söndag 24 oktober 2010

24 oktober 2010.


Ur dagens Sydsvenska Dagblad.
.
.


Den 24 oktober 1970 i Hörby kyrka firas efter 40 år hemma med barn, svåger och svägerskor.
Lugnt och stilla.
..

torsdag 21 oktober 2010

Med vänner i vardagen.

.
Jag är rörd och fylls med krafter när jag läser den flod av kommentarer med kramar och påminnelser att kämpa. Ett tack till George som genom sitt inlägg inspirerat alla er att skriva till mig. Så mycket omtanke som skickas till mig och Anita, två okända personer som lever sitt liv i Lund. Kramar från oss till er alla, njut speciellt av Anitas kram för de är mycket mjukare och goare än mina!!

För någon vecka sedan upplevde jag något speciellt som jag tänkt att skriva om. Det har legat och mognat och jag har inte haft ork att vare sig skriva blogg eller hantera epost. Egentligen har jag inte mer ork idag, men alla kommentarer och epost har gett mig en "kick" och den spark därbak som ibland är nödvändig.
Så jag sitter och knappar på MacBook'en och Anita läser veckans tidningar i ett tyst vardagsrum. Solen lyser in, trädgården badar i ljus, himlen är blå och himlen får som sagt vänta. Hörlurarna sitter på och en klassisk gitarr spelar "Carmen".

Efter frukost för några dagar sedan, denna speciella dag, tog jag en dusch, att stå i duschen och låta det varma vattnet strömma över ryggen och sluta ögonen är så otroligt skönt. Jag håller ena handen på en dörrknopp eller blandaren för att inte tappa balansen. Jag kan stå där alltför länge och drömma, klädde mig sedan och var redo för att leva en ny dag. Anita hade bestämt att med en vän ta en ögonshoppingtur till ett av möbelvaruhusen och jag lade mig ovanpå min säng och somnade. Två och en halv timme senare vaknade jag och fick en chock när jag vände på huvudet och såg nattbordsklockan. Jag tittade rakt upp i taket, vitt, gipstak med en rund lampa och en brandvarnare. Absolut stilla. Jag rörde inte en fena, bara låg där rak och tittade upp. Helt fri. Jag kände ingenting, det var som jag var bredvid mig själv. En alldeles fantastisk och gripande känsla, det var också klart för mig att så fort jag rörde mig skulle denna känsla av total frihet från smärta och värk försvinna. Jag vågade inte röra mig på en lång lång stund, det var så fantastiskt skönt. Då kom Anita hem... Jag drömmer om att än en gång få känna denna kroppens frihet från alla påminnelser om hur det egentligen är.

Tänker tillbaka på de dagar på jobbet då jag hanterade 200 kg's fat med polyester och slängde upp 70 kg's glasfiberrullar på klippbordet. Idag är det nästan en prestation att plocka fram en liter A-fil ur kylskåpsdörren. (Ok, jag överdriver lite... :-) )

Musik betyder mycket, och jag tar mig friheten att repetera en del "musikkommentarer" och annat:

Kajsa Bergman Fällén sa...
Mina egna bästa stunder är när jag vaknar på morgonen och inte riktigt minns att jag är sjuk förrän efter några sekunder. Ibland kommer jag inte på det förrän jag står i duschen.
-----

Så sant!
-----

Lettan tipsade om en sång och den kan gott fler än jag lyssna på
"Just Idag Är Jag Stark".
-----

P sa...
Musik är bland det bästa som finns här i livet så jag ger dig en av mina favoritsånger - http://www.youtube.com/watch?v=QafWPXLN7MM
-----

Ingela sa...
När jag var i absolut sämst skick av cellgifterna, åkte jag ut med bilen och körde lite "rally". Med bilstereon på högsta volym, fylld med "all time" favoritmusik. Det var mitt sätt att påminna mig om varför det var - och är - värt att kämpa vidare.
Jag spelar en ev mina absoluta favoritlåtar för dig; Hedningarnas Tina Vieri
http://www.lastfm.se/music/Hedningarna/_/Tina+Vieri
-----

Jag är nästaan aldrig ensam i bilen... men jag älskar hög volym och flyta iväg på vågorna från melodin, sången. Det är inte alls alltid det är lyriken som får mig att "vibba".
-----

Anonym sa...
Sarah Brightman - Nella Fantasia
http://www.youtube.com/watch?v=-UjFnL8Fphs
-----

Slutligen om musik här är mitt eget YouTube-bidrag:
BAO, Tommy Körberg & Helen Sjöholm - Nu Mår Jag Mycket Bättre
(Live Allsång På Skansen 2008)
http://www.youtube.com/watch?v=Keocae7fTsM&p=2B0D1C2E85041316&playnext=1&index=3
-----

Vad händer nu? Det blir kallare för varje dag och då behövs det värmande tillrop, kommentarer och email inte bara till oss som läskar i oss dina ord. Varje andetag luktar "kämpa". Det finns inget alternativ till det. Jag skall fråga föräldrarna till mitt barnbarn om jag får "lägga upp" fotografier av det lilla underverket. Jag jobbar lite långsamt nu för tiden, vad spelar det för roll? Tid är allt jag har, men värk äter tid... så nu vet du det! När jag läser detta jag skrivit ser jag att jag har glömt en detalj. Min hud utanför tumören är väldigt känslig och jag har rekommenderats att bära sidenskjorta. Finne inte att få tag i.
Men Anita har lyckats köpa en behaglig "glatt" hemmarock som är väldigt skön...

