lördag 24 oktober 2009

De 39 åren.


De 39 åren, en titel jag hämtat från boken som sedan blev en berömd Alfred Hitchcock film.
De 39 åren är det antal år jag varit gift med Anita, 1970 gifte vi oss i Hörby kyrka. Anita i vit bröllopsklänning, slöja och jag i frack, helt enligt etiketten. Jag var lugn när vi stod och skulle gå in för att påbörja vigsel ceremonin, Anita skakade som ett asplöv och jag undrade vad det var för fel på henne. Det gick bra, och nu har det gått 39 år som resulterat i två barn, ett hus och en något för stor trädgård, i mitt tycke. Vi har ingen hund men trädgården, speciellt rabatterna är Anitas skötebarn och jag tittar på. Dagen har hittills firats med en promenad från bostaden till Lunds centrum.
Vid ett besök i Kungsbacka för några månader sedan besökte vi Freeport, där inhandlade jag två stycken golfparaply. Vart tar alla gamla paraplyer vägen? Nu har vi två som ligger i bilen, ett av dessa plockades fram och fick sin premiär vid dagens promenad i något som kan kallas för höstdroppar. Det regnade inte, det var mer ett ständigt droppande. Paraplyet får godkänt, skyddar två på en gång och vi kom hem torra.

Jag har inte skrivit något på länge. Det är viktigt att man håller en positiv syn och framtidstro när man har en sjukdom med trist prognos. Jag försöker så gott det går, men lusten eller inspiration att skriva är inte lätt att locka fram. Att skriva om problem är inte svårt för mig, men jag vill inte skriva om problem, det har de flesta läsarna redan nog av. Jag läser Georges blogg, länk finns till vänster i det här fönstret, han har kärnkraftsenergi i medkänsla och uttrycksförmåga. En man som kan manifestera de små goda sakerna i tillvaron.

Dagarna är så lika. Det är som sirap har smugit sig in de enklaste vardagsbesvär. Årstiden är ju också lite halvdassig, det blir mörkare, gråare och kallare. Brrrrr.

När man står framför altaret, 23 år gammal, lovar och ger löften, då har man ingen aning om framtiden annat än de närmsta åren. Få ordning på bosättning och sedan se om man kan producera en generation till. Efter fyra år i lägenhet köpte vi ett hus som vi fortfarande bor kvar i. Lätt att räkna, äldste sonen blev född samma år och kan jag komma ihåg hur gammal (jo, han är det, han är inte ung längre) han är så vet jag också hur länge jag bott här. Klarar jag inte av det får jag fråga honom, en teknisk doktor i matematisk statistik och det är vi stolta över. Nummer två är civilekonom men han ringer ändå hem och frågar om råd i ekonomiska frågor. Vi är stolta över honom också, en mycket verbal och säker man som finner sina mål.
39 år i äktenskap, 41 år sedan vi träffades. Dagen har inte firats annat än att flaggan flyger på husväggen och det kommit ett SMS från matematikern och ett telefonsamtal. Datumet är lätt att komma ihåg, FN-dagen.
En morgon låg jag och tänkte innan jag gick upp, eller rättare sagt släpade mig upp. Att ingå äktenskap och leva ihop i många år är en förändring i ungdomlig passion till ett annat förhållande som växer fram genom små konflikter och gemensam glädje också. Det är konflikterna som är testet. För många år sedan slängde jag en tallrik i köksvasken och gick ut en runda. Det är den kraftigaste eruptionen så vitt jag kommer ihåg. Sedan har jag ju varit lite lack, arg, förbaskad eller rasande men dolt det så gott det gått. Det har förstås märkts ändå.

”Vad är det?” – ”Ingenting!” – ”Jo det är det visst det!”
Då är det dags att liksom linda in det lite försiktigt och få det ut världen. Men det är ju inte bara jag som kan bli lite ilsken. Eller blev.
Nu är läget ett annat. Att tänka tillbaka är en sak. Att leva idag och då få uppleva en kärlek som är ofantligt många gånger större än vad jag någonsin kunde föreställa mig är en välsignelse, en känsla som gör mig tårfylld när jag tänker på det. I ett äktenskap är man två som blir ett om livet tillåter det. Det är inte alla förunnat att få det stöd som jag får av Anita, de är tufft för henne men vi kan skratta ändå, även om det känns svårt när jag lutar mig i soffan och drar en filt över mig.
För någon eller några timmar.

