onsdag 21 juli 2010

Tre ord.

.
Hopp.

Tro, hopp och kärlek.

Jag som betraktar mig som en modern människa har gör det felet att tro att andra människor ofta tycker och tänker som jag gör. Jag gör fel men det tar några decennier innan sanningen flyter upp till ytan. De "andra" som tycker annorlunda än jag är ju "konstiga". Det tar lite tankeenergi att inse att det är jag som är "konstig". Så mycket energi har jag inte.
När jag läser att "hoppet är ute", vad är det för hopp?
Tror man på ett evigt liv i denna världen har man hoppat fel.

Ibland hör man att det krävs mod att visa sina känslor. Jag vet inte om det är samma mod som visas när man erkänner för sig själv att hoppet är ute. Återigen, vilket hopp? När tiden, som i sig själv är evig men inte evig för oss levande, när tiden påminner oss om sin begränsning då vaknar hopp-känslorna till liv. Det är som att kasta sig utför en hög brant klippa utan fallskärm.
Man faller.
Den tid som då finns kvar blir en blixtrande färd genom det liv man haft. Den tid som finns kvar får användas till att njuta av minnet av de goda dagarna. Har jag tur och faller långsamt genom framtiden kan jag återuppleva det som varit till glädje.

Ge inte upp.
En fras som vi får höra är att tiden sakta rinner ut, som Björn Afzelius sjunger i "Ljuset".
Vi äter när vi blir hungriga. Mat. Föda. Hur kan hungern på att leva försvinna även om vi får ett taskigt besked om en sjukdom som tar livet av oss. Tiden i sig själv tar också livet av oss men långsamt.
Det stoppar inte vår hunger att äta av livet.
I min förra text skrev jag
"Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet."
Kanske det är så, men längtan efter framtiden och det den bär med sig ger också ett hopp.
Om jag "ger upp", detsamma som att tycka att allt hopp är ute, vilket liv har jag då haft tidigare?

De dagar, månader eller år jag har kvar ser jag som ränta på det liv jag hittills levt. Den räntan är olika hög för individen. Har jag haft tur och levt friska år 75% av genomsnittlig uppskattad livslängd tar jag mig rätten att ändå känna 100% tillfredsställelse.

När jag arbetade hade jag vid ett tillfälle ett samtal med en anställd, 30 år gammal. Han var osäker på sin tillvaro och tog gärna på sig skuldkänslor vid problem med familjen sin. Det påverkade hans arbete och arbetstiderna sköttes inte, hans prestation sjönk under hans kapacitet.
Jag påpekade för honom att det han upplevde var verklighet för oss alla, även jag hade tråkiga upplevelser bakom mig.
Han blev förbannad, reste sig upp, skrek till mig:
"Din känslokalle jävel!" och drämde igen dörren.
Där satt jag och undrade, "Verkligen?".
Två minuter gick. Han kom tillbaka in, vi kramade om varandra.
Tyvärr så hade han svårt att bryta sig ur sin värld, jag kan bara hoppas att tiden ger mognad.
Ändå så gav han mig en tankeställare.
När jag läser om andra människor som är sjuka eller brottas med andra problem undrar jag ibland, i mina egna reflektioner, hur känslokall jag är. Skall jag klara av att på TV se allt elände, på internet läsa om svårigheter då tror jag det krävs lite kyla för att kunna ge värme.

Jag har precis definierat mig själv som ett kylskåp, icke som frysskåp.
Drar man ut kylan skapar man värme. Gå ut i ditt kök och kolla.
Min fru Anita säger att skitet jag har runt min lunga skall inte vinna. Fyllt av motsatser ger det i stället hopp, ett hopp om tro att våra dagar tillsammans skall vara roliga, även om vi gråter ibland. Det är förlösande, som ett åskregn eller sommarregn, luften är friskare efteråt.
Lite kyla igen. Sedan lite värme.

Tro ger hopp och skapar kärlek.
Det hänger ihop, hela vägen.
Bryts kedjan, lyssna noga efter den saknade länken, den finns där ute, någonstans.
Tro mig. Hoppas med mig och det sista ordet tror jag du finner.

/Hans.

.

tisdag 20 juli 2010

Är jag religiös?

.
Jag fick frågan om jag är religiös. Först, och kanske nu också, visste jag inte hur eller vad jag skulle svara. Uppväxt med andra intressen än fördjupning i religiösa frågor och med en översittande syn på de som utövade sin religion, "de hellörade", existerade inte någon tankemöda på var jag fann mig själv "placerad" i frågan om jag är religiös.

Under resor till och från Karlsborg under värnplikstiden, 42 år sedan, diskuterade vi i bilen existensiella frågor innan vi stoppade vid Linnéas Konditori i Gislaved för att få ny energi.
Kaffe, fransbrödbullar med ost kan sätta fart på en tänkande soldat.

