt att sätta sig i soffan, efter en stund lägga sig där, dra filten över och relaxa bort. Det är så skönt att det dåliga samvetet över för lite motion domnar bort. Totalt.

Ett finger kan inte tvätta hela ansiktet. Jag vet inte hur det skall tolkas och då får man hitta på en tolkning. Kan det handla om tro? Det räcker inte med halvhjärtade insatser utan det måste ske med 100%? I så fall kan uttrycket tillämpas inom alla områden där det fordras en insats av vad karaktär det vara månde. Några ord som följt med mig länge är: "De kortsiktiga målen får aldrig ta överhanden över de långsiktiga."
Säg det till en börsmäklare eller vilken aktieägare som helst. För få har sagt det, för få har insett det, för många får betala.

När jag på morgonen vaknar och hjärnan släpper upp frikopplingen och första vaxeln läggs i skriver jag i tankarna fantastiska tankar som skrivna här skulle gett mig en enorm läsekrets. Några timmar senare, när härnan växlat upp, har den ökande farten kört ifrån allt det fantastiska. Kört ifrån läsekretsen också, kanske.
Varför skriver jag och andra bloggar? Min egen slutsats är att det handlar om en blanding av att vilja synas, skicka egna beskrivelser och tankar ut i världen och få respons. Vilket är viktigast?
Vågar jag alltid skriva vad jag verkligen tycker? Ibland kan man nog lägga ut ett minfält utan att man är medveten om det.

Solen lyser in genom fönstren på 8:e våningen på Universitetssjukhuset i Lund, "Blocket". Fönstret är öppet, det kan bli tokvarmt här på salen. Jag blir bjuden på lunch, den är alldeles utmärkt. Nu blir jag fylld med vätskor, cellgifter och mediciner. En process på drygt sex timmar. Slangar till armen med ventiler för avluftning och olika sorters vätskor. Vetenskapen har lyckats, den första uppföljande röntgen visar att tumören förtunnats. Den får väl lika mycket stryk som jag får av allt cellgift. Jag blir trött. Det räcker för idag.

.

Fildelning den 27 februari.

Fildelning.
Nu har jag läst en debattartikel om fildelning.

Citat:
"Väljer vi att ignorera denna klyfta finns en uppenbar risk för att nya generationers respekt för rättsstaten urholkas."
Slut citat.

Det är en klyfta, det finns många klyftor och skall man ha en hel bild av hur fildelarna ser på rättsystemet borde kanske flera frågor sättas i jämförelse med fildelningen. Hur ser fildelarna på andra brott som begås i samhället, våld, rån och allt annat skit som händer? Jag tror att lyfter man fram fildelning som ett stort argument för en framtida rättsupplösning drar man för stora växlar på ett ämne som är hyperintressant just nu. Vad vi ser är en ny diskussion typ Motorsågsmassakern video.

Det verkar som varje teknikgenombrott skapar sina egna hyperämnen.

Det är farligt att säga att saker och ting är ett faktum men det kan ju också vara så att mycket av det som nerladdas spolas bort ganska fort också. Det är så lätt att ladda ner att man kan helt enkelt inte konsumera allt. Två knapptryckningar, en timme senare är filmen nerladdad sam man kanske ser vid ett senare tillfälle. Om man överhuvudtaget ser den.

Två knapptryckningar, ett musikalbum är nedladdat som man lyssnar på en gång sedan finns det bara där. Hur mycket av det som laddas ner konsumeras egentligen? Så jag tror att enkelheten att ladda ner gör att det laddas ner just därför att det är så lätt. Nyfikenhet, kanske lite statusjakt att man har si och så många låtar eller filmer på sin hårddisk.

När orkar man med allt? Överflödet stryper sig själv.

För mycket och för litet skämmer alltid.

Enkelheten stimulerar kriminaliteten i fildelning.

Det är lite tuffare att gå in till grannen, slå honom på käften och kommendera att han gör en kopia av sin nya "Lars Christerz" CD.

Det finns ett svenskt program för att lyssna på internetmusik,det heter Spotify. Då kan man lyssna helt legalt, vill man betala slipper man en kort reklamsnutt. Den lösningen är något som visar en väg in i framtida internet-delning av både musik och filmer,

Priset skall helt enkelt vara så attraktivt att man känner att det är rätt, 150 kronor eller mer för en CD-skiva idag där man kanske bara vill lyssna på en låt blir fel pris.

Summorna som Pirate Bay-killarna krävs på är löjligt höga. Processen gömmer sig bakom upphovsrätten, det är de stora pengarna som bolagen påstår sig ha förlorat som är kruxet. Mycket vill ha mer. Det är väl det som gäller och fildelarna tycker kanske att de stora bolagen redan fått nog.

Har jag fel? Rätta mig.

.

Text från den 25 februari.

En liten valp, TV och 112.

Dagarna går och magen värker. Så är det och den sjukdom jag har märker jag inte så mycket av. Medicinen däremot gör sin närvaro väldigt tydlig. Det yttrar sig i torr mun och en ständig värk i magen som gör att det är inte roligt att äta längre. Jag kommer att försvinna som en tunn tråd om detta fortsätter. Några kilo skulle jag verkligen uppskatta att bli av med. Nu slut på dagens gnäll.
Igår, den 24 februari, besökte vi vänner som som skaffat sig en valp. En dvärgsnautzer som är så liten, så liten och så goo! Tre månader gammal halkar den runt på golvet, biter och drar, tittar och undersöker och får en total uppmärksamhet från den omgivande publiken. En riktig liten godbit. Den kungliga förlovningen igår bleknade bort då den lilla goa valpen var i närheten.

