.
Jag är rörd och fylls med krafter när jag läser den flod av kommentarer med kramar och påminnelser att kämpa. Ett tack till George som genom sitt inlägg inspirerat alla er att skriva till mig. Så mycket omtanke som skickas till mig och Anita, två okända personer som lever sitt liv i Lund. Kramar från oss till er alla, njut speciellt av Anitas kram för de är mycket mjukare och goare än mina!!
För någon vecka sedan upplevde jag något speciellt som jag tänkt att skriva om. Det har legat och mognat och jag har inte haft ork att vare sig skriva blogg eller hantera epost. Egentligen har jag inte mer ork idag, men alla kommentarer och epost har gett mig en "kick" och den spark därbak som ibland är nödvändig.
Så jag sitter och knappar på MacBook'en och Anita läser veckans tidningar i ett tyst vardagsrum. Solen lyser in, trädgården badar i ljus, himlen är blå och himlen får som sagt vänta. Hörlurarna sitter på och en klassisk gitarr spelar "Carmen".
Efter frukost för några dagar sedan, denna speciella dag, tog jag en dusch, att stå i duschen och låta det varma vattnet strömma över ryggen och sluta ögonen är så otroligt skönt. Jag håller ena handen på en dörrknopp eller blandaren för att inte tappa balansen. Jag kan stå där alltför länge och drömma, klädde mig sedan och var redo för att leva en ny dag. Anita hade bestämt att med en vän ta en ögonshoppingtur till ett av möbelvaruhusen och jag lade mig ovanpå min säng och somnade. Två och en halv timme senare vaknade jag och fick en chock när jag vände på huvudet och såg nattbordsklockan. Jag tittade rakt upp i taket, vitt, gipstak med en rund lampa och en brandvarnare. Absolut stilla. Jag rörde inte en fena, bara låg där rak och tittade upp. Helt fri. Jag kände ingenting, det var som jag var bredvid mig själv. En alldeles fantastisk och gripande känsla, det var också klart för mig att så fort jag rörde mig skulle denna känsla av total frihet från smärta och värk försvinna. Jag vågade inte röra mig på en lång lång stund, det var så fantastiskt skönt. Då kom Anita hem... Jag drömmer om att än en gång få känna denna kroppens frihet från alla påminnelser om hur det egentligen är.
Tänker tillbaka på de dagar på jobbet då jag hanterade 200 kg's fat med polyester och slängde upp 70 kg's glasfiberrullar på klippbordet. Idag är det nästan en prestation att plocka fram en liter A-fil ur kylskåpsdörren. (Ok, jag överdriver lite... :-) )
Musik betyder mycket, och jag tar mig friheten att repetera en del "musikkommentarer" och annat:
Kajsa Bergman Fällén sa...
Mina egna bästa stunder är när jag vaknar på morgonen och inte riktigt minns att jag är sjuk förrän efter några sekunder. Ibland kommer jag inte på det förrän jag står i duschen.
-----
Så sant!
-----
Lettan tipsade om en sång och den kan gott fler än jag lyssna på
"Just Idag Är Jag Stark".
-----
P sa...
Musik är bland det bästa som finns här i livet så jag ger dig en av mina favoritsånger - http://www.youtube.com/watch?v=QafWPXLN7MM
-----
Ingela sa...
När jag var i absolut sämst skick av cellgifterna, åkte jag ut med bilen och körde lite "rally". Med bilstereon på högsta volym, fylld med "all time" favoritmusik. Det var mitt sätt att påminna mig om varför det var - och är - värt att kämpa vidare.
Jag spelar en ev mina absoluta favoritlåtar för dig; Hedningarnas Tina Vieri
http://www.lastfm.se/music/Hedningarna/_/Tina+Vieri
-----
Jag är nästaan aldrig ensam i bilen... men jag älskar hög volym och flyta iväg på vågorna från melodin, sången. Det är inte alls alltid det är lyriken som får mig att "vibba".
-----
Anonym sa...
Sarah Brightman - Nella Fantasia
http://www.youtube.com/watch?v=-UjFnL8Fphs
-----
Slutligen om musik här är mitt eget YouTube-bidrag:
BAO, Tommy Körberg & Helen Sjöholm - Nu Mår Jag Mycket Bättre
(Live Allsång På Skansen 2008)
http://www.youtube.com/watch?v=Keocae7fTsM&p=2B0D1C2E85041316&playnext=1&index=3
-----
Vad händer nu? Det blir kallare för varje dag och då behövs det värmande tillrop, kommentarer och email inte bara till oss som läskar i oss dina ord. Varje andetag luktar "kämpa". Det finns inget alternativ till det. Jag skall fråga föräldrarna till mitt barnbarn om jag får "lägga upp" fotografier av det lilla underverket. Jag jobbar lite långsamt nu för tiden, vad spelar det för roll? Tid är allt jag har, men värk äter tid... så nu vet du det! När jag läser detta jag skrivit ser jag att jag har glömt en detalj. Min hud utanför tumören är väldigt känslig och jag har rekommenderats att bära sidenskjorta. Finne inte att få tag i.
Men Anita har lyckats köpa en behaglig "glatt" hemmarock som är väldigt skön...
Solen lyser fortfarande, på fattig, på rik, på sjuk och på frisk.
Jag skall vila lite.
/Hans.
.