Salve! Var hälsad!

Sven Hans Ragnar Malmberg, 1947-02-03 - 2011-01-14

2011-01-16T11:14:00.000+01:00

En kort tid efter det att Hans fick diagnosen mesoteliom ställd i december 2008 tog han tag i sitt bloggprojekt "Salve! Var hälsad!". Som rubriken indikerar så blev det en blogg, öppen för alla att ta del av, men också ett ställe där Hans kunde vara öppen med sina funderingar kring livets stora och små ting. Här har han under knappt två års tid fått utlopp för sin kreativa sida som glatt oss alla. Det var för Hans en form av terpai, och vi i familjen har efter hand förstått att det varit till stöd även för andra i liknande situationer. All respons Hans fick på sina inlägg har betytt mycket för honom under resans gång. Vi vill tacka alla som varit med på den och bidragit till att berika tiden som gått! För oss i familjen blir nu bloggen ett ovärderligt minne av Hans. Ett minne vi kommer att dela med er alla.

Fredagen den 14 januari tog så resan slut. Hans en fighter in i det sista som fick avsluta sina dagar hemma i kretsen av sina närmaste.

Brevid datorskärmen har Hans lagt ett utklipp med ett citat av John Lennon.

Life, is what happens while you're making other plans...

Bilden är tagen på en båttur runt Hisingen sommaren 2010.

Hälsningar,

Anita, Per och Anders

Juldagen.

2010-12-25T12:52:00.003+01:00

.
Nu lägger sig lugnet över vårt hus. Det är tomt under granen och "tomt"en
har gjort sitt. det betyder att den yngste sonen klädd i en glittrande
julamössa delat ut alla klappar med hjälp av Emmas mormor. Jag fick en dyr
ny rakmaskin som tyvärr inte ger det resultat den intensva TV-reklamen får
mig att tro. Jag har blivit lurad, (än en gång). Det syns dock inte, man
får stryka kind mot kind för att känna mina stickiga kindhalvor. Det är inte
många som tar den risken med en äldre man.
Solen lyser ändå. den bryr sig inte om sådana banaliteter.

Det blev en vit jul, för att njuta av en sådan upplevelse började vi tidigt
med julbord med allt det goda som hör till. Det blir faktiskt mindre år
för år. Många turer fram och tillbaka blir det ändå till köket.
Själv sitter jag och tittar på hur de andra slukar portion efter portion.
Jag kan inte äta så mycket utan smakar lite av det ena och andra. En snaps
dricker jag försiktigt, innan den mixas till en "busdrink", eler "busgrogg".
Snapsen hälldes i julmusten då sved det inte så förbaskat i munnen.
All sprit i min mun lever sitt eget liv och det får jag veta flera gånger
om. Men om jag tunnar ut den på mitt eget sätt överlever jag procenten som
sjunker till en behagligre nivå.

Våra barn med sina damer var till så god hjälp. De stöttade Anita som får
kämpa så hårt nuförtiden med mig. Jag är ju så hjälplös och mycket av
hennes tid går åt att köra rullstolen till de platser jag ibland behöver
besöka. Naturen ger ibland uttryck för starka behov och de klarar jag inte
av att hantera själv. Alltså är Anita väldigt tacksam för avlastning en
sådan kväll som igår.

Då vi börjae tidigt åkte våra gäster tidigt och vi städade undan och drog
oss tillbaka med att titta på en DVD innan vi själv kallade på John Blund.
Jag vaknade av ett larm på mobilen strax före klockan åtta. Det är då
dags för en spruta med blodförtunnande medl som Anita ger mig varje
morgon. Hon har blivit proffs på det och jag känner inget stick alls.

Idag har jag fått min julklappsskjorta på mig. Men ändå, klädd i gammal
skåpmat blev jag gratulerad för att jag såg så pigg ut och uppförde mig
på ett gott humör trots busgroggen!
Det är en fröjd att titta ut och se allt det vita som faktiskt skiner mer
än ett nytvättat och lufttorkat lakan. Jag hoppas vi får en vit nyårsafton
också. Man blir så fort bortskämd och lever i tron att det vita kalla
kommer att ligga kvar länge.

Vi kommer att vara hemma på nyårsafton, någon närboende gäst dyker
förhoppningsvis upp. Det blir gärna lite ensamt annars. Men den
ensamheten är ända inget att oroa sig för. TV och lite god julmat sätter
ändå "fart" på en sådan kväll. Kanske en eller två rediga busgroggar
sätter färg på denna kväll. Jag brukar gå ut och titta på det färgrika
och ljudrika smällandet av bomber och högtflygande rakteer.
En hälsnings till Dragan i Malmö. Han kallas för "Busen" av sin Annette.
Hans tillnamn ställer krav på en busgrogg, tycker jag.
Bunden till rullstol vet jag inte om jag blir bogserad utomhus för att få
lite smällande, bullrande öronmusik.

Det är strax dags för juldagsmiddag, jag känner Anitas andedräkt närmar
sig en förbättring. Jag slutar med en fortsatt God Jul-hälsning till Er
alla. Livet har varit fantastiskt mot mig, jag hoppas ni upplevt det
samma. Nu får jag en kram av Anita, jag får själv välja vad att äta.
Mums skall det bli. Mums mums!

/Hans.
.

Morgontankar.

2010-12-16T17:27:00.003+01:00

.
Så många morgnar jag haft idéer om vad jag skall skriva, så många dagar som bara försvinner iväg i små vilostunder. Plötsligt är det dags för Rapport eller något annat TV-program som har till uppgift att fånga min uppmärksamhet. Då kommer nästa morgon med nya infall som också försvinner i en ny dag.

All denna försening har sin rot i att jag tycker det finns inget att "berätta".
Jag fastnar i tankar om min sjukdom, lungsäckscancer. Mesoteliom är ett "finare"
namn på den defekt som hittat ett boställe i min kropp.

Det är för mig svårt att begripa hur jag känna mig så bra och samtidigt vara så
otroligt beroende av min rullstol. Har jag den till hands är allt så bra.
Det är ju svaret på frågan "Hur är det?" Allt är ju relativt, riktigt relativt.

Hospice i Lund har hand om mig nu. Allt kontrolleras, salter i blodet, dränering av vätska i magen, jag har ett dräneringsrör anslutet hela tiden nu men det kommer ingen vätska. En källa till lite oro. Hur konstigt det än är så sover jag så gott. Det har nu gått mer än två år sedan jag blev dålig, det är en fröjd att bygga på statistiken åt det positiva hållet. Alltid någon bieffekt, i regel så får jag ett nytt problem när ett "gammalt" avslutas. Nu är besväret att jag får så ont när jag flyttar mig från rullstol till toalett eler säng, tarmarna skriker till och lugnar sig efter några minuter. Jag kan inte gå, musklerna i benen är ett minne blott. Annars är allt "bra" , som sagt.

Läs och det är så typiskt mig, jag försöker hålla mig borta från cancern men hamnar i beskrivning av den ändå. Jag klamrar mig fast vid "Hans-procenten" och mina grannar påminner mig också, det ser faktiskt ut att gå bra för mig. Efter 24 månader börjar jag få en starkare tro på att jag fixar det här, får lite extra livstid och ger cancern några extra ronder, det blir förlängning och lite övertid. Med de grannar vi har blir det en lång match, här råder ingen "Grannfejd", här råder "Grannsämja"! Blandat med Gårdstångasämja...

/Hans.
.

När det inte kan botas.

2010-11-23T14:18:00.005+01:00

.
När det inte kan botas då får man uthärda. Det hörde jag på TV, och det är en bra beskrivning av min situation, som inte kan botas, och det enda valet jag har är att uthärda. Jag har varit för trött för att skriva, och för trött för att svara på en del email. Men vi kom på den här lösningen, att om jag får hjälp med att skriva ut texten så kan jag ju prata in mina tankar i min iPhone, som har en röstmemofunktion. Jag har alltså pratat in denna bloggtext och sonen Anders har skrivit in talet
till text.

Ingenting har blivit bättre sedan jag skrev sist. Jag tackar för alla kommentarer på bröllopsdagen. Plus alla email.

Hur är läget idag då? Ja, det är ju så att man får uthärda. Efterhand som tiden går så får jag lära mig att uthärda mera. Det är en stor kraftprestation, som idag att komma upp från sittande, eller liggande, att resa mig upp. Benen blir darrigare och darrigare, och jag är rädd att jag en dag ska falla - av ren obetänksamhet. Jag kanske försöker göra mer än vad jag för stunden klarar av. Jag har ju alltid varit envis och det är väl det folk idag kallar för en fighter. Men jag undrar ibland var den fighter gömmer sig. Än så länge har det ju gått bra och går bra.

Men det är ju så att ju längre jag sitter, eller ju längre jag ligger, så blir det ju en stelhet som gör att jag har svårt att bli lyft. Anita har utvecklat en lyftteknik, men idag när jag skulle komma upp ur sängen så hade jag legat så pass länge att det var lite svårare än vanligt. Då sa jag till Anita "Upp, upp, upp!" och Anita svarade "Men nu är jag så lång jag kan bli, och du är längre än jag". Då var nära att jag fick falla tillbaks igen. Men det gick. Det är en känsla av tacksamhet varenda gång jag kommer upp på benen.

Det händer naturligtvis inte så mycket när man är invalidiserad och det som händer mest, eller de funderingar som jag har och bygger tillvaron på, är ju att jag sitter lika bra i passagerarsätet i bilen som i en stol här hemma. Det gör ju att med rullstolen packad i kofferten i bilen, så gör vi ibland en utflykt och en dag hämtade vi en god vän och körde upp till Höganäs av alla ställen. Där ligger ju en Ittala outlet. Fel namn. Det skulle heta Ittala dyrlet, men jag kom in där i rullstolen och rullade runt. Bara det att på nytt komma in i en affär, och särskilt en sådan affär, som innehåller så mycket konst, det var en stor upplevelse av frihet, att glida runt och se alla färger och den där massexponeringen som imponerade. Så vi var där en god stund och köpte lite nya glas. De gamla IKEA-glasen har gjort sitt. Men de nya Ittalaglasen är betydligt tyngre än de gamla som nu får pausa lite grann.

Ja, jag har märkt det att när vi sitter och äter, ska jag ta en förpackning som är full, A-fil, JOKK eller något annat, så plötsligt så är de väldigt tunga. Jag får anstränga mig lite extra för att hantera dom. Och det är ju bara ett bevis på att musklerna i mina armar dom är inte mycket bättre än musklerna i mina ben. Det handlar alltså mycket om muskelkraft nu förtiden.

Det är gudaskönt att sätta sig på sängkanten, falla åt sidan, sluta ögonen, och lägga sig i fosterställning och hoppas på att man slocknar. Det gör jag i regel efter en stund, och har jag riktigt tur, så när jag vaknar, i regel efter två tre timmar, så mår jag mycket bättre och kan kanske aktivera mig på något vis. Jag behöver aktivera mig. Jag läser inga böcker längre. Men det ska jag. Jag måste. Det berikar livet och man känner alltid igen sig i någon fras. Det är väl det som är det fina med böcker och även annan litteratur. Poeter. Att man känner igen sig själv. Lite grann. Styrkan i att läsa och fundera, det är ju det att man ser att andra har liknande tankar som en själv. Och den känslan av att inte vara ensam, den är stärkande. Och det är precis som med era kommentarer på mina blogginlägg. Jag är väldigt egotrippad. Jag letar efter de här kommentarerna; har jag skrivit ett blogginlägg så börjar jag kolla om det dyker upp några kommentarer eller email.

Jag har läst en del bloggar om kritik mot den svenska sjukvården. Och ett intryck är då att personer som har varit i utlandet har en berömmande ton när de skildrar den vård de har fått, och det är väl ofta i Frankrike. Har man då fått en vård i Sverige, som det finns fog att kritisera, så stärks ju det positiva intrycket. Men det är ju farlig att falla i den fällan, att tro att grannes gräs är grönare. Det händer grejer överallt. Till exempel i Polen.

Det är nu två år sedan - ja, när blir man egentligen sjuk? Jag blev ju andfådd när jag gick i trappor innan jag fick diagnosen. Men det är två år sedan min sjukdom definierades. Jag har fått den bästa vård jag tror man kan få. I alla fall när det gäller att försöka fixa till personer som har den sjukdomen som jag har. Det är ju konstaterat att den är obotlig, och jag har lite svårt för att springa omkring och tro att den är botlig. Men jag kan ju tro, låtsas, att jag är frisk. Jag lurar mig själv lite grann. Är det inte så idrottstjärnor gör när de skaffar sig kraft? De blir peppade och lyfter sig mentalt. De kan ju göra underverk. Men jag vet inte hur det är med mig, jag springer ju inte runt och lever loppan precis. Även om det var kul när jag gjorde det.

När jag skulle bli opererad gick de in med kamera och något annat instrument, och kollade hur det såg ut i kroppen på mig. Sedan limmade de lungan, och om jag förstått det rätt så sprutar man in någon gipsblandning eller något annat som limmade lungan mot lungsäcken för att hindra att det kommer in vatten mellan lungsäck och lunga.

Jag fick problem med hjärtflimmer, det fixade de till med elchock och när det var klart blev jag inlagd på lungavdelningen. Där skickades jag vidare till smärtstillande enheten. Vi testade olika smärtstillande medel. Jag fick gå runt med pump och nål i armen och värdet av det utfallet blev att jag doserades - ja, inte ville jag springa runt med pump - så det blev ju piller. Men jag äter inte mycket piller. Något långtverkande som jag tappat namnet på, men det ska svara på vad den där pumpmaskinen gav, och sedan är det - ja, det är Anita som håller koll på pillerna - något liknande Ketogan. Vad det än nu är, så lindrar det efter en stund, såvida jag inte har så fruktansvärt ont att jag måste dra mig undan. Det var väl där jag tänkte sluta. Jag är mycket nöjd med den vård jag får från sjukhuset. Och börjar det kladda så kan jag ringa, men då bara på dagtid, och det kan ju kanske vara en brist att det bara är på kontorstid man når dom.

Jag har ju haft sådan problem, med ont i magen, och jag vet ju inte var det onda kommer ifrån. Man har ju två magar, en magsmältningsmage och resten. Och gud vad det kan göra ont Min mage ser ut som en spärrbalong och det var en nyhet för mig att tarmsystemet kan fyllas med vatten. Exakt hur det fungerar vet jag inte, men det har att göra med att cancertumören bråkar med hjärtat. Hjärtat kramas av cancertumören, och något med äggvitan som gör att det bildas vatten. Fötterna är ju som betongklumpar, utan känsel också. Jag är lite rädd när jag går ibland. Det är ju lätt att ramla när jag inte har kontroll på fötterna.

De fick ju tappa bort det där vattnet, för det är ju inte bra. Det spänner. Ena gången 3.7 nästa gång 5.5 liter vatten. Och jag hade en fantasi att nu när det släpper, allt det där vattnet försvinner, så får jag mindre tryck i magen och jag får en bättre känsla. Lite lättare att äta kanske, överhuvudtaget behagligare. Men som jag bedrog mig. Jag fick så ont efter detta. Det är som en bekant som varit sjuksköterska säger, att det är det värsta området i hela kroppen. Det är mellangärdet. Rotar man där så gör det ont för det är väldigt väldigt känsligt. Ja, det är tur man inte vet allt i förväg utan att man har ett hopp att allt ska bli bättre. Och det har jag! Jag kan nog få bättre smärtstillande med tiden, och jag har fått hit en hel del hjälpmedel: Hög stol att sitta på när jag rakar mig och borstar tänderna, kuddar som höjer sittytan så jag lättare kommer upp. Och det kommer väl fler grejor. Vi får väl titta på det här med säng om man kan höja den så man lättare kommer ur den.

Problemet med mig är, ja, de är väl många, men ett av problemen är att tappar jag kontrollen och hamnar på golvet så klarar Anita och jag inte av att få upp mig från golvet på egen hand, utan vi får ringa efter grannarna, och de kommer. Vi har fantastiska grannar, de har starka armar och glatt humör! Så jag kommer upp igen, men det kan vara lite slitsamt, och ska man ramla och bära sig åt, kraftlös, så får man göra det på kontorstid, ja eller på kvällen när folk är hemma, men förhoppningsvis så ska det inte hända. Om det händer, ja då får man uthärda.
.

24 oktober 2010.

2010-10-24T10:19:00.004+02:00

Ur dagens Sydsvenska Dagblad.

Den 24 oktober 1970 i Hörby kyrka firas efter 40 år hemma med barn, svåger och svägerskor.

Lugnt och stilla.
..

Med vänner i vardagen.

2010-10-21T12:15:00.002+02:00

.
Jag är rörd och fylls med krafter när jag läser den flod av kommentarer med kramar och påminnelser att kämpa. Ett tack till George som genom sitt inlägg inspirerat alla er att skriva till mig. Så mycket omtanke som skickas till mig och Anita, två okända personer som lever sitt liv i Lund. Kramar från oss till er alla, njut speciellt av Anitas kram för de är mycket mjukare och goare än mina!!

För någon vecka sedan upplevde jag något speciellt som jag tänkt att skriva om. Det har legat och mognat och jag har inte haft ork att vare sig skriva blogg eller hantera epost. Egentligen har jag inte mer ork idag, men alla kommentarer och epost har gett mig en "kick" och den spark därbak som ibland är nödvändig.
Så jag sitter och knappar på MacBook'en och Anita läser veckans tidningar i ett tyst vardagsrum. Solen lyser in, trädgården badar i ljus, himlen är blå och himlen får som sagt vänta. Hörlurarna sitter på och en klassisk gitarr spelar "Carmen".

Efter frukost för några dagar sedan, denna speciella dag, tog jag en dusch, att stå i duschen och låta det varma vattnet strömma över ryggen och sluta ögonen är så otroligt skönt. Jag håller ena handen på en dörrknopp eller blandaren för att inte tappa balansen. Jag kan stå där alltför länge och drömma, klädde mig sedan och var redo för att leva en ny dag. Anita hade bestämt att med en vän ta en ögonshoppingtur till ett av möbelvaruhusen och jag lade mig ovanpå min säng och somnade. Två och en halv timme senare vaknade jag och fick en chock när jag vände på huvudet och såg nattbordsklockan. Jag tittade rakt upp i taket, vitt, gipstak med en rund lampa och en brandvarnare. Absolut stilla. Jag rörde inte en fena, bara låg där rak och tittade upp. Helt fri. Jag kände ingenting, det var som jag var bredvid mig själv. En alldeles fantastisk och gripande känsla, det var också klart för mig att så fort jag rörde mig skulle denna känsla av total frihet från smärta och värk försvinna. Jag vågade inte röra mig på en lång lång stund, det var så fantastiskt skönt. Då kom Anita hem... Jag drömmer om att än en gång få känna denna kroppens frihet från alla påminnelser om hur det egentligen är.

Tänker tillbaka på de dagar på jobbet då jag hanterade 200 kg's fat med polyester och slängde upp 70 kg's glasfiberrullar på klippbordet. Idag är det nästan en prestation att plocka fram en liter A-fil ur kylskåpsdörren. (Ok, jag överdriver lite... :-) )

Musik betyder mycket, och jag tar mig friheten att repetera en del "musikkommentarer" och annat:

Kajsa Bergman Fällén sa...
Mina egna bästa stunder är när jag vaknar på morgonen och inte riktigt minns att jag är sjuk förrän efter några sekunder. Ibland kommer jag inte på det förrän jag står i duschen.
-----

Så sant!
-----

Lettan tipsade om en sång och den kan gott fler än jag lyssna på
"Just Idag Är Jag Stark".
-----

P sa...
Musik är bland det bästa som finns här i livet så jag ger dig en av mina favoritsånger - http://www.youtube.com/watch?v=QafWPXLN7MM
-----

Ingela sa...
När jag var i absolut sämst skick av cellgifterna, åkte jag ut med bilen och körde lite "rally". Med bilstereon på högsta volym, fylld med "all time" favoritmusik. Det var mitt sätt att påminna mig om varför det var - och är - värt att kämpa vidare.
Jag spelar en ev mina absoluta favoritlåtar för dig; Hedningarnas Tina Vieri
http://www.lastfm.se/music/Hedningarna/_/Tina+Vieri
-----

Jag är nästaan aldrig ensam i bilen... men jag älskar hög volym och flyta iväg på vågorna från melodin, sången. Det är inte alls alltid det är lyriken som får mig att "vibba".
-----

Anonym sa...
Sarah Brightman - Nella Fantasia
http://www.youtube.com/watch?v=-UjFnL8Fphs
-----

Slutligen om musik här är mitt eget YouTube-bidrag:
BAO, Tommy Körberg & Helen Sjöholm - Nu Mår Jag Mycket Bättre
(Live Allsång På Skansen 2008)
http://www.youtube.com/watch?v=Keocae7fTsM&p=2B0D1C2E85041316&playnext=1&index=3
-----

Vad händer nu? Det blir kallare för varje dag och då behövs det värmande tillrop, kommentarer och email inte bara till oss som läskar i oss dina ord. Varje andetag luktar "kämpa". Det finns inget alternativ till det. Jag skall fråga föräldrarna till mitt barnbarn om jag får "lägga upp" fotografier av det lilla underverket. Jag jobbar lite långsamt nu för tiden, vad spelar det för roll? Tid är allt jag har, men värk äter tid... så nu vet du det! När jag läser detta jag skrivit ser jag att jag har glömt en detalj. Min hud utanför tumören är väldigt känslig och jag har rekommenderats att bära sidenskjorta. Finne inte att få tag i.
Men Anita har lyckats köpa en behaglig "glatt" hemmarock som är väldigt skön...

Solen lyser fortfarande, på fattig, på rik, på sjuk och på frisk.
Jag skall vila lite.

/Hans.
.

Med cancer i vardagen.

2010-10-04T23:38:00.000+02:00

.
I ett av bloggsvaren tidigare skrevs att jag inte bara skildrar det underbara med livet. Det är inte så underbart alltid. Nu vill jag skriva i ärlighet, hur det verkligen är för mig. Det är tufft. Det är ofta ledsamt när vi pratar om det. "Det" som är en sjukdom och en helt ny tillvaro. Jag vill inte gnälla eller vara sentimental. Men så här är det.

Föreställningen om det goda livet som plötsligt hamnat bredvid om inte med en gång så har övergången skett långsamt. Nu kommer jag inte ur de bieffekter som är mer än påtagliga. När jag fick höra att vänster lunga är "utslagen" och min behandling skulle tas över av Palliativa Konsult Teamet, PKT, då behövs det inte mycket fantasi för att förstå att tiden får ett nytt begrepp. Eftet det har det skett en snabb förändring, inte till det bättre. Tankarna snurrar runt i skallen som radiobilar på Tivoli. Det går inte att släppa frågan "hur länge?". Jag frågade min pojk när de planerade dopet för sin dotter Emma. Svaret fick mig att undrar om... om jag får vara med om det. Det finns andra datum att undra över, jag tror att jag får flera månader men kan ändå inte få stopp på de radiobilarna i huvudet. Alf Prøysen ger hopp om jag får en dag i mårå också och då får jag ytterligare en dag om igen, om igen och om igen.

Så visst kan livet vara underbart. För mig är det underbara de små stunder då värk och smärta håller sig undan. Det sker när jag sitter stilla. Alltså blir det en hel del TV-tittande och vilande i soffa eller bädd. Hur jag än bär mig åt är tröttheten en dominerande del av mig och hur min dag är.

Du kan ge dig katten på att det känns när man blir så muskelsvag att det är ett helvete att komma upp ur en bekväm stol. Att ta mig ur bilen är också en utmaning, (jag skrev först fel, "utmatning", vilket det också är!). Jag kunde aldrig föreställa mig att sitta i en bekväm stol eller i bilen och bara sitta och observera kan vara så himla skönt. Det är inte mycket jag behöver. I skolan brukade läraren skriva "Låt Stå!" på tavlan, jag skriver "Låt Mig Sitta!" och dagen är räddad.

Det är svårt med maten också. Titta på tallriken, förstå att det skall ätas och sedan inte ha lust att ta en enda tugga. Förståndet säger "ät" men kroppen säger "vill inte". Jag försöker med några tuggor och sedan åker tallriken åt sidan.

Egentligen skulle vi vilja slänga allt åt sidan. Riva upp bröstet som det vore en väst och riva ut tumören. Den slängs i det våta avfallet. Så lätt är det inte. Jag får fortsätta med värken, varje andetag påminner att jag har en tumör runt vänster lunga som är utslagen.

Allting blir en del av sjukdomen. Det är en anhörigsjukdom. Att finna tröst är inte lätt för den anhöriga. Det är gott att få hjälp av sjukhuspersonalen som gör allt för att jag skall uppnå en god smärtlindring. Det är fantastiskt att ha en familj som hjälper, vänner i gatan där jag bor och alla vänner på internet. Prøysen har komponerat "Lilla Vackra Anna". Den skänker jag till alla de livskamrater som kämpar och hjälper sin sjuke make/maka.

Så det är inte alltid så lätt att vara fackelbärare och sprida ljus och värme.
Jag vill att det jag skriver skall vara ett stöd för dig som är sjuk eller anhörig. Idag tror jag det är bäst att att göra det genom att skriva som det är.
Det är inte lätt. Musiken hjälper till att lindra och jag kan drömma mig bort.

Hur det än är, finns det alltid hopp.

Hans.
.

Gläds.

2010-10-01T20:48:00.000+02:00

.
Det har gått en vecka sedan jag började skriva. Under tiden har det
inträffat goda tidender, nyheter, ett tecken på att aldrig ge upp.
Läs: Idag är den bästa dagen i mitt liv.

För en vecka sedan började jag teckna ned med hjälp av Anita.
Då låg jag inlagd på sjukhus...

Lördag morgon (25 sep) jag får medicin tidigt på morgonen och sedan får man försöka somna om tills frukosten serveras. Det är inte lätt. När jag har ätit frukost vill jag gärna vila en stund innan jag gör min morgontoalett. Jag har ätit min frukost och då är klockan kvart i nio. Jag planerar att vila 1/2 timme, den halva timmen och plötsligt är klockan halv elva. Sen går jag ut i duschen och det är så skönt att få håret rent. Jag rakar mig för att jag ska vara fin tills Anita och andra besökare dyker upp. Efter lunch kommer besöken som i dag är Anita och hennes farbror Bertil och vi sitter ute i dagrummet några timmar. Jag älskar hans historier. Samtalet rullar på och det är trevligt. Sedan är det dags för middag och jag tycker den kommer så fort efter lunchen. Aptiten är inte så stor så jag får kämpa mig igen middagsmålet. Sedan avslutat besöken, jag kollar e-post och sms blandat med att jag vilar.

Söndag morgon (26 sep) är som alla andra morgnar, men tiderna är lite annorlunda. Anita, Lena och Ellen hälsade på och vi tillbringade eftermiddagen i dagrummet. Ellen (3 1/2 år) hoppade omkring och provade halsband och jonglerade med sin kropp i soffan. Ellen är min systers barnbarn. Anita hade smörgåsar och kakor med sig och det gav en smak av hemmet som jag snart hoppas återvända till. Min vän Erik skrev att han var ledsen. Det är jag också. Men han gav mig en ide´. Denna idé är att mellan 80 och 20 finns det en procent till, "Hans-procenten". Det är den procenten som är för mig och alla andra som inte ger upp hoppet även om ljuset i tunneln är långt borta.

Måndag 27 sep. Mina tankar går till en fras som vaknat till liv (!) och den är "Är det så här det skall vara när man dör?". Det låter väldigt deprimerande, men är en fråga som är rättfärdigad. I min situation är det ett faktum att frågan ställs. Vi ligger fyra personer i min sal och det är så kolossalt olika cancersjukdomar vi har. Jag sitter fast i min och kan inte ta mig loss, det skapar en känsla av hjälplöshet.

