onsdag 31 mars 2010

En loppa i hjärnan.


Klockan är 04:30 och det har gått två timmar över tiden för att ta mina
"smärtpiller". Naturen slår till och det är den som väcker mig. Alla
män i min ålder vet vad det betyder.

Det var en märklig morgon idag.
Igår, tisdag den 30 mars, började jag med en ny behandling. Det
verksamma ämnet heter Vinorelbin och varunamnet är Navelbin.
Helt underbart, den intravenösa behandlingen går på 15 minuter, förra
året tog det minst en halv dag att få full behandling. Men nu, denna
morgon, 04:30, när jag vaknade och gick upp märkte jag hur otroligt
bra jag kände mig. För det första hade jag inte ont av att jag var två
timmar sen med smärtpillerna, ett välbefinnande som sedan länge
varit en dröm kändes i hela kroppen. Till och med när jag andades
djupt kändes det bättre. Naturligtvis kan ingen behandling så fort
ge effekt, eller kan den det? Än så länge har jag inte märkt av någon
bi-effekt av detta nya, men just att få känna sig så bra en stund ger
ett hopp om att det kommer fler stunder av detta.

När jag får kommentarer och email som svar på mina få blogg-inlägg så
känns varje svar som ett sådant ögonblick, är det en dålig dag så blir
det en dag med en stund av lite ljus från någon som läst och förstått.

Nu sänder jag ett stort tack till er alla som skickar en hälsning, alla
ni som antingen sitter i samma båt eller tittar på när jag sitter och
drar i mina åror och ror in i framtiden.

Mitt blodvärde är som en roddbåt med hål i skrovet. Det läcker, båten
sjunker och öskaret är återkommande blodtransfusioner. Då lyfter båten
och det går lite lättare att ro framåt igen.
Min farfar lärde mig att ro. Först tittar man efter vart man vill,
sedan tar man sikte över aktern och fäster blicken på ett ögonmärke
som man har som riktpunkt när man ror. Man ror framåt och tittar bakåt.

En bild av hur man tar kraft ur gången tid för att klara livs-rodden.
Det där ögonmärket är också ett uttryck för vilja att nå fram, att sätta
upp ett mål. Till exempel målet att överleva. Jag fick också lära mig
att årorna skall "smälta" ner i vattnet, plask är icke tillåtet.
Plasket är de stunder när psyket brakar ihop för en stund i tårar.
Efter några år skaffade min farfar en utombordare, en liten svårtstartad
sak, det blev lite roligare att ta sig fram över Hallbo-sjön då.
Men nu vill jag inte att livet skall gå för fort. Det blir för mycket
svallvågor med en gång.

Jag satt inte uppe efter min nattvandring, men jag kunde inte somna.
Det blir ljusare och ljusare för var dag, kroppsklockan styrs av ljuset.
I timmar har jag legat och tänkt denna morgon. Samlat ihop tankar är
helt fel skildring, associationerna har hoppat som en berusad loppa i
hjärnan på mig. Låt mig skildra fritt, jag tycker det är roligt att
skriva och detta är min version av Facebook.

När jag växte upp påverkades jag, utan att veta om det, mycket av min
farmor och farfar. De hade ett långt liv, de blev 102 respektive 103 år
gamla. Boende ute på den sörmländska landsbygden i hjärtat av Sverige,
med egen djupbrunn, ett grönsaksland som fått vilken trädgårdsreporter
som helst grön av avund, ett hallonland noggrant gödslat med hästskit
och på den tiden en fruktträdgård man kan drömma om idag. Med allt det
som grund för matlagning fick jag ändå ofta höra att det var ändå vattnet
på gården som höll dem friska. Fullt medvetna i hela sitt liv!
Något att betänka i detta flaskvattnets tidevarv när de flesta av oss
ändå har världens bästa vatten i kranen.
Det senaste året har jag fått äta vad jag kan äta då smaksinne och aptit
gått rent åt skogen. Vad som förr var en frestelse är nu motsatsen.
Men det är bra att käka bär, lingonsylt i frukostmüslin och hallon
eller blåbär på kvällen, gärna med glass.
Men jag klarar inte att äta efter alla råd om kurer med båda det ena
eller det andra. Jag skulle göra det om jag hade ätit skräpmat.
Vi äter redan hälsosamt, som ur en bok om att leva rätt.
Anita lagar fantastisk mat.

För några år sedan var jag på Bodens Räddningsstation och reparerade
en plasttank. I köket undrade jag hur kranvattnet var att dricka.
Frågan togs som en förolämpning och ryktet om skåningar skadades grovt.
Jag var ju i den del av Sverige med det absolut renaste kranvatten, en
dröm för miljöpartister. Jag är inte grön, det blir jag bara i avund.
Nu tapetseras hela landsbygden med grönmålade stolpar, upp och nervända
propellrar som skär genom luft istället för vatten.
Säkert bra för samvetet men trist att de som först bestämmer sedan lägger
skatt på den verksamheten. Var finns det miljö i den ekonomin?
Detta apropå grönt, ifall det är svårt att följa den hoppande loppan
i min hjärna.

Jag hade riktigt roligt när jag låg och funderade, men det går inte att
återkalla alla tankar. Fragment lär väl dyka upp igen.
Den där loppan är rent vild idag, må Den Allsmäktige förlåta mig vissa rader.

