måndag 30 augusti 2010

6 dagar.

.
En vecka går så snabbt när jag tittar tillbaka, den vecka som kommer innehåller väntan. Det skall komma en generation till i familjen, spänningen stiger. Vi vet att det skall bli en flicka, om man nu till 100% kan veta det. De blivande föräldrarna har sagt så. Vi väntar på det där telefonsamtalet. När jag och mina syskon föddes skickades det telegram, idag är det SMS. Man vi hoppas att den blivande pappan ringer, vi har aldrig haft anledning att klaga på hans verbala resurser.

Ray Charles sjunger "Georgia" som ljudkuliss när jag sitter här och funderar. Det är nostalgi för mig. Plötsligt sitter jag i passagerarsätet på en Ford Zephyr som rusar fram genom det östgötska landskapet på 1960-talet. Radio Nord spelar, en kontrast till dåtidens Sveriges Radio. Det är skönt att lyftas ut ur nutiden och nästan kunna känna fartvinden, solskenet, vägbruset och bilradion på så hög volym att "Georgia" tränger genom igen efter så många år. Där satt jag, utan säkerhetsbälte, i väntan på att komma fram så jag kunde få en bit av de polkagrisar vi köpt i Gränna. Det var stort på den tiden.
På "er tid" som barnen brukar säga. Vems tid är det nu?

Det är jobbigt när skjortknapparna inte vill hålla skjortan på plats utan går upp. Jag har en sådan skjorta. Till slut tröttnade jag, tog fram syskrinet och sydde igen knapphålet en bit så knappen inte skulle släppa. Lite bökigt med nål och tråd.
Det tog en evinnerlig tid då min vana inom sykonsten är begränsad.
Nöjd med avslutad uppgift tog jag på mig skjortan för avsyning. Just det, av-sy-ning. Nej, nej, nej...vad hade jag gjort? Jag hade sytt igen ett perfekt knapphål och har nu ett besvär med en knapp som är hart när omöjlig att knäppa och sedan den andra som släpper stup i kvarten. Jag avvaktar, när kvällarna blir mörkare skall jag göra ett nytt försök igen.

Den 23:e till 28:e augusti var en händelserik vecka då vi gav oss ut på turné igen.
Turen gick till Eksjö, Motala och till Stockholm. Eksjö var en upplevelse, den gamla trästaden är väldigt charmig, påminner om en stadskultur många andra städer rev bort för 50 år sedan. Motala med sina muséer, Vättern, Göta kanal och en trevlig miljö nere vid Stadsparken var värt besöket. Sedan fortsatte vi till Stockholm och bodde i Bromma.
När vi var där visste jag att Annette och Dragan också var i Stockholm. Vi hade telefonkontakt och fick en härlig kväll tillsammans med besök på Fotografiska och sedan en bit mat. I planeringen ingick att vi skulle skåla i tequila som Annette tycker om och avsluta med det som jag tycker om, Jägermeister. Så blev det och vi hade så roligt när Dragan och Anita tittade på. De hade speciellt roligt när jag klantade till det och fick peppar i stället för salt på handen till tequilan. Har man kul så har man, varför inte krydda till det lite grand?

Vi besökte också släktingar och vänner under våra tre dagar i huvudstaden.
Tyvärr glömde jag kameran på hotellet så det blev inga bilder från Stockholm city. Men de vyerna är ändå kända för de flesta. Ingen större skada.
När vi letade efter hotellrum var jag förstås alldeles för sent ute. Det fanns inget ledigt inne i stan, vi hamnade i Bromma. Det visade sig vara bra, inga parkeringsproblem, buss och tunnelbana fungerade perfekt. Så ibland kan det bli bra även om det inte var vad vi väntade oss först.

Veckan var inte slut förrän på lördag kväll då den årliga gatufesten avslutades i regn. Men vi hann med vad vi skulle hinna med. För första gången på alla år vi haft gatufest åt Anita och jag kräftor. Plus en liten paj. Plus några små smörgåsar med Kvibille Gräddädel. Plus en havskräfta offererad av grannarna Mattias och Anna-Maja. Plus några Jägermeister och Pilsner Urquell. Plus ett magnifikt sällskap av alla våra charmanta grannar. Kan man ha en bättre avslutning på sommaren?

Men allt har sitt pris. Efter sex dagar i full fart blev det till att vila.
Vila, vila och vila. Snacka om att vara trött, inget gnäll, men det var så skönt att sträcka ut sig, sluta ögonen och segla iväg någonstans dit tankarna ledde.
Nu är det måndag igen.
Blivande farföräldrar väntande på det där telefonsamtalet.
Det är vi det.

/Hans.
.

tisdag 17 augusti 2010

Genomlyst igen.

.
Den andra tisdagen i en kedja av tre passerar idag, den 17:e augusti. Det betyder att nu blir det en paus i den cellhämmande behandlingen. På förmiddagen idag blev jag röntgad.
”Håll andan… Andas ut”.
Senare fick vi se bilden från dagens genomlysning, jämförd med föregående bild från en tisdag i början på juni. När jag skriver är tankarna är som en tryckkokare, det känns enklare att beskriva än tala. De samtal vi har och får med sjuksköterskor och behandlande läkare är ventiler som gör att övertrycket pyser ut och jag har tagit ett steg till. Denna vandring ger mig ibland en känsla av att det finns en tsunami av tårar men vågen bryter inte ut.
Den trycker på och slutar med att jag torkar av få tårar. Så är det, samtal med grannar, vänner, email och kommentarer är då ett stöd som hjälper mig till gott mod och ger mig fler goda stunder och rosenröda kinder.
Jag kan inte nog många gånger upprepa detta.