Ett av orden som förstärks är "väntan". Väntar jag inte på frukost då väntar jag på doktorn, mediciner, mer mat. Dagarna på Avd 1 är så lika. Det enda som skiljer är besökarna. Tack och lov kan de bara stövla in under dagen och det gör att man vaknar till lite grand. Så det är så här det är när man väntar på framtiden. Väntan. Det är inte bara elände här, jag får också se hur en del patienter för behandling som hjälper dem vidare och håller dem bland de 80 procenten. Jag har ju nu min egen procent, "Hans-procenten" och de övriga 19 procenten har en väntan som är mer eller mindre lång. Jag försöker nu uttrycka hur det är att vara sjuk "inifrån" och ha ett hopp som förlänger tiden. Det är jobbigt. Det smärtstillande medel jag får plus sjukdomen gör mig så trött att jag ibland behöver hjälp med att skriva. Då får Anita rycka in som "ghostwriter". Rätt spännande och misstagen ger upphov till goda skratt. Hela södra Lund breder ut sig framför mitt fönster. Det är som en rörlig tavla med fåglar, torn, ljus och Malmö Skylight. Jag har verkligen haft tur med sängplatsen, som jag har lämnat när jag nu skriver detta. 17 dagar på sjukhus påverkar mig, allting får en annan dimension. Jag blir ett objekt och nu är jag hemma igen med en diger medicinlista. Plus sprutor som Anita får sticka in i magen på mig varje morgon.

Ett annat ord som jag tänkt på är ordet "kämpa". Ett råd jag får. Kämpa. Trött som om jag dragits genom en mangel är kampen att ta sig från timme till timme, dag till dag och vecka till vecka. Endast de som varit och är där jag är förstår kampen att resa sig från fåtöljen, vrida sig ur sängen och förbanna att strumporna skall dras på så långt från resten av kroppen. Ibland blir jag så sentimental, men vill inte sprida en ledsen känsla men jag ser lite som mitt tema att tala om hur det är. Konstigt, men det är egentligen inte så märkvärdigt. Musik ger mig energi. Samtal ger mig också mycket energi. Vi satt idag och hade ett långt samtal till middag. Jag kan inte äta med normal hastighet, det tar en evighet att tugga ner två pannbiffar med tillbehör. Ett av tillbehören var ett långt samtal. Jag tycker jag sedan några veckor befinner mig på andra sidan av ett staket. Staketet är "Hans-procenten". Att veta men ändå inte riktigt vilja förstå. Det är dock det jag gör, jag förstår. Att sitta och prata och fundera med sin livskamrat utan att låtsas är en gåva från himlen.

Några bloggkommentarer har tackat mig för tidigare musik-tips.
Den här: "Kvällsklockor" har kraft i sig. Det är dags att gå till sängs efter att lyssnat till de klockorna. Sångaren Ivan Rebroff är främst känd för sitt mycket stora röstomfång på fyra och en halv oktav.

En annan sång, kort, har den rätta titeln, Hoppet är ombord.
Alltid!

/Hans.
.

Emma och ett skratt förlänger livet.

2010-09-23T18:08:00.004+02:00

.
I söndags fick jag se mitt barnbarn, Emma, för första gången. En märklig känsla, stora ögon tittade runt och man kan undra vad hon såg. Små fingrar, tänk att jag själv varit så liten en gång. Den gripande känslan, stunden, när jag fick se Emma var inte så tagande som jag väntat mig. Det tar tid att bygga upp känslan av en relation och jag har varit ganska behärskad. Det kan bero på så mycket i mitt eget liv, skilsmässa för min mor och far. Nuet, fast i en sjukdom, det har förstås påverkat mig. Tröttheten sätter sig fast både här och där. Jag känner nästan att jag skäms då jag tänker så lite på flickebarnet men jag vet att flera möten kommer att skapa en bättre farfar.

Alla tassar runt och försöker att prata så tyst som möjligt med besökare. Inbland hör jag inta vad Anita säger, jag begär repetition.
Det finns en del sjuksköterskor med kraftfulla röstresurser, där råder ingen tvekan om deras budskap, men på morgonen visas stor hänsyn.

Torsdag morgon, klockan är 6:40 och för en gångs skull känner jag mej mer vaken än sömnig vid denna tiden på en ny dag. Lund vaknar jag har ett stort fönster framför mig då jag ligger i sal 8 på 6:e våningen. En fantastisk utsikt då jag är mer van vid att vistas på marknivå.
Vad hände?
Jag fick så gräsligt ont och ringde till sjukhuset.
- Kan du ta dit hit?
* Ja, om du skickar en ambulans...
Men så blev det inte, jag sade att vi kör upp till sjukhuset.
Väl däruppe, på MAVA, kommer jag inte ihåg vad de gjorde men de hittade att jag hade hjärtflimmer, och det flimmrade på med rejäl hastighet.
Efter test med en ultraljud-grej i halsen (inte så farligt som det låter) fann man inga proppar i hjärtat och processen fortsatte med en el-chock, sedan var flimmret borta. Jag flyttades till nästa etapp i vården och kom upp till Lungavd 1. Vi är fyra personer där, alla lika nedslagna av olika sorters cancer. Det är tyst på natten, inga motorsågar dras igång på detta rummet.
Sedan har dagarna flytit iväg med prover av olika smärtlindrande medel, det verkar som behandling av att förgifta själva tumören inte är aktuellt. Jag blev CT-skannad och resultatet är att tumören växer.
Nu tar smärtteamet hand om mig. All befintlig lindring togs bort och vi börjar om från början. Överläkaren på smärtteamet använder en iPhone och bara det gör att jag har 100% förtroende för vad de gör med mig. Det visade sig att vi båda använder samma program "Sleep Cycle".

Hu har jag har en nål i armen och en liten låda på magen:. Så nu dansar jag runt i korridoren och nynnar "Varm Korv Boggie.
citat:
Han hade låda på magen
Det gillas inte av lagen
Det fick han inte ha
Nej det var inte bra
att ha en låda på magen
:slut citat.

Den där lilla pumpen har verkligen lindrat smärtorna. Den lådan är bra! Förr under dagarna här har jag bara haft en önskan, "låt mig ligga och vila".
Det finns ju kvar lite av det, men jag känner mycket mindre smärta och magproblem. Jag drack lite Movalucol för några dagar sedan och fick en jetmotor i magen. Det gäller att passa sig och ha nära till en bra toalett när man tänder på magsystemet på det viset.

Jag kom hit till sjukhuset den 13 september och det ser ut som jag blir här till den 28/29 september. Smärtlindringsnivån skall ställas in, man skall hitta ett plåster eller piller som ger samma effekt som pump-smärtmedlet. Det står en liten kanna med äpplejuice på det lilla sidobordet framför mig när jag sitter här på sångkanten och skriver. En klunk då och då är gott. Fast CocaCola är rena drömmen, man rapar så gott efter en rejäl klunk CocaCola. Med alla problem som varit med magen är en enkel liten rap en gåva från himlen.

Henrik som kämpat länge är på bättringsvägen, hans ögon strålade när han berättade att han gått utan hjälp och senare också promenerat en bit utomhus. Fantastiskt efter så lång kamp med så mycket berg-och-dalbana äntligen ha nått ljuset i tunneln. Vilken styrka det finns i så många runt om oss.

Hur känner jag mig själv? Mycket har blivit bättre, men jag har inte samma ljus i tunneln som de flesta med någon form av cancer, 80% blir botade, jag hör till de 20 procenten.

En läkare kollade upp mig igår. Jag visste inte om hon var från smärt- eller lung-enheten så jag frågade "Var kommer du ifrån?"
Svaret var "Ryssland".
Sedan skrattade vi båda när missförståndet rättades till.
Små små stunder av humor tar vi vara på och nu är det helt klart att ett skratt förlänger livet!

Det har tagit mig hela dagen att skriva ihop det här, avbrott av besökare, mat och några sov stunder har försenat mig. Jag har helt enkelt varit för trött för kontinuerligt skrivande...

/Hans.
.

En alltför lång promenad.

2010-09-12T15:17:00.007+02:00

.
Jag fick en påminnelse igår.
Den postades av fakta och mottogs av förståndet.
Det var en upplysning jag inte ville få, men nyttig att veta.
För några veckor sedan frågade min läkare hur läget var och jag berättade att jag klarat av att promenera fram och tillbaka till öppenvårdscentralen.
Läkaren frågade :"Utan att stanna och vila?". Ja, utan att stanna och vila, och jag var stolt för det.
De senaste tillfällen när vi varit på gång att åka bort har Anita alltid frågat "Orkar du?" eller kommenterat "Skall vi inte stanna hemma?".
Nej, det skall vi inte.
Det finns en barometer i kroppen som med en gång på morgonen pekar på hur läget är, eller hur det känns rent allmänt. I förrgår och igår pekade barometernålen på djupt lågtryck. Allt gick i ultrarapid. Efter frukost och kroppskötsel är det dags att klä sig. Jag sätter mig på sängkanten och tittar på kläderna som hänger på en gammal arvegodsstol. Där kan jag sitta i 20 minuter och bara titta på kläderna. Att ta en strumpa, böja benet, böja mig framåt och trycka ihop bröstkorgen. En stunds vila innan strumpa två och underkläderna åker på. Sitter kvar, känns nästan utmattad och lägger mig rakt bak på rygg och hämtar andan.
Jag måste vara klädd innan Anita kommer tillbaka från sin morgonpromenad. Hon blir ledsen om jag fortfarande vilar eller går i morgonrock när hon är tillbaka. Till slut blir jag klädd, en lång process, löjligt att tänka på när jag ser tillbaka på tidigare års 3 minuters påklädning.

Senare, efter lunch, kommer det ett SMS-meddelande att på lördagskvällen är vi välkomna att komma in till Malmö och titta på "Dockplats 2010", en föreställning av Skånes Dansteater. Vi erbjuds balkongplats, varm dryck, kex, ost, inlindad dadel med bacon och getost.
Kanonläge.
Men orkar jag, det är Anitas undran. Envis som en väggalus sade jag att det gör jag. Vi åkte in till Malmö och parkerade. Jag tänkte inte riktigt kristallklart utan vi fick parkering 400 meter från lägenheten där vi skulle se föreställningen. Vi kunde fått en annan mycket närmare vår slutadress.

"Orkar du det?" var än en gång Anitas fråga när jag visade hur långt 400 meter är. Vi började gå. Det gick snart lite långsammare, vi fortsatte.
Då kom påminnelsen som jag började den här texten med.
Tvärstopp.
Jag kunde efter cirka 100 meter inte ta ett steg till utan att vila en stund. Så det blev en kort långsam promenad och vila. Vilken lycka att det fanns lite tomma stolar här och där, vår promenad var som ett stafettlopp mellan viloplatser. Anita såg några vänner och fick en pratstund med dem, då klev jag ett par steg längre fram, satte mig och fick vila.
Ordet "vila" skrevs med guldskrift i mitt medvetande. Slutligen, efter vad som verkade vara en Sisyfos-vandring nådde vi rätt port med den rätta kontakten till Plan 3.
Vilken lycka. Vilken terror att det tog sekunder innan det klickade till i dörrlåset. Det hade hänt saker. Fysisk motion stimulerar kroppsfunktionerna, hängande mot portlåset blev detta fruktansvärt uppenbart. Jag har sällan upplevt denna nöd, och den var inte liten heller.
Panik.
"Varför tar hissen sådan tid?" "Vilken dörr är det på Plan 3?"
Som en gåva från högre makt och en omtänksam värd var dörren öppen till lägenheten, jag kastade mig in genom dörrhålet och mer eller mindre vrålade "Skithuset?"
Vilken entré, dörren till himmelriket öppnades och med min puls på överväxel, fumlande händer och en alltför lång promenad fick sitt avslut.
Nu vet jag hur långa promenader jag "klarar av". Det lugnade ner sig, pulsen sjönk, jag kom in under andningen.
En perfekt värd fixade till med maten. Jag fick en Jetson-stol och en tjock värmande filt att svepa in mig i. Vi satt alla på balkongen, i frisk luft, och njöt av dansare, vattendanser, musik, ljudeffekter och ljuseffekter förstärkta av den mörka kvällsnatten.
Även om jag inte orkar så får jag försöka, se vilken fin kväll vi fick i stället för att dega framför TV:n. Jag skall lyssna på min kropp men ibland blir det mycket mer livskvalitet om jag inte gör det. Jag har sovit så ovanligt gott inatt efter denna kväll i Malmö. En upplevelse som droppade in via ett SMS-meddelande.

Ett stort tack till värden, mer stora tack för de gratulationer jag och Anita fått efter att ha graderats upp en generation, numera farföräldrar.
Sondotterns tilltalsnamn är Emma. Född 10-09-08, en härlig kombination för en siffermänniska. En söt liten tös med stora frågande ögon. Vi får snart se henne, restriktioner i den moderna sjukvården skyddar henne de första dagarna.

Allt är så nytt och jag fattar det inte. En våg av rörelse far genom mig ibland. Jag vet inte hur jag kommer att klara den stund våra ögon möts första gången. Emma fattar ingenting heller så vi blir två att dela, vi får hålla våra händer en stund och se mer av varandra med tiden.

Vi följer i bloggvärlden den kamp som pågår i så många familjer. George är för mig en sorts trafikpolis som pekar på var det kämpas, tros och hoppas med mycket kärlek och väntan på att det skall bli ljusare. Det blir det, vi är i fullt arbete med att leta efter nyckeln till en botad framtid.

En stor kram till alla som vågar stiga in och hjälpa till med stöd i form av besök, email och kommentarer till mig och alla andra som är Fångar I Cancern.

/Hans.
.

Lök.

2010-09-08T13:04:00.006+02:00

.
Jag tänker mig oss personligheter som lökar, skikt av olika skal ovanpå varandra. Vi möter folk och det jag möter är det yttersta skalet. "Hur är läget?", Värst vad det blåser idag!"
Ett skal pillas av, ofta blir det inte mer. Men möts man igen och igen så åker det ena skalet av efter det andra, med tiden. Vi tangerar mer av det vi delar i livet och till det hör också tårbildning när man skalar en lök, när man lär känna varandra mer.
Det är inte lätt att skala av sig, så många är rädda för att "göra bort sig" eller att andra skakar på huvudet bakom ens rygg. Vi är många gånger livrädda för att vara de vi innerst verkligen är.

Jag ligger i soffan, på rygg. Lägger handen på bordskanten och undrar var vristen tagit vägen. De små håren på arm och hand lyser till i ljuset från TV:n. En arbetskamrat sade för länge sedan att riklig hårväxt var ett tecken på en frisk kropp. Eller att en del av kroppen är frisk. Cellhämmande medel har inte tagit död på mina hårsäckar. Men gifterna har härjat runt lite här och där. Jag ger mig katten på att gifterna sjunger Härjarevisan innan de skrider till attack. Död åt cancer-cellerna! Och musklerna försvinner. Tunna armar, tunna ben som blir lite vingligare.

Ge mig en chans igen. Att kunna leva som normal igen.

Ingen kan ge mig den chansen än mitt eget hopp och tro att en dag kommer en lösning, ett medel som brottar ner smärta och tillväxt.

Man är så rädd för livets förändring.

- Jag kan inte fatta att du är sjuk när jag tittar på dig.
- Du ser ut precis som vanligt.

* Man måste prata om det som kommer sedan, det kan hända vem
som helst och när som helst. Allting händer inte i den ordning
som är lättast att tro.

- Jag vill inte bli ensam.
* Du blir aldrig ensam.
* Det blir ett nytt liv.
- Jag vill inte ha ett nytt liv.
* Nej, det är väl så, vi vill inte ha ett nytt liv men
ibland bestämmer vi inte det själv.

- Vem vill bjuda hem mig om jag är ensam?
* Men... vi har så många vi känner som blivit ensamma, de umgås vi själv och
många andra med. Varför skulle det bli annorlunda för dig? Du har ett mycket
större nätverk än jag någonsin har haft.
Blir jag ensam får jag mycket mer ensam tid än du skulle få.

- Jag är så orolig, jag har så hård knut i magen.
* Jag vet hur den knuten känns, för mig handlar det mer
om svårt att äta än oro.

Så är det när framtiden är okänd men ändå lite känd. Knut i magen.
Man måste ta tag i och dela sina egna funderingar, jag kan inte segla omkring i mitt eget universum. Jag och Anita delar med oss, och kan bara säga som min svärmor lärde oss:
De e som de e, som de e så e de.

Annette A har skrivit ett nytt inlägg från Australien. Roligt att titta på hennes bilder.
Alla ler. Det är bilder av hur roligt det är att leva.
George har varit ute på turné och har mer att berätta.
Alla har vi våra historier. Säger man som det är tror jag man ger lite ljus åt andra.
Jag tror att den starkaste känslan ligger i att man får veta att man inte är ensam.
Vare sig i lycka eller i problem, eller i lust och nöd.

/Hans.
.

6 dagar.

2010-08-30T13:31:00.005+02:00

.
En vecka går så snabbt när jag tittar tillbaka, den vecka som kommer innehåller väntan. Det skall komma en generation till i familjen, spänningen stiger. Vi vet att det skall bli en flicka, om man nu till 100% kan veta det. De blivande föräldrarna har sagt så. Vi väntar på det där telefonsamtalet. När jag och mina syskon föddes skickades det telegram, idag är det SMS. Man vi hoppas att den blivande pappan ringer, vi har aldrig haft anledning att klaga på hans verbala resurser.

Ray Charles sjunger "Georgia" som ljudkuliss när jag sitter här och funderar. Det är nostalgi för mig. Plötsligt sitter jag i passagerarsätet på en Ford Zephyr som rusar fram genom det östgötska landskapet på 1960-talet. Radio Nord spelar, en kontrast till dåtidens Sveriges Radio. Det är skönt att lyftas ut ur nutiden och nästan kunna känna fartvinden, solskenet, vägbruset och bilradion på så hög volym att "Georgia" tränger genom igen efter så många år. Där satt jag, utan säkerhetsbälte, i väntan på att komma fram så jag kunde få en bit av de polkagrisar vi köpt i Gränna. Det var stort på den tiden.
På "er tid" som barnen brukar säga. Vems tid är det nu?

Det är jobbigt när skjortknapparna inte vill hålla skjortan på plats utan går upp. Jag har en sådan skjorta. Till slut tröttnade jag, tog fram syskrinet och sydde igen knapphålet en bit så knappen inte skulle släppa. Lite bökigt med nål och tråd.
Det tog en evinnerlig tid då min vana inom sykonsten är begränsad.
Nöjd med avslutad uppgift tog jag på mig skjortan för avsyning. Just det, av-sy-ning. Nej, nej, nej...vad hade jag gjort? Jag hade sytt igen ett perfekt knapphål och har nu ett besvär med en knapp som är hart när omöjlig att knäppa och sedan den andra som släpper stup i kvarten. Jag avvaktar, när kvällarna blir mörkare skall jag göra ett nytt försök igen.

Den 23:e till 28:e augusti var en händelserik vecka då vi gav oss ut på turné igen.
Turen gick till Eksjö, Motala och till Stockholm. Eksjö var en upplevelse, den gamla trästaden är väldigt charmig, påminner om en stadskultur många andra städer rev bort för 50 år sedan. Motala med sina muséer, Vättern, Göta kanal och en trevlig miljö nere vid Stadsparken var värt besöket. Sedan fortsatte vi till Stockholm och bodde i Bromma.
När vi var där visste jag att Annette och Dragan också var i Stockholm. Vi hade telefonkontakt och fick en härlig kväll tillsammans med besök på Fotografiska och sedan en bit mat. I planeringen ingick att vi skulle skåla i tequila som Annette tycker om och avsluta med det som jag tycker om, Jägermeister. Så blev det och vi hade så roligt när Dragan och Anita tittade på. De hade speciellt roligt när jag klantade till det och fick peppar i stället för salt på handen till tequilan. Har man kul så har man, varför inte krydda till det lite grand?

Vi besökte också släktingar och vänner under våra tre dagar i huvudstaden.
Tyvärr glömde jag kameran på hotellet så det blev inga bilder från Stockholm city. Men de vyerna är ändå kända för de flesta. Ingen större skada.
När vi letade efter hotellrum var jag förstås alldeles för sent ute. Det fanns inget ledigt inne i stan, vi hamnade i Bromma. Det visade sig vara bra, inga parkeringsproblem, buss och tunnelbana fungerade perfekt. Så ibland kan det bli bra även om det inte var vad vi väntade oss först.

Veckan var inte slut förrän på lördag kväll då den årliga gatufesten avslutades i regn. Men vi hann med vad vi skulle hinna med. För första gången på alla år vi haft gatufest åt Anita och jag kräftor. Plus en liten paj. Plus några små smörgåsar med Kvibille Gräddädel. Plus en havskräfta offererad av grannarna Mattias och Anna-Maja. Plus några Jägermeister och Pilsner Urquell. Plus ett magnifikt sällskap av alla våra charmanta grannar. Kan man ha en bättre avslutning på sommaren?

Men allt har sitt pris. Efter sex dagar i full fart blev det till att vila.
Vila, vila och vila. Snacka om att vara trött, inget gnäll, men det var så skönt att sträcka ut sig, sluta ögonen och segla iväg någonstans dit tankarna ledde.
Nu är det måndag igen.
Blivande farföräldrar väntande på det där telefonsamtalet.
Det är vi det.

/Hans.
.

Genomlyst igen.

2010-08-17T21:23:00.012+02:00

.
Den andra tisdagen i en kedja av tre passerar idag, den 17:e augusti. Det betyder att nu blir det en paus i den cellhämmande behandlingen. På förmiddagen idag blev jag röntgad.
”Håll andan… Andas ut”.
Senare fick vi se bilden från dagens genomlysning, jämförd med föregående bild från en tisdag i början på juni. När jag skriver är tankarna är som en tryckkokare, det känns enklare att beskriva än tala. De samtal vi har och får med sjuksköterskor och behandlande läkare är ventiler som gör att övertrycket pyser ut och jag har tagit ett steg till. Denna vandring ger mig ibland en känsla av att det finns en tsunami av tårar men vågen bryter inte ut.
Den trycker på och slutar med att jag torkar av få tårar. Så är det, samtal med grannar, vänner, email och kommentarer är då ett stöd som hjälper mig till gott mod och ger mig fler goda stunder och rosenröda kinder.
Jag kan inte nog många gånger upprepa detta.

Nej, det var inget oväntat resultat av dagens röntgen. Den vita ytan som beskriver tumörens utbredning har vuxit en hel del. Det ser ut som hela vänsterlungan är dimmig, vit, den högra är helt svart, ett bevis för att högerlungans lungsäck är ”frisk”.
Nu är denna behandling jag fått avslutad.
I många månader har min kropp fått stryk av starka cellhämmande medel, kroppen ska få vila en tid. Vad som händer därefter vet jag idag inte.
Det blir säkert lite mer ”Håll andan… Andas ut”.

Jo, vi har varit på vift igen. Danmark ligger så nära och lika väl som det finns smultronställen på denna sida Öresund finns det mycket vackert i Danmark också. Fyn är en ö med mycket vackert och i Danmark har man inte varit lika rivningstokig på 50- och 60-talet som vi svenskar var.
Bilder från Danmark.
Har ett samhälle för mycket pengar med fartblinda kommunalpolitiker får grävmaskinerna för mycket jobb. De grävde bort det gamla, de rev och lyssnade för mycket på ”Trettiofyran”,
”..nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort, nu skall hela rasket bort…”.
Per Myrberg sjunger än och jag lyssnar, så rätt han hade.

I en kommentar till mig har ”Annelie” skrivit:
”Håller med om att svart humor ger ljus och att lite vansinne är befriande emellanåt. Men tyvärr kan det också verka skrämmande för somliga andra blir förskräckta som om det svarta skulle göra ont värre.”

Jag får vara försiktig med att skämta och driva med den mörka sidan, ett sätt att testa mig själv, men det kan bli andra som får ta den hårda påminnelsen. Lite av det ”mörka” eller sentimentala kommer fram när musik och lyrik bekräftar tankar, känslor och lite önskedrömmar. Jag har precis lyssnat på några sånger som får in mig i hissen till andra nivåer, de kan jag inte dela med mig då de kan leda så olika för alla oss som… just det, är olika.
Så jag styrker mig själv med att ta hissen upp igen…

Åk med, tryck ”UPP”.

/Hans.
.

Jag sov så gott att jag vaknade.

2010-08-10T20:11:00.009+02:00

.
Veckorutinerna rullar på som alltid, efter mer än 18 månader ställer kalendern in sig själv. Varje måndag blodprov, två rör om inget annat anges. Två tisdagar av tre är det behandling, det som jag kallar cellhämmande behandling. Vecka med den tredje tisdagen känns som en permissionsvecka, ingen behandling då, vi kan göra en längre resa då den veckans måndag kan blodprov lämnas på valfri ort i Sverige.

I dag har varit en "trött" dag, den gångna natten hade jag ont och det blev skräp med sömnen. Nu har jag fått en större dos med nya smärtstillande små små väldigt små piller jag lägger under tungan och hoppas de skall ta bort det onda när det kommer tillbaka. Jag har väldigt moderna smärtstillande medel, plåster och små piller.

Idag, efter besöket på sjukhuset satt jag hemma i min bekväma knädatorstol (!) och plötsligt märkte jag att jag sov. Jag var så trött. Huvudet mitt föll åt sidan och fastnade i den positionen. Där satt jag och sov, vaknade, aj vad det gör ont när huvudet skall rätas upp.

Georges blogg står på den dagliga läslistan, det är fascinerande hur god hjälp han ger till de som finns runt honom i blogg och telefonvärlden. Jag och Anita får också del av hans syn på vår värld. George är en vågbrytare som lugnar och dämpar de fantasier som ibland kan rusa iväg i mina, våra, tankar. Det finns alltid någonstans en klippa i vår omvärld, det gäller att ha tålamod att hitta det stöd som finns någonstans därute.

Sommaren har varit god mot oss. Nästan alla planer vi haft på resor och upplevelser har uppfyllts. Om några veckor tänker vi oss en längre resa till Stockholm och kanske längre. Vädret blir en faktor som kommer att bestämma hållplatserna, vi kan bara hoppas att vi får lika fina dagar som vi tidigare haft i år.

Den senaste utflykten vi gjorde gick till Växjö med omnejd. Vägsjö, platsen där vägar och sjöar möts. Skall du åka med ångbåten "Thor" ta då sittkuddar med dig, träribborna är hårda. En tur med den båten är en resa i en försvunnen värld, ångvisslan är magnifik. Vi får oss en liten historielektion när vi gräver fram lite fakta från wikipedia. Det som jag en gång fick lära mig på historielektionerna repeterades. Nu kunde vi se hårdvaran från det förflutna, t.ex. Bergkvara slottsruin, nedbränt under Dackefejden. Huseby Gård med 1950-talets skandal med förmynderiet över Florence Stephens. Idag i statlig ägo och ett fantastisk minne över svunnen järn och lantbrukshistoria.

Allt detta fick vi impuls att besöka tack vare ett internt skämt och min sjuksköterska som gav oss turistinformation om Växjö.

Vi har sett så mycket nytt denna sommar tack vare email från helt okända personer som läst min blogg. Nu är en del inte så okända längre.
Jag tycker det är stort, några ord i en blogg som ger svar och tips om platser att besöka, vilket förstorar vår lilla värld och gör bilden av vårt land en bit rikare. Otroligt så mycket det gömmer sig i buskar och snår, även runt hörnet i en stad. Vi kan bara tacka och ta emot.

Jag är inte så värst orolig för min framtid. Det som finns, det finns där och skulle tiden inte räcka till nöjer jag mig med det jag fått. Det är mitt mantra, "jag är inte orolig". Visst kan jag vara lite ledsen och rörd ibland men min svarta humor ger mycket ljus.
Det gör du också som läser och svarar på jag skriver.
Jag vågar inte skriva mina grövsta reflektioner här,
de som får mig dock att skratta eller le lite underfundigt.
Det är helt underbart att vara lite vansinnig. Prova!

/Hans.
.

Tre ord.

2010-07-21T19:39:00.004+02:00

.
Hopp.

Tro, hopp och kärlek.

Jag som betraktar mig som en modern människa har gör det felet att tro att andra människor ofta tycker och tänker som jag gör. Jag gör fel men det tar några decennier innan sanningen flyter upp till ytan. De "andra" som tycker annorlunda än jag är ju "konstiga". Det tar lite tankeenergi att inse att det är jag som är "konstig". Så mycket energi har jag inte.
När jag läser att "hoppet är ute", vad är det för hopp?
Tror man på ett evigt liv i denna världen har man hoppat fel.