Läget är så idag att jag tar försökspiller tre dagar i veckan och om det är dem eller något annat som gör mig trött får vi veta någon gång i framtiden. Utöver det tar jag smärtstillande och har nu lyckligtvis hittat en kombination som gör att det fungerar bra, ordet är drägligt. Tyvärr finns det begränsningar i hur mycket man får stoppa i sig, det gör att smärtan hinner komma fram något innan det är dags för nästa dos.
Lite får man tåla, det har varit mycket värre. Nog om problem.
39 år, imorgon börjat vi beta av det 40:e.

Ha de gott, ta inget för givet, ett leende värmer alltid.

Emaila, klicka här...
.

måndag 12 oktober 2009

Gå på bio.


Hej läsare, nu dyker jag upp igen!

Vi har sett "Julie och Julia", filmen med Meryl Streep. Det var en intressant upplevelse då filmen speglar hur vår värld förändras i vårt sätt att kommunicera. Med både kända och okända.
Filmen är uppbyggd kring en blogg.

Beträffande vårt sätt att kommunicera så börjar det med en avslutad båtfärd över Atlanten, brevväxling med det speciellt tunna flygpostpapperet i kuvert kantade med röda och blå snedrutor. Kommer du ihåg dem?
Då är du född på 40-talet.

Filmen skildrar dels 50-talet och 2000-talet. I en av dialogerna sägs att bloggandet är:
"... jag, jag och jag i koncentrerad form".
Det tycker jag är ett bra sätt att skildra det på, jag har funderat mycket på vad som driver bloggare (och mig själv) att öppna dörren till sina egna tankar och inte minst skildra det liv som man lever.
Så det är så det är, det handlar om mig när jag skriver men jag får inte heller glömma bort att det drar med sig Anita, min fru.

Anita har ofta fått mig att stryka och ändra i men text när min text kommit in på hur jag skildrar min cancer och vad jag tycker och ser framför mig.
Det har inte alltid varit så roligt för henne att höra på mig som ofta skojar med svart humor.

Själv läser jag inte många bloggar, förmodligen en sida av att jag är egoistisk.
Jag tycker om att skriva och det är en väldig superkick när jag får en kommentar eller ett email från okända människor i cyber-världen, det ger nya krafter.
Det är energi i kubik.
Tack, ett jättejätteTACK för email och kommentarer jag fått!

Det känns som att stå på en scen, ha gjort en föreställning och bara stå där och ta emot applåderna. Jag bockar och tackar.
Typ Jonas Gardell men jag har andra byxor på mig.

Det handlar mycket om ångest i de brev jag får, ofta yngre som skriver i samband med att en förälder fått besked att de fått cancer.
Jag vill gärna skildra mig själv och också i och med det ge en inblick ur det är för mig. Att ha en sjukdom som för många är en skräck inger en konstig känsla.
För mig är det som att åka karusell och titta på publiken runtom som står och tittar på.

Det känns tokigt att säga att jag inte vet vad ångest är, men det tokiga är att jag har aldrig känt ångest. Jag hoppas att min kalla syn på tillvaron med det skit jag fått i kroppen kan hjälpa andra att förstå eller ana att detta är inte världens ände.
Tufft i början, men det kom, jag inser nu att man dör inte så fort som jag trodde för ett halvt år sedan, i början.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag mår.
Hur svarar du själv när du får en sådan fråga?
När jag arbetade bestod arbetsdagen bland annat av telefonsamtal från kunder och leverantörer.
"Hur är läget" var ofta en inledning på ett samtal. På den tiden, den "friska" tiden, drog jag mig aldrig för att helt enkelt säga som det var till personer som jag kände väl och sedan länge.
"Skit!" kunde jag mycket väl svara om det var en dålig dag.
Lite huvudvärk eller någon annan blygsam krämpa eller om Anita varit arg på mig för att jag glömt att det var bröllopsdag.
Nu igen?!
Idag är det inte så många telefonsamtal däremot en del email.
Frågan är dock densamma, eller nästan den samma. "Hur mår du?"

