tisdag 7 juli 2009

Hinderbana.


Nu.

Efter avslutad cellgiftbehandling är det ett nytt nu.
Det har gått ett antal veckor och nu har jag varit på min första efterkontroll. Spänningen inför den har varit större för Anita än den har varit för mig. Det var ett kort möte med min läkare om man jämför besökstiden vid behandlingsdagarna.
Det är bra med korta möten, de betyder att läget är bra, under kontroll. Så är det, tumören är "kontrollerad", det är jag också och det har jag varit hela tiden sedan jag fick veta att jag har den här sjukdomen.

Upplevelsen att få ett riktig positivt besked efter ett halvt år är en utmaning att beskriva. Efter några minuters samtal är hoppet att klara sig längre genom sjukdomen bekräftad, behandlingen har gett det resultat jag och min familj hela tiden trott på.

När jag började behandlingen och under den tid den pågick levde jag i ett vakuum. Var tredje vecka var det behandling med de sidoeffekter som följde. Nu efteråt känns det som att ha kommit ut i frihet.

När jag tänker, det händer ibland att jag gör det, då föreställer jag mig tiden framför mig som en hinderbana. Hindren i banan är de framtida kontrollerna, röntgen och läkarbesök. Hoppet är att glida över varje hindr och fortsätta framåt.
River jag hindret kommer det att kännas som att börja om i startklotsarna igen, det vill jag inte.

Igår kväll såg jag dokumentären “The Breast Cancer Diaries” och jag blev rörd att se en del scener där vilka återkallade minnet av egna erfarenheter. Det finns en blogg om den filmen och kvinnan det handlar om, se:

http://blogs.discovery.com/annmurraypaige/

Just nu har vi varit några dagar i Ystad, i Sandskogen, vi har haft tur med vädret. Tyvärr är det algblomning i vattnet och vi har inte badat, det är synd för vattnet är ovanligt varmt nu i år.
Vi får nöja oss med promenader på Sandskogens vägar som är begränsade till 30km/tim så vi går väldigt sakta! Först går vi i skogen, vänder sedan ut mot havet och går tillbaka längs den långa strandpromenaden. Solen blänker i vattnet, går vi riktigt sent är det månen som blänker.

Nu när jag sitter och skriver ser jag bara grönt när jag tittar ut. Ett kort regn sent på natten gör att de våta löven blänker som speglar. Små korta blinkningar när vinden får grenar och löv att vinka till mig. Mina fötter vinkar tillbaka då de vilar på det låga bordet framför mig.

Ute i samhäller är det tyvärr som vanligt. En ung kvinna kastas ut från en balkong och åklagare släpper misstänkta vilket gör det svårare för polisen. Det måste vara ett helvete att vara polis idag.
Jag undrar varför familjevåld kallas för hedersbrott, det rör sig om skam och jag tycker att sådana brott skall kallas för skambrott. Det är en skam det handlar om, det är en skam att ta livet av flickor och kvinnor som vill leva sitt eget liv.

Det kan väl inte vara heder som tar livet av medmänniskor?
Nej, skam, det är vad det är och jag tycker massmedia skall använda ett korrekt uttryck för sådana brott. Skambrott, ett ord som låter negativt och det skall det göra.

Heder och civilkurage är ord som skall äras.
När jag var ung avgick Nixon som USA:s president efter Watergateskandalen. Den sommaren besökte jag mina farföräldrar och min mer än 80-årige farfar stod och diskuterade politiken med en jämnårig bekant. Jag kan fortfarande höra den gamle mannen, min farfar, säga
"Det finns ju för fan ingen heder längre..."

Varför minns man så tydligt vissa ord man hört ?

Kom ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out. (Kom ihåg det!)
.
Emaila, klicka här...
.