Ibland hör man att det krävs mod att visa sina känslor. Jag vet inte om det är samma mod som visas när man erkänner för sig själv att hoppet är ute. Återigen, vilket hopp? När tiden, som i sig själv är evig men inte evig för oss levande, när tiden påminner oss om sin begränsning då vaknar hopp-känslorna till liv. Det är som att kasta sig utför en hög brant klippa utan fallskärm.
Man faller.
Den tid som då finns kvar blir en blixtrande färd genom det liv man haft. Den tid som finns kvar får användas till att njuta av minnet av de goda dagarna. Har jag tur och faller långsamt genom framtiden kan jag återuppleva det som varit till glädje.

Ge inte upp.
En fras som vi får höra är att tiden sakta rinner ut, som Björn Afzelius sjunger i "Ljuset".
Vi äter när vi blir hungriga. Mat. Föda. Hur kan hungern på att leva försvinna även om vi får ett taskigt besked om en sjukdom som tar livet av oss. Tiden i sig själv tar också livet av oss men långsamt.
Det stoppar inte vår hunger att äta av livet.
I min förra text skrev jag
"Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet."
Kanske det är så, men längtan efter framtiden och det den bär med sig ger också ett hopp.
Om jag "ger upp", detsamma som att tycka att allt hopp är ute, vilket liv har jag då haft tidigare?

De dagar, månader eller år jag har kvar ser jag som ränta på det liv jag hittills levt. Den räntan är olika hög för individen. Har jag haft tur och levt friska år 75% av genomsnittlig uppskattad livslängd tar jag mig rätten att ändå känna 100% tillfredsställelse.

När jag arbetade hade jag vid ett tillfälle ett samtal med en anställd, 30 år gammal. Han var osäker på sin tillvaro och tog gärna på sig skuldkänslor vid problem med familjen sin. Det påverkade hans arbete och arbetstiderna sköttes inte, hans prestation sjönk under hans kapacitet.
Jag påpekade för honom att det han upplevde var verklighet för oss alla, även jag hade tråkiga upplevelser bakom mig.
Han blev förbannad, reste sig upp, skrek till mig:
"Din känslokalle jävel!" och drämde igen dörren.
Där satt jag och undrade, "Verkligen?".
Två minuter gick. Han kom tillbaka in, vi kramade om varandra.
Tyvärr så hade han svårt att bryta sig ur sin värld, jag kan bara hoppas att tiden ger mognad.
Ändå så gav han mig en tankeställare.
När jag läser om andra människor som är sjuka eller brottas med andra problem undrar jag ibland, i mina egna reflektioner, hur känslokall jag är. Skall jag klara av att på TV se allt elände, på internet läsa om svårigheter då tror jag det krävs lite kyla för att kunna ge värme.

Jag har precis definierat mig själv som ett kylskåp, icke som frysskåp.
Drar man ut kylan skapar man värme. Gå ut i ditt kök och kolla.
Min fru Anita säger att skitet jag har runt min lunga skall inte vinna. Fyllt av motsatser ger det i stället hopp, ett hopp om tro att våra dagar tillsammans skall vara roliga, även om vi gråter ibland. Det är förlösande, som ett åskregn eller sommarregn, luften är friskare efteråt.
Lite kyla igen. Sedan lite värme.

Tro ger hopp och skapar kärlek.
Det hänger ihop, hela vägen.
Bryts kedjan, lyssna noga efter den saknade länken, den finns där ute, någonstans.
Tro mig. Hoppas med mig och det sista ordet tror jag du finner.

/Hans.

.

Är jag religiös?

2010-07-20T20:26:00.007+02:00

.
Jag fick frågan om jag är religiös. Först, och kanske nu också, visste jag inte hur eller vad jag skulle svara. Uppväxt med andra intressen än fördjupning i religiösa frågor och med en översittande syn på de som utövade sin religion, "de hellörade", existerade inte någon tankemöda på var jag fann mig själv "placerad" i frågan om jag är religiös.

Under resor till och från Karlsborg under värnplikstiden, 42 år sedan, diskuterade vi i bilen existensiella frågor innan vi stoppade vid Linnéas Konditori i Gislaved för att få ny energi.
Kaffe, fransbrödbullar med ost kan sätta fart på en tänkande soldat.

Vi kom fram till Karlsborg men så vitt jag kommer ihåg slutade våra resonemang i fler frågor och ju klokare vi blev fann vi oss ännu mer ovetande och oklokare.

I mitt sökande efter vad är det att vara religiös fann jag i en avhandling uttrycket "en tro på en högre makt". Vissa kallar denna makt för Gud, Allah eller någon av de andra tros-uttryck som finns.

Avhandlingen handlar om musik. Hur musik kan få en lyssnare eller en sångare, en musiker, att under sång, spelning eller lyssning uppleva att något tar tag i oss. Något rör vid oss och för en stund flyttar medvetandet eller känslan i stunden till en annan nivå. Det kan väl kallas för en religiös upplevelse, en högre makt i form av musik eller lyrik tar kommando över mig, eller dig, för en stund.
En högre makt i form av musik som rör vid känslolivet?

Ta till exempel Mozarts klarinettkonsert K622 andra satsen.
Det är inte alla förunnat att slå sig till ro, sluta ögonen och lyssna sig genom den musiken. Men om du har stressat ner, har en stund över så ge dig själv en chans till några minuter i en annan värld.

För många år sedan avled en nära familjemedlem. Vid denna tid råkade jag höra detta stycke av Mozart och det har sedan dess varit en stund till eftertanke när jag senare lyssnar igen. Det är som att svepa en varm god filt runt sig och lite sentimentalt flyta bort, bli rörd, låta tankarna fyllas av minne och lite sorg över att tiden vi lever oss genom har sina stunder av saknad.
Är det en religiös upplevelse?

Jag tror att det mänskliga intellektet inte klarar av frågan om livet utan att skapa en tro på en högre makt. Solguden Ra, asagudarna, alla de asiatiska religionerna, kristendomen och islam. Allt är en skapelse av vårt eget intellekt, nedtecknat och tolkat och misstolkat till vansinne
av profeter som ofta ser en egen vinning i sin egen tolkning.
Lärjungarna lyssnar troget och troende då de slipper att tänka själva.

Följdfrågan då jag blev tillfrågad är i vilken mening jag är religiös om jag är det. Då blev jag "ställd" igen. Jag kan bara svara att då jag upplever "en högre makt" är fysiska moment. Musik. Film. En person som berättar något smärtsamt. Vissa psalmer i kyrkan. Medmänniskor som blir rörda och drar mig med sig.

Så jag är religiös, men inte i den meningen av jag är en okritiskt kristen. Det är skönt att låta sig gripas av denna högre makt som är så olika för oss alla.
Den ena tron är inte bättre än den andra, något för islamofober att tänka på mer än en gång.
Sverigedemokraterna kan ju försöka att tänka fler gånger extra om de nu kan tänka överhuvudtaget.

Ett ord att avsluta med:
Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet.

/Hans.

Muskulös nu Muskellös.

2010-07-18T14:11:00.005+02:00

.
Musku-lös nu Muskel-lös.

Sommaren har för oss varit en fin tid, det har varit en barndomssommar. Sådana somrar tillbringade jag ofta på landet i Sörmland. I år har vi turnerat till Norge och i lugn takt tagit oss hem igen längs västkusten.
Hela tiden i väder som berikat upplevelsen av båtfärd, besök i den halländska vildmarken, Varberg och Glommen.

En del av de besök och upplevelser vi fått har inspirerats av bloggvänner som emailat mig. Det har varit ett litet turistnätverk vi delat mitt i all den verklighet av vara sjuk som vi har gemensam. Jag tycker det är fantastiskt att få dessa "knuffar" att se platser vi annars inte skänkt en tanke. Jag har en klasskamrat från sent 1950-tal som seglar runt i Stilla Havet, det "tipset" får jag lägga åt sidan!

När jag var fem år tog min farfar som i unga år var en inbiten seglare med mig på en tur i Bråviken. Det var den första gången för mig i en riktig segelbåt och den lutade i en för mig livsfarlig vinkel. Jag kan ju ramla av... Det gjorde jag nu inte, de äldre herrarna njöt av turen och jag var skräckslagen för livet, åtminstone de första följande 15 åren.

Nu sitter jag hellre i en hammock och lutar mig fram och tillbaka istället för att ligga i sidled. Jag har lite märkliga minnen av båtturer. Min morbror hade hade en motorbåt i Stockholms skärgård och bjöd min familj på en sväng i de vattnen. Jag frågade om det fanns någon proviant och han räckte mig ett öppnat paket knäckebröd. Det smakade lite konstigt, avslaget, konsistensen var ej heller vad jag väntade mig. En kontroll av datumstämpeln visade att paketet var flera år gammalt. Min morbror skrattar fortfarande åt detta efter alla år. Det gör jag också numera.

Jag har läst Georges blogg idag, han skriver om ett ämne jag ofta går och tänker på.
Ämnet : "Varför skriver man blogg?"
George skildrar väldigt bra orsaken till det, (citat: "mina egna tankar") genom att skriva är en terapi. Vi vill nå ut, tala om hur det är, visa att ingen är ensam. En hand som stöder. Skrivandet ger energi också, skriver George.

Däremot reagerar jag lite på hans känsla att känna skam för att överleva när många andra avlider i sin sjukdom. Vi som lever tar ju inte ifrån någon annan sjuk hans eller hennes möjligheter. Vi kan bara beundra de som kämpar på, hanterar sin oro och hoppas på positiva besked nästa gång överläkaren sätter blicken i sin patient. Nej, någon skam för att att vi som är riktigt sjuka får några år extra kan jag inte känna. Det är egentligen en outhärdlig tanke att känna skuldkänsla och samtidigt vara så sjuk att liemannens viftande känns som ett kallt drag i nacken.
George delar med sig så mycket och har så många tankar som väcker både sympati och munterhet. Kan man skriva som George finns det bara en känsla som är berättigad, den känslan är stolthet.

Det skall du också känna som läser detta och har brottat dig fram genom din egen sjukdom eller andra besvär. Frågan för dagen är ofta hur jag själv mår. Det snabba svaret är att jag mår bra, men jag har ont i mitt bröst, det känns som jag har en lunginflammation, ett tryck över bröstet. Nu har jag ingen lunginflammation, det är den förbenade tumören som trycker på lite nerver. Under mer än ett och ett halvt år har jag provat fyra olika kemikalier för att bromsa tumören.
Ser inte riktigt bra ut. Läkarna säger att den växer långsamt, ett faktum som ändå inger hopp. Under 18 månader har jag haft så många olika bieffekter av smärtlindring och behandling, det är så skönt att jag blivit av med de flesta besvären. De besvär jag har idag är som sagt bröstvärk, trötthet och svaghet.

Vi hade besök i går och samtalet kom en kort stund in på det faktum att jag förlorat många kilo. Jag har inte skänkt min "svaghet" i benen någon tanke på varför utan tagit för givet att det är långvarig behandling som är orsaken. Det är fel, tydligen. Min muskelmassa har minskat, det märks i mina lår. Jag får snart ha hjälp av en lyftkran för att komma upp ur sängen eller från toalettstolen.

En gång muskulös, nu muskellös!

/Hans

.

En dejlig dag.

2010-07-05T14:21:00.011+02:00

.
Det är en mycket vacker sommardag idag. Efter en och en halv timme slappandes under björkars ljuva grönska gick jag in och släckte törsten med Jokk transbärssaft. Sedan satte jag mig vid datorn och lyssnade på musik, idag klickade jag in Kim Larsen på Spotify och fastnade för två låtar.

Den ena handlar om mig.

Den andra handlar om idag.

Det för bli dagens bidrag till bloggsidan för den som vill lyssna.
När jag skriver detta har vi ätit middag, jag tror det var delar av en kalkon som låg på tallriken. Såsen var väldigt god. Jag tycker om röran med potatis, sås och lingon.

Jo, om sångerna vill jag bara säga att de har ett drag av att vara barnsånger.
Det passar perfekt, trots min ålder är jag ett barn med barnasinnet kvar.
Nu skall jag njuta mer av den skånska sommaren.

/Hans.

.

Sitter vid stranden i Ystad. Frukost.

2010-07-03T10:12:00.000+02:00

I 39 år har vi haft tillgång till stugan i Ystad.
Som nykära, småbarnsföräldrar, medelålders och nu pensionärer.
Otroligt att vi ALDRIG gjort detta under alla de gångna åren.

Vi packade en papperskasse och gick ner hit...

Livet är gott och livat, det är det idag också.

Emaila, klicka här...
.

Sitter i Ystad och funderar.

2010-07-02T22:58:00.011+02:00

Vi har kört ner till Ystad idag, till Sandskogens lite friskare luft, kyld av Östersjön. Stugan har varit i Anitas familjs ägo i många år, barnen har tillbringat mycket tid här. Nu, när tiden egentligen tillåter oss att var här mer ofta än förr blir det tvärtom. Vi diskuterade det när vi kom hit, andelen tid som går åt till städning och underhåll växer i förhållande till den tid vi ”njuter” av sommarstället. Vi blir äldre, har redan ett hus med trädgård som skall skötas. Anita har gröna fingrar och vill ha ordning både hemma och här i Ystad. Det kan bli lite mycket ibland.

Vi sitter och har matchen Uruguay-Ghana på TV:n, det är mörkt ute, nu är klockan snart elva.
Tidigare hörde vi ett märkligt fågelkvitter. Kan det vara uggle-ungar?
Dagen har varit lugn, väldigt lugn för mig som ockuperade en brits på gräsmattan med en gång när vi kom hit. Det är den ”trötta” dagen, tredje dagen efter behandling med cellhämmande medel.

Tidigare i veckan träffade jag en affärsbekant, en mycket vänlig karl. Jag sade att min värld har blivit mindre när man är ute ur arbetslivet. Tyvärr, eller vad skall jag säga, blir det ofta att min värld fastnar i att skildra hur jag upplever min sjukdom.
Det finns ju annat att bry sig på, men det där ”andra” har för mig tappat i betydelse.
Ofta undrar jag hur andra med en obotlig sjukdom hade fungerat i min situation.
Det finns en hel del bloggar som beskriver det, men jag undrar hur de hade fungerat
i mitt läge. Jag finner att min ”ork” blir mindre, benen ostadiga. Nu vågar jag knappt vända mig om eller gå uppför en trappa utan att ha något eller någon att hålla i. Alla förändringar kommer gradvis, hur lustigt det än kan låta går det så långsamt att det nästan blir naturligt.
Jag orkar inte ens bli förbannad på mitt öde.
Det händer för vissa, det händer för mig.
Kanske är jag definitionen av flegmatisk?

Nästa vecka skall bli riktigt skoj.
Vi åker färja till Norge och sedan skall vi terrorisera västkusten på väg tillbaka hem i bil.

Emaila, klicka här...
.

Morgonen.

2010-07-01T09:16:00.005+02:00

Det är konstigt. Igår, onsdag och andra tidigare dagar i veckan har jag mått så väldigt bra. Inga problem med ätandet vilket kan inträffa, det är inte roligt att lämna en tallrik mer än halvfull. Nu har det inte inträffat på länge och jag hoppas slippa den känslan av att inte kunna äta. Det är så många biverkningar jag blivit av med, jag har varit lite ”stor i huvudet” för att det går så bra för mig.

Därför så slår det extra hårt när det börjar krångla. Nu i natt har det varit lite trist, jag kunde inte somna ordentligt då min ”värk” eller stelhet i vänster bröst gjorde sig mer påmind. Jag vrider och vänder för att hitta ett läge där det blir drägligt, ett sådant läge finns inte. Lite sömn blev det i småperioder. Där ligger man, frustrerad och lite förbannad på alltings jäklighet.

Till slut tog jag en Tramadol, det kanske lindrade efter en 45 minuter, men nu sitter jag med en irriterande huvudvärk, en sådan där liten retsam som inte är så stor men hänger som ett regnmoln i huvudet på mig. Det är lite småmolnigt ute också, ser jag vid en blick genom fönstret. I dag skall jag kanske hämta hem bilen efter lackering av den bakre stötfångaren. Tänk om man kunde lämna in kroppen och få en 63 års service. Lite tumöreliminering och rynkborttagning på samma gång. Plus en ny balansmackapär bakom öronen så jag blev lite stadigare. Högmodet när man var ung har försvunnit. ”Varför går gubben så sakta?” ”(Flytt på fläsket!)”.

Nu går jag själv sakta vid övergångsställena och grönt ljus. skulle inte förvåna mig
om jag snart för en ilsken signal i örat… ”Snabba på, gubb-*****, retas du?”
Nej, det är livet som retas med mig, kan bara behålla mitt lugn och smälta dagarna
som de kommer. Dagarna är bra, det är värre i nattens mörker när inget stör utan man
blir fastklistrad i tankar. Det är ju själva katten att hjärnan är full med spöken.
Det är kanske de som spökar lite försiktigt nu på morgonen, den 1:a juli.

Tiden rinner så fort undan, lika fort som ett glas svalkande JOKK tranbärssaft rinner genom halsen. Tranbärssaften är full med antioxidanter, höll på att skriva anti oxi tanter. Naturligtvis är det mitt kopiösa intag av detta som håller mig flytande(!). Plus ett löskokt ägg varje morgon, protein.
Jag äter mer än det till frukost, men det kan vi ta en annan gång.

Ett djupt andetag och så skriker nerverna till vänster till ett ögonblick.
Rätt intressant att lungan inte innehåller några nerver alls, men lungsäcken har
ett överskott av nerver, de är minsann fulla av liv. Aj!

Morgonrocken värmer, dörren till trädgården är öppen och jag sitter och smälter frukosten, lyssnar till mp3-låtarna på laptopen. Väldigt bekvämt. Här kan jag bli sittande en lång stund. Men jag får försöka få på mig kläderna och bli presentabel före lunch. Dagens första uppgift, kroppsskötsel och beklädning. Likadant varje morgon.

God morgon!

Emaila, klicka här...
.

På denna sidan än.

2010-06-29T21:02:00.019+02:00

Det slår mig att en del läsare kan misstänka att jag nu är på andra sidan då jag inte skrivit på länge. Högre makter och min egen envishet håller mig fortfarande kvar i den värld jag föddes i. Det vore ju förfärligt om jag skulle missa den svenska sommaren som nu lagt sin varma filt över landet.

Idag upplevde jag hur fysiken min har förändrats. Vi var i Malmö och hade lämnat bilen till lackering då lacken skulle bättras. När vi går mot busshållplatsen för att ta bussen kommer bussen smygandes och vi är inte framme vid busshållplatsen. Jag börjar springa och ligger efter två steg som en plattfisk på trottoarens asfalt. När jag började springa sprang min överkropp iväg men mina ben satt fast i asfalten. Snopet. Där låg jag och visste vad som hänt, men jag hade inte upplevt denna konsekvens tidigare. De olika cellhämmande behandlingar jag fått i ett och ett halvt år har påverkat mina nerver i benen så de är inte alls så lydiga som jag är van vid att de skall vara.
Numera gör jag lite sjukgymnastik för att hålla benen vid liv, men det som är skadat av mina behandlingar, det är skadat. Jag kom upp, gick så snabbt jag klarade av och vi hann med bussen.

Jag kan tycka att det har inte hänt så mycket sedan jag skrev sist och det har det.
Mycket tankar som har försvunnit, men de upplevelser i möte med med andra och lite lite resor i länet sitter kvar. När Anita och jag har vänner som gäster och vi pratar om livet så har de gångna arton månaderna samtal ofta tagit stickspåret till min sjukdom.
Mesoteliom, om du har glömt det. 140 personer avlider varje år i denna obotliga cancer. Jag tänker inte vara en av de 140 på länge. En långsam väg mot den andra sidan, men det gäller dig också, som en vän sade till mig, "för dig går det lite fortare".
Kan så vara, men det går ändå långsamt, sjukvård, en högre makt och min egen förmåga att glömma bort att jag är sjuk leder mig vidare. Fast när ligger platt på asfalten i Malmö får jag en påminnelse. Då tänker jag ”...det var som fan…”.

Efter fallet, uppe igen...

Nu är det så varmt väder att jag får dåligt samvete för det är för varmt i solen och så skönt och svalt inomhus. I trädgården har vi fem björkar, lövverket ger skugga på förmiddagen och tidig eftermiddag. Där är det perfekt att sitta, och det gör vi.

Sist jag skrev var i maj, nu är det strax juli. Jag har inte haft så mycket att reta upp mig på, så då har jag hållit tyst. Men ett behärskat intresse av det svenska språket fick mig att reagera på en blogg jag läste. En person var rent ut förbannad på att en kvällstidningsreporter konsekvent använt uttrycket ”cellgift”. Personen ifråga var under behandling och misstyckte särskilt stavelsen ”gift”, och vill använda glosan ”cytostatika” istället. Ett för mig anonymt ord som gömmer vad det är frågan om bakom ett främmande ord som få kan förklara. När jag påbörjade min fjärde typ av behandling läste jag broshyren, där stod förklaringen.
”Cyto”=cell, ”statika”=hämmande. Så bra, det är ju det det är frågan om.
Cellhämmande behandling, det är det jag får.
Men det låter ”finare” med cytostatika, men sjuksköterskorna, de flesta jag träffat säger cellgift. Jag har en mission. Cellhämmande.
Är det inte lustigt så man kan reta sig på hur folk uttrycker sig?
”Du har samma bil som jag!” ”Näää, men en likadan!”

Solen hänger kvar länge på den blå mattan den skapar däruppe. ”Allsång på Skansen”
hänger också kvar på skärmen, det är visst 31:a årgången. En tradition snart lika stark som midsommarafton. Jag återkommer till bloggskrivandet och det har slått mig att de som är flitiga och sköter blogguppdaterandet mycket bättre än jag är minst 20 år yngre än vad jag är. Egentligen märkligt, med min ålder i åtanke borde jag spruta erfarenheter ur mig. Det är min kolossala blyghet som får mig att hålla igen och en tanke som ofta kan slå till är ungdomskulturens populära fras ”vem bryr sig?”.

Jag har en svaghet för toner och musik, på senare år spelar lyriken mer och mer en viktig roll. Vad är det för musik som är populär idag? Hur dansar man?
Obegripligt gutturalt ljud ihop med musik som de unga står och ryster till.
Tacka vet jag gammaldags ”kasedans” men tyvärr kan jag inte dansa längre.
Jag har några låtar som kan vara värda att lyssna till om man har ett starkt psyke.
Naturligtvis tangerar de starkt min sjukdom.

Ticket to Heaven
http://www.hmbg.net/songs/Ticket_To_Heaven.mp3

My_Shit's_Fucked_Up
http://www.hmbg.net/songs/My_Shit's_Fucked_Up.mp3

Ljuset
http://www.hmbg.net/songs/Ljuset.mp3
"...fast det var natt var det ändå inte svart..."

Så jag hälsar till er med tre sånger, lyssning på egen risk.
Sittande i en bekväm fåtölj på årets hittills varmaste dag tecknar jag
/Hans.

Emaila, klicka här...
.

Optimism

2010-05-19T08:42:00.015+02:00

Det var informationsmöte på Skånes Universitetsjukhus i Lund igår och vi som är sjuka fick tillsammans med våra anhöriga veta hur sjukvården planerar och lägger upp det schema en nybliven lungcancerpatient får följa. Delvis en repitition av kunskap vi som varit sjuka en längre tid redan vet, men en fördjupning av vårdpersonalens synsätt och vad de uppskattar och ser som glädjeämnen hos patienterna under dagvårdens behandling.
Det poängterades att vi patienter mer kan ifrågasätta och fråga än vad vi gör. Det är inte alltid så lätt. Majoriteten av lungcancerpatienter är idag i 60-års-åldern och uppväxta med 50-talets och 60-talets skolsköterskor och skolläkare. Den man som när eleven uppnått en viss ålder drog i kalsongerna och tittade efter om redskap och behåring följde normal utveckling. Ett hummande som lät positivt följde och man fick gå ut och klä på sig igen. Vi växte upp med underhetens respekt för den vita rockens överhet.
Aldrig skulle man drömma om att då ifrågasätta eller våga ge sig ut att söka en "second opinion" senare i livet när man på nytt behövde ett läkarbesök. Vilket man behöver, senare i livet.

På föredraget stod på duken "De tre stora".
Stress, Sömn, Ångest.
Jag har inga problem med något av dem, trodde jag.
Stress, inga problem.
Sömn, när jag sover sover jag gott, ibland har jag riktigt roligt i drömmen.
Ångest, vad är ångest? Jag har alltid trott att jag aldrig har haft ångest sedan jag blev sjuk. Men vad är ångest? Jag fick slå upp det på wikipedia och fick en rejäl eftertanke. Jag citerar valda delar:

Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fallhör den ihop med medicinska problem eller psykisk sjukdom.

Ångesten har en kognitiv, en somatisk, en känslomässig och beteenderelaterad komponent. Den kognitiva komponenten är en förväntan om en diffus och osäker fara. Den somatiska komponenten är att kroppen förbereder sig för att hantera hot, en så kallad krisreaktion: blodtrycket och hjärtslagsfrekvensen ökar så att blodflödet ökar. Detta styrs i högre grad till skelettmusklerna. Aktivitetsnivån i immunsystemet och matsmältningen dämpas. Bland de yttre kroppsliga tecknen på ångest finns blekare hy, svettning, darrning och vidgning av pupillerna. Den känslomässiga komponenten består av rädsla eller panik, illamående och frusenhet. Ångest är inte alltid sjuklig och skadlig. Funktionen av ångest är att höja beredskapen inför en kommande fara. Ett visst mått av ångest i rätt situation är alltså adaptivt, medan en överdriven ångestreaktion i stället sänker prestationsförmågan.

Jag har:
Tryck mot bröstet. (sällan)
Högre puls.
Cancer. (medicinska problem).
Mitt blodtryck är lågt men pulsen högre.
Svettningar.
Darrningar.
Frusenhet.

Så visst finns det element som passar in. Begreppet "ångest" ligger så långt ifrån min uppfattning om det. Jag tänker mig ångest som en kraft som slår ner och begränsar intryck från omvärlden. Den försvagar mig. Så upplever jag inte mig själv. Idag är jag inte oroad eller rädd för de fakta som gäller mig. Oro har aldrig bringat något gott, utom att den kan lösa upp en hård mage.

Min envishet att förneka ångest har rot i en stark familj och tappra försök i att mitt i all trötthet leva så vanligt som det bara går.
Det "vanliga" livet får dock en annat innehåll när förutsättningarna för det som en gång var ett "vanligt" liv förändras.
Så är det när det inte är som det skall vara.

Jag trodde jag kommit på det. Hur man skall slippa svettas så förbaskat i sömnen. Många månader har jag tagit Panodil och Ibumetin som smärtlindrande medel. Mina smärtor har minskat, jag fick höra av min syster att Panodil kan för många få den svettningseffekt att man tror man står i duschen. Det är så. Vaknar mitt i natten, lakansbyte och så tar man ett nytt varv till nästa byte.
Efter samtalet med min syster slutade jag med Panodil. Jag hade två svettningsfria nätter. Den upplevelsen fick mig att känna en stor befrielse. Glädjen är ofta kort. Panodil förstärker svettningen men är inte den enda boven.
I natt har jag verkligen haft det trevligt ända tills jag vaknade upp i badet.
---
Det hade varit en fantastisk gala-afton. Stor fest, fem rätters meny, gott vin men mineralvatten är ej heller dumt om man vill smaka maten. Jag blev hyllad. Som ledare och ansvarig för Maltas simlandslag hade min trupp vunnit EM, VM och som kronan på verket nu också vunnit flera guld i de Olympiska Spelen. Vi var på topp. Efter desserten och kaffe med Delaforce vita portvin steg jag och simtruppen ut på en nybyggd estrad som gick ut i bukten mellan huvudstaden Valetta och den närliggande orten Sliema.