En liten mörk trasselsudd som är sin egen prins. En varelse som för en stund låter oss glömma bort vardagen när vi ligger på golvet, ålande, fångande den lille krabatens intresse för vår egen person. Det var igår.
Idag blir det lax till middag, en panna med rödbetor, squash och lök. De blir lax på löken. Bättre än lök på laxen. Vill du ha receptet så hör av dig.

Thyra Frank som är ledare, innehavare av Plejehjemmet Lotte i Köpenhamn blev intervjuad i måndagens TV program ”Fråga doktorn”. Att lyssna på hennes funderingar om äldrevård är som att dricka kallt källvatten efter en dag i öknen. Tänk reflektionen att när vi föds står det det tre, fyra fem människor runt omkring och hjälper oss till världen. När många skall lämna den så får de gå bort helt ensamma. Var ligger logiken i det?
Välkommen till världen, men stäng dörren när du går!
En annan tanke som Thyra luftade är att hennes hem anställer sin personal med ”hearthunting”. Det är personens individuella egenskaper som bestämmer lämpligheten och inte en fin examen. Headhunting kan vi ju lämna till finansbolagen och det vet vi ju hur det har gått.

Det är tyst ute på gatan, utanför huset. Avfallstunnorna har slamrat färdigt och står med öppna armar och väntar på att fyllas på nytt. Det är inte klokt så mycket man slänger. Vi har två kärl, de rymmer tillsammans 740 liter. Ändå händer det att jag får dansa lettka-jenka i papperskärlet så vi får ner alla kartonger och tidningar. Jag får hålla i mig när står där och hoppar.
Tänk tanken att en olycka händer och Anita ringer 112.
”Vad har hänt?” ”Min man har skadat sig!” ”Var är han?” ”I soptunnan!”.


Skrivet den 23 februari 2009.

Efter 5 dagar.
Det är måndag kväll.
Nu har det gått fem dagar sedan jag fick min andra dos av cellgifter. De första dagarna går det alltid bra, jag går på överväxel med hjälp av Cortison-pillerna. När jag slutar och ta dem så känns det som backväxeln läggs i, växellådan sitter i min mage. Det kan låta som ett allvarligt problem , det är inte så hemskt. Lite svårt att äta som vanligt, det känns som verkmästaren i magen sitter och håller upp stoppflaggan och säger ”Lugna ner dig där uppe!” Det gör jag, men han slutar inte att tjata. När jag slutar med pillerna så tar jag ingen medicin alls. Den enda medicinen är kramar och omtanke från familj och vänner. Det värmer gott och alla goda hälsningar förtjänar att belönas med en fastlagsbulle från Lomma Hembageri. Jag var i bageriet före helgen och fick veta att bagaren fått hem 400 liter vispgrädde till denna fastlag. Fyrahundra liter! Jag undrar hur många gram vispgrädde det är i en fastlagsbulle? Vet du?

Det räcker i varje fall till många feta goa kramar!

.

Inlägg den 22 februari 2009.

Den 31 december 2008 uppgick befolkningen i Lunds kommun till 107 351 personer. Jag är en av dem. Mina två söner har lämnat Lund, Malmö har dragit dem till sig vilket är en stor förlust. Den genomsnittliga intelligenskvoten sjönk i Lund men steg i Malmö när de flyttade hemifrån.

Det här är mitt första inlägg och jag tänkte skriva lite om livets förändring i denna min ålder då den förändras för så många.

Det faktum som gör att jag ger mig tid till detta är att jag har blivit sjuk, lungsäckscancer, mesoteliom. Vill jag skriva av mig så är det lika bra att sätta fart, om jag får lov att säga så. Det finns en risk att det blir lite privat emellanåt, men som det ofta sägs... "Vad gör det om 100 år?"

Det har gått två månader och 18 dagar sedan jag hörde orden "dåligt besked, elakartat, dålig prognos". Kort och koncist, man reagerar knappt för även om det finns en liten känsla i förväg... när domen kommer den så är det plötsligt som det inte gäller mig. Så känns det faktiskt fortfarande, faktiskt den största delen av tiden. Det kan jag skriva mer om och det är tanken.

Det finns annat att skriva om också. Några gånger har jag roat mig att kommentera tidningsinlägg till författarna. De svarar alltid, väldigt artigt, och ett svar föreslog att jag skulle starta en blogg. Det var fint att läsa för mig. Undrar hur fint det här är att läsa för dig?

Åter till mig själv, denna magnifika centralpunkt i denna blogg. Efter en tid blev jag väldigt aktiv med att skriva email och handskrivna brev till familj, släkt och arbetskamrater. Jag tycker om att skriva, problemet är om det finns någon som vill läsa.

Det är lite tufft att fundera ut vad som kan intressera andra, kan det vara samma tankar som intresserar mig själv?

Ett arbetsliv har klippts av, ett nytt liv har börjat. Det är beklagligt att jag inte kan skriva med alla fingrarna, kanske en välsignelse för omvärlden. Hade jag kunnat bättre maskinskrivning skulle nog den här bloggen blivit dränkt i en tsunami av ord. Det får bli lite vågskvalp i början.

Ni vet hur skönt det är att gå längs sandstranden i solskenet med bara fötter i det vatten som ännu är för kallt att bada i.

Ok, applåder och busvisslingar lämnas i kassan!

Sat sapienti ! ( ... nog sagt. )

.