För några år sedan tog vi oss från Denver till San Francisco med tåget
"California Zephyr". En fantastisk glidartur genom Klippiga Bergen och
längs med Coloradofloden. En resa med övernattning på tåget.
Ibland spred sig en en odör genom luften, beundrandsvärd i sin styrka
att påminna om avlopp och dansk Havarti-ost. Vi var i början väldigt
frågande till fenomenet, lät det bero. Plötsligt hörde vi ett brak från
grann-kupèn tvärs över mittgången. Där huserade ett kinesiskt par.
Någon fes. Riktigt ordentligt, jag trodde först det var tågurspårning.
Senare förstod jag att det var en kulturrevolution.
Luften fylldes av utsläppet och vi hukade oss i väntan på efterskalvet.

Varför tog jag för givet att det var den kinesiske mannen som yttrade sig?
Varför hör man nästan aldrig en kvinna bära sig åt?
Det kan man på youtube, en TV-hallåa råkade ut för ett övertryck.
När en kvinna signalerar låter det mest som ett halvhjärtat försök,
som ett blygt litet pysande.
Med ett undantag. Vi har en bekant som vid ett tillfälle trodde hon var
ensam i dörren till terassen här hemma. Hon var inte ensam.
Brak!!!
Efter många år talar mina pojkar fortfarande om den dagen då deras
uppfattning om kvinnor fick en ny dimension.

Vi har en badrumsvåg. Den är elektronisk, alltså kan den inte ha fel.
Men när batterierna tar slut börjar hustrun gråta, den visar ju inte rätt!
Det blir för mycket, det blir för lite och för mycket igen.
Jag fick höra om den trista vågen och idag var det dags för batteribyte.
När jag vände upp och ner på vågen såg jag ett rött litet vred,
man kan ställa in visningen på "kilo" eller "pund".
Nu ska jag ha roligt, tänkte jag när det elaka i mig slog till.
Jag vred om spaken till pund, laddade i nya batterier och ställde tillbaka
vågen i badrummet. Tänk er själv vad som hände då...
Jag lever fortfarande.
Vredet står nu på "kilo"!
En bra början på dagen, efteråt skrattar vi.
(För dig som inte vet... det går drygt två pund på ett kilo!)
Hoppas du också får lite roligt idag!

Emaila, klicka här...
.

tisdag 16 mars 2010

15 månader och 20 procent.

Det är som det är när det inte är som det skall vara.
På det viset har det varit länge, men idag är det värre.
Idag fick jag veta att tumören, eller tumörerna, har vuxit
med mer än 20% på mätpunkterna. Det betyder att den test
av medicin jag varit med i inte har effekt. Ingen vet om
jag fått "riktig" bromsmedicin eller placebo.

Jag får ibland några få email med både trist och hoppfull
information om medpatienter som har samma cancer, eller
nästan samma cancer som jag. Det ger mig positiv input att
medmänniskor i mitt skrivande funnit något gott eller har
tankar som delas till mig.

Jag läser nästan bara Georges blogg, en kämpe som blivit
en god vän. Han ger positiv input men hans val av DVD-filmer
kan få mig att gråta. Min ålder tar ut sin rätt.

Cancerbloggarna beskriver ett förlopp och ger samtidigt
en bild att ur svårt det än är rullar livet runtomkring på
som vanligt. Det är ju den där "vanliga" biten jag också
vill vara med på, men istället för en livsbana rak och jämn
har jag hamnat på hinderbanan. Sport har inte hört till mina
större kvaliteer, däremot tyckte jag att orientering var
kul i mellanstadiet och i det militära. Nu ser orienterings-
kartan annorlunda ut och det är inte så lätt att läsa den
nya kartan. Den ritas om för varje dag.

Här sitter jag och lämnar ut mig själv, och hur detta skall
kunna ge andra hopp och jävlar anamma vet jag inte. Jag kan
bara konstatera att jag oroar mig inte, det tar jag som ett
bevis på att de 15 månader jag klarat hittills skall jag
förlänga med 15 månader till. Och så vidare på det viset.

Idag är det en svår dag men jag vet ju att då kan morgondagen
bli bättre. Se där, en positiv tanke.

Det första en släkting, vän, granne, sjuksköterska och doktor
frågar mig vid ett möte är "Hur är det?"
Jag svarar nästan alltid "Bra", men egentligen är svaret i
tysthet "Ett helvete..."
Se där, en negativ tanke, skärpning!

Aktuell nyhetsrapportering beskriver hur unga människor med
botad cancer får en bättre livskvalitet än helt friska personer.
Hur besvärligt det än är så ser jag på mig själv att jag har
förändrats. Jag har fått större empati, tycker jag. Nu har jag
lärt mig och får lära mig att uppskatta de små gratis tingen
i ett långvarigt samliv och den sköna känslan att lyckats gallra
två äppelträd på en dag.
En allvarlig sjukdom är ett dråpslag, den ger också något tillbaka
i form av insikt, kraft att kämpa tack vare stöd från familj
och vänner. Väldigt roligt att ha fått kontakt med skolkamrater
från 1950-talet, tack vare internet.

Under hela den tid jag varit med i studien har jag trott att
min tumör har hållt sig långt under 20% i tillväxt. Det verkar
precis som något hänt de senaste sex veckorna. Då tänker jag
på vad som egentligen förändrats. Plötsligt har jag blivit
besatt av att dricka en Coca-Cola framför kvälls-TV'n.
Hade jag bott i USA skulle jag ring Oprah eller CNN och
meddelat vilket skjut där är i Coca-Colan om man har cancer
eller riskerar att får det. Tänk vilket skadestånd... men jag
hade skänkt bort alltihop eller gjort en fond.
Se, nu tänker jag positivt igen!

Det gjorde Christopher D'Olier Reeve, "Superman", med sina ord
som jag använt förr.

“Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.”

Emaila, klicka här...
.