En sådan värme från publiken som mötte oss, jubel, sirener och fyrverkeri.
En fläkt av hybris för en stund. Då. Då sjönk estraden ner i vattnet. Simma kan de, maltesarna, men bygga en estrad, icke. Plötsligt med armarna högt i luften stod jag där tack vare min nordiska längd med vatten endast upp till halsen och de andra simmade undan. Ensam vaknade jag i blöta lakan och något förundrad.
Allt var borta. Men en del finns kvar.

Jag fick byta lakan igen, försynen är god och jag sov snart gott igen. Jag vaknade upp i Holländska Redarföreningens sammanträde och som en vild gäst i den av herrar i den församlingen kände jag mig först otroligt bortkommen. Efter en tid fann jag mig tillrätta i ett sällskap av fyra holländare. Vad vi diskuterade har jag ingen aning om, men jag fick dem att skratta och vi hade alla god ögonkontakt. Det var en stor församling och när ordföranden långt bort i andra änden av bordet ville bryta bordet bad de de fyra gentlemännen att jag skulle hålla dem fortsätt sällskap. En trevlig känsla. Det blev kaffe och genever.
Jag hade så trevligt och kastades plötsligt ut från drömmen, nu simmande i en holländsk kanal som är kallare än vattnet på Malta. Lika kallt i vattnet som svettiga lakan. Det är gott att drömma och iskallt att vakna upp.
Nytt byte.
---
Varje patient är unik i biverkning och hur man tål en behandling.
Jag tror att reaktion på smärtstillande skiljer sig mer åt från individ till individ än vad själva cellgiftbehandlingen gör.
Patient, cellgift och smärtstillande är tre faktorer.
Det är mycket svårare att få tre faktorer att samverka än att få två att göra det.

På informationen igår kom det upp frågor från besökare.
---
Bygger sjukvården upp falska förhoppningar hos patienten genom att ge rutinmässig cellgiftbehandling?
Ett system som ger läkare dolda bidrag?
Är hälsokost inte ett bra eller bättre alternativ?
---

Den moderna och komplexa sjukvård vi har med hög kompetens inom många specialområden kommer alltid att vara utsatt för kritik. Befogad, och obefogad. Har jag fel om den obefogade kritiken är den som får störst publicitet? Det är mycket svårare att försvara sig mot en lögn, därför den moderna människan föredrar en lögn framför den iskalla sanningen.
(Bevis: USA:s presidentval 2000 och 2004.)

Förhoppningar om bot ges av hälsokostfabrikanterna. Var och en får själv bedöma om de är sanna eller falska. Många söker sig dit. En del jublar över en bättre tillvaro (placebo?). De flesta låter sig bli plockade på dyra pengar. En del råkar riktigt illa ut, där kan vi snacka om falska förhoppningar för de får uppleva falskheten.

Förhoppningar är den grund framtiden vilar på. Inte medvetet falska, men vi vet inte om förhoppningen är sann innan den infriats. Så när doktorn talade om för mig att beskedet är tråkigt, sjukdomen är elakartad och prognosen dålig, då var det en lång bit kvar till förhoppning.
Pedagogiskt lite klumpigt, men fakta fick jag. Han gav mig inga falska förhoppningar utan de fick och får jag skapa mig själv.

Egentligen är falska förhoppningar ett grymt och förkastligt uttryck.
Det är ett hån mot de medmänniskor som vill ge stöd och lyfta fram det positiva.
Vi, de flesta av oss, vet ändå hur det slutar. Det finns en medelålder.
En ålder som bli lite avkortad för oss som har otur.
Låt oss slåss för att få ha de förhoppningar vi vill ha, det är ju hoppet som håller oss igång. Hoppet om en sommar till, några resor mer, se barnbarn komma till världen,
hålla dem och tänka "tusan så liten du är, du lilla".

Kan en förhoppning vara falsk? Ligger det inte mycket positivt i just själva ordet förhoppning? Skulle nu förhoppningen vara "falsk" lär jag inte lida av det förrän i de sista andetagen och efter det kan det kvitta. Men på vägen dit kan förhoppningen vara det som hållt mig vid liv.
Kanske dig också!

Milan Kundera skrev: "Optimism är opium för folket."
Optimism är den drog vi har bäst nytta av.

Jag läser just nu John Steinbecks "En Underbar Torsdag" efter tips av en
god medmänniska. Jag slutar här med en fras ur boken.
"Godhetens drake och syndens ängel. Det är av sådana gudar skapas."

Jag ler.

Emaila, klicka här...
.

Kul tur.

2010-04-08T12:28:00.012+02:00

För några dagar sedan talade jag med en god vän som klart och tydligt deklarerade att han var rasist. När samtalet var avslutat var vi båda överens om att han inte var rasist. Ibland dömer vi oss själva både för fort och för hårt. Grunden till den rasistiska inställningen var den tragiska händelsen i Landskrona när en kvinna blev nedslagen och föll så olyckligt att hon dog. Sydsvenskan skriver att polisbefäl kommenterat att detta kan hända och kunde ha hänt var som helst i Sverige.
Det är rätt. Jag tror själv inte att den obehärskade unge mannen ville döda, han är alltså ingen mördare, men han kunde inte hålla sitt humör under kontroll och nu får han stå för sin handling och Landskrona får dras med ett dåligt rykte igen. Ok, jag dömer på förhand, någon rättegång har inte hållits och då så... får vi vänta på den.

Det är ju detta det handlar om, att hålla sina känslor under kontroll vilket de flesta klarar av. Hur många gånger har jag inte haft lust att slå den eller den på käften för att han har varit så jävla dum? En behärskad karl knyter näven i byxfickan, ilskan får rinna iväg men ögonen, blicken, den är svart.
Jag tänker..."Vilket jävla ålahuvud!"
På ett föredrag lärde jag mig att "Du läcker vad du tänker!".
Det får räcka med det, idioten som förtjänar ett kok stryk är väl för korkad för att se vad jag läcker.
Lägg märke till att jag skriver "han", det gäller aldrig en "hon" från min sida sett.
En riktig karl slår aldrig en kvinna.

Vi har precis varit på en tur till Hornborgasjön och räknat tranor. Det var en väldigt trevlig och krävande tur. Vi räknade ut att där var 12900 tranor. Det bekräftades av ett anslag på utsiktsplatsen. Anita och jag kontrollräknade alla tranbenen och sedan dividerade vi det talet med två och vi fick fram antalet tranor.
Tolvtusenniohundra, rätt imponerande. Bilder från resan.

Strax norr om trandansens utkiksplats ligger Dagsnäs Slott där jag fick vara med om en företagsfest för några år sedan. Det var för många en väldigt trevlig upplevelse, väldigt intensiv. Det var en kul afton för mig också men inte roligare än att jag fick vara chaufför dagen efter.
Det var väldigt tyst i bilen på väg hem.
Vid infarten till Dagsnäs slott står det två präktiga stolpar med visdomsord från den tid då Sverige enligt en del ålahuvuden var svenskt.
Ett av dessa är ord är: "Där lag slutar vidtager hedern".

Vart finns hedern? Är det en dröm som försvunnit, förväntan att folk skall vara hederliga?
Se ovan: "Där lag slutar vidtager hedern". Hade brottslingar stått för sina gärningar, då hade vi haft mindre kostnad i vårt rättssystem.
En gång i tiden fanns det visst en sorts heder bland tjuvar, eller är det bara en litterär konstruktion av en fantasifull författare?
Hur hade bilden av den unge mannen sett ut om han haft heder att stanna kvar vid platsen? Eller om han anmält sig en stund efter? Ha heder att stå för vad han gjort.
Feghet och brist på heder går hand i hand.

På tal om lägre kostnader så för det tanken till högerpolitiska tankar. I många år har jag haft en del telefonsamtal med företagare som gnällt (värre än en lantbrukare kan göra om vädret) när det gäller skatter och fackliga frågor.
Jag har ibland undrat om personen lidit av allmän blodförgiftning för hans åsikter har varit så långt ut till höger i den mörkblå sfären.
Där det är så mörkt att man inte kan se klart.
Något fel måste det vara för den hjärnan kan inte vara normalt färgad, parisblå lär vara naturens mörkaste färg, dock har håret blivit grått. Notera att detta är inget politiskt ställningstagande, jag tycker statsminister Reinfeldt har så snälla ögon. Dom läcker inte.

Kultur är ett ämne som dyker upp när brott begåtts, förnamnet är invandrarkultur. Nu talade en god vän om för mig att ordet kulturberikare är ironi, jag tycker nästan det är synd att det är det. Den svenska matkulturen har berikats under hundratals år genom invandring från andra länder.

Matkulturen har berikats, men ålahuvuden tycker förstås att bark i brödet och rent källvatten runt knuten, det är riktigt ordentlig svensk matkultur. Det finns ju en poäng med det, övervikt lär knappast bli ett framtida problem i ett kärnfriskt Sverige där alla som vägrar att äta svensk kulturmat genast skall utvisas. Potatis kan vi väl inte äta, den är ju invandrad från Latinamerika.
Nej, "Mod och styrka i svensk barm, här skall bark i brödet fram".

En gång tiden hette det Framstegspartiet, idag heter det något annat.
För varje gång de åsikterna byter namn tar de ett steg bakåt, men de klär sig bättre. Det ser ju trevligare ut i mörk kostym, vit skjorta och slips än det gör med renrakat huvud och soldatkängor. Men den bruna marschtakten spelas upp i tysthet i skuggan av yttrandefrihetens stolta banér. Det är en hel del som nynnar med och det är fler som slår dövörat till.
Helmut Schmidt, en gång tysk premiärminister, sade att det farliga med demokratin är att massan tar den för given. Det vi tar för givet kan lätt ryckas oss ur händerna.
Tillbaka till hedern, våga stå för dina åsikter.

Jag tycker ordet "hedersmord" är fullständig tokigt uttryck.
De som tillämpar våld och mord av kvinnor gör det med påståendet att kvinnan burit sig åt på ett sätt som drar skam över familjen. Hon har skadat familjens heder och dragit skam över sina släktingar. Då är det skam som är nyckelordet.
Det är skammord, inte hedersmord. Det är en intellektuell brist i svensk massmedia att använda ordet "hedersmord". Heder är ett ord som skall vara något positivt. Heder och mord hör inte ihop. Det heter "skammord". Eller något annat som ger ett starkt negativt intryck. Fy skäms sade man i min barndom, Tjorven sade fy bubblan. Skäms på er, skribenter och andra förstå-sig-påare i morgonsoffan och "Debatt".
Det skall inte heta hedersmord.

Kultur betyder odling.
Anita älskar trädgårdsarbete, trädgårdskultur.
Det kan visst kallas hortikulturell verksamhet. Jag trodde att satte man mer än en planta i trädgården då är man mångkulturell.
Någon gång går vi på teatern, då är vi finkulturella.
Använder jag ord jag inte begriper då är jag kvasikulturell.
(Begriper jag det?)
I köket är vi matkulturella varje dag, ingen bark i brödet här.

I morse låg jag och funderade igen och hade mycket kultur i huvudet men det är som med hedern, en del försvinner. Det är inte alltid jag står upp och säger emot åskiter, förlåt, jag menar åsikter, som är helt vansinniga efter mitt tycke. Jag kan ju fördärva en trevlig kväll. Näven knyts i tysthet. Jag läcker.

Kultur och bildning är två ord jag tycker hör ihop. I går pratade jag med en god vän, en riktigt god vän, om vad bildning är.
Jag menar att bildning är kunskap man har förvärvat men egentligen inte har någon nytta av, utan när man vill vara finkulturell. Det vill man ju vara ibland.
I varje fall jag. Fast... kanske jag då blir kvasikulturell?

Små små ord av kärlek
sagda varje dag
sprida över hemmet
solsken och behag.

Folkkultur.

Emaila, klicka här...
.

En loppa i hjärnan.

2010-03-31T12:50:00.010+02:00

Klockan är 04:30 och det har gått två timmar över tiden för att ta mina
"smärtpiller". Naturen slår till och det är den som väcker mig. Alla
män i min ålder vet vad det betyder.

Det var en märklig morgon idag.
Igår, tisdag den 30 mars, började jag med en ny behandling. Det
verksamma ämnet heter Vinorelbin och varunamnet är Navelbin.
Helt underbart, den intravenösa behandlingen går på 15 minuter, förra
året tog det minst en halv dag att få full behandling. Men nu, denna
morgon, 04:30, när jag vaknade och gick upp märkte jag hur otroligt
bra jag kände mig. För det första hade jag inte ont av att jag var två
timmar sen med smärtpillerna, ett välbefinnande som sedan länge
varit en dröm kändes i hela kroppen. Till och med när jag andades
djupt kändes det bättre. Naturligtvis kan ingen behandling så fort
ge effekt, eller kan den det? Än så länge har jag inte märkt av någon
bi-effekt av detta nya, men just att få känna sig så bra en stund ger
ett hopp om att det kommer fler stunder av detta.

När jag får kommentarer och email som svar på mina få blogg-inlägg så
känns varje svar som ett sådant ögonblick, är det en dålig dag så blir
det en dag med en stund av lite ljus från någon som läst och förstått.

Nu sänder jag ett stort tack till er alla som skickar en hälsning, alla
ni som antingen sitter i samma båt eller tittar på när jag sitter och
drar i mina åror och ror in i framtiden.

Mitt blodvärde är som en roddbåt med hål i skrovet. Det läcker, båten
sjunker och öskaret är återkommande blodtransfusioner. Då lyfter båten
och det går lite lättare att ro framåt igen.
Min farfar lärde mig att ro. Först tittar man efter vart man vill,
sedan tar man sikte över aktern och fäster blicken på ett ögonmärke
som man har som riktpunkt när man ror. Man ror framåt och tittar bakåt.

En bild av hur man tar kraft ur gången tid för att klara livs-rodden.
Det där ögonmärket är också ett uttryck för vilja att nå fram, att sätta
upp ett mål. Till exempel målet att överleva. Jag fick också lära mig
att årorna skall "smälta" ner i vattnet, plask är icke tillåtet.
Plasket är de stunder när psyket brakar ihop för en stund i tårar.
Efter några år skaffade min farfar en utombordare, en liten svårtstartad
sak, det blev lite roligare att ta sig fram över Hallbo-sjön då.
Men nu vill jag inte att livet skall gå för fort. Det blir för mycket
svallvågor med en gång.

Jag satt inte uppe efter min nattvandring, men jag kunde inte somna.
Det blir ljusare och ljusare för var dag, kroppsklockan styrs av ljuset.
I timmar har jag legat och tänkt denna morgon. Samlat ihop tankar är
helt fel skildring, associationerna har hoppat som en berusad loppa i
hjärnan på mig. Låt mig skildra fritt, jag tycker det är roligt att
skriva och detta är min version av Facebook.

När jag växte upp påverkades jag, utan att veta om det, mycket av min
farmor och farfar. De hade ett långt liv, de blev 102 respektive 103 år
gamla. Boende ute på den sörmländska landsbygden i hjärtat av Sverige,
med egen djupbrunn, ett grönsaksland som fått vilken trädgårdsreporter
som helst grön av avund, ett hallonland noggrant gödslat med hästskit
och på den tiden en fruktträdgård man kan drömma om idag. Med allt det
som grund för matlagning fick jag ändå ofta höra att det var ändå vattnet
på gården som höll dem friska. Fullt medvetna i hela sitt liv!
Något att betänka i detta flaskvattnets tidevarv när de flesta av oss
ändå har världens bästa vatten i kranen.
Det senaste året har jag fått äta vad jag kan äta då smaksinne och aptit
gått rent åt skogen. Vad som förr var en frestelse är nu motsatsen.
Men det är bra att käka bär, lingonsylt i frukostmüslin och hallon
eller blåbär på kvällen, gärna med glass.
Men jag klarar inte att äta efter alla råd om kurer med båda det ena
eller det andra. Jag skulle göra det om jag hade ätit skräpmat.
Vi äter redan hälsosamt, som ur en bok om att leva rätt.
Anita lagar fantastisk mat.

För några år sedan var jag på Bodens Räddningsstation och reparerade
en plasttank. I köket undrade jag hur kranvattnet var att dricka.
Frågan togs som en förolämpning och ryktet om skåningar skadades grovt.
Jag var ju i den del av Sverige med det absolut renaste kranvatten, en
dröm för miljöpartister. Jag är inte grön, det blir jag bara i avund.
Nu tapetseras hela landsbygden med grönmålade stolpar, upp och nervända
propellrar som skär genom luft istället för vatten.
Säkert bra för samvetet men trist att de som först bestämmer sedan lägger
skatt på den verksamheten. Var finns det miljö i den ekonomin?
Detta apropå grönt, ifall det är svårt att följa den hoppande loppan
i min hjärna.

Jag hade riktigt roligt när jag låg och funderade, men det går inte att
återkalla alla tankar. Fragment lär väl dyka upp igen.
Den där loppan är rent vild idag, må Den Allsmäktige förlåta mig vissa rader.

För några år sedan tog vi oss från Denver till San Francisco med tåget
"California Zephyr". En fantastisk glidartur genom Klippiga Bergen och
längs med Coloradofloden. En resa med övernattning på tåget.
Ibland spred sig en en odör genom luften, beundrandsvärd i sin styrka
att påminna om avlopp och dansk Havarti-ost. Vi var i början väldigt
frågande till fenomenet, lät det bero. Plötsligt hörde vi ett brak från
grann-kupèn tvärs över mittgången. Där huserade ett kinesiskt par.
Någon fes. Riktigt ordentligt, jag trodde först det var tågurspårning.
Senare förstod jag att det var en kulturrevolution.
Luften fylldes av utsläppet och vi hukade oss i väntan på efterskalvet.

Varför tog jag för givet att det var den kinesiske mannen som yttrade sig?
Varför hör man nästan aldrig en kvinna bära sig åt?
Det kan man på youtube, en TV-hallåa råkade ut för ett övertryck.
När en kvinna signalerar låter det mest som ett halvhjärtat försök,
som ett blygt litet pysande.
Med ett undantag. Vi har en bekant som vid ett tillfälle trodde hon var
ensam i dörren till terassen här hemma. Hon var inte ensam.
Brak!!!
Efter många år talar mina pojkar fortfarande om den dagen då deras
uppfattning om kvinnor fick en ny dimension.

Vi har en badrumsvåg. Den är elektronisk, alltså kan den inte ha fel.
Men när batterierna tar slut börjar hustrun gråta, den visar ju inte rätt!
Det blir för mycket, det blir för lite och för mycket igen.
Jag fick höra om den trista vågen och idag var det dags för batteribyte.
När jag vände upp och ner på vågen såg jag ett rött litet vred,
man kan ställa in visningen på "kilo" eller "pund".
Nu ska jag ha roligt, tänkte jag när det elaka i mig slog till.
Jag vred om spaken till pund, laddade i nya batterier och ställde tillbaka
vågen i badrummet. Tänk er själv vad som hände då...
Jag lever fortfarande.
Vredet står nu på "kilo"!
En bra början på dagen, efteråt skrattar vi.
(För dig som inte vet... det går drygt två pund på ett kilo!)
Hoppas du också får lite roligt idag!

Emaila, klicka här...
.

15 månader och 20 procent.

2010-03-16T17:04:00.003+01:00

Det är som det är när det inte är som det skall vara.
På det viset har det varit länge, men idag är det värre.
Idag fick jag veta att tumören, eller tumörerna, har vuxit
med mer än 20% på mätpunkterna. Det betyder att den test
av medicin jag varit med i inte har effekt. Ingen vet om
jag fått "riktig" bromsmedicin eller placebo.

Jag får ibland några få email med både trist och hoppfull
information om medpatienter som har samma cancer, eller
nästan samma cancer som jag. Det ger mig positiv input att
medmänniskor i mitt skrivande funnit något gott eller har
tankar som delas till mig.

Jag läser nästan bara Georges blogg, en kämpe som blivit
en god vän. Han ger positiv input men hans val av DVD-filmer
kan få mig att gråta. Min ålder tar ut sin rätt.

Cancerbloggarna beskriver ett förlopp och ger samtidigt
en bild att ur svårt det än är rullar livet runtomkring på
som vanligt. Det är ju den där "vanliga" biten jag också
vill vara med på, men istället för en livsbana rak och jämn
har jag hamnat på hinderbanan. Sport har inte hört till mina
större kvaliteer, däremot tyckte jag att orientering var
kul i mellanstadiet och i det militära. Nu ser orienterings-
kartan annorlunda ut och det är inte så lätt att läsa den
nya kartan. Den ritas om för varje dag.

Här sitter jag och lämnar ut mig själv, och hur detta skall
kunna ge andra hopp och jävlar anamma vet jag inte. Jag kan
bara konstatera att jag oroar mig inte, det tar jag som ett
bevis på att de 15 månader jag klarat hittills skall jag
förlänga med 15 månader till. Och så vidare på det viset.

Idag är det en svår dag men jag vet ju att då kan morgondagen
bli bättre. Se där, en positiv tanke.

Det första en släkting, vän, granne, sjuksköterska och doktor
frågar mig vid ett möte är "Hur är det?"
Jag svarar nästan alltid "Bra", men egentligen är svaret i
tysthet "Ett helvete..."
Se där, en negativ tanke, skärpning!

Aktuell nyhetsrapportering beskriver hur unga människor med
botad cancer får en bättre livskvalitet än helt friska personer.
Hur besvärligt det än är så ser jag på mig själv att jag har
förändrats. Jag har fått större empati, tycker jag. Nu har jag
lärt mig och får lära mig att uppskatta de små gratis tingen
i ett långvarigt samliv och den sköna känslan att lyckats gallra
två äppelträd på en dag.
En allvarlig sjukdom är ett dråpslag, den ger också något tillbaka
i form av insikt, kraft att kämpa tack vare stöd från familj
och vänner. Väldigt roligt att ha fått kontakt med skolkamrater
från 1950-talet, tack vare internet.

Under hela den tid jag varit med i studien har jag trott att
min tumör har hållt sig långt under 20% i tillväxt. Det verkar
precis som något hänt de senaste sex veckorna. Då tänker jag
på vad som egentligen förändrats. Plötsligt har jag blivit
besatt av att dricka en Coca-Cola framför kvälls-TV'n.
Hade jag bott i USA skulle jag ring Oprah eller CNN och
meddelat vilket skjut där är i Coca-Colan om man har cancer
eller riskerar att får det. Tänk vilket skadestånd... men jag
hade skänkt bort alltihop eller gjort en fond.
Se, nu tänker jag positivt igen!

Det gjorde Christopher D'Olier Reeve, "Superman", med sina ord
som jag använt förr.

“Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.”

Emaila, klicka här...
.

7 synder och Irish Coffee

2010-02-05T11:45:00.005+01:00

Det går en serie på TV om de sju dödssynderna.
Jag kommer aldrig ihåg dem, så jag har väl syndat lite då och då.
Här är listan:

1. Högmod (vi är bäst!)
2. Girighet (det skall jag ha!)
3. Vällust (wow… snygging…)
4. Avund (hur har de råd?)
5. Frosseri (Ester, skicka smöret!)
6. Vrede (va i he… forr djävelen…)
7. Lättja (fixar jag imorgon.)

I ett av programmen listades valspråk från olika religioner, texten från buddhismen är att
”Plåga inte andra med det som pinar dig själv”.
Då tänkte jag ”Aha, jag skall nog sluta med mitt bloggande”.

Men jag har tidigare tänkt att jag skulle följa upp med resultatet från min senaste horisontella förskjutning på CT LAB 1 på det som nu heter SUS. Jag vill dock lyfta fram att det är SUS i Lund. Resultatet är att tumören i stort sett ”står stilla”.
Den växer lite här och krymper lite där så sammantaget blir det att den håller sig lugn.

På tal om SUS. Jag växte upp i kustkommunen Lomma, där fanns (finns det kvar?) Folkets Hus på min tid i Lomma, 1956-1970. Kamrater som reste mer runt i världen än vad jag gjorde kom hem med vetskapen att Folkets Hus i Lomma var vida berömt under öknamnet ”Suset”. Malmö hamn besöktes av många fartyg och många sjöman fann vägen till Lomma Folkets Park där det kunde gå så vilt till att det susade rejält. När nu politikerna skapat SUS associerar jag det till den tidigare världsberömda lokalen ”Suset”, berömmelsen fortsätter i ny regi, nu som Skånes Universitets Sjukhus, SUSet.

Det susade lite här hemma då jag bjöd på Irish coffee som uppvärmning efter hjälp med snöskottning. Vi har lagt ut vår snöskottning på entreprenad men plogning av vår trottoar har inte prioritet 1. Anita skottar undan lite själv, men när det blev för rikligt med snö fick vi support från grannar med starka armar. De slet hårt i kylan och hade bråttom hem efter skottningen. Några dagar senare erbjöd jag dem en värmande drink som kompensation för det kyliga arbetet. Jag hade lite problem med ingredienserna, det kan du läsa om på annan blogg, läs George's blogg.
Jag lockar andra människor till langning, men visst är det inte langning om ekonomisk transaktion saknas? Jag räknar kallt med ett frikännande. Irish coffee drinken blev i vilket fall så bra att jag själv tyckte om den. Det susade lite nätt efter två stycken.
Det är en vit vinter i år. Vi tog en tur: Se filmen här...

Jag skall avsluta med lite plåga. Allt rullar på som vanligt, men jag lider av en gräslig trötthet och ibland frosskakningar som lindras av en yllefilt och nytt horisontalläge i soffan.
En positiv sak är att jag har mindre ont nu än förr, en negativ sak är jag har mindre ork.
Jag har fått höra att det tar ett år innan jag kommit igenom den påfrestning det är att få den behandling jag får idag. Anita tycker jag har blivit tystare, men det gäller inte efter två drinkar Irish coffee. Fråga grannarna, de blev inte utsläppta förrän jag pratat dem omkull dem rätt så rejält.

Historien om Irish coffee som jag uppfattat den är följande. I begynnelsen av de transatlantiska flygningarna var första stopp i Europa Shannons flygplats på Irland.
Detta var på 1940-talet, det år som anges är 1943.
Bartendern erbjöd de frusna passagerarna drinken med kaffe, whisky, brunsocker och grädde ovanpå. Vid ett tillfälle frågade en dam ”Är det här med brasilianskt kaffe?”
”Nej”, svarade bartendern, ”Det är irländskt kaffe!” och då var den drinken döpt.

Jag avslutar som Gunder Hägg en gång sade,
”Rätta mig om jag har fel men det är knappast troligt!”

Emaila, klicka här...
.

Nytt år och plånbokshistorier.

2010-01-01T14:03:00.017+01:00

Nyårsdagen, de första 12 timmarna på 2010 har runnit iväg, de började med raketer och nu är det lugnet efter stormen. Vi har tittat på uppföljaren till ”Plötsligt i Vinslöv” och TV-skildringen av de olika personligheterna där har fått Vinslöv att lysa upp på kartan. Ett märkligt fenomen.

Nyårsafton var vi i ett fritidsområde i Mellanskåne, 11 minusgrader ute, och varmare inne.
Det bjöds på en 7 rätters middag, och hur en sådan ser ut kan du se på bildsviten 7 rätter.
Tyvärr så kan jag inte äta så mycket som andra, tråkigt för värdinnan men bra för midjemåttet.
Den första rätten, kycklingvingar, var så väldigt god att jag åt för mycket av den, sedan var det kört med att stoppa i sig av allt det som följde. Vi satt och åt och drack i 6 timmar. Så är det i Skåne,
”Möen mad, goen mad o mad i rättan tid”. Idag smälter vi minnet.

Under småpratet innan maten kom samtalet att för en kort stund handla om hur jag mår och hur det står till med mig. Inte mycket att orda om, det är som det är, dagarna rullar på och jag lider av andnöd och trötthet. Min svåger sade att jag har en styrka i det faktum att jag inte oroar mig. Det är riktigt, jag är inte orolig för framtiden, det kastas inte bort någon energi på det. Kanske det har med åldern att göra. Att få cancer i 30-års åldern, med småbarn i familjen kan vi läsa mycket om i bloggvärlden och där finns det en oro som är förskräckligt närvarande för den drabbade. I min värld finns oron hos familjen, men svallvågorna efter de första månaderna har lagt sig. Jag har kravlat mig förbi den statistiska medellivslängden efter diagnos. Nu rullar det på, äter jag mina piller på rätt tid mår jag bra med tanke på hur det står till under de vänstra revbenen på mig.