Vi kom fram till Karlsborg men så vitt jag kommer ihåg slutade våra resonemang i fler frågor och ju klokare vi blev fann vi oss ännu mer ovetande och oklokare.

I mitt sökande efter vad är det att vara religiös fann jag i en avhandling uttrycket "en tro på en högre makt". Vissa kallar denna makt för Gud, Allah eller någon av de andra tros-uttryck som finns.

Avhandlingen handlar om musik. Hur musik kan få en lyssnare eller en sångare, en musiker, att under sång, spelning eller lyssning uppleva att något tar tag i oss. Något rör vid oss och för en stund flyttar medvetandet eller känslan i stunden till en annan nivå. Det kan väl kallas för en religiös upplevelse, en högre makt i form av musik eller lyrik tar kommando över mig, eller dig, för en stund.
En högre makt i form av musik som rör vid känslolivet?

Ta till exempel Mozarts klarinettkonsert K622 andra satsen.
Det är inte alla förunnat att slå sig till ro, sluta ögonen och lyssna sig genom den musiken. Men om du har stressat ner, har en stund över så ge dig själv en chans till några minuter i en annan värld.

För många år sedan avled en nära familjemedlem. Vid denna tid råkade jag höra detta stycke av Mozart och det har sedan dess varit en stund till eftertanke när jag senare lyssnar igen. Det är som att svepa en varm god filt runt sig och lite sentimentalt flyta bort, bli rörd, låta tankarna fyllas av minne och lite sorg över att tiden vi lever oss genom har sina stunder av saknad.
Är det en religiös upplevelse?

Jag tror att det mänskliga intellektet inte klarar av frågan om livet utan att skapa en tro på en högre makt. Solguden Ra, asagudarna, alla de asiatiska religionerna, kristendomen och islam. Allt är en skapelse av vårt eget intellekt, nedtecknat och tolkat och misstolkat till vansinne
av profeter som ofta ser en egen vinning i sin egen tolkning.
Lärjungarna lyssnar troget och troende då de slipper att tänka själva.

Följdfrågan då jag blev tillfrågad är i vilken mening jag är religiös om jag är det. Då blev jag "ställd" igen. Jag kan bara svara att då jag upplever "en högre makt" är fysiska moment. Musik. Film. En person som berättar något smärtsamt. Vissa psalmer i kyrkan. Medmänniskor som blir rörda och drar mig med sig.

Så jag är religiös, men inte i den meningen av jag är en okritiskt kristen. Det är skönt att låta sig gripas av denna högre makt som är så olika för oss alla.
Den ena tron är inte bättre än den andra, något för islamofober att tänka på mer än en gång.
Sverigedemokraterna kan ju försöka att tänka fler gånger extra om de nu kan tänka överhuvudtaget.

Ett ord att avsluta med:
Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet.

/Hans.

söndag 18 juli 2010

Muskulös nu Muskellös.

.
Musku-lös nu Muskel-lös.

Sommaren har för oss varit en fin tid, det har varit en barndomssommar. Sådana somrar tillbringade jag ofta på landet i Sörmland. I år har vi turnerat till Norge och i lugn takt tagit oss hem igen längs västkusten.
Hela tiden i väder som berikat upplevelsen av båtfärd, besök i den halländska vildmarken, Varberg och Glommen.

En del av de besök och upplevelser vi fått har inspirerats av bloggvänner som emailat mig. Det har varit ett litet turistnätverk vi delat mitt i all den verklighet av vara sjuk som vi har gemensam. Jag tycker det är fantastiskt att få dessa "knuffar" att se platser vi annars inte skänkt en tanke. Jag har en klasskamrat från sent 1950-tal som seglar runt i Stilla Havet, det "tipset" får jag lägga åt sidan!

När jag var fem år tog min farfar som i unga år var en inbiten seglare med mig på en tur i Bråviken. Det var den första gången för mig i en riktig segelbåt och den lutade i en för mig livsfarlig vinkel. Jag kan ju ramla av... Det gjorde jag nu inte, de äldre herrarna njöt av turen och jag var skräckslagen för livet, åtminstone de första följande 15 åren.

Nu sitter jag hellre i en hammock och lutar mig fram och tillbaka istället för att ligga i sidled. Jag har lite märkliga minnen av båtturer. Min morbror hade hade en motorbåt i Stockholms skärgård och bjöd min familj på en sväng i de vattnen. Jag frågade om det fanns någon proviant och han räckte mig ett öppnat paket knäckebröd. Det smakade lite konstigt, avslaget, konsistensen var ej heller vad jag väntade mig. En kontroll av datumstämpeln visade att paketet var flera år gammalt. Min morbror skrattar fortfarande åt detta efter alla år. Det gör jag också numera.

