fredag 1 januari 2010

Nytt år och plånbokshistorier.


Nyårsdagen, de första 12 timmarna på 2010 har runnit iväg, de började med raketer och nu är det lugnet efter stormen. Vi har tittat på uppföljaren till ”Plötsligt i Vinslöv” och TV-skildringen av de olika personligheterna där har fått Vinslöv att lysa upp på kartan. Ett märkligt fenomen.

Nyårsafton var vi i ett fritidsområde i Mellanskåne, 11 minusgrader ute, och varmare inne.
Det bjöds på en 7 rätters middag, och hur en sådan ser ut kan du se på bildsviten 7 rätter.
Tyvärr så kan jag inte äta så mycket som andra, tråkigt för värdinnan men bra för midjemåttet.
Den första rätten, kycklingvingar, var så väldigt god att jag åt för mycket av den, sedan var det kört med att stoppa i sig av allt det som följde. Vi satt och åt och drack i 6 timmar. Så är det i Skåne,
”Möen mad, goen mad o mad i rättan tid”. Idag smälter vi minnet.

Under småpratet innan maten kom samtalet att för en kort stund handla om hur jag mår och hur det står till med mig. Inte mycket att orda om, det är som det är, dagarna rullar på och jag lider av andnöd och trötthet. Min svåger sade att jag har en styrka i det faktum att jag inte oroar mig. Det är riktigt, jag är inte orolig för framtiden, det kastas inte bort någon energi på det. Kanske det har med åldern att göra. Att få cancer i 30-års åldern, med småbarn i familjen kan vi läsa mycket om i bloggvärlden och där finns det en oro som är förskräckligt närvarande för den drabbade. I min värld finns oron hos familjen, men svallvågorna efter de första månaderna har lagt sig. Jag har kravlat mig förbi den statistiska medellivslängden efter diagnos. Nu rullar det på, äter jag mina piller på rätt tid mår jag bra med tanke på hur det står till under de vänstra revbenen på mig.

Det är klart att jag är ju inte den som håller festen igång, trots några rejäla fördrinkar på nyårsafton blev jag vare sig högljudd eller pratsam. Nu har jag dock fått problem med att tala, mellangärdsmuskeln lever ett eget liv och pressar luft ut lungorna utan avisering, talet blir lustigt av det. Aptiten får lite stryk nuförtiden också, det tycker jag inte om. Jag är som ett småbarn som får pressa ner maten under husmors överinseende, ”Smakar det inte bra?”, ”Kan du inte äta lite till?”, ”Vad duktig du är idag!” om tallriken blir tömd.
Vikten är inget problem, konstigt nog håller vågen sig på samma siffror.

För att lätta upp stämningen lite efter sjukdomsprat så hände det sig häromdagen att jag hade nytta av min förmåga att inte oroa mig och det som händer tar jag med stoicism, om du tillåter uttrycket.
Min plånbok är tjockare än vad jag är, och vissa byxor har plånboksfickan så lågt att det är obekvämt när man sitter i en stol, till exempel i bilen. Jag brukar lyfta på baken och knuffa ”lädret” lite längre upp i fickan och sitta mer obehindrat. Jag har läst att mycket obekvämt tryck kan framkalla cancer i baken också, cancer har jag nog av redan. Det är gott att sitta bekvämt så det är det det handlar om.

Alltnog och emedan, tre ärenden skulle uträttas och jag var chaufför. Torghandel på Mårtenstorget,efter det ett besök på återvinningstationen där jag gick av och slängde en påse med elektronikskrot. Det tredje ärendet tarvade ett besök på postkontoret på ICA Nöbbelöv. Två paket skulle skickas iväg. Där fick jag en mönstring i att man kan inte lämna in paket som väger mer än två kilo utan att själv ha ombesörjt betalning för frakt och utskrift av adresslapp på en dator. Damen som informerade mig har tyvärr förlorat allt hon har lärt sig på tidigare charm-kurser, lite ”krängd” blev jag när jag fick en läxa i hur teknikutvecklingen sprungit förbi mitt medvetande. Vi åkte hem och efter en stund var jag framför datorn, (iMacen!) och läste mig genom privatpaket.se. Det är en enkel sak att använda den web-sidan, och jag skrev in de uppgifter som var nödvändiga om kom till betalningssidan. Den frågade efter mitt VISA-kort.
Jag lutade mig lite snett fram för att lyfta upp plånboken från min högra bak.
Borta! Fickan var tom!
Det har hänt förr. Ligger den på golvet? Nej. I bilen? Nej. Var har vi varit?

Vi körde iväg till återvinningsstationen, där fanns ingen plånbok, vi körde till ICA, där fanns ingen plånbok heller. Ok, så kan det gå, det är bara att återvända hem och spärra kortet. Än en gång sitter jag framför iMacen och letar upp telefonnumret för att ringa och spärra kortet. Jag har telefonen i min hand när Anita kommer in och ställer sig bakom mig.
Då kommer det. Skriket: ”Där ligger den ju!”. Den låg vid datorskärmen. Jo, det är sant! När vi kom hem första gången har jag lagt av mig plånboken för jag visste att jag behövde VISA-kortet efter en stund. Minnet är kort, väldigt VISA-kort. Slutet gott och 8-kilos paketet kom iväg.
Utan charm.

Julen 2008 fick vi ett present kort att gå på en speciell indisk biograf, ett kulturhus i Limhamn som visar Bollywoodfilmer. Sonen ringde och meddelade att julklappens giltighet var inne på sista veckan. Vi åkte in måndagen före jul till Limhamn och mötte upp hela familjen. Efter att ha hängt av oss ytterkläderna gick vi in och satte oss i Malmös kallaste salong. Där finns kanske cirka 80 sittplatser. Jag tror vi var totalt 12 besökare denna kväll. Det var kalla sittplatser, efter en snabb diskussion var det bara att gå ut och hämta ytterkläderna. Jo, vi fick garderobsavgiften tillbaka. Vi började titta på filmen ”Kal Ho Naa Ho”. (I morgon kommer kanske inte). Filmen är inspelad 2003, en hindi film som utspelar sig i New York City. Det blev den näst högsta inkomstbringande filmen i Indien och en av de mest inkomstbringande Bollywood filmerna på utomeuropeiska marknaden detta år. (Maskinisten berättade att han sett filmen 170 gånger. "Den blir bättre för varje gång!" sade han.) Efter en och en halv timme var det paus och vi gick till den anslutna restaurangen och åt indisk mat, en kycklingrätt. Gott. ”Filmen fortsätter om fem minuter” avslutade måltiden och vi gick in i kylskåpet igen. Jag glömde efter en stund bort kylan och vi följde filmen i dess sekvens av musik, dans, tårar och ett lyckligt slut. Vi reste oss för att gå ut och åka hem. När jag kom ut i foajén stod där en ung man och höll något i handen. En plånbok! ”Är detta din?” Plånboken var uppvikt och jag såg kortet på Anita som jag har där.
På fotot tittar Anita på mig med blicken ”Nu sköter du dig!
Jovisst, det var min plånbok, jag hade tappat den i restaurangen… ”Kolla så allt är kvar” sa grabben till mig och jag svarade att ”Det vet jag att det är!” Jag ville ge hittelön men den avslogs.

En annan gång skall jag berätta om när jag tappade min plånbok i Klippiga Bergen utanför en ort som heter Nederland. Det blev en dyrare erfarenhet. Men en väldigt bra upplevelse av Boulder County Sheriff's Office.

Ha de gott, det har jag, den 2:a februari skall jag åka genom CT skannern igen, håll tummarna.


Emaila, klicka här...
.