Det är klart att jag är ju inte den som håller festen igång, trots några rejäla fördrinkar på nyårsafton blev jag vare sig högljudd eller pratsam. Nu har jag dock fått problem med att tala, mellangärdsmuskeln lever ett eget liv och pressar luft ut lungorna utan avisering, talet blir lustigt av det. Aptiten får lite stryk nuförtiden också, det tycker jag inte om. Jag är som ett småbarn som får pressa ner maten under husmors överinseende, ”Smakar det inte bra?”, ”Kan du inte äta lite till?”, ”Vad duktig du är idag!” om tallriken blir tömd.
Vikten är inget problem, konstigt nog håller vågen sig på samma siffror.

För att lätta upp stämningen lite efter sjukdomsprat så hände det sig häromdagen att jag hade nytta av min förmåga att inte oroa mig och det som händer tar jag med stoicism, om du tillåter uttrycket.
Min plånbok är tjockare än vad jag är, och vissa byxor har plånboksfickan så lågt att det är obekvämt när man sitter i en stol, till exempel i bilen. Jag brukar lyfta på baken och knuffa ”lädret” lite längre upp i fickan och sitta mer obehindrat. Jag har läst att mycket obekvämt tryck kan framkalla cancer i baken också, cancer har jag nog av redan. Det är gott att sitta bekvämt så det är det det handlar om.

Alltnog och emedan, tre ärenden skulle uträttas och jag var chaufför. Torghandel på Mårtenstorget,efter det ett besök på återvinningstationen där jag gick av och slängde en påse med elektronikskrot. Det tredje ärendet tarvade ett besök på postkontoret på ICA Nöbbelöv. Två paket skulle skickas iväg. Där fick jag en mönstring i att man kan inte lämna in paket som väger mer än två kilo utan att själv ha ombesörjt betalning för frakt och utskrift av adresslapp på en dator. Damen som informerade mig har tyvärr förlorat allt hon har lärt sig på tidigare charm-kurser, lite ”krängd” blev jag när jag fick en läxa i hur teknikutvecklingen sprungit förbi mitt medvetande. Vi åkte hem och efter en stund var jag framför datorn, (iMacen!) och läste mig genom privatpaket.se. Det är en enkel sak att använda den web-sidan, och jag skrev in de uppgifter som var nödvändiga om kom till betalningssidan. Den frågade efter mitt VISA-kort.
Jag lutade mig lite snett fram för att lyfta upp plånboken från min högra bak.
Borta! Fickan var tom!
Det har hänt förr. Ligger den på golvet? Nej. I bilen? Nej. Var har vi varit?

Vi körde iväg till återvinningsstationen, där fanns ingen plånbok, vi körde till ICA, där fanns ingen plånbok heller. Ok, så kan det gå, det är bara att återvända hem och spärra kortet. Än en gång sitter jag framför iMacen och letar upp telefonnumret för att ringa och spärra kortet. Jag har telefonen i min hand när Anita kommer in och ställer sig bakom mig.
Då kommer det. Skriket: ”Där ligger den ju!”. Den låg vid datorskärmen. Jo, det är sant! När vi kom hem första gången har jag lagt av mig plånboken för jag visste att jag behövde VISA-kortet efter en stund. Minnet är kort, väldigt VISA-kort. Slutet gott och 8-kilos paketet kom iväg.
Utan charm.

Julen 2008 fick vi ett present kort att gå på en speciell indisk biograf, ett kulturhus i Limhamn som visar Bollywoodfilmer. Sonen ringde och meddelade att julklappens giltighet var inne på sista veckan. Vi åkte in måndagen före jul till Limhamn och mötte upp hela familjen. Efter att ha hängt av oss ytterkläderna gick vi in och satte oss i Malmös kallaste salong. Där finns kanske cirka 80 sittplatser. Jag tror vi var totalt 12 besökare denna kväll. Det var kalla sittplatser, efter en snabb diskussion var det bara att gå ut och hämta ytterkläderna. Jo, vi fick garderobsavgiften tillbaka. Vi började titta på filmen ”Kal Ho Naa Ho”. (I morgon kommer kanske inte). Filmen är inspelad 2003, en hindi film som utspelar sig i New York City. Det blev den näst högsta inkomstbringande filmen i Indien och en av de mest inkomstbringande Bollywood filmerna på utomeuropeiska marknaden detta år. (Maskinisten berättade att han sett filmen 170 gånger. "Den blir bättre för varje gång!" sade han.) Efter en och en halv timme var det paus och vi gick till den anslutna restaurangen och åt indisk mat, en kycklingrätt. Gott. ”Filmen fortsätter om fem minuter” avslutade måltiden och vi gick in i kylskåpet igen. Jag glömde efter en stund bort kylan och vi följde filmen i dess sekvens av musik, dans, tårar och ett lyckligt slut. Vi reste oss för att gå ut och åka hem. När jag kom ut i foajén stod där en ung man och höll något i handen. En plånbok! ”Är detta din?” Plånboken var uppvikt och jag såg kortet på Anita som jag har där.
På fotot tittar Anita på mig med blicken ”Nu sköter du dig!”
Jovisst, det var min plånbok, jag hade tappat den i restaurangen… ”Kolla så allt är kvar” sa grabben till mig och jag svarade att ”Det vet jag att det är!” Jag ville ge hittelön men den avslogs.

En annan gång skall jag berätta om när jag tappade min plånbok i Klippiga Bergen utanför en ort som heter Nederland. Det blev en dyrare erfarenhet. Men en väldigt bra upplevelse av Boulder County Sheriff's Office.

Ha de gott, det har jag, den 2:a februari skall jag åka genom CT skannern igen, håll tummarna.

Emaila, klicka här...
.

De 39 åren.

2009-10-24T15:34:00.015+02:00

De 39 åren, en titel jag hämtat från boken som sedan blev en berömd Alfred Hitchcock film.
De 39 åren är det antal år jag varit gift med Anita, 1970 gifte vi oss i Hörby kyrka. Anita i vit bröllopsklänning, slöja och jag i frack, helt enligt etiketten. Jag var lugn när vi stod och skulle gå in för att påbörja vigsel ceremonin, Anita skakade som ett asplöv och jag undrade vad det var för fel på henne. Det gick bra, och nu har det gått 39 år som resulterat i två barn, ett hus och en något för stor trädgård, i mitt tycke. Vi har ingen hund men trädgården, speciellt rabatterna är Anitas skötebarn och jag tittar på. Dagen har hittills firats med en promenad från bostaden till Lunds centrum.
Vid ett besök i Kungsbacka för några månader sedan besökte vi Freeport, där inhandlade jag två stycken golfparaply. Vart tar alla gamla paraplyer vägen? Nu har vi två som ligger i bilen, ett av dessa plockades fram och fick sin premiär vid dagens promenad i något som kan kallas för höstdroppar. Det regnade inte, det var mer ett ständigt droppande. Paraplyet får godkänt, skyddar två på en gång och vi kom hem torra.

Jag har inte skrivit något på länge. Det är viktigt att man håller en positiv syn och framtidstro när man har en sjukdom med trist prognos. Jag försöker så gott det går, men lusten eller inspiration att skriva är inte lätt att locka fram. Att skriva om problem är inte svårt för mig, men jag vill inte skriva om problem, det har de flesta läsarna redan nog av. Jag läser Georges blogg, länk finns till vänster i det här fönstret, han har kärnkraftsenergi i medkänsla och uttrycksförmåga. En man som kan manifestera de små goda sakerna i tillvaron.

Dagarna är så lika. Det är som sirap har smugit sig in de enklaste vardagsbesvär. Årstiden är ju också lite halvdassig, det blir mörkare, gråare och kallare. Brrrrr.

När man står framför altaret, 23 år gammal, lovar och ger löften, då har man ingen aning om framtiden annat än de närmsta åren. Få ordning på bosättning och sedan se om man kan producera en generation till. Efter fyra år i lägenhet köpte vi ett hus som vi fortfarande bor kvar i. Lätt att räkna, äldste sonen blev född samma år och kan jag komma ihåg hur gammal (jo, han är det, han är inte ung längre) han är så vet jag också hur länge jag bott här. Klarar jag inte av det får jag fråga honom, en teknisk doktor i matematisk statistik och det är vi stolta över. Nummer två är civilekonom men han ringer ändå hem och frågar om råd i ekonomiska frågor. Vi är stolta över honom också, en mycket verbal och säker man som finner sina mål.
39 år i äktenskap, 41 år sedan vi träffades. Dagen har inte firats annat än att flaggan flyger på husväggen och det kommit ett SMS från matematikern och ett telefonsamtal. Datumet är lätt att komma ihåg, FN-dagen.
En morgon låg jag och tänkte innan jag gick upp, eller rättare sagt släpade mig upp. Att ingå äktenskap och leva ihop i många år är en förändring i ungdomlig passion till ett annat förhållande som växer fram genom små konflikter och gemensam glädje också. Det är konflikterna som är testet. För många år sedan slängde jag en tallrik i köksvasken och gick ut en runda. Det är den kraftigaste eruptionen så vitt jag kommer ihåg. Sedan har jag ju varit lite lack, arg, förbaskad eller rasande men dolt det så gott det gått. Det har förstås märkts ändå.

”Vad är det?” – ”Ingenting!” – ”Jo det är det visst det!”
Då är det dags att liksom linda in det lite försiktigt och få det ut världen. Men det är ju inte bara jag som kan bli lite ilsken. Eller blev.
Nu är läget ett annat. Att tänka tillbaka är en sak. Att leva idag och då få uppleva en kärlek som är ofantligt många gånger större än vad jag någonsin kunde föreställa mig är en välsignelse, en känsla som gör mig tårfylld när jag tänker på det. I ett äktenskap är man två som blir ett om livet tillåter det. Det är inte alla förunnat att få det stöd som jag får av Anita, de är tufft för henne men vi kan skratta ändå, även om det känns svårt när jag lutar mig i soffan och drar en filt över mig.
För någon eller några timmar.

Läget är så idag att jag tar försökspiller tre dagar i veckan och om det är dem eller något annat som gör mig trött får vi veta någon gång i framtiden. Utöver det tar jag smärtstillande och har nu lyckligtvis hittat en kombination som gör att det fungerar bra, ordet är drägligt. Tyvärr finns det begränsningar i hur mycket man får stoppa i sig, det gör att smärtan hinner komma fram något innan det är dags för nästa dos.
Lite får man tåla, det har varit mycket värre. Nog om problem.
39 år, imorgon börjat vi beta av det 40:e.

Ha de gott, ta inget för givet, ett leende värmer alltid.

Emaila, klicka här...
.

Gå på bio.

2009-10-12T08:37:00.019+02:00

Hej läsare, nu dyker jag upp igen!

Vi har sett "Julie och Julia", filmen med Meryl Streep. Det var en intressant upplevelse då filmen speglar hur vår värld förändras i vårt sätt att kommunicera. Med både kända och okända.
Filmen är uppbyggd kring en blogg.

Beträffande vårt sätt att kommunicera så börjar det med en avslutad båtfärd över Atlanten, brevväxling med det speciellt tunna flygpostpapperet i kuvert kantade med röda och blå snedrutor. Kommer du ihåg dem?
Då är du född på 40-talet.

Filmen skildrar dels 50-talet och 2000-talet. I en av dialogerna sägs att bloggandet är:
"... jag, jag och jag i koncentrerad form".
Det tycker jag är ett bra sätt att skildra det på, jag har funderat mycket på vad som driver bloggare (och mig själv) att öppna dörren till sina egna tankar och inte minst skildra det liv som man lever.
Så det är så det är, det handlar om mig när jag skriver men jag får inte heller glömma bort att det drar med sig Anita, min fru.

Anita har ofta fått mig att stryka och ändra i men text när min text kommit in på hur jag skildrar min cancer och vad jag tycker och ser framför mig.
Det har inte alltid varit så roligt för henne att höra på mig som ofta skojar med svart humor.

Själv läser jag inte många bloggar, förmodligen en sida av att jag är egoistisk.
Jag tycker om att skriva och det är en väldig superkick när jag får en kommentar eller ett email från okända människor i cyber-världen, det ger nya krafter.
Det är energi i kubik.
Tack, ett jättejätteTACK för email och kommentarer jag fått!

Det känns som att stå på en scen, ha gjort en föreställning och bara stå där och ta emot applåderna. Jag bockar och tackar.
Typ Jonas Gardell men jag har andra byxor på mig.

Det handlar mycket om ångest i de brev jag får, ofta yngre som skriver i samband med att en förälder fått besked att de fått cancer.
Jag vill gärna skildra mig själv och också i och med det ge en inblick ur det är för mig. Att ha en sjukdom som för många är en skräck inger en konstig känsla.
För mig är det som att åka karusell och titta på publiken runtom som står och tittar på.

Det känns tokigt att säga att jag inte vet vad ångest är, men det tokiga är att jag har aldrig känt ångest. Jag hoppas att min kalla syn på tillvaron med det skit jag fått i kroppen kan hjälpa andra att förstå eller ana att detta är inte världens ände.
Tufft i början, men det kom, jag inser nu att man dör inte så fort som jag trodde för ett halvt år sedan, i början.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag mår.
Hur svarar du själv när du får en sådan fråga?
När jag arbetade bestod arbetsdagen bland annat av telefonsamtal från kunder och leverantörer.
"Hur är läget" var ofta en inledning på ett samtal. På den tiden, den "friska" tiden, drog jag mig aldrig för att helt enkelt säga som det var till personer som jag kände väl och sedan länge.
"Skit!" kunde jag mycket väl svara om det var en dålig dag.
Lite huvudvärk eller någon annan blygsam krämpa eller om Anita varit arg på mig för att jag glömt att det var bröllopsdag.
Nu igen?!
Idag är det inte så många telefonsamtal däremot en del email.
Frågan är dock densamma, eller nästan den samma. "Hur mår du?"

Nu är det verkligen "skit" men jag kan inte svara annat än "bra".

När man får veta att en dramatisk förändring skall ske i livet går man genom olika faser, jag kommer inte ihåg hur många. Det handlar om förnekelse i början och slutar med förståelse eller acceptans, i längden det enda vettiga. Det är då det personliga kriget mot cancern börjar, mitt vapen är en tro på livslust och klarsyn. Låt vardagen regera och tro på morgondagen.
Så är det, och tårar hjälper på vägen men de torkar efterhand som jag inser att livet är inte slut imorgon. Jag kan ju absolut inte säga när det tar slut, livet, det bryr jag inte mig på längre.
Istället för att gräva ner mig i det jag eventuellt missar gläds jag åt det jag fortfarande kan vara med om. Jag ser, hör och kan leva nästan som vanligt.
Det är skrivarlust som driver mig att blogga, plus att jag kan få någon att skratta, le eller helt enkelt få en annan människa i en svår situation att glömma bort det svåra.
För en liten stund.

Det berikar att ge, och jag har inget annat att ge än ord och tankar.
Plus en historia emellanåt.

Järnvägars vad jag hade ont efter de dagar doktorn varit inne bakom revbenen och spejat med kamera och fixerat lungan mot lungsäcken.
Det gör man för att det inte skall kunna bildas en pöl med vätska mellan lunga och lungsäck. Men lungan kan då ej heller röra på sig, den blir stel. Det tycker nerver och muskler inte om, då gör det ont när man rör på överkroppen.
Det kan vara ett rent helvete att vrida sig om i sängen mitt i natten. Man lär sig med tiden trixen hur man skall vrida och vända på sig för att det inte skall göra alltför ont.
Smärtstillande tabletter verkar några timmar och när jag då vaknar mitt i natta då har den stillande effekten försvunnit.
Dags för en ny sats piller som jag brukar förbereda och ha bredvid sängen.
På tal om att ha en skit-sjukdom gör mina tabletter OxyNorm och OxyContin att min mage blir trög. Det är en riktig skit-sjukdom!

Hur man känner sig och hur smärta uppfattas förändras med tiden.
Det är en långsam process. Smärtan (som i och för sig inte är så himla stor, tippar 4-6 på en 10-gradig skala (för mig)) blir en del av mig själv, den flyttar in i kroppen och blir en del av vardagen. Man vänjer sig och tål den bättre men den tar mycket kraft.
I och för sig har jag alltid tyckt att jag varit lite lat. Förr kunde jag känna lite skuld för det, nu känner jag ingenting utan lyssnar med stora öron till min kropp.
Vill den vila så får den göra det, särskilt på eftermiddagarna.

Det värsta med den här mesoteliom-skiten är just att den klipper av lungkapaciteten, som så många andra lungsjukdomar. Men, man vänjer sig och långsamt, väldigt långsamt, plockar jag upp små bitar av sysselsättning för att komma igång igen.

Igår kväll (= Söndag 11 oktober) tittade vi lite på Världens Barn programmet.
Ett barn i den fattiga världen svarade en reporter:
"att jag blir så glad när vi leker".

Att blogga är att leka, jag blir så glad när jag har lust att skriva och jag blir så väldigt glad
när någon svarar.
Visst, mycket "jag, jag och jag i koncentrerad form", det är helt rätt, jag är ju också just nu koncentrerad för en stund.

Benny Anderssons "Kärlekens Tid" med text av Ylva Eggehorn
avslutas med
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mej min hunger
Jag är ett barn.

Precis. Jag, ett barn i en något tillskrynklad kaross. Så jag säger
som barnet i TV-programmet: "jag blir så glad när jag leker".
Jag bloggar, ett modernt sätt för mig att leka.

Det tar inte slut imorgon!

Emaila, klicka här...
.

Jägermeister och Brandlarm

2009-09-16T18:27:00.008+02:00

Min vän "George med liemannen bakom axeln" skriver i sin blogg om mig och han har blivit en god vän som vaktar mig lika noga som min fru Anita gör. Jag har för det mesta ett gott humör, det är lite tufft att vara "som vanligt" när det gör ont i bröstet. Det gör gott i hjärtat att ha en vän som George som bryr sig mer än vad jag förtjänar.
Han är full av energi och jag känner mig som ett dåligt laddat batteri som helst lägger mig i soffan för att laddas upp för kvällens TV-program. Är det för dåligt med TV-program surfar jag till SVT Play och kollar om jag missat något avsnitt i någon serie.
Länken till Georges blogg hittar du till vänster i bloggfönstret.

Det var bröllop i lördags och jag är brudgummens pappa, detsamma som far på redig skånska. Naturligtvis kunde jag inte hålla ben eller armar i styr utan skulle dansa lite vilt och snurra runt med mig själv och den flicka eller dam som vågade ta min hand och bogseras upp på dansgolvet.
Jag knäckte mig själv, lungorna orkade inte hålla syretillförseln uppe i den nivå som krävdes och jag fick vika ihop mig och sätta mig. Lutande mot bordet flåsade jag som ett bättre express-lokomotiv tills jag fått ner farten och kunde förstå att ibland kan det vara rätt vettigt att lugna ner sig, det enda alternativet härefter.

Sedan dess har jag så j**la ont i bröstet och efter ett telefonsamtal idag skall jag dubbla min dos av små piller som skall lindra smärtan. Så får jag se hur det går med det.

För en tid sedan fick jag en flaska Jägermeister av en god vän, HH. Jag tog de sista dropparna ur den till den middag jag just ätit. Inte vet jag allt som finns i Jägermeistern, men den lättar på trycket. Det kan vara en placebo-effekt, det bryr jag mig inte om, den dämpar ju det onda. En annan god vän sedan 53 år tillbaka, BL, har gett mig en rejäl flaska Jägermeister också så jag kommer att vara lycklig ett bra tag till.
När vi satt och åt slirade mina ögon till baksidan av flaskan där det står:

Jägermeister kan også nydes i mange spændende drinks,
prøv f.eks. den klassiske Brandbil med rød sodavand.
Röd sodavand? Nu blir nästa uppgift att resa till Danmark och köpa "Rød sodavand".
I mitt företag har vi tillverkat över 2000 vattentankar till brandbilar under mer än 30 år.
Kan en drink passa mig bättre än en "Brandbil"?

För många år sedan åkte vi till Malta med Dansk Folkeferie. Resebyrån arrangerade en festkväll på hotellet och där serverades drinkar. Dansken före mig i kön ville ha drinken "En Grön Volvo".
I alla år som gott har jag svurit över mig själv för att jag inte frågade hur man blandar till den. Kombinationen "En Grön Volvo" och en "Brandbil" är ju minst sagt färgrik. Får jag tag i "En Grön Volvo"-receptet blir nästa uppgift att hitta drinken "Blåljus".
Jag menar att trycker man i sig de tre så kommer man att låta som ett brandlarm och sluta som en sirén. En sådan där amerikansk som går ner i varv på slutet.
Då behövs det ingen Jägermeister förrän dagen efter.

Jag har Georges blogg i skärmfönstret bredvid, han skriver med en känsla och engagemang som lyser lika starkt som hans framträdande i "Himlen kan vänta". Karlen sprutar ju energi.
Jag ligger i soffan och trivs så himla bra med det, steget från levebrödsföretagare till soffliggare är inte smärtsamt förrän man försöker komma ur soffan.

Min "ventil" är att raljera lite, om skrivandet betraktas som konst vill jag återge vad Tommy Berggren sade i programmet "Här Är Ditt Liv", det första avsnittet med Mikael Persbrandt.
Han sade: "Konst utan sorg går inte".
Jag tror att vi som klarar av att hantera vår situation kan skoja, skämta och prata om det just därför att det finns en stor sorg i det som man måste ta sig genom.

Livet kan berikas även om det i andras ögon kan tyckas vara ett helvete.
För det mesta försöker jag att känna mig som ett brandlarm.
(Jo, det är så... jag har snott uttrycket från en Beck-film).

Slutligen det här med bröllopet. Bilderna finns på http://hmbg.net/web/pom/ och jag tycker om nr "POM312 Stolt". När nästa bröllop blir av vet jag inte, men jag kommer inte att dansa annat än slow dance så man får krama sin partner ordentligt.
De e ändå gött!

Emaila, klicka här...
.

Han gifter sig imorgon!

2009-09-11T09:31:00.004+02:00

Jag har börjat skanna in diabilder och plötsligt seglar många decennier förbi i repris.
Nu händer det aldrig att man plockar fram projektor och duk, bilderna ligger i lådor
som samlar damm. De tar också upp värdefull plats i utrymmen som är överfyllda.
Hårddisken är inte så skrymmande, det är idag lättare att koppla in TV:n och titta
på bilderna där. Nu sitter jag och skannar.

Kan ni tänka er att den här grabben gifter sig imorgon?
Fotot är 29 år gammalt, väldigt kul att se det igen.

Sunny guy. Livet leker!

Emaila, klicka här...
.

CT 7 september 2009.

2009-09-07T15:42:00.009+02:00

Jag har precis kommit hem från sjukhuset efter min datortomografi.
Oftast förkortat CT (Computed Tomography) (en. vardagligt CAT Scan),
på svenska även skiktröntgen.
Inom medicinsk diagnostik används datortomografi för att avbilda
patienten i tre dimensioner. Bortsett från att tekniken ger en
anatomisk bild i tre dimensioner så bidrar den också till att
synliggöra organ och vävnader med låg täthet för röntgenstrålning.

Det är en snabb process, av med kläderna på överkroppen i mitt fall,
in med en nål i armen. Kontrastvätska sprutas in som värmer upp hela
kroppen och sedan åker man tunnelbana ett litet tag.

Håll andan! Andas igen!

Jag bad operatören ta några bilder av denna händelse som härmed
visas för de som är intresserade av naturfotografi.
Själva "bilderna" på mitt inre skall jämföras med tidigare CT-scan
som gjordes två månader tidigare.

I väntan på besked fortsätter solen att skina på gott och ont.

Kom ihåg: Busvisslingar och applåder lämnas i kassan, tack.

Emaila, klicka här...
.

Konsten att vara människa.

2009-08-30T09:57:00.007+02:00

Frågan om konsten att vara en människa ramlade över mig vid ett samtal med en granne i vårt grovkök. Det är i kök och grovkök de tunga frågorna ventileras, där finns det god värme och nära till mjölkchokladen i kylskåpet.

Men är det en konst att vara en människa? För att bearbeta den frågan måste jag ta reda på om det finns förutsättningar att ge ett svar på den. Hjärnan får läggas i växel och då tänker jag att intellektet måste arbeta. Trots min ålder kan jag inte beskriva definition på ”intellekt” och ordets böjningar.
Det är alltså bildande att skriva en blogg, jag skall ta mig an ordet bildning också. Det slår mig att kanske jag avslöjar min bildning genom att erkänna min brist på kunskap. Man blir aldrig för gammal att lära.
I National Encyklopedien står det följande:

intellekt, tankeförmåga, förnuft, förstånd.
intellektualism, strävan att förklara psykiska förlopp med utgångspunkt från förståndet.
intellektuell, som har att göra med intellektet, förnuftsmässig.
intellektuell, en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.

Då har vi alla ett intellekt, med varierande förmåga presentera intellektualism och jag har inget emot att tro att jag är intellektuell även om jag inte försöker påverka samhällsutvecklingen.
Jag tror att den som definieras som en ”intellektuell person” vanligen syftar på kulturpersonligheter, akademiker, forskare och andra som gräver i sin egen tankeverksamhet.
Nu har jag just knuffat mig själv ut ur den intellektuella kretsen, med ett leende. Konst-igt.

Bildning. Det är lite svårare att sätta en kort bra definition på. Jag surfade ut och läste om hur några författare beskriver ”bildning”. Håkan Nesser säger:
citat:
”Bildning handlar också om att kunna se referenser; filmer, teater, musik och litteratur är fulla av små blinkningar till andra, tidigare verk. Om man förstår åtminstone en del av inspirationskällorna, kan man få ut mer av det man ser.

Tyvärr har begreppet bildning fått en negativ klang. Det låter som ett intellektuellt klassmärke, men så ska det inte vara. Det som fått dåligt rykte handlar nog mer om skrytbildning, när man slänger sig med kunskap för att verka påläst.

I själva verket är det obildning som är hemsk, att det finns en trend som säger att det är häftigt att vara dum. Ju mer kunskap du har, desto mindre risk för att du blir främlingsfientlig. Okunskap är farlig. Det är därför rasister är korkade.”
slut citat.

Jag kommer fram till att bildning är kunskap och förmåga att koppla ihop idéer, tankar och se ett sammanhang till andra företeelser runt om oss. Det hävdas att bildning inte är detsamma som utbildning men det är som med pengar:
Man blir inte lyckligare av pengar men det är tusan så mycket enklare att leva.
Man blir inte mer bildad av utbildning men det hjälper.

Då står vi i köksvärmen och undrar över konsten att vara människa.
För mig själv har det aldrig varit något konstigt att vara människa, men tittar jag på mina medmänniskor och jämför mitt med sätt att vara så nog ser jag skillnader.
Problemet idag tycker jag är att många människor undviker att vara människor.

Vi är (inte minst jag själv) så handfängslade till det moderna samhällets rutiner att världen brakar ihop om man missar det där TV-programmet som börjar kl 21.
Idag är så många så rädda för att ”störa”, det blir inte stört något alls och vi fortsätter att vara tysta var och en på sitt håll. Ändå finns det en längtan att träffa andra, men man är ju så ”trött”. Den bästa adrenalinkick man kan få är dörrklockan som börjar ringa helt oplanerat.

Konsten att vara människa är konsten att våga vara sig själv. Det är det inte många som klarar av därför att om man är sig själv utsätts man för risken att bryta mot normen. De som gör just det, bryter mot normen får uppmärksamhet, positiva och negativa skällsord och passar inte ”in”.
Men de vågar. Den som vågar vinner respekt.

Några av de mest bildade och intellektuella personer jag träffat har haft sju-årig folkskola om ens det. Det bekräftar att utbildning och bildning inte är samma sak. Det man lär sig i skolan är utbildning, det man lär sig i livet är bildning. Förutsatt att man vill lära och lyssna.

Jag har det så bra. Tänk er att där ligger jag på soffan trött och lat och tar igen mig.
Plötsligt ringer det på dörren och en yngre granne kommer in och hojtar:
”Upp med dig, gubbe! Ligg inte där och lata dig!”
Sådant berikar vardagen, vardagen är livet.
Det är alltså olika för var och en, vi är ju olika som människor.