Jag har läst Georges blogg idag, han skriver om ett ämne jag ofta går och tänker på.
Ämnet : "Varför skriver man blogg?"
George skildrar väldigt bra orsaken till det, (citat: "mina egna tankar") genom att skriva är en terapi. Vi vill nå ut, tala om hur det är, visa att ingen är ensam. En hand som stöder. Skrivandet ger energi också, skriver George.

Däremot reagerar jag lite på hans känsla att känna skam för att överleva när många andra avlider i sin sjukdom. Vi som lever tar ju inte ifrån någon annan sjuk hans eller hennes möjligheter. Vi kan bara beundra de som kämpar på, hanterar sin oro och hoppas på positiva besked nästa gång överläkaren sätter blicken i sin patient. Nej, någon skam för att att vi som är riktigt sjuka får några år extra kan jag inte känna. Det är egentligen en outhärdlig tanke att känna skuldkänsla och samtidigt vara så sjuk att liemannens viftande känns som ett kallt drag i nacken.
George delar med sig så mycket och har så många tankar som väcker både sympati och munterhet. Kan man skriva som George finns det bara en känsla som är berättigad, den känslan är stolthet.

Det skall du också känna som läser detta och har brottat dig fram genom din egen sjukdom eller andra besvär. Frågan för dagen är ofta hur jag själv mår. Det snabba svaret är att jag mår bra, men jag har ont i mitt bröst, det känns som jag har en lunginflammation, ett tryck över bröstet. Nu har jag ingen lunginflammation, det är den förbenade tumören som trycker på lite nerver. Under mer än ett och ett halvt år har jag provat fyra olika kemikalier för att bromsa tumören.
Ser inte riktigt bra ut. Läkarna säger att den växer långsamt, ett faktum som ändå inger hopp. Under 18 månader har jag haft så många olika bieffekter av smärtlindring och behandling, det är så skönt att jag blivit av med de flesta besvären. De besvär jag har idag är som sagt bröstvärk, trötthet och svaghet.

Vi hade besök i går och samtalet kom en kort stund in på det faktum att jag förlorat många kilo. Jag har inte skänkt min "svaghet" i benen någon tanke på varför utan tagit för givet att det är långvarig behandling som är orsaken. Det är fel, tydligen. Min muskelmassa har minskat, det märks i mina lår. Jag får snart ha hjälp av en lyftkran för att komma upp ur sängen eller från toalettstolen.

En gång muskulös, nu muskellös!

/Hans

.

måndag 5 juli 2010

En dejlig dag.

.
Det är en mycket vacker sommardag idag. Efter en och en halv timme slappandes under björkars ljuva grönska gick jag in och släckte törsten med Jokk transbärssaft. Sedan satte jag mig vid datorn och lyssnade på musik, idag klickade jag in Kim Larsen på Spotify och fastnade för två låtar.

Den ena handlar om mig.

Den andra handlar om idag.

Det för bli dagens bidrag till bloggsidan för den som vill lyssna.
När jag skriver detta har vi ätit middag, jag tror det var delar av en kalkon som låg på tallriken. Såsen var väldigt god. Jag tycker om röran med potatis, sås och lingon.

Jo, om sångerna vill jag bara säga att de har ett drag av att vara barnsånger.
Det passar perfekt, trots min ålder är jag ett barn med barnasinnet kvar.
Nu skall jag njuta mer av den skånska sommaren.

/Hans.

.

lördag 3 juli 2010

Sitter vid stranden i Ystad. Frukost.



I 39 år har vi haft tillgång till stugan i Ystad.
Som nykära, småbarnsföräldrar, medelålders och nu pensionärer.
Otroligt att vi ALDRIG gjort detta under alla de gångna åren.

Vi packade en papperskasse och gick ner hit...

Livet är gott och livat, det är det idag också.

Emaila, klicka här...
.

fredag 2 juli 2010

Sitter i Ystad och funderar.

Vi har kört ner till Ystad idag, till Sandskogens lite friskare luft, kyld av Östersjön. Stugan har varit i Anitas familjs ägo i många år, barnen har tillbringat mycket tid här. Nu, när tiden egentligen tillåter oss att var här mer ofta än förr blir det tvärtom. Vi diskuterade det när vi kom hit, andelen tid som går åt till städning och underhåll växer i förhållande till den tid vi ”njuter” av sommarstället. Vi blir äldre, har redan ett hus med trädgård som skall skötas. Anita har gröna fingrar och vill ha ordning både hemma och här i Ystad. Det kan bli lite mycket ibland.