Nej, det var inget oväntat resultat av dagens röntgen. Den vita ytan som beskriver tumörens utbredning har vuxit en hel del. Det ser ut som hela vänsterlungan är dimmig, vit, den högra är helt svart, ett bevis för att högerlungans lungsäck är ”frisk”.
Nu är denna behandling jag fått avslutad.
I många månader har min kropp fått stryk av starka cellhämmande medel, kroppen ska få vila en tid. Vad som händer därefter vet jag idag inte.
Det blir säkert lite mer ”Håll andan… Andas ut”.

Jo, vi har varit på vift igen. Danmark ligger så nära och lika väl som det finns smultronställen på denna sida Öresund finns det mycket vackert i Danmark också. Fyn är en ö med mycket vackert och i Danmark har man inte varit lika rivningstokig på 50- och 60-talet som vi svenskar var.
Bilder från Danmark.
Har ett samhälle för mycket pengar med fartblinda kommunalpolitiker får grävmaskinerna för mycket jobb. De grävde bort det gamla, de rev och lyssnade för mycket på ”Trettiofyran”,
”..nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort, nu skall hela rasket bort…”.
Per Myrberg sjunger än och jag lyssnar, så rätt han hade.

I en kommentar till mig har ”Annelie” skrivit:
”Håller med om att svart humor ger ljus och att lite vansinne är befriande emellanåt. Men tyvärr kan det också verka skrämmande för somliga andra blir förskräckta som om det svarta skulle göra ont värre.”

Jag får vara försiktig med att skämta och driva med den mörka sidan, ett sätt att testa mig själv, men det kan bli andra som får ta den hårda påminnelsen. Lite av det ”mörka” eller sentimentala kommer fram när musik och lyrik bekräftar tankar, känslor och lite önskedrömmar. Jag har precis lyssnat på några sånger som får in mig i hissen till andra nivåer, de kan jag inte dela med mig då de kan leda så olika för alla oss som… just det, är olika.
Så jag styrker mig själv med att ta hissen upp igen…

Åk med, tryck ”UPP”.

/Hans.
.

tisdag 10 augusti 2010

Jag sov så gott att jag vaknade.

.
Veckorutinerna rullar på som alltid, efter mer än 18 månader ställer kalendern in sig själv. Varje måndag blodprov, två rör om inget annat anges. Två tisdagar av tre är det behandling, det som jag kallar cellhämmande behandling. Vecka med den tredje tisdagen känns som en permissionsvecka, ingen behandling då, vi kan göra en längre resa då den veckans måndag kan blodprov lämnas på valfri ort i Sverige.

I dag har varit en "trött" dag, den gångna natten hade jag ont och det blev skräp med sömnen. Nu har jag fått en större dos med nya smärtstillande små små väldigt små piller jag lägger under tungan och hoppas de skall ta bort det onda när det kommer tillbaka. Jag har väldigt moderna smärtstillande medel, plåster och små piller.

Idag, efter besöket på sjukhuset satt jag hemma i min bekväma knädatorstol (!) och plötsligt märkte jag att jag sov. Jag var så trött. Huvudet mitt föll åt sidan och fastnade i den positionen. Där satt jag och sov, vaknade, aj vad det gör ont när huvudet skall rätas upp.

Georges blogg står på den dagliga läslistan, det är fascinerande hur god hjälp han ger till de som finns runt honom i blogg och telefonvärlden. Jag och Anita får också del av hans syn på vår värld. George är en vågbrytare som lugnar och dämpar de fantasier som ibland kan rusa iväg i mina, våra, tankar. Det finns alltid någonstans en klippa i vår omvärld, det gäller att ha tålamod att hitta det stöd som finns någonstans därute.

Sommaren har varit god mot oss. Nästan alla planer vi haft på resor och upplevelser har uppfyllts. Om några veckor tänker vi oss en längre resa till Stockholm och kanske längre. Vädret blir en faktor som kommer att bestämma hållplatserna, vi kan bara hoppas att vi får lika fina dagar som vi tidigare haft i år.

Den senaste utflykten vi gjorde gick till Växjö med omnejd. Vägsjö, platsen där vägar och sjöar möts. Skall du åka med ångbåten "Thor" ta då sittkuddar med dig, träribborna är hårda. En tur med den båten är en resa i en försvunnen värld, ångvisslan är magnifik. Vi får oss en liten historielektion när vi gräver fram lite fakta från wikipedia. Det som jag en gång fick lära mig på historielektionerna repeterades. Nu kunde vi se hårdvaran från det förflutna, t.ex. Bergkvara slottsruin, nedbränt under Dackefejden. Huseby Gård med 1950-talets skandal med förmynderiet över Florence Stephens. Idag i statlig ägo och ett fantastisk minne över svunnen järn och lantbrukshistoria.

Allt detta fick vi impuls att besöka tack vare ett internt skämt och min sjuksköterska som gav oss turistinformation om Växjö.

Vi har sett så mycket nytt denna sommar tack vare email från helt okända personer som läst min blogg. Nu är en del inte så okända längre.
Jag tycker det är stort, några ord i en blogg som ger svar och tips om platser att besöka, vilket förstorar vår lilla värld och gör bilden av vårt land en bit rikare. Otroligt så mycket det gömmer sig i buskar och snår, även runt hörnet i en stad. Vi kan bara tacka och ta emot.

Jag är inte så värst orolig för min framtid. Det som finns, det finns där och skulle tiden inte räcka till nöjer jag mig med det jag fått. Det är mitt mantra, "jag är inte orolig". Visst kan jag vara lite ledsen och rörd ibland men min svarta humor ger mycket ljus.
Det gör du också som läser och svarar på jag skriver.
Jag vågar inte skriva mina grövsta reflektioner här,
de som får mig dock att skratta eller le lite underfundigt.
Det är helt underbart att vara lite vansinnig. Prova!

/Hans.
.