Vem kom på den frågeställningen, ”Konsten att vara människa?”
Måste ha varit en intellektuell rackare…
Alltså: Konsten att vara människa är att våga vara.

Det är också insikten att leva ett sådant liv att
tanke stämmer med känsla stämmer med handling.

Det är allt för augusti.
Kom ihåg att: Busvisslingar och applåder lämnas i kassan, tack.

Emaila, klicka här...
.

2:a kontrollen.

2009-08-25T07:41:00.014+02:00

Senaste nytt från tangentbordet är denna rapport om mitt (vårt) senaste besök på Lungkliniken efter en föregående röntgenundersökning. En uppdatering av det aktuella läget. Jag känner mig i bra form trots att måndagens besked kan uttryckas i att tumören är i ”progress”.
Det låter mycket bättre än att den har vuxit lite.
Språket är ett fantastiskt element att kunna uttrycka trista saker så det låter lite mer främmande, inte så direkt och det ger ett mildare intryck, eller avtryck. Jag erkänner att jag läser inte andras bloggar i någon större utsträckning men då jag gör det grips jag av beundran hur mycket som kan uttryckas så ofta. Jag menar att vissa ”bloggare” fyller på sin blogg varje dag eller väldigt ofta. Något måste stå still i min hjärna när andras hjärnor kan producera så mycket.
Faktum är att jag har fått nervskador av cellgiftsbehandlingen, har den fått stopp på min hjärna också? Här hemma får jag ofta påpekande av vad jag inte får skriva, min öppna dörr till min verklighet är olik det som min äkta hälft vill delge. Jag har ju ett ansvar för vad jag själv skriver och glömmer bort hur mitt sätt att vara öppen kan vara ett problem för Anita. Nu har jag löst det problemet genom korrekturläsning, du kan själv gissa vem som kollar innan den ansvarige utgivaren, jag, tillåts att publicera det som rinner genom mina hjärnvindlingar. Hjärnan ser ju ut som ett otroligt rörigt (!) rörsystem så det är väl inte så konstigt om jag skruvar ihop det lite tokigt ibland. Men det får du aldrig läsa, det blir strykningar innan röran publiceras.

Så, det kunde varit bättre, det kunde varit sämre, jag kanske kan uttrycka det som att tumören ligger i låg växel men slirar på frikopplingen. Vi skall ha lite prat om hur jag skall behandlas framöver, det finns fler spännande alternativ.
Vi väntar och jag ser framtiden an med stor tillförsikt.
Den som följer med massmedia har kanske sett att Lunds Universitetssjukhus ligger
i framkant när det gäller cancerbehandling, det har skrivits om det nyligen.
Min cancer är inte så vanlig, det finns specialister på den typen här i Lund och det känns tryggt att få behandling här.

Ibland när jag skriver vill jag skriva i talspråk med de muntliga kraftuttryck som förstärker vad jag vill säga samtidigt som det annonserar en brist i språklig kompetens.
Alltså, det kunde varit fan så mycket bättre men det är inte ett helvete.
Ibland känns det ändå för jävligt. Då är det viktigt för mig att tänka att allt skall vara som vanligt, vi skall leva som vanligt och då försöker jag resa mig från soffan fast det ändå är rätt så skönt att ligga där och fundera.

Ibland får jag lyssna på uppfattningar om att blogga och får ofta höra att vem är egentligen intresserad av att höra hur andra har det? Kan det vara så viktigt att skriva av sig vad man hittar på och vad man tänker om saker och ting? Tittar man på vad som skrivs om bloggning och twittning (Twitter) får man ändå medge att det nya sätt att kommunicera som internet ger möjlighet till kan inte vara helt fel när så många håller på med det.
Men de som inte begriper eller inte vill förstå, Tjalle Tvärviggar, har ju inte den lusten eller behovet att exponera sig själv mot omvärlden. Att blogga tycker jag är att skriva ett massbrev, en text som många läser.
Det ”fina” är att läsaren själv bestämmer om han (eller hon) överhuvudtaget vill läsa det.
Jag blir så förbannad, låt de som vill skriva få skriva och ingen har rätt att döma någon annan för det sätt på vilket man vill tala med omvärlden.
Det är ny kultur, låt den frodas. Nu är jag lugn igen.
Senast lästa bok: Pilgrimsresan av Paulo Coelho. Levnadsvisdom.

Nu är det knappt tre veckor kvar till Per och Marie skall gifta sig. Jag har skrivit ett utkast till tal, jag får se vad jag muntligen kan blogga ur mig på bröllopsmiddagen.
Det får bli ett uruppförande och ingen repris.

Det är allt för idag.
Busvisslingar och applåder lämnas i kassan, tack.

Emaila, klicka här...
.

En tur till Göteborg.

2009-08-13T20:47:00.017+02:00

Vägen delar sig, en brant backe ned till vänster, en backe brant upp till höger, vilken skall jag välja? Vi är i de halländska skogarna och vi har farit förbi platser där vi aldrig varit tidigare. Från Centralstationen i Göteborg hade vi kört söderut, svängt av motorvägen och sedan snett neråt förbi Gällinge, Håfors, Hällesjö. Vid Hällesjö ligger Helsjön, ett kort stopp och jag tog några bilder. Horred passerades och slutmålet ligger nära Karl Gustav, vi hittade utan problem ända tills vi stod vid Y-korsningen, skall man köra till höger eller vänster?

Två dagar innan, på måndagen den 10 augusti, hade vi kört från Lund till Göteborgstrakten, till Lerum. På vägen dit gjorde vi ett stopp på Freeport i Kungsbacka, ett förlovat lågprisparadis där en golf-affär försåg mig med två rejäla paraplyer med röda prislappar på handtagets gavel. 149 kronor. Styck. De sade att det var två-delat vilket fick mig att undra vad det betyder. Det har två paraplyer i ett, kan tydligen vrängas ut och in på något finurligt vis i storm utan att gå itu. Jag väntar med spänning på höststormarna med regn.

I Lerum hälsade vi på en affärsbekant som sålt mycket råvaror till mitt företag, nu är han pensionerad och jag sjukskriven på väg mot pensionering också. GPS är fantastiskt, det är bara att trycka in adressen och man kör ända in på gårdsplan utan misstag. Vi fick kaffe och kakor denna måndag eftermiddag och när vi hade vädrat av oss våra tankar var det dags att fortsätta in mot Göteborg centrum. I dörren krockade vi med frun. Hon kom hem från sitt arbete, vi fick säga god dag och adjö till henne också. Det går undan när vi är ute och åker.

I Göteborg skall man köra bil två gånger samma sträcka så man lär sig läsa gatuskyltarna i tid. Göteborg är byggt på lera, och det verkar som staden flyter runt lite hipp som happ när man är ovan vid biltrafik och skyltning. Efter en trevlig misstag som resulterade i en tur över Göta Älv-bron hittade vi rätt fil till P-huset. Där övernattade bilen för 160 kronor. Vi bodde på First Hotel G, det är en ingenjörskonstruktion ovanpå Centralstationen. Vi tågade in där och fick ett rum på 6:e våningen med en fantastisk utsikt mot fönsterna i flygeln mitt emot. Efter att ha vilat upp oss åkte vi ner till receptionen och fick en enkel Göteborgs-karta med oss för att kunna hitta tillbaka. Vi letade oss in i staden längs alla de gator och gränder alla andra människor gick på och kom fram till Kungstorget. Vi var hungriga och gick in på restaurang bee, Kungstorget 15. Det fick bli en kötträtt. Om den säger en god vän som är väl utbildad i matråvaror efter att sett mitt foto på kötträtten:

"Antingen är det en OTROLIGT stor tallrik eller så är det en MINIMAL köttbit. Jag antar att köttet är svenskt, tyvärr! Jag vet att vi skall vara miljömedvetna och allt det där, men sedan Sverige försvårade importen via tullar från "bra" köttländer som Uruguay, Brasilien, Irland, Polen och andra producentländer har kvalitén på svenskt kött försämrats dramatiskt."

Och jag som trodde att Svenskt Kött var det bästa man kan få, hur lätt är det icke att bedraga sig och låta sig bli bedragen av mördande reklam. I vilket fall som helst tryckte jag ner det mesta av köttbitarna även om aptiten var halvdålig, vinet försvann dock till sista droppen, rött från Italien. Moncaro, 2008, Sangiovese Marche, Indicazione Geografica Tipica. Var ligger det? Efter att ha skött om det ekonomiska, som alltid är en chock nu för tiden, vacklade vi ut på Kungstorget och strövade långsamt tillbaka till hotellet. Det var mörkt och affärerna hade stängt. Natten föll över Göteborg.

Tisdagen drog upp sina ögonlock som var tyngda av mörka regnmoln. Efter frukost kom vi ut på planen Nils Ericsonsplatsen och det diskuterades om något nyinköpt paraply skulle bäras med eller vi skulle nöja oss med det lilla "damparaplyet" som har en minimal omkrets. Hoppet om en regnfri promenad lurade oss att inte ta med ett stort paraply, vilket idag straffade sig grymt.
Vi gick upp på Kungsportsavenyn och det regnade skurvis. Vi tog skydd och först väl sittande på en blöt soffa upptäckte jag att vi hamnat på McDonalds. Det fick bli en Coca Cola att trösta sig med. Därefter flanerade vi mot Haga, det kom en skur och det blev uppehåll innan nästa kom. Paraplyet var ett skämt. Mina sandaler blev blöta och mina strumpor ännu blötare. Vid ett tillfälle
skulade vi i en portgång och satt och betraktade och lyssnade hur den häftiga skuren fick vattnet att forsa ut ur stuprännorna.

När vi kom till Landsvägsgatan gick vi till Järntorget, lika blött där och efter en stunds promenad därifrån skrek Anita till att "där är Feskekörka". Vi gick in, tittade, gick ut. Sedan följde vi kanalen till Grönsakstorget och följde Västra Hamngatan till Domkyrkan som vi också besökte. En kort stund. Sedan blev det Kungsgatan till Östra Hamngatan och dags för ett nytt skyfall. Vi snubblade in på närmsta matställe, O'Learys, och det gör vi inte om. Fisken Anita fick var smaklös, jag fick en kycklingsallad som kanske var lite tråkig men den fyllde sin funktion. Vi var ju också inte på bästa humör efter alla skurar och jag hade fått ont i min kropp. I varje fall var det skönt att sitta lite, jag petade i mig två Panodil igen. Vi tog oss tillbaka till hotellet för en mycket kort vila och sedan tog vi bilen för att köra ut till Hagkroksvägen ute i trakten av Västra Frölunda. Där hade vi en trevlig eftermiddag tillsammans med en kusin till min far, Jan, han hade arbetat på sjön och många år varit sjökapten på Johnson-linjen. Vädret var nu perfekt, soligt och varmt i koloniträdgården. Tyvärr hade hans fru ett sedan länge bestämt möte och henne får vi träffa en annan gång, om hon står ut med fler Malmbergare än den hon är gift med.
Det var mycket trevligt att träffa en släkting och höra historier om andra släktingar som var en del av min barndom.

När vi körde därifrån gjorde vi en snabb sväng ut på Näset, sedan blev det "Femmans" P-hus igen och vi tog vila på hotellrummet.
Vi hade inte fått något riktigt riktigt gott att äta, och började leta efter ett matställe där det inte skulle råda någon tvekan om att det skulla smaka bra. Riktigt bra. Vi hittade ett ställe "Kock och Vin" på Viktoriagatan. På Pressbyrån fick vi en lektion hur man betalar resa med spårvagn och köpte ett tio-kort. Hundra spänn. Vi tog 3:an dit och jag uppskattade verkligen att åka spårvagn och slippa promenera. Kock och vin är ett fint ställe. Vi tog till förrätt "Råräkor och pilgrimsmussla marinerade med citron och amarantfrön samt frusen gräddfil och ångad isbergsallad". Tyvärr smakade det inte lika gott som texten kan få en att ro. Jag undrar om kocken inte glömt citronen. Huvudrätten var fantastiskt! Det var "Halstrad gös med nävgröt, fläsk, stekta kantareller och svampbuljong". Jag, vi, har inte smakat något så gott på länge. Det blev ett glas vitt vin till maten, en flaska hade blivit för mycket, det lärde jag mig dagen innan. Efterrätt brydde vi oss inte om. Spårvagn nr 13 tog oss tillbaka till Nordstan och det var sent och jag var trött, så väldigt trött. Det var bara att dra för framför fönstren så hotellgästerna slapp se mig in natura innan det var sängdags. Man vill ju inte bli nersprungen av eventuella beundrare från flygeln mittemot.

Ny dag, det var onsdag. Av fars kusin hade jag fått ett telefonnummer till hans syster, Inga. Hon hade varit lite av barnflicka till mig och mina syskon en sommar när vi vistades hos min farmor och farfar. Hon var dotter till min farfars bror. Jag ringde, och vi kom överens om att köra den omvägen att hälsa på. Vid sjön Mäsen, någonstans i den halländska urskogen. Drygt åtta mil från Göteborg, det tog gott och väl en och en halv timme att köra dit, det säger hur vägarna är. Kurviga men med väldigt vacker utsikt över sjöar och landskap.

Då står vi där, vid en Y-korsning och undrar höger eller vänster. Mobil-samtalet löste det problemet, vi skulle upp till höger. Efter en minut mötte vi Inga, och vi var strax framme vid en nymålad stuga i skogen. Ett område där man kan koppla av riktigt gott, se vilda djur, plocka bär och frukter och bara leva gott. Mitt minne är som ett radergummi, det blir bara mindre och mindre. Hur längs sedan är det vi träffades? Man träffar nu för tiden sina släktingar vid äldre släktingars begravning så det var väldigt trevligt att kunna träffa två av min fars kusiner på denna resa. Vi satt i stugans vardagsrum och pratade. Plötsligt sade Inga att hennes farfar föddes 1833. Jag fattade inte först, men efter en stund insåg jag det var min farfars far. Född 1833, man tycker det är en evighet sedan. Min farfar föddes 1887 och själv föddes jag 1947. Min far föddes 1924 och dog nyårsafton 1991, 67 år gammal. Men det att tänka efter lite att tre generationer tillbaka föddes en förfader för 176 år sedan. Tiden blir kortare ju längre den går. Undrar om någon tänker på mig om 176 år? Det är trevligt att träffas "off the record", inte några stora åthävor utan kaffe eller te i all enkelhet, det är då man pratar bäst.

Du kan se bilder från resan här...

Vi har varit på Öland också, Anitas svägerska och bror har en stuga där, byggd på 1950-taler och utvidgad decennium efter decennium. (Jo, min svägerska Lisbeth påpekar att vi hade mycket trevligt på Öland också, innan jag blev dålig..)
I slutet på juni körde vi dit, en torsdag, men jag blev så dålig på lördagen att vi körde hem och jag blev körd direkt till akuten i Lund. Det gnälls mycket på akutmottagning i media idag, men efter att ha anmält mig låg jag på en brits med detsamma. Nål i armarna och prover, de körde in en morfinspruta i magen på mig men fick skjuta en gång till, jag tyckte inte det hjälpte. Jag hade så ont att jag trodde att nu är det slut.

Några timmar senare låg jag på sal med tre andra gentlemän. Jag hade fått lunginfektion eller lunginflammation, kan någon förklara skillnaden för mig? Jag fick intravenös antibiotika, och trodde, naiv som jag är, att jag skulle komma hem på söndagen. På avdelningen där jag låg fanns det små tavlor med text som uttryckte tacksamhet från tidigare patienter. Vid ett tillfälle sde jag till en sköterska att det måste vara roligt att få sådan bekräftelse att man gjort ett gott arbete. Hennes replik var; "De har suttit där i över tjugo år, i alla år som jag arbetat här..." Jag fick tanken att skriva något själv, men den tanken vilar fortfarande. Sjuksköterskorna har det inte lätt idag med all nedskärningar. Det är alltid för fotfolket som får ta de värsta smällarna.

Jag kom hem på torsdagen! Dagen efter hade vi en liten kusinträff hemma, det var mycket mycket trevligt. Men med en värdinna som Anita och en snäll gubbe som mig kan det väl bara bli kul, eller hur? Hoppas jag har rätt...

Länge har jag funderat på att posta något i min blogg, men det blir inte så ofta. Humöret går upp och ned, orken med det. Imorgon skall vi roa oss med att besöka och titta på Ystad Military Tattoo, musik och marscher hela kvällen lång.
Nästa ärende är ny kontroll av min status den 24:e augusti. Det har varit rätt ansträngande efter lunginfektionen, man orkar inte med så mycket.
Ett positivt besked den 24:e kan ju lätta lite på trycket.

Jag måste komma ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.

Emaila, klicka här...
.

Hinderbana.

2009-07-07T09:52:00.013+02:00

Nu.

Efter avslutad cellgiftbehandling är det ett nytt nu.
Det har gått ett antal veckor och nu har jag varit på min första efterkontroll. Spänningen inför den har varit större för Anita än den har varit för mig. Det var ett kort möte med min läkare om man jämför besökstiden vid behandlingsdagarna.
Det är bra med korta möten, de betyder att läget är bra, under kontroll. Så är det, tumören är "kontrollerad", det är jag också och det har jag varit hela tiden sedan jag fick veta att jag har den här sjukdomen.

Upplevelsen att få ett riktig positivt besked efter ett halvt år är en utmaning att beskriva. Efter några minuters samtal är hoppet att klara sig längre genom sjukdomen bekräftad, behandlingen har gett det resultat jag och min familj hela tiden trott på.

När jag började behandlingen och under den tid den pågick levde jag i ett vakuum. Var tredje vecka var det behandling med de sidoeffekter som följde. Nu efteråt känns det som att ha kommit ut i frihet.

När jag tänker, det händer ibland att jag gör det, då föreställer jag mig tiden framför mig som en hinderbana. Hindren i banan är de framtida kontrollerna, röntgen och läkarbesök. Hoppet är att glida över varje hindr och fortsätta framåt.
River jag hindret kommer det att kännas som att börja om i startklotsarna igen, det vill jag inte.

Igår kväll såg jag dokumentären “The Breast Cancer Diaries” och jag blev rörd att se en del scener där vilka återkallade minnet av egna erfarenheter. Det finns en blogg om den filmen och kvinnan det handlar om, se:

http://blogs.discovery.com/annmurraypaige/

Just nu har vi varit några dagar i Ystad, i Sandskogen, vi har haft tur med vädret. Tyvärr är det algblomning i vattnet och vi har inte badat, det är synd för vattnet är ovanligt varmt nu i år.
Vi får nöja oss med promenader på Sandskogens vägar som är begränsade till 30km/tim så vi går väldigt sakta! Först går vi i skogen, vänder sedan ut mot havet och går tillbaka längs den långa strandpromenaden. Solen blänker i vattnet, går vi riktigt sent är det månen som blänker.

Nu när jag sitter och skriver ser jag bara grönt när jag tittar ut. Ett kort regn sent på natten gör att de våta löven blänker som speglar. Små korta blinkningar när vinden får grenar och löv att vinka till mig. Mina fötter vinkar tillbaka då de vilar på det låga bordet framför mig.

Ute i samhäller är det tyvärr som vanligt. En ung kvinna kastas ut från en balkong och åklagare släpper misstänkta vilket gör det svårare för polisen. Det måste vara ett helvete att vara polis idag.
Jag undrar varför familjevåld kallas för hedersbrott, det rör sig om skam och jag tycker att sådana brott skall kallas för skambrott. Det är en skam det handlar om, det är en skam att ta livet av flickor och kvinnor som vill leva sitt eget liv.

Det kan väl inte vara heder som tar livet av medmänniskor?
Nej, skam, det är vad det är och jag tycker massmedia skall använda ett korrekt uttryck för sådana brott. Skambrott, ett ord som låter negativt och det skall det göra.

Heder och civilkurage är ord som skall äras.
När jag var ung avgick Nixon som USA:s president efter Watergateskandalen. Den sommaren besökte jag mina farföräldrar och min mer än 80-årige farfar stod och diskuterade politiken med en jämnårig bekant. Jag kan fortfarande höra den gamle mannen, min farfar, säga
"Det finns ju för fan ingen heder längre..."

Varför minns man så tydligt vissa ord man hört ?

Kom ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out. (Kom ihåg det!)
.
Emaila, klicka här...
.

Midsommar.

2009-06-19T10:12:00.024+02:00

Det är en kall början på den sommar jag och vi väntat på. Nu är det midsommarveckan, den tid som ljusnat skiftar till en tid som på nytt mörknar och det har inte ens hunnit bli riktigt varmt. Klimatförändringen verkar ge varma vintrar och kalla somrar. Efter att ha firat och huttrat oss genom helgen skall vi ge oss iväg på en tur med Hurtigruten i norra Norge. Vi flyger till Tromsø, åker med "Nordlys" till Kirkenes ToR och flyger tillbaka hem från Tromsø.
Vi kommer också att besöka Nordkap, den ursprungliga idéen till att resa till den avlägsna nord. Detta skall bli kul, jag hoppas det blir klart väder så vi till hundra procent kan uppleva midnattssolen. Vi kommer att segla förbi den på "gamla" midsommarafton.

Den 16 juni var vi och lyssnade på information om ESS, där fick vi se en video
video http://tinyurl.com/lspvej, några minuters flygfärd genom framtiden. Det kommar att ta tio år att bygga upp den anläggningen och den kommer att förändra mycket här i Lund. Det talas om spårvagnar och redan nu diskuteras förändring av trafikströmningen i centrala Lund.

Dörren till trädgården är öppen, markisen skuggar solen så blommorna inte får för mycket stryk. Fåglarna bevakar sina revir, det är väl det de gör när de kvittrar? Biologi är ett ämne jag lyckades försumma och misslyckades att lära när jag var i skolåldern. Nu tycker jag det är synd att inte kunna veta vilken familj av fåglar det är jag hör.
Kråkorna kan jag urskilja, koltrastarna också (tror jag), sedan är det en total förvirring. Jo, duvor också, förstås. Ett par duvor har funnit sin plats på planket framför vårt vardagsrum. De senaste kvällarna har de exponerat sitt kärleksliv inför våra uppspärrade ögon, de bär sig helt ogenerat åt. Vi kommer att få se duvor här i många år till, den föresatsen verkar de ha bestämt sig för.
Se foton här...
Själv sitter Anita och jag i soffan som två betydligt beskedligare duvor i soffan.
Idag, midsommarafton, skall vi flyga ut till kusten och fira eftermiddag och kväll tillsammans med kusiner och deras vänner.
Det skall bli trevligt och jag hoppas det skall bli lika trevligt att vakna upp imorgon, lördag.

To be continued, ;-).

Kom ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
.
Emaila, klicka här...
.

En vit jacka.

2009-06-05T11:33:00.003+02:00

Nu har det gått mer än tre veckor sedan min sista cellgiftbehandling. Jag är inne i den tid jag längtat så mycket efter, en tid då jag hoppats att tillvaron skulle kunna fokuseras ”tillbaka” till en normal tillvaro.
I varje fall en normal tillvaro som i förtid pensionerad person. Det är ju alldeles för tidigt att dra några slutsatser hur det blir med det. Fortfarande dras jag med en eftermiddags trötthet, det är som all kraft försvinner, det är så skönt att bara sitta eller liggandes vila och lyssna på de personer som finns runtom och pratar med varandra. För trött att prata själv.

Igår, torsdag, var vi i Köpenhamn med en kusin till Anita som besökte en ”Body Work” klinik för att få hjälp med en krånglande mage som sjukvården här hemma inte får rätt på. När vi parkerade bilen och skulle gå till kliniken skulle vi ta på oss jackor då det var kyligt och blåsigt väder. Jag hade glömt att ta med min jacka! Klädd i skjorta och en slipover lämnade vi först kusinen på kliniken och där skulle hon vara i två timmar.

Vi andra beslöt att leta upp en herrekiperingsaffär så jag kunde få tag i en jacka. Vi gick runt på Christianshavn och sedan in på Christiania. På en öppen plats fanns det en marknad med några stånd, många med fleece-tröjor men inga jackor, jag trodde där skulle finna ett utbud av second hand kläder. När vi var på väg ut från Christiana passerade en dam oss som på vår fråga om en affär svarade att närmsta tänkbara plats för ekipering var Amager Center. Vi tog oss dit och det var skönt att komma in i värmen igen, även om det myckna promenerandet fått upp kroppsvärmen lite.

Vi hittade en affär, förklarade för försäljaren situationen och frågade om han hade en billig jacka då jag var ute efter en nödlösning. Jo, det fanns en jacka, priset nedsatt från 799 till 499 danska kronor, den andades, var vindtät och regntålig. Anita var så bekymrad att jag skulle bli dålig av att vara dåligt klädd i det kyliga vädret, här fanns lösningen på den oron. Men, på kvinnors vis, detta var den första affären vi var inne i, alternativen måste undersökas. Så det blev en halvtimme till med rundgång i andra affärer men vi hittade inget bra alternativ annat än mycket mycket dyrare jackor.
Vi återvände till affär nr ett, försäljaren smilade upp sig när han såg mig för nu visste han att nu var det dags. Jag lämnade affären i en lysande vit jacka med svart baksida på underarmarna, jag har aldrig haft en jacka som varit så klart lysande i en ljus färg.

Vi återvände till Prinsessegade på Christianshavn, då det var en god stund kvar av behandlingen gick på upp på höjden vid Christanshavns Voldgade där vi slog läger på en soffa med utsikt över Stadsgraven, det är namnet på vallgraven runt Köpenhamn.
Solen lyste och nu upptäckte jag fördelen med en vit jacka i sommarsolen. Den tog inte solvärmen åt sig, man blev inte grillad utan där kunde jag sitta en lång stund utan att bli så obehagligt varm. Den jackan som var en nödlösning får följa med mig i sommar, jag får se till att inte glömma den hemma. Det kan bli kostsamt om jag skall handla en ny jacka varje gång vi åker iväg till främmande städer. Så ser ni en man i sina bästa år i sin bästa vita jacka… (med svart baksida på underarmarna) då kan det vara jag som visar upp mig. I min nya Köpenhamnsjacka av märket Morgan!
Vindtät, Regnsäker och den Andas.
På den sitter ett märke som deklarerar 5000 mm vattenpelare. Det är inte dåligt, skall den verkligen klara ett halvt kilos övertryck? Allt kan man sälja med mördande reklam,
även söt konserverad gröt!

När kusinens behandling var avslutad samlades vi alla på höjden vid Christanshavns Voldgade och drack medhavt kaffe till vilken muffins och en liten chokladkaka tuggades ner. I solskenet. Varmt och lagom skönt i en vit jacka. Sedan navigerade vi oss ut till Bottleshop vid Kastrup och resterna av reskassan spolierades. Öl och vermouth. Cinzano. Vårt resesällskap bjöd sedan på en stund på en krog i närheten, vid Kastrup hamn, med namnet Kystens Perle där de andra fick en gigantisk burgare och jag själv en rejäl laxsandwich. Öl också. Leffe Blond.

Man blir trött av turistande. Den psykiska påfrestningen av att ha glömt jackan hemma är total. När vi var hemma i Lund igen vacklade jag in i huset och belägrade soffan för resten av kvällen.

Det är mycket med nationer denna vecka. Idag är det Danmarks nationaldag, imorgon är det Sveriges. Skall det bli samma ordning i morgondagens landskamp, Danmark först?
På söndag skall den svenska befolkningen vakna upp och besluta om den skall gå och rösta eller göra något annat utan att ta till vara rösträtten. Jag strölyssnade till gårdagens TV-debatt och den var rörig, 8 politiker som ganska ofta pratade i mun på varandra och åtminstone för mig tog död på intresset att lyssna på allt tragglandet.
Fildelning och jobb, om och om igen. Var finns de politiska stjärnor som kan engagera att få mig lyssna på en politisk debatt, med utstrålningen att kunna fängsla?

Tryckte på kanalväljaren och valde Draknästet istället,
Pratnästet med 8 politiker var självgående utan att jag behövde lyssna på det. Orkade inte.