Solen lyser fortfarande, på fattig, på rik, på sjuk och på frisk.
Jag skall vila lite.

/Hans.
.

måndag 4 oktober 2010

Med cancer i vardagen.

.
I ett av bloggsvaren tidigare skrevs att jag inte bara skildrar det underbara med livet. Det är inte så underbart alltid. Nu vill jag skriva i ärlighet, hur det verkligen är för mig. Det är tufft. Det är ofta ledsamt när vi pratar om det. "Det" som är en sjukdom och en helt ny tillvaro. Jag vill inte gnälla eller vara sentimental. Men så här är det.

Föreställningen om det goda livet som plötsligt hamnat bredvid om inte med en gång så har övergången skett långsamt. Nu kommer jag inte ur de bieffekter som är mer än påtagliga. När jag fick höra att vänster lunga är "utslagen" och min behandling skulle tas över av Palliativa Konsult Teamet, PKT, då behövs det inte mycket fantasi för att förstå att tiden får ett nytt begrepp. Eftet det har det skett en snabb förändring, inte till det bättre. Tankarna snurrar runt i skallen som radiobilar på Tivoli. Det går inte att släppa frågan "hur länge?". Jag frågade min pojk när de planerade dopet för sin dotter Emma. Svaret fick mig att undrar om... om jag får vara med om det. Det finns andra datum att undra över, jag tror att jag får flera månader men kan ändå inte få stopp på de radiobilarna i huvudet. Alf Prøysen ger hopp om jag får en dag i mårå också och då får jag ytterligare en dag om igen, om igen och om igen.

Så visst kan livet vara underbart. För mig är det underbara de små stunder då värk och smärta håller sig undan. Det sker när jag sitter stilla. Alltså blir det en hel del TV-tittande och vilande i soffa eller bädd. Hur jag än bär mig åt är tröttheten en dominerande del av mig och hur min dag är.

Du kan ge dig katten på att det känns när man blir så muskelsvag att det är ett helvete att komma upp ur en bekväm stol. Att ta mig ur bilen är också en utmaning, (jag skrev först fel, "utmatning", vilket det också är!). Jag kunde aldrig föreställa mig att sitta i en bekväm stol eller i bilen och bara sitta och observera kan vara så himla skönt. Det är inte mycket jag behöver. I skolan brukade läraren skriva "Låt Stå!" på tavlan, jag skriver "Låt Mig Sitta!" och dagen är räddad.

Det är svårt med maten också. Titta på tallriken, förstå att det skall ätas och sedan inte ha lust att ta en enda tugga. Förståndet säger "ät" men kroppen säger "vill inte". Jag försöker med några tuggor och sedan åker tallriken åt sidan.

Egentligen skulle vi vilja slänga allt åt sidan. Riva upp bröstet som det vore en väst och riva ut tumören. Den slängs i det våta avfallet. Så lätt är det inte. Jag får fortsätta med värken, varje andetag påminner att jag har en tumör runt vänster lunga som är utslagen.

Allting blir en del av sjukdomen. Det är en anhörigsjukdom. Att finna tröst är inte lätt för den anhöriga. Det är gott att få hjälp av sjukhuspersonalen som gör allt för att jag skall uppnå en god smärtlindring. Det är fantastiskt att ha en familj som hjälper, vänner i gatan där jag bor och alla vänner på internet. Prøysen har komponerat "Lilla Vackra Anna". Den skänker jag till alla de livskamrater som kämpar och hjälper sin sjuke make/maka.

Så det är inte alltid så lätt att vara fackelbärare och sprida ljus och värme.
Jag vill att det jag skriver skall vara ett stöd för dig som är sjuk eller anhörig. Idag tror jag det är bäst att att göra det genom att skriva som det är.
Det är inte lätt. Musiken hjälper till att lindra och jag kan drömma mig bort.

Hur det än är, finns det alltid hopp.

Hans.
.

fredag 1 oktober 2010

Gläds.

.
Det har gått en vecka sedan jag började skriva. Under tiden har det
inträffat goda tidender, nyheter, ett tecken på att aldrig ge upp.
Läs: Idag är den bästa dagen i mitt liv.

För en vecka sedan började jag teckna ned med hjälp av Anita.
Då låg jag inlagd på sjukhus...