Nu är det verkligen "skit" men jag kan inte svara annat än "bra".

När man får veta att en dramatisk förändring skall ske i livet går man genom olika faser, jag kommer inte ihåg hur många. Det handlar om förnekelse i början och slutar med förståelse eller acceptans, i längden det enda vettiga. Det är då det personliga kriget mot cancern börjar, mitt vapen är en tro på livslust och klarsyn. Låt vardagen regera och tro på morgondagen.
Så är det, och tårar hjälper på vägen men de torkar efterhand som jag inser att livet är inte slut imorgon. Jag kan ju absolut inte säga när det tar slut, livet, det bryr jag inte mig på längre.
Istället för att gräva ner mig i det jag eventuellt missar gläds jag åt det jag fortfarande kan vara med om. Jag ser, hör och kan leva nästan som vanligt.
Det är skrivarlust som driver mig att blogga, plus att jag kan få någon att skratta, le eller helt enkelt få en annan människa i en svår situation att glömma bort det svåra.
För en liten stund.

Det berikar att ge, och jag har inget annat att ge än ord och tankar.
Plus en historia emellanåt.

Järnvägars vad jag hade ont efter de dagar doktorn varit inne bakom revbenen och spejat med kamera och fixerat lungan mot lungsäcken.
Det gör man för att det inte skall kunna bildas en pöl med vätska mellan lunga och lungsäck. Men lungan kan då ej heller röra på sig, den blir stel. Det tycker nerver och muskler inte om, då gör det ont när man rör på överkroppen.
Det kan vara ett rent helvete att vrida sig om i sängen mitt i natten. Man lär sig med tiden trixen hur man skall vrida och vända på sig för att det inte skall göra alltför ont.
Smärtstillande tabletter verkar några timmar och när jag då vaknar mitt i natta då har den stillande effekten försvunnit.
Dags för en ny sats piller som jag brukar förbereda och ha bredvid sängen.
På tal om att ha en skit-sjukdom gör mina tabletter OxyNorm och OxyContin att min mage blir trög. Det är en riktig skit-sjukdom!

Hur man känner sig och hur smärta uppfattas förändras med tiden.
Det är en långsam process. Smärtan (som i och för sig inte är så himla stor, tippar 4-6 på en 10-gradig skala (för mig)) blir en del av mig själv, den flyttar in i kroppen och blir en del av vardagen. Man vänjer sig och tål den bättre men den tar mycket kraft.
I och för sig har jag alltid tyckt att jag varit lite lat. Förr kunde jag känna lite skuld för det, nu känner jag ingenting utan lyssnar med stora öron till min kropp.
Vill den vila så får den göra det, särskilt på eftermiddagarna.

Det värsta med den här mesoteliom-skiten är just att den klipper av lungkapaciteten, som så många andra lungsjukdomar. Men, man vänjer sig och långsamt, väldigt långsamt, plockar jag upp små bitar av sysselsättning för att komma igång igen.

Igår kväll (= Söndag 11 oktober) tittade vi lite på Världens Barn programmet.
Ett barn i den fattiga världen svarade en reporter:
"att jag blir så glad när vi leker".

Att blogga är att leka, jag blir så glad när jag har lust att skriva och jag blir så väldigt glad
när någon svarar.
Visst, mycket "jag, jag och jag i koncentrerad form", det är helt rätt, jag är ju också just nu koncentrerad för en stund.

Benny Anderssons "Kärlekens Tid" med text av Ylva Eggehorn
avslutas med
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mej min hunger
Jag är ett barn.

Precis. Jag, ett barn i en något tillskrynklad kaross. Så jag säger
som barnet i TV-programmet: "jag blir så glad när jag leker".
Jag bloggar, ett modernt sätt för mig att leka.

Det tar inte slut imorgon!

Emaila, klicka här...
.