Idag har vi diskuterat att gödsla gräsmattan. En titt på dmi.dk visar att det är bäst att vänta till söndag, dmi antar att det skall komma 14 mm regn på måndag, perfekt för en ny gödslad gräsmatta. Den är så fin i år, i fjor fick vi den sprutad mot maskrosor och det har verkligen hjälpt. Gräsmattan har varit mer grön än gul, nästa projekt är att gödsla upp den så mossan kvävs av gräset. Vissa delar av trädgården är mer mossmatta än gräsmatta.
Nu när vi båda går hemma hela dagarna finns det mer tid att jobba upp trädgården. Det kan ju inte vara fel när vi nu också har så mycket mer tid av att titta på den, vara i den och vårda den. Visserligen är det Anita som gör det mesta av det gröna arbetet, men jag hoppas att min kondition lite grand skall hämta sig så jag får en bättre självkänsla när jag tänker på trädgårdsarbete, speciellt då gräsklippningen. Kommer man bara igång så går det, men startmotorn i mig krånglar lite just nu, batteriet är inte fulladdat. Å andra sidan har jag under årens lopp inte varit den klarast lysande stjärnan i det som består av hortikulturellt arbete.

Ha det gott, kom ihåg att sätta upp flaggan imorgon,
antingen på huset eller hissa upp den i flaggstången.

Kom ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
.
Emaila, klicka här...
.

Sex.

2009-05-28T22:40:00.010+02:00

Något får jag hitta på för att fånga intresset och jag antar att siffran sex väcker ett visst intresse då den har två betydelser i det svenska språket. Sex i detta fallet har inget med min ålder att göra, där handlar det mer om siffran sju, att slå en sjua. Sex för mig betyder nu att jag fått mina sex behandlingar av cellgift, det som också kalla cytostatika av någon anledning jag inte begriper. Är det inte enklast att kalla saker för vad det är?
På 1950-talet i mellanstadiet hade en av mina klasskamrater ingen far, ( då hette det far, nu heter det pappa). Försvenskningen av Skåne började 1658 och börjar nu nå sin fullbordan.
Till saken om den saknade faren (pappan), förklaringen var att han hade avlidit för han hade blivit sjuk och orsaken var kräfta.
Idag är det ingen som kallar cancer för dess svenska namn, kräfta är cancer på latin.
När jag hör ordet kräfta i samband med sjukdomen ser jag framför mig hur kräftans klor nafsar i sig kroppsvävnad. Kräfta är ett så otäckt ord som så väl beskriver vad sjukdomen är.
Så väl det beskriver, otäckt, rakt på sak att vi måste använda ett annat mjukare ord. Doktorer använder latin och därav det idag standardiserade användandet av ordet cancer.
Språket utvecklas i ett och många gånger vecklar glosorna ut sig så långt att den ursprungliga betydelsen försvinner i dimman. Skulle vi få möjligheten att höra vårt språk om sisådär 150/200 år undrar jag om jag skulle förstå så värst mycket.

När jag i mitten på 1960-talet gick på gymnasiet var den olika skånska dialekterna fortfarande otroligt skilda åt, det var hart när omöjligt att förstå de som var från landsbygden utanför Skurup. Nu går det utan problem, nya radiokanaler och ett ohämmat utbud av TV-hallåor har jämnat till uttalet. Gotländskan börjar bli begriplig, i varje fall om man vinner på lotto.
En sommar var jag hantlangare åt en montör, och vi var på resejobb i Kalmar.
”Kan jag få kaffe och två fransbröd med ost?” beställde jag och den frasen fick jag upprepa tre gånger innan den blev förstådd.
Så det var inte bara från Skurups-hållet man talade konstigt, tydligen.
När jag arbetade blev det många telefonsamtal och jag hade den fördelen att jag behövde bara presentera mig en gång för växeltelefonisten eller kunden/leverantören.
Min skånska är tydligen oförglömlig men ändå förståelig.

Jo, det här med sex. Alltså sex behandlingar. Det har varit ett etapp-mål i striden mot evigheten, nu gäller det att ställa upp nästa mål. Jag tror att mitt enda mål just nu är att njuta. Njuta av att inte vara bunden till var tredje vecka-rutiner, utan slappa av och vänta på åtta veckors kontrollerna. Det är ju så fantastiskt väl i tiden att jag kommer ut ur upp och ner svackorna när sommaren börjar, det blir varmt ute och man kan ta sig en tur både hit och dit. Det gäller att kolla erbjudanden här i Sverige på nätet.
Den sista tiden har det inte blivit skrivit något på min blogg-sida, jag har inte känt drivkraften att skriva något och min skrivarlust går upp och ner. Det kanske är ett hälsotecken? Hälsan tiger still. Kan man säga det om EU-valet också? Jag vet inte ett dugg om hur jag skall rösta, har inte hört något hittills som fått mig att ta fyr för något, något som får mig att reagera. Det är långt till Bryssel och EU har skapat ett system med att hoppa mellan Bryssel och Strasbourg, jo, det retar jag mig på. Kan man rösta på det, ”Stanna i Bryssel för Guds skull”?
Fransmännen är så otroligt duktiga på mat, vin och champagne. När de börjar med politik då förblindas de av nationalism och vettet går ut med vinet och det blir mousse av alltihop.
Eller soppa.

Varför rynkar pannan sig när vi svarar på frågor? Jag trodde vi tänker med det som är innanför skallbenet, iakttar man personer som blir intervjuade på TV så svarar de med rynkad panna. Mina rynkor i pannan är så djupa att jag måste svarat på en herrans massa frågor. Hur är det med lärarna? Ställer de frågor med slät panna? Måste vara Botox i så fall, det har jag sett på Nip/Tuck. Varför blir en TV-serie som i början är bra efter en eller två säsonger så överdriven i sina avsnitt att den blir lika dålig som den en gång var bra? Alltså, jag tittar inte på Nip/Tuck numera.
Däremot är den danska TV-serien Sommer ett måste varje onsdags-kväll, helt i klass med Matador. Varför kan inta Adam skärpa till sig, superklanten? Se, där är något som får mig att fundera men vad skall jag fundera på när det gäller EU-valet?

Så var det här med sex. Den andra betydelsen av det, efter att sex behandlingar är avklarade.
Prins Henrik av Danmark svarade i det ärendet i samband med sin 60-års-dag att
”Det är inte samma sak som förr i tiden”.
Just det, svarar Prins Hans av Hörntomten, det är mycket numera som inte är som förr i tiden.

Kom ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
.
Emaila, klicka här...
.

Flaggdag.

2009-05-09T11:38:00.003+02:00

I år är det 200 år sedan östra Sverige förlorades till Ryssland och Finland blev ett storhertigdöme i Ryssland. Vad jag inte visste är att Finland aldrig var ett område som erövrats eller ockuperats av svensk trupp, Finland existerade inte som ett självständigt område utan det som idag är Finland var helt enkelt östra Sverige. Namnet Finland på östra Sverige började användas på 1400-talet. I Finland fanns det uppskattningsvis på 1100-talet drygt 35000 personer. När Sverige som nation började bildas under 1100-talet och senare, då blev Finland den östra delen av Sverige. Men efter 700 år då kom kriget. Vid slaget vid Oravais den 14 september 1808 blev de svenska trupperna besegrade och vid fredsförhandlingarna 1809 blev Finland ett storfurstendöme som en del av den ryska kejsarmakten.

All denna historia som jag inte känt till och jag har ändå varit intresserad av historia. Från min farfar har jag en bok som fanns i hans barndomshem. Det är en stor bok, ”Fänrik Ståls sägner”. Det var den tidens, sent 1800-tal, tidsfördriv att i fotogenlampans sken lyssna på högläsning om det krig när Sverige sprängdes i bitar. Fänrik Ståls sägner är berättelsen om sorgen och bitterheten över att Sverige genom nederlaget vid Oravais förlorade den östra rikshalvan, Finland, till Ryssland.
I Sveriges Radios arkiv kan via podradio lyssna till reportage och berättelser om det sista krig Sverige fört mot annan nation på egen mark. I ett inslag nämns Wilhelm von Schwerin.
I slaget vid Oravais visade han prov på stor tapperhet. Där sårades han svårt och avled 13 dagar senare i Kalajoki av sina skador. I Fänrik Ståls sägner står det:
...
Hans batteri var hans härd, hans hem,  
Han skötte dess eld, han tjänte för fem:  
Där kom en skara kosacker,  
Han svedde skägget på dem.
…
Han hade sitt sextonde år ej nått,  
På bår ren lagd.  
Långt var det liv dock, han leva fått,  
Om liv är bragd.
…
Femton år! Underlöjtnant vid Svea artilleriregemente.
Och idag talar vi om barnsoldater på andra nutida slagfält.
Det förflutna dryper av blod. Den röda färgen fascinerar, fanatism, dårskap, fundamentalism, religioners övertygelse om sin egen överlägsenhet har färgat och kommer att färga många gasbindor och bomullskompresser i framtiden också.
Tänk ändå, femton år och han lever fortfarande, underlöjtnanten som försvarade bron vid Oravais. Wilhelm von Schwerin, han var från Erstavik, Stockholm.
Ett annat intressant fakta är att de krigförande kungarna Gustav II Adolf och Karl IX alltid hade ett regemente med finnar närmast sig. Tuffa pojkar, de där gossarna från det som en gång var vår östra landshalva. Hittar du några fakta som är fel i min svensk-finska historia så hör av dig, texten går att rätta till, också att komplettera.

Det heter ju att man är inte död förrän man är helt bortglömd och ingen minns något. Jag tycker det är så intressant att läsa gamla gravstenar som talar om yrket den begravde har haft. Åbo, husegare, stationsinspektör, lantbrukare, professor, sockerbruksarbetare, jag behöver nästan ta en tur till kyrkogården för att kunna återge yrken som är fantasirika och ger en bild av ett försvunnet samhälle.

Jag har sagt till min familj att om det skall finnas en sten efter mig så skall det banne mig inte bara stå ett namn. Det är dock ett litet problem att bestämma sig för yrkesbeskrivningen, men jag har än så länge gott om tid att bestämma det. Du kan ju lämna ett förslag?

Idag är det lördag, vi skall på bröllop i eftermiddag. Solen skiner, det blåser kallt, förhoppningsvis får jag vara inomhus om jag inte blir utkastad. Det skall bli trevligt, (att få stanna inomhus), det är några år sedan jag var på ett bröllop sist, det lär bli några till.
Det är den 9 maj, segerdagen efter andra världskriget firas i Ryssland, (på grund av tidsskillnaden mellan Berlin och Moskva; i väst firas dagen den 8 maj), det är flaggdag i Danmark för slaget vid Helgoland år 1864.

Hemma hos oss är det flaggdag också för idag gifter Björn och Anna sig.
Det är bröllop och fest.
.
Emaila, klicka här...
.

Ändlighet.

2009-04-30T15:00:00.010+02:00

För några dagar sedan var jag ute och delade en baguette och en liten ostkaka med citronsmak på Ebbas skafferi här i Lund. Vi satt och pratade och plötsligt kom jag på ordet ”ändlighet”. Det är det som blir så uppenbart när något inträffar i ens liv som välter upp och ner på det som varit vardag tidigare. Det är fantastiskt vad man kan komma på när man sitter och delar tid med en vän som både lyssnar och svarar.
Ändligheten blev verklig.

Fåglarna satt på grenarna och väntade på att attackera som små Stuka-bombare men vi betraktades som vänligt sinnade då vi slapp deras bomber. Ändlighet är ett ord som är två prickar från andlighet. Att sitta och dela en stund i tankar och reflektioner är ett litet mentalt reningsbad, det är inte så ofta det blir tid till sådant. Det inträffar så sällan att när det väl sker då känner man hur det öppnas dörrar i ens medvetande och man kan vädra i ord det som för det mesta är tyst. Kan det vara det som känns som en stund av andlighet när ändligheten har presenterat sig?

Skrivandet för mig är ju både en exhibitionistisk och terapeutisk handling. Alla vill ju synas på något sätt och det är dumt att förneka att det gäller i hög grad mig också. Likaväl som de gäller dig, men vi väljer olika sätt att lämna den tysta hörnan i rummet och ställa oss i mitten för att synas mer, om vi vågar. Då är det det här med ändligheten. Den kommer med åren, medvetandet om den, och ibland i mitt fall kom den med sjukintyget.

Vid mitt sista läkarbesök bad jag om ett nytt sjukintyg då tiden rann ut för det aktuella. Det är en underlig känsla man får när man läser texten i svart och vitt på intyget. Det märkliga är att läsa det och inte riktigt fatta att det gäller mig. Det kan väl inte vara möjligt att en stelhet i bröstet kan uttryckas på det sättet? Det är som det finns en spärr att känna på det sättet, att ta in vad det gäller med ett nekande, att skjuta undan att det verkligen är mig det gäller.
Vänner tittar på mig och påstår med en fråga att ”Du är en fighter..?” Hur slåss man? Det är på detta viset jag slåss, med att skriva av mig, ibland rörd. Jag påstår med bestämdhet att jag inte tycker synd om mig själv, det är så absurt att vara sjuk och känna sig frisk på samma gång. Ändå är det naturligt att tycka synd om sig själv. Trött så in i vassen ibland, men det har jag varit förr också efter en redig dag.

Ändligheten, det som en gång var så långt borta i framtiden att framtiden togs för given. När man är ung är framtiden självklar och oändlig. När man är äldre är framtiden historia och man vandrar mot floden Styx och hoppas att färjan är försenad eller tillfälligt inställd. Hur förändras jag när framtiden får ett annat förlopp, när det som en gång var självklart har förändrats och är en gåva istället för något att ta för givet? Egentligen tror jag att jag inte förändrats så mycket med mer än att jag bryr mig inte så mycket om att tänka på vad jag säger eller skriver. Släpp ut det, skriv det, känns det bra för mig själv får väl du som läser det ta det som du vill.
Det är förbaskat skönt att vara lite tokig, lite barnslig. Mina pågar säger till mig att jag är som en glytt när jag får en ny pryl att dona med. Det är väl ändå härligt, så mycket ”goa” endorfiner man kan få av en leksak. Det gäller att hänga med tekniskt, det har jag alltid sagt. Barnbarn kommer att bli väldigt proffsiga redan i ung ålder med att trycka på knappar och vill man hänga med får man utbilda sig.

Man kan bli riktig arg och ilsken i tekniska självstudier, det är berikande för självkontrollen att träna upp sin självbehärskning när den där knappen inte gör vad man trodde den skulle göra.

Nu sitter jag och reflekterar på vad jag skriver. ”Obotlig?”. What’s new, som amerikaren säger. Jag har alltid varit obotlig. Vi är obotligt levande allihop, var och en på sitt sätt, så man behöver ju inte ta det obotliga så allvarligt. Det är som det är och en tänkare sade,
”Jag känner ingen som överlevt livet.”
Så är det, det finns ingen röd prislapp på sanningen, verkligheten har inga rabatter, utom dem i trädgården. När man titta på dem då blir man glad för det är liv och natur i färg, i våren, denna valborgsmässoafton.

Lakanen hänger på linan i trädgården och kommer att lukta så gott att man somnar med en gång. En så enkel sak som lufttorkade lakan kan vara sådan lyx. Det är väl på det viset man förändras att de små små detaljerna i en vardag som alltid funnits får ett större värde. Hur djäkligt det än kan tyckas vara så finns det alltid små pärlor som lyser upp, om man ger sig tid att tänka till lite grand.
Jag kan ju tänka på att ytterdörren behöver lite trä-olja, den där oljan som är så dyr. Nog bäst att jag oljar den när det är så torrt. Lite nytta kan jag ju göra…
Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
Ha en trevlig Valborgmässoafton!

Emaila om det passar bättre...
.

Ett bra program jag lyssnade på.

2009-04-26T08:30:00.010+02:00

Den 6:e juli 2008 satt vi bilen och körde genom de småländska skogarna. Vi körde inte E22 som är så tråkig utan vi körde den gamla genvägen via Tingsryd. Vi hade varit på Öland och körde via Ljungbyholm, Påryd, Vissefjärda (vackert!), Rävemåla, Tingsryd. Bara namnen på orterna man passerar är värd en resa längs den vägen, det är utvandrarhistoria. Efter Tingsryd och sedan söderut på väg 29, vägen blev fin, rak, nyasfalterad och trist.

Men innan vi kom dit så slog vi på bilradion och hörde dagens Sommar i P1, det var Peter LeMarc. Han pratade om sin uppväxt och om typer av människor han mött. Nu nästan ett år senare kommer jag fortfarande ihåg att vi lyssnade till honom och att det rörde mig en del av det han sade. Han skildrade hur rädda vi är för att passa in, att visa upp den egna miljö som vi egentligen vill leva i men som kanske inte passar in för de som vi vill imponera på. Rädslan för att vara avvikande. Oron för hur man blir uppfattad av andra. En snabb blick i musiksmaken, vilka romaner stå i bokhyllan eller ligger kringspridda? Man blir fort placerad i ett fack i betraktarens ögon. Ingen säger så mycket, då vi vill vara artiga, men många försöker ändå att positionera sig för att visa någon form av högre status. Det gör inget i och för sig om man genomskådar spelet.
Jag har köpt en iPhone, se där!

I radion hör jag hur positionering skildras, och det skildras på ett så bra sätt att man nickar med och tänker, ”så är det, visst är det så..”, och det är just så det är. Det var en musiker som var sommarpratare så för hans del handlade hur han själv kom på att han var en positionerare och blev botad. Historien är att han skjutsade hem en äldre kvinnlig släkting som blivit änka ett par år tidigare. Bilradion var på och då spelades plötsligt ”De Sista Ljuva Åren” med Lasse Stefanz.
Peter tänkte att ”den skiten kan vi inte lyssna på” och stängde reflexmässigt av radion.
Omedelbart bad släktingen honom att sätta på radion igen.

Med tårar i ögonen talade honom hur oerhört mycket den sången betydde för henne. Det var ju så hon hade tänkt att hon och hennes mans ålderdom skulle bli. Den sången berättade deras liv, deras drömmar. En ”skitlåt” som slagit rekord på Svensktoppen! Då, i den stunden förstod Peter hur en sådan sång är precis lika viktig för en annan människa som de sånger han själv tycker om är viktiga för honom. Det gäller oss alla, vi har våra favoriter och känner några bekanta med skitmusik, och glömmer bort att vi är olika. Frågan är vem är jag, eller vi, som sätter oss till doms över andras smak och tycke för musik, litteratur, konst eller vad det nu kan vara som inte passar?

I radioprogrammet spelar och sjunger sedan Peter LeMarc ”De Sista Ljuva Åren” på sitt sätt för att göra bot. Det är den enda gången det framförandet spelats upp och den blir aldrig mer spelad.
Jag skulle ge en hel del för att få höra det igen.
Texten är ju rakt fram, man kan uttrycka ett liv på många sätt och man kan göra det begripligt.
Ja, jag är svag för den sången, det är ju så det är, eller så det skulle vara.
Peter LeMarc sade innan han spelade den ..”..det är en riktigt bra låt..”.

Det är så intressant att lyssna på goda samtalare och få dela deras uppfattningar om livet och deras erfarenheter. Interaktionen mellan oss olika människor. Ett inslag i programmet handlade om positionering. Peter är inte speciellt intresserad av bilar, utan körde för många år sedan omkring i en gammal DAF. På parkeringsplatsen till musikstudion råkar han en dag parkera samtidigt som skivbolagsdirektören. Denna hälsade på Peter med orden ”jaså, du kör fortfarande omkring med din lilla handikappbil?” Det kallar sociologerna för ”positionering”. Vad Peter kallar det för lämpas inte i tryck.

En positionerare kan uttrycka sig på ett sådant sätt att man känner sig okunnig och liten. En positionerare är mycket noga med att se till att den har övertaget i en grupp, på arbetet eller runt middagsbordet. Positioneraren är beroende av att veta sin position. Makt. Han eller hon ger sig själv en position genom att sätta sig på andra. Varför? Rädsla för att inte vara någon? Ängslighet och osäkerhet? Att positionera sig är inte speciellt ”vuxet”, men kanske mänskligt? Kan man spelet, känner igen agerandet, då kan man bara le för sig själv och göra sin egen positionering genom att tänka ”jaha, där sitter du…” och sedan smutta lite på vinet.

Jo, det var en sommardag i bilen med Sommar i P1 i radion med oss på färd genom den småländska urskogen. Det var ett så himla bra program. Ändå lyssnar jag så sällan på radio.
Idag tycker jag det känns så bra att positionera mig själv med ”De Sista Ljuva Åren”, tänk själv!

Emaila om det passar bättre...
.

Tiden är vår fiende, eller vår vän?

2009-04-23T07:19:00.007+02:00

Vid min senaste behandling stacks nålen i armen och syster och jag var mitt inne i det vanliga samtalet när det yttrades ”Tiden är vår fiende”. Varande svag för metaforer och ordspråk tänkte jag att ”det måste jag komma ihåg”. Nu har jag så gräsligt dåligt minne att jag undrar om jag kommer ihåg det rätt, men låt oss anta det.
Det sades i en arbetsplats-situation inom sjukvården och då tycker jag att det är ett bra uttryck.
Men hur blir det om vi lyfter ut begreppet tid och fiende till att annat plan. Till det plan där man diskuterar livskvalitet och begrepp som har med det att göra? Är tiden en fiende? Tid är gratis, vi blir inte debiterade för sekunderna som tickar iväg. Undantag är besök hos tandläkare, advokater (usch…you name it), kroppsvård, alltså de aktiviteter som är taxerade efter tidsåtgång. Man kan välja en del. All annan tid, det som kallas fritid, eller det som en gång var fri tid, finns den kvar?
Föräldrar som skall skjutsa barn till ett otal ental antal (=definitionen på oändligt) aktiviteter för att barnens ”fri tid” skall fyllas med påstått nyttiga tidsfördriv. Bara ordet tidsfördriv är en krigsförklaring mot livskvalitet. Livskvalitet är att gå ut i en leråker och låta stövlarna bli kvar där. Det upplever man aldrig i en storstad, barnen skickas ut i en grupp i skogen, moderiktigt klädda förstås, och de skall komma hem med alla grejerna i behåll. Naturen är lika långt bort för dagens småbarn som evigheten är för det mänskliga intellektet.

Klockan är 05.05, jag kan inte sova och skriver vad jag vill. I två timmar har jag legat sömnlös och sprutat tankar, de blir tyvärr aldrig nerskrivna med samma ande som de tänktes. Mina tankar gick tillbaka hur det var när jag själv hade småbarn och gav dem en perfekt uppfostran. Den måste ha varit ett fantastiskt komplement till Anita’s uppfostran. Anita lade grunden till 90% av hur barnen utvecklats, bildats, jag bidrog 10% med lite gener och nykter avrundan av alltför generös moderlighet.

Under alla åren arbetade jag 100+%. Det får mig att tänka på hur förhållandet har varit mellan arbetstid och ”fri tid”. Så jag låg i sängen svettig som ett dopp efter Niagara och funderade.
Låt oss räkna. Jag börjar med 1974 då Anders föddes. 1974 till 2008 blir… måste vara 26 plus 8 = 36 år. Antag att jag arbetat cirkus 44 timmar per vecka, det täcker in övertid i eget företag under 32 år. Vet du att att en arbetsmånad är 4,3 veckor? Det står i kollektivavtalet, så det måste vara rätt. Kollektivavtalet är arbetslivets bibel, det man inte begriper står förklarat där och när man läst det begriper man ännu mindre.

För många år sedan joggade runt en 35-40 minuter med en granne, kunnig i juridik. Han har lärt mig mycket om livet och påmint mig lite grann om att man kan tänka. Vid en middag hos oss råkade jag säga att ”..jag är egentligen rent för snäll mot barnen”.
Han svarade då blixtsnabbt ”..jaa, den värsta typen brukar säga det…”.
Det var en väckarklocka, är man alltid så snäll som man tror?
Alltnog och emedan, jag tror att jag skött mig hyfsat i avseendet barnuppfostran även om min uppfattning många gånger är konformistisk.

Nåväl, tillbaka till avtal och joggning. Vi sprang aldrig fortare än att vi kunde prata med lagom inblandning av flås. Vid en runda fick jag då, hungrig efter kunskap, lära mig att
”..lagen handlar inte om rättvisa, den handlar om tolkning..”.
Voilá. se där, det gäller kollektivavtal också. Det är därför man får ringa och reda ut begreppen efter att ha försökt, läsa, begripa och gett upp att fundera mera. Det blir fortfarande en tolkning. Rättvisan har förbundna ögon och de lär aldrig bli öppnade.
Tillbaka till att tolka tiden. 4,3 veckor. Arbetsåret rundar vi av till 220 arbetsdagar, kan var lite snålt om man arbetar i eget företag, men strunt i det.
Strunt är en synonym för ett kraftigare ord som inte är så ”bildat”.
220 arbetsdagar dividerat med 5 blir 44 veckor. Detta tarvar kontroll, ingenjörshjärnan, i vilken halva den än nu sitter, kopplas in.
Tillbaka till kollektivavtalet, denna urkälla av arbetsrättslig kunskap. Jag vill minnas att i det står det att årsarbetstiden är 1760 timmar. Observera att jag säger ”vill minnas”, mitt minne lider av visst fördärv på grund av förslitning, slitit hårt, vet du!
Vi räknar om, 1760 delat med 40 (=reglerad arbetstid) blir 40 arbetsveckor. Kontroll!! 40 veckor delat med 4,3 = 9,3 månader. Hmm, jag trodde det skulle bli mer. Låt stå!
40 uttalas ”förti” eller ”fötti”. 30 uttalas ”tretti” men båda orden stavas fyrtio och trettio. Det finns ett o på slutet man kapar, alldeles för jobbigt att tala och texta som Zarah Leander eller Jonas Gardell, dessa motsatser i olika generationer av kulturlivet.
Men stockholmarna säger dessutom ”tjugiii” för 20, det heter väl ändå tjugo! Varför retar jag mig på sådant? Tjugii!! Det låter som man hartsar glas när jag hör ”tjugii”.

En gång i tiden, på den förlovade tiden, hade man röstprov när man tog in personal som skulle prata i Sveriges Radio, även när det namnet innefattade televisionen. Idag tror jag att man bara tittar på betygen från Journalisthögskolan, hur en reporter presenterar sig eller pratar har tydligen ingen som helst betydelse längre. Några talar som de hade an AK4 i munnen (AK4 = smattrande maskingevär). Med högre ålder ökar svårigheten att begripa vad den nya blandningen av reportrar försöker förmedla. Nysvenska reportrar med en satsmelodi så man vet inte om jag räknande fel på mina snapsar för det är något som vibrerar. Ändå snapsas det väldigt sällan, men den där statsmelodin dyker upp då och då.
Egentligen är det lika synd om oss båda, jag som är lite halvförbannad och reportern som försöker förmedla. Men det ändå allt överskuggande är att tjugo skall uttalas tjugo och inte ”tjugii”, förstått!
Det är svårt för dagens journalister,
många kan inte tala god svenska med lagom inblanding av skånska.
Aldrig har väl sammanhållningen varit bättre i Sverige än när ”di skånske” styrde under svåra tider. Till och med Göran Persson flyttade till Malmö för att han skulle få ordning på Sverige. Kan det vara något med ”möen mad, goen mad och mad i goan ro”?
Godan ro, vi är alltså tillbaka i tidsresonemanget igen. Dygnet har 24 timmar, det ger 8760 timmar om året. Antag 8 sovtimmar per dygn. Det låter som rena drömmen, men det blir ju lite extra under helgerna, vi räknar med 8. Sju är ett heligt tal så det skall vi inte rota med.
Matematik är roligt, den enda exakta vetenskapen.
Jag har haft nöjet att träffa en man från Kuba. Vi pratade och i konversationen kom han på en replik om Fidel Castro som i sina tal om ekonomi i svåra tider använder uttrycket
”Två plus två blir fyra, men ibland blir det bara tre…”
Det är väl ändå ett charmigt sätt att säga ”..vi har ett helvete men tiden rättar till det..”.
Något för Anders Borg?
Ordet tiden dök upp igen. Låt mig räkna igen, någon av hjärnhalvorna blixtrade till.
Med 2920 sovtimmar blir 5840 vakna timmar.
Tur att man sover gratis, det kunde blivit dyrt. Fast det är det ju redan på hotell.
Ok, vi har 5840 vakna timmar, och arbetar ihop 1760 timmar.
Jag får inte detta att gå ihop. Två tredjedelar av tiden är fri tid?
Herre min kejsare, var har jag gjort av all den påstått fria tiden tiden? Tittar man på valfritt samhällsprogram om hur småbarnsföräldrar har det kan man fråga sig om tids-matematiken är exakt? Jag får kanske lägga i en trötthetsfaktor efter arbetet. Begrepper ”fri tid” kräver en bättre definition, är matlagning, städning, barntillsyn, föräldratillsyn, tvätt och allt annat nödvändigt i det postindustriella samhället ”fri tid”?
Nu har jag förvirrat mig själv så till den milda grad att jag med varm hand lämnar ordet till dig!
Vad tycker du?
Ett: vad är fri tid, och
två: är tiden din vän eller din fiende?
.
Emaila om det passar bättre...