Lördag morgon (25 sep) jag får medicin tidigt på morgonen och sedan får man försöka somna om tills frukosten serveras. Det är inte lätt. När jag har ätit frukost vill jag gärna vila en stund innan jag gör min morgontoalett. Jag har ätit min frukost och då är klockan kvart i nio. Jag planerar att vila 1/2 timme, den halva timmen och plötsligt är klockan halv elva. Sen går jag ut i duschen och det är så skönt att få håret rent. Jag rakar mig för att jag ska vara fin tills Anita och andra besökare dyker upp. Efter lunch kommer besöken som i dag är Anita och hennes farbror Bertil och vi sitter ute i dagrummet några timmar. Jag älskar hans historier. Samtalet rullar på och det är trevligt. Sedan är det dags för middag och jag tycker den kommer så fort efter lunchen. Aptiten är inte så stor så jag får kämpa mig igen middagsmålet. Sedan avslutat besöken, jag kollar e-post och sms blandat med att jag vilar.

Söndag morgon (26 sep) är som alla andra morgnar, men tiderna är lite annorlunda. Anita, Lena och Ellen hälsade på och vi tillbringade eftermiddagen i dagrummet. Ellen (3 1/2 år) hoppade omkring och provade halsband och jonglerade med sin kropp i soffan. Ellen är min systers barnbarn. Anita hade smörgåsar och kakor med sig och det gav en smak av hemmet som jag snart hoppas återvända till. Min vän Erik skrev att han var ledsen. Det är jag också. Men han gav mig en ide´. Denna idé är att mellan 80 och 20 finns det en procent till, "Hans-procenten". Det är den procenten som är för mig och alla andra som inte ger upp hoppet även om ljuset i tunneln är långt borta.

Måndag 27 sep. Mina tankar går till en fras som vaknat till liv (!) och den är "Är det så här det skall vara när man dör?". Det låter väldigt deprimerande, men är en fråga som är rättfärdigad. I min situation är det ett faktum att frågan ställs. Vi ligger fyra personer i min sal och det är så kolossalt olika cancersjukdomar vi har. Jag sitter fast i min och kan inte ta mig loss, det skapar en känsla av hjälplöshet.

Ett av orden som förstärks är "väntan". Väntar jag inte på frukost då väntar jag på doktorn, mediciner, mer mat. Dagarna på Avd 1 är så lika. Det enda som skiljer är besökarna. Tack och lov kan de bara stövla in under dagen och det gör att man vaknar till lite grand. Så det är så här det är när man väntar på framtiden. Väntan. Det är inte bara elände här, jag får också se hur en del patienter för behandling som hjälper dem vidare och håller dem bland de 80 procenten. Jag har ju nu min egen procent, "Hans-procenten" och de övriga 19 procenten har en väntan som är mer eller mindre lång. Jag försöker nu uttrycka hur det är att vara sjuk "inifrån" och ha ett hopp som förlänger tiden. Det är jobbigt. Det smärtstillande medel jag får plus sjukdomen gör mig så trött att jag ibland behöver hjälp med att skriva. Då får Anita rycka in som "ghostwriter". Rätt spännande och misstagen ger upphov till goda skratt. Hela södra Lund breder ut sig framför mitt fönster. Det är som en rörlig tavla med fåglar, torn, ljus och Malmö Skylight. Jag har verkligen haft tur med sängplatsen, som jag har lämnat när jag nu skriver detta. 17 dagar på sjukhus påverkar mig, allting får en annan dimension. Jag blir ett objekt och nu är jag hemma igen med en diger medicinlista. Plus sprutor som Anita får sticka in i magen på mig varje morgon.

Ett annat ord som jag tänkt på är ordet "kämpa". Ett råd jag får. Kämpa. Trött som om jag dragits genom en mangel är kampen att ta sig från timme till timme, dag till dag och vecka till vecka. Endast de som varit och är där jag är förstår kampen att resa sig från fåtöljen, vrida sig ur sängen och förbanna att strumporna skall dras på så långt från resten av kroppen. Ibland blir jag så sentimental, men vill inte sprida en ledsen känsla men jag ser lite som mitt tema att tala om hur det är. Konstigt, men det är egentligen inte så märkvärdigt. Musik ger mig energi. Samtal ger mig också mycket energi. Vi satt idag och hade ett långt samtal till middag. Jag kan inte äta med normal hastighet, det tar en evighet att tugga ner två pannbiffar med tillbehör. Ett av tillbehören var ett långt samtal. Jag tycker jag sedan några veckor befinner mig på andra sidan av ett staket. Staketet är "Hans-procenten". Att veta men ändå inte riktigt vilja förstå. Det är dock det jag gör, jag förstår. Att sitta och prata och fundera med sin livskamrat utan att låtsas är en gåva från himlen.

Några bloggkommentarer har tackat mig för tidigare musik-tips.
Den här: "Kvällsklockor" har kraft i sig. Det är dags att gå till sängs efter att lyssnat till de klockorna. Sångaren Ivan Rebroff är främst känd för sitt mycket stora röstomfång på fyra och en halv oktav.

En annan sång, kort, har den rätta titeln, Hoppet är ombord.
Alltid!

/Hans.
.