Vi sitter och har matchen Uruguay-Ghana på TV:n, det är mörkt ute, nu är klockan snart elva.
Tidigare hörde vi ett märkligt fågelkvitter. Kan det vara uggle-ungar?
Dagen har varit lugn, väldigt lugn för mig som ockuperade en brits på gräsmattan med en gång när vi kom hit. Det är den ”trötta” dagen, tredje dagen efter behandling med cellhämmande medel.

Tidigare i veckan träffade jag en affärsbekant, en mycket vänlig karl. Jag sade att min värld har blivit mindre när man är ute ur arbetslivet. Tyvärr, eller vad skall jag säga, blir det ofta att min värld fastnar i att skildra hur jag upplever min sjukdom.
Det finns ju annat att bry sig på, men det där ”andra” har för mig tappat i betydelse.
Ofta undrar jag hur andra med en obotlig sjukdom hade fungerat i min situation.
Det finns en hel del bloggar som beskriver det, men jag undrar hur de hade fungerat
i mitt läge. Jag finner att min ”ork” blir mindre, benen ostadiga. Nu vågar jag knappt vända mig om eller gå uppför en trappa utan att ha något eller någon att hålla i. Alla förändringar kommer gradvis, hur lustigt det än kan låta går det så långsamt att det nästan blir naturligt.
Jag orkar inte ens bli förbannad på mitt öde.
Det händer för vissa, det händer för mig.
Kanske är jag definitionen av flegmatisk?

Nästa vecka skall bli riktigt skoj.
Vi åker färja till Norge och sedan skall vi terrorisera västkusten på väg tillbaka hem i bil.


Emaila, klicka här...
.

torsdag 1 juli 2010

Morgonen.


Det är konstigt. Igår, onsdag och andra tidigare dagar i veckan har jag mått så väldigt bra. Inga problem med ätandet vilket kan inträffa, det är inte roligt att lämna en tallrik mer än halvfull. Nu har det inte inträffat på länge och jag hoppas slippa den känslan av att inte kunna äta. Det är så många biverkningar jag blivit av med, jag har varit lite ”stor i huvudet” för att det går så bra för mig.

Därför så slår det extra hårt när det börjar krångla. Nu i natt har det varit lite trist, jag kunde inte somna ordentligt då min ”värk” eller stelhet i vänster bröst gjorde sig mer påmind. Jag vrider och vänder för att hitta ett läge där det blir drägligt, ett sådant läge finns inte. Lite sömn blev det i småperioder. Där ligger man, frustrerad och lite förbannad på alltings jäklighet.

Till slut tog jag en Tramadol, det kanske lindrade efter en 45 minuter, men nu sitter jag med en irriterande huvudvärk, en sådan där liten retsam som inte är så stor men hänger som ett regnmoln i huvudet på mig. Det är lite småmolnigt ute också, ser jag vid en blick genom fönstret. I dag skall jag kanske hämta hem bilen efter lackering av den bakre stötfångaren. Tänk om man kunde lämna in kroppen och få en 63 års service. Lite tumöreliminering och rynkborttagning på samma gång. Plus en ny balansmackapär bakom öronen så jag blev lite stadigare. Högmodet när man var ung har försvunnit. ”Varför går gubben så sakta?” ”(Flytt på fläsket!)”.

Nu går jag själv sakta vid övergångsställena och grönt ljus. skulle inte förvåna mig
om jag snart för en ilsken signal i örat… ”Snabba på, gubb-*****, retas du?”
Nej, det är livet som retas med mig, kan bara behålla mitt lugn och smälta dagarna
som de kommer. Dagarna är bra, det är värre i nattens mörker när inget stör utan man
blir fastklistrad i tankar. Det är ju själva katten att hjärnan är full med spöken.
Det är kanske de som spökar lite försiktigt nu på morgonen, den 1:a juli.

Tiden rinner så fort undan, lika fort som ett glas svalkande JOKK tranbärssaft rinner genom halsen. Tranbärssaften är full med antioxidanter, höll på att skriva anti oxi tanter. Naturligtvis är det mitt kopiösa intag av detta som håller mig flytande(!). Plus ett löskokt ägg varje morgon, protein.
Jag äter mer än det till frukost, men det kan vi ta en annan gång.

Ett djupt andetag och så skriker nerverna till vänster till ett ögonblick.
Rätt intressant att lungan inte innehåller några nerver alls, men lungsäcken har
ett överskott av nerver, de är minsann fulla av liv. Aj!

Morgonrocken värmer, dörren till trädgården är öppen och jag sitter och smälter frukosten, lyssnar till mp3-låtarna på laptopen. Väldigt bekvämt. Här kan jag bli sittande en lång stund. Men jag får försöka få på mig kläderna och bli presentabel före lunch. Dagens första uppgift, kroppsskötsel och beklädning. Likadant varje morgon.

God morgon!

Emaila, klicka här...
.