.

iPhone och rundtur.

2009-04-21T20:46:00.010+02:00

Ok, så har jag också fallit för frestelsen att köpa vad jag vill ha, även om priset är helt vansinnigt för vilken sansad person som helst. Det är ju det man blir i betraktarens ögon, särskilt om ögonen tillhör framtida arvtagare. Jag har alltså köpt en iPhone, och den är så himla charmig att jag vill köpa en till Anita också även om hon kanske inte är helt med på den idén. Men iPhone’n är så lätt att lära sig att jag klarar av den, varför skulle då inte Anita klara den? Sedan är det att den är så rolig, det finns ”Apps” applikationer både gratis och för en så låg kostnad att man bara laddar ner och fyller iPhone’n med de mest vansinnigt barnsliga applikationer. Jag kör motorcykel, smäller bubbelplast, lägger patiens (Klondyke, vad heter den på svenska?) kollar GPS när jag går till vårdcentralen så jag inte hamnar i ett buskage! Naturligtvis kollar jag också höjden över havet så jag slipper komma tillbaka hem med blöta fötter ifall klimatförändringen skulle accelerera när jag sitter och lämnar blodprov. Det gör jag varje tisdag, gjort idag också. Imorgon är det dags att sätta in nålen igen i vänster arm och fylla på med cellgift. Det betyder att jag börjat ladda mig med Cortison redan idag, hela kroppen vibrerar av den tillsatsen, och jag skall ladda in Cortison till och med lördag, i fem dagar alltså. Rena drogen för endorfinerna, de sprattlar runt i hela systemet och jag blir kolossalt pratsam, rena chocken för de som känner mig.

–”Skall han aldrig sluta?” Med Cortison i systemet släpper alla hämningar, tungan löses upp och slutar inte att bilda ord.
Min syster fyller år idag, hur hon än kämpar på blir hon aldrig jämngammal med mig. Syster min promenerar, cyklar och gör gymnastik för att få en stor kropp i ett mindre hölje. Men muskelmassa är tungt, kilona vill inte försvinna i paritet med önskemålet.
Jag skall gå på två bröllop i år, ett i maj och ett i september. Min syster skall också gå på det i september och sade att hon önskar sig en lättare vikt tills vi skall träffas. Hon sade ”till bröllopet” och jag var lite tankspridd (tänk Cortison), förväxlade bröllopen i en kortslutning i min hjärna och kopplade in att det var till maj-bröllopet.
Jag uppmuntrade henne med den broderliga kommentaren:
”..att det klarar du aldrig…” följt av total tystnad innan jag insåg min tankelapsus. Åt vilken vi sedan hade lika roligt, ett telefonsamtal skall alltid bestå av några skrattsalvor för att lindra de svåra stunderna. Allt blir så mycket lättare då med undantag av kroppsvikten.
Ett skratt förlänger livet och håller kilona i vibration.

Det är den 21 april 2009.
Idag har jag gjort lite praktiskt arbete för första gången på flera månader. Avtappningsventilen för motivation till praktiskt arbete öppnades för fullt när jag blev medveten om min cancer. Jag har varit mer eller mindre förlamad, levt i någon sorts föreställning att jag inte orkade göra något. Jag har varit oerhört trött. Vårsolen sätter lite fart på lusten att göra något, dagarna är varmare, ljusare och längre.
Vi har köpt en utesoffa att ha i trädgården. Den är i trä, av någon sort som förhoppningsvis som är miljövänligt, alltså fällt utan att någon träffades vid nerslaget. Min plan var att olja träet med någon bra sort av träolja. Dags att surfa!
Jag hittade en test på DN’s sidor och där hade ”Le Tonkinois” bäst resultat. Närmsta återförsäljare är Ottossons Färghandel i Genarp. Vi hittade dit vilken är en prestation i sig då affären är i garagebyggnaden mitt i ett villasamhälle, den blygsamma skylten observerades av Anita, det är alltid bra med en co-driver. Kostnaden för tre liter bra träolja överstiger inte min betalningsförmåga men väl mitt förstånd. Jag vacklade ut från butiken med dunken och gömde den i bilens koffert. Värdeföremål skall ICKE förvaras inne i bilen!

Nu har jag gjort den första strykningen och det luktar träolja i carporten. Det känns bra att ha kommit igång med något.
I vårstädningen i garderoberna kom Anita och jag överens om att det var dags att rensa ut militärkläderna som jag har fått utlämnat vid mitt inträde i civilförsvaret som telegrafist i FRO. För en tid sedan läste jag om en familj som fått en nota från försvaret då utlämnade kläder inte lämnats in efter ett dödsfall. Jag ringde till förrådet på Revinge Garnison och förhörde mig om rutiner och öppettider. De kunde inte hitta mitt personnummer i sin databas, garderoben var ändå full av gröna läder modell 60. Stålhjälm också!
Vi hade kläderna med oss vid turen till Genarp och när vi körde från Genarp hade jag skrivit in ”Revingeby” i GPS’en och jag undrar om GPS’en har stulit lite Cortison för vi fick oss en runda på landsbygden som var rena turistturen i det gamla skånska kulturlandskapet. Om det var närmsta vägen mellan Genarp och Revinge vågar jag inte kontrollera, men det var absolut inte den snabbaste. Damen som sitter inne i GPS-dosan kan inte ha varit helt nykter. Vi blir väl alla lite påverkade i den härliga vårsolens glans. Det är bäst att hålla tilltron till en GPS nykter!
Vi kom till militärförrådet i Revinge, körde in genom anvisad grind (försedd med kamera!), grinden var öppen och vi tog säcken med kläderna och gick in på persedelförrådet. Mitt personnummer hittades fortfarande inte i deras dator. När vi lade upp kläderna på disken kommenterades det av förvaltaren att ” detta är så gammalt att det inte används längre, vi har en stor soptunna här…”. Det var inte nödvändigt med att lämna in kläderna i retur, inte lätt att veta när man vill vara ordentlig och slippa framtida ”väpnade” konflikter med försvarsmakten.
När vi skulle ut från militärområdet var grinden stängd! ”Nu har de hittat mig i datorn, något måste fattas!” På avstånd såg jag två i vaktstyrkan med kpist släntrande omkring.
Jag hukade ner bakom ratten, fick fram iPhone’n och ringde intendenturen och viskade att grinden är stängd. Jag fick det lugnande beskedet att den kom att öppnas, tydligen fanns det någon någonstans som tittade i grindkameran. Strax öppnade grinden, jag struntade i GPS’en och tog den snabbaste vägen hem!
Det hade blivit en bra dag, vi fick hade fått en rundtur på vägar vi aldrig åkt på förr och det var dagens bonus.
Bonus, som den noggranne läsaren av min blogg vet, betyder bra.

I morgon är en annan dag
(Kom), så länge dagen ler, (kom), så länge skrivlusten finns kvar
Så fort texten försvinner, i morgon är en annan dag
Jag skriver bloggar, som ni alla får se
Anita kollar text, när jag själv, sitter brevé
I hennes ögon finns en längtan efter mera
Så jag skriver hela natten, det är som rinnande vatten
(Kom), så länge hjärtat slår, (kom), så länge skrivlusten finns kvar
I morgon är en annan dag
(Eurovision Song Contest 1992)
Bonus!

.

Den dagen kommer!

2009-04-15T22:42:00.006+02:00

Att en tunn yllefilt kan värma så mycket. Köpt på julmarknaden på Sofiero, ljusgrå och så tunn man nästan kan se genom den. Jag ligger i soffan med den över mig. Fransad kant som måste vikas undan, den kittlar för mycket.
Ett svart hål i magen. Det kvittar vad jag äter eller dricker. Alltid ett svart hål i magen. Det känns som jag alltid är hungrig även om jag ätit för en stund sedan. Ligger här och tänker på hur det mentala nervsystemet spelar poker med min uppfattning hur kroppen är och mår. Ingen aptit på något, ändå hungrig. Det kvittar vad som finns i kylskåpet, från översta hyllan till nedersta fruktfacket. Kom inte med en banan, det går bara inte. Det står i de medicinska skrifterna att smaksystemet får stryk när man får cellgifter. Då skall man undvika att äta sådant man tycker om. Senare när man slutat med cellgifter kan det få omvänd verkan att man inte tycker om det man tycker om då det kopplas ihop med besvären med cellgifter. Jag har inga som helst problem med det, jag tycker inte om någonting alls.
Fruktsallad med vispgrädde? Nah, jag kanske skulle få nere en sked med vispgrädde. Sedan tar det slut. Apelsin? Dom är ju rent för dåliga just nu, och för skarpa i munnen.
Ju mer jag dricker ju torrare blir jag i munnen. Ingenting går ihop, utom läpparna när jag sväljer undan. Herregud så mycket det finns i kylen, skall två personer äta upp allt det? Men vi äter som en och en halv. Absolut ingenting smakar som det skall, ändå måste en hel del ner.
Tiduret i vägguttaget tickar på, här ligger jag och hör hur tiden sätter ljud på sin flykt.
Otroligt vad denna filt värmer, jag trycker bort den från överkroppen. Vänder mig till andra sidan och det svarta hålet i magen följer med. Det är precis som det aldrig blir nöjt. En kaka? Du är inte klok!
Konstigt att man fysiskt kan klara cellgiftbehandling så bra som jag gör och ändå tycka att det är ett aptitmässigt helsicke. Det kan vara värre, men det har alltid varit en dålig tröst. Denna känsla i magen får tanken på mat, någonting att äta, att snurra runt. I tanken går jag genom allt, tanken är snabbare än nedtecknandet av den. Finns inget som får mig att slänga bort filten och masa mig ut i köket, greppa handtaget, öppna, titta och sedan stänga dörren. En kyl som är så full och ändå så tom. Så här blir jag, liggande i soffan, trött, varm, filten måste väck nu. Tänk att få njuta av att sätta tänderna i något riktigt riktigt smaskigt, låta det smeka hinnorna i munnen utan en massa svidande. Sedan svälja undan och få känna hur det svarta tomma hålet med sin gnagande känsla försvinner och blir ett minne blott. Det, det skall bli gott!
Den dagen kommer och då tror jag nästan att omvärlden förlåter mig ett välförtjänt rap. Ja!
.

Test i sol och kall vind.

2009-04-10T16:35:00.000+02:00

Idag, långfredag, testades de nya däckstolarna.
I den varma solen och kyliga vinden.
Nu brinner det i ansiktet!

.

Påskjuridik.

2009-04-10T10:35:00.001+02:00

Jag får input från vänner i cybervärlden och om du vill gnugga geniknölarna lite har jag lite läsning här. Då jag själv haft lite tankar om fildelning, eller rättare sagt filnerladdning är dessa artiklar läsvärda.

Vi struntar i lagen. (DN Opinion)

Ett hot mot svensk industri? (cybernormer.se)

Idag läste jag om fallet i Jönköping om den nedlagda rättegången efter att offret begått självmord. Jag saknar ord. Det är alltså för gräsligt att en våldtäktsman skall kunna slippa undan på det här viset.

Många är upprörda. Jag också! (Sveriges Radios artikel)

En lärd man yttrade en gång till mig under en jogging-runda att
lagen handlar inte om rättvisa,
lagen handlar om tolkning.
Man blir skrämd när man ser konsekvenserna av det som nu händer i Jönköpingsfallet.
Ta död på offret så blir du skuldfri, eller offret dör, alltså... hur får man ihop det?
Det står i rubriken visserligen ordet "misstänkt", dömer jag förhastat?
Som Gunder Hägg en gång sa i en intervju, -"Jag kan ha fel, men det är knappast troligt".

.

Skärtorsdag 2009.

2009-04-09T20:07:00.019+02:00

Påskkärringarna har synts springande längs trottoarerna nere på Kaprifolievägen. Hit har de inte hunnit än, det är inte så många småtöser härute som drar runt mellan husen.
Idag gjorde jag ett besök på min gamla arbetsplast och hade med mig en påse godis (var påskgubbe själv). Nu fanns det redan godis på lunchbordet, men med den extra påsen idag räcker sötsakerna till någon eller några dagar efter påsk.
Väl hemma tittade jag på deklarationsblanketten och gjorde den färdig, betalade lite räkningar och sedan satte jag mig i soffan framför TV'n. Klickade igång TV'n och hamnade i reprisen på måndagens "Fråga doktorn". Två föredragshållare blev intervjuade och tillfrågades om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.
Något jag själv ibland undrat över och inte kunnat definiera. Svaret var att
"Självförtroende är att göra" och
"Självkänsla är att vara".
Samtalet fortsatte och det handlade om vad som händer oss människor i livet och hur vi hanterar de problem och svårigheter som kan hända och händer många av oss. Då fick jag lära mig att det är inte alltid frågan om vad som händer oss, utan det är frågan om hur vi hanterar det. Något som jag kanske inte tänker på så mycket själv i dessa dagar, det är upp till andra att bedöma hur jag hanterar mitt.

Sedan satt jag där, i soffan, trött som... och jag bara somnande till, sittande. Jag var ensam i huset, men när ensamheten bröts fick jag rycka upp mig.
Vi har länge talat om att skaffa några stolar typ "Baden-Baden" att ha i trädgården, surfat runt och tittat på olika alternativ. Jag har varit intresserad av den amerikanska breda och lutande stolen som vi såg när vi var i USA. Se de vita stolarna.
På Lusthuset i Staffanstorp hamnade vi när Anita fått ut mig i bilen. Där är det mycket att välja på, vi valde en däcksstol, lagom stor, lagom tung, lagom i allting och så lagom att vi fick in två kartonger i bilen. När jag öppnade kartongerna var de till min överraskning helt sammansatta och det var bara att fälla upp dem. Hur tjusigt som helst. Så det blev inga amerikastolar, vi valde en lättare typ så vi slipper knäcka rygg när stolarna skall flyttas. Bruna stolar med grön sittdyna.
Nu gäller det bara att välja ut var de skall stå i trädgården som man slipper släpa runt dem alltför mycket. Jaha, det är dags för skärtorsdagskvällsmat. Då det är en helg som inleds firas den med lite starkt, och beviset på det kan du åse här.
Lite bilder från bordet. Gott.
Hur har du haft det?

.

I påskveckan.

2009-04-08T12:15:00.017+02:00

Många år sedan var det en av mina arbetskamrater som hade som fras att säga
-"Tiden går som en liter brännvin på bordet och Bröderna Lindqvist är på TV".
På den tiden var det Bröderna Lindqvist som var populära, den tiden som våra barn nu kallar för "..er tid." För dem som var med "på den tiden" är "Viggen" den musik man tänker på när Bröderna Lindqvist kommer på tal. Programmet hette "Nygammalt", en efterföljare heter idag "Allsång på Skansen".
Så det är sant, tiden går fort, man kan ju förstås jämföra det med olika förutsättningar. Skall jag själv jämföra tiden med en flaska brännvin då hade tiden närmast stått stilla.

I lördags, 4 april, besökte vi Kristianstads Konsthall där var vernissage på
Mette Björnsbergs och Rickard Johanssons konst.
Kristianstadbladets recension
För några år sedan kom Mette och Rickard in på mitt dåvarande kontor och presenterade en ide på ett konstverk de ville ha utfört i glasfiber. Vi fann varandra direkt, och efter något år blev det bestämt att Fosieplast skulle tillverka konstverket "Blomman".
Det var spännande, minst sagt, att tillverka konstverk är en konst!
Det blev några turer, det blir inte alltid som man tänkt sig från början.
Nu är det roligt att det finns ett konstverk i Gävle från min gamla arbetsplats. Företaget håller just nu på med ett nytt konstverk till Jennifer Forsberg, också verksam på Österlen.
En bit av det aktuella projektet...

Igår, det var tisdag då om jag minns rätt, åt jag upp en julklapp som Per gav mig. Jag var inte riktigt i form på julafton då jag kom hem från sjukhuset den dagen. Julklappen var bortglömd, men igår blev det en lunch på Grand i Lund. Det blev en stor räkmacka, nästa gång blir det en liten, jag är redan stor nog efter den mackan! När jag sitter och surfar för att se om Grand har några recept på nätet hittar jag den här receptsidan.
Bra! Men räkmackan hittar jag inte.
Den gick ner med ett glas vitt vin så den har det bra där den är.

I dagens Sydsvenska läste jag om "twitter", Sydsvenskan skall lägga upp en nyhetslänk dit, om jag förstått det rätt. Nyfiken surfade jag till twitter, det verkar som något liknande en facebook anslagstavla där man kan lämna korta status-meddelanden om vad man gör. Jag skapade en egen twitter-sida, hansmbg, kan inte låta bli att leka. Så här ser det ut....

Det händer ibland att Anita blir väldigt arg på mig. Det är ett säkert kort att reta upp henne med att börja en konversation med "Annars?.."
Undrar om den frasen retar andra också?

Annars... är allt bra med mig idag. Det verkar som kroppen blir van vid giftet jag har i mig, tröttheten är inte lika dräpande som den varit tidigare. Det känns så skönt att jag nu är inne på upploppet, bara två av sex cellgiftbehandlingar återstår. Det ska bli gott när det blir sommar, då hoppas jag att så mycket skall bli "som vanligt".
Det är onsdag före påsk.
Ha en Glad Påsk!

.

Okänd vers.

2009-04-05T10:51:00.006+02:00

Alla dessa dagar som kom och gick,
inte visste jag att det var livet.

Var har detta hörts förr?
Författaren! Vem är det?
Jo, Stig Johansson som arbetat på Försäkringskassan i Malmö.
Hans rader om livet har blivit bevingade ord. Allas egendom nu.
Texten har använts på reklam för pensionsförsäkringar, vykort,
T-tröjor och har många gånger hörts på gudstjänsterna i radio.
Det är en omtyckt vers i annonser och var också ofta en stor
fråga i radions "Svar idag", ett program som sändes 1968-1991.

Det är frågan om inte Stig Johansson idag är en av
våra mest citerade författare och den mest okände.

.

Strax efter klockan 9 och lite senare.

2009-04-03T12:19:00.059+02:00

.
På väg till öppenvårdscentralen. Går genom parken, grönområdet, heter det Nöbbelövsparken?
Ett välkänt namn när barnen var små var bananbacken.
Koltrastarna springer rundor på marken. Jag ser en, måste vara en hona för hon arbetar så idogt, drar i kvistar med löv för att skaffa sig tillåten flygvikt, kan det vara flugvikt?

Skuggorna från träden, klockan är bara kvart över nio på morgnen, dessa skuggor av trädstammar ligger som streck över gången. Det bildar ett randigt mönster, precis som "här-går-man" streck på övergångsplatser. Det är som att gå över ett långt övergångsställe.

Hos sjukgymnasten blir mina muskler och nerver stimulerade på en vibrasfärplatta.
Se: VibraSfär
Det är intressant att fotbollsproffsen också använder sig av denna platta.
Man kanske kan börja en ny bana efter några övningar på den?

Efter uppmjukningen går jag faktiskt med en lättare känsla när jag promenerar hem igen.
Jag sträcker ut promenaden så jag inte går direkt hem utan förlänger den motion det är att gå.
Det är en väldigt fin dag. Solen värmer, och jag dristar mig till att ta av den gröna stickade fiskarmössan som håller huvudet varmt. Det är varmt nog ändå och det är jag också.

När jag kommer hem står Anita med huvudet i rabatterna framför huset. Jag ser att Anita också förberett att bilen skall tvättas. Jag vill ta igen mig en stund först, och går in och sätter mig för att hämta andan och mentalt förbereda biltvätten. Det enda roliga med att tvätta bilen är efteråt, att stå där och vaska den fin finns det många ord för.
Men, en Malmbergare ger sig aldrig så det är bara att skruva på vattnet.
Bilen blir fin, det är en fördel att färgen är sådan att skiten inte syns, då hade jag eller någon annan åkt på att tvätta mer.

Nu är det strax lunch, det är så soligt och varmt att man nästan kan sitta ute.
Bäst att vara försiktig, jag har inte råd med att skaffa mig en förkylning.
Varför skulle jag det? Jag är ju redan lite dålig. Men blir bättre!!

Senare på dagen åkte Anita och jag till Ystad för att få en liten utflykt. Då passade jag på att skruva fast en rördel på utkastaren också, nu är vårens renovering av vattensystemet färdigt. Det var det enda arbetet som utfördes där. Vi tog en kopp kaffe i hammocken och satt där en stund i solen.
Här är filmen från besöket i Ystad.

.

2009-04-02T22:03:00.002+02:00

Family Four i Ystad sommaren 2008.
.

Behandling 4 den 1 april 2009.

2009-04-01T20:55:00.006+02:00

Första april

Jag sitter återigen på våning 8 på Blocket i Lund och lyssnar på Alaris GP infunderaren som fyller mig med saltlösning innan det är dags för att pumpa in nya doser med cellgifter. Tidigare idag var jag väldigt kreativ i tankar om vad och hur att skriva. Nu vet jag att den tid jag är mest tankekreativ är de tio minuter man drar sig i sängen innan man stiger upp. De tio minuter på kvällen innan man går till sängs är också skapande, men då är man trött och tankarna försvinner i trötthetens dimma. Nu undrar jag vad det var som var så väldigt intressant att tänka på för några timmars sedan och känner att mitt minne är som sommaren, alltför kort. Det är därför jag aldrig kommer att bli en framgångsfull bloggare. Jag glömmer vad jag tänker att skriva om när jag börjar trycka på tangenterna.

Då jag fick veta om vad min sjukdom är reagerade jag lugnt, blev rörd och tänkte "det var som fan att nu händer detta mig". Under hela mitt tidigare liv har jag tyckte det varit plågsamt att sitta i sällskap och lyssna på konversationer om sjukdomar. De flesta svenskar tycks älska att diskutera hur skönt det skall bli när de blir pensionerade, gäller det inte pension så är kärleken till att diskutera sin egen sjukdom. Ju mer banal sjukdomen är desto längre tid pratas det om den.

Hälsan håller tyst, och det är trist att sitta i ett tyst sällskap. Vi älskar våra problem. Vi älskar oss själva och för att kunna älska sig själv har man ett behov att bli älskad av andra. Man dör om man upplever sig som helt ensam, att inte vara medlem i en flock, en grupp, en släkt, en familj och vi vill inte dö. Man dör om man aldrig kan gråta. Det är jobbigt att inte komma på vad jag tänkte i morse men jag vet att det var inte döden jag tänkte på. Den tänker jag aldrig på, det gjorde jag några veckor i december 2008 när jag fått veta att min cancer inte går att bota, den går att hålla i schack, vet jag nu. I mitt dagliga medvetande är jag inte sjuk, det är bara när jag skickar in dokumenten till Försäkringskassan och försäkringsbolaget som det är en realitet i svart på vitt.

Det här med att blogga är ett sätt att få tiden att gå när jag befinner mig i det moment jag är just nu. Sitter på ett sjukhus, jag har gått ut i dagrummet då det är tröttande att sitta på en säng att skriva. Jag sitter vid fönstret och kan se ut på den grå himmelen som senare idag skall bli blå och försvinnande moln skall släppa fram solen och jag förbannar CAPS SHIFT som jag av misstag trycker ner då och då. Typiskt mänskligt, förbanna en tangent i stället för att tänka på att det är ju jag själv som trycker ner den! Infunderaren tickar på. I två timmar skall den pumpa in en liter saltlösning så mitt blodsystem "vätskas upp". Tänk så befriande det hade varit om lösningen varit spetsad med lite alkohol, det kvittar vilken sort då man ändå inte hade smakat den. Cortisonet gör mig lite hög, så kul man kunde haft dagens dropp spetsad med lite brännvin och med det i blodet pratat med personal och medpatienter.
High life, ge mig High Five. (Single High Five Land Malt Whisky, (Författ's lustighet!))

Nu fick jag en spruta, 10 ml mot illamående, jag tänker att jag får ett helt apotek i blodet idag, behandlingsdagen. Den första april och det är inget skämt. Sedan skall jag ta ett piller,
Emend 125 g, det pillret är som ett STOP tecken i tarmsystemet, du får själv gissa vad det betyder.

Jag kan inte släppa tanken på att komma ihåg alla fantastiska tankar som skapades i morse. De kommer tillbaka imorgon, eller sent ikväll. För en tid sedan fick jag veta att jag skall infinna mig till två bröllop senare i år. Några snart medelålders barn har äntligen beslutat att gifta sig. Jag satte mig ner och skrev ihop två tal. Det måste bli två tal då bägge paren kommer att vara närvarande vid båda middagarna. Jag skrev alltså två tal. Sparade dem på skrivbordet. Raderade bort dem av misstag. Då är det bra att ha en dator med inbyggt backup-system, det har jag. Man kan emellertid vara klåfingrig och ibland rensa undan backup-hårddisken för att ha något att göra. Det har jag gjort, raderade alltså backupen och då försvann talmanuskripten i dimman. Det är en utmaning att vara kreativ om samma ämne två gånger. Tänk om det fanns en repeat-funktion i hjärnan. Jag har läst att om man tar bort skallbenet och frilägger hjärnan kan man framkalla minne genom att trycka på punkter på hjärnan. En person som utsätts för det kan skildra den slumpmässiga stund som finns lagrad på den punkt som blir tilltryckt, även födelsen om det skulle vara fallet. Hade man haft en rullknapp bakom örat, tryckt till den som på en mobiltelefon och rullat genom minnet till det ögonblick man vill komma ihåg. Säkert mycket roligt om man kan välja bort de stunder som man skäms för. Alltså behöver man två rullknappar, en för "Sinnesstämning" och en för "baby, barn, skolålder, tonår, ungdom, 20, 30, 40 ..."
Undrar hur det skulle vara att bli förhörd och polisen rullade på knapparna.

Jag tänker på AMF. Sitter på bryggan vid en insjö full av abborrar, braxen och gäddor. Se hur masken vrider sig när jag trycker fast den på kroken, och jag trycker fast den lite till så kroken formar maskens kropp, ett U som skall reta aptit på fisken.

Nu är det många krokar som blivit agnade. Det står AMF på krokarna, maskarna är Elmehagen och den flock som är styrelse och ersättningskommitten. De största gäddorna gömmer sig i det lugna vattnet, i vassen (i flocken?) och jag är inte så säker på att den största masken är den som syns mest. En granne sade en gång till mig att "..jag är inte så dum att jag tackar nej till pengar..", jag tror inte att en höginkomsttagare är dummare än min granne. Man blir inte en höginkomsttagare om man bär sig dumt åt, men man kan bära sig dumt åt när man väl blivit det.

Sedan får jag lov att lite grann tänka på uttrycket "försäkringstagarnas pengar" när det gäller kostnaden för en enda person. Hur stor del av kakan för personalkostnader är detta, och hur mycket påverkar "merkostnaden" den enskilde pensionstagarens pension i nutid och framtid. Nu får man det att låta som en enda man ruinerar pensionskapitalet för ett gigantiskt flertal. Det luktar blod och och det får igång det krokodil-drev som har näsborrarna väl högt i fiskdammen Sverige. Någon skall ätas upp, vare sig det gäller Toblerone eller pensionsavsättningar.
Jag försvarar inte beloppens storlek, men jag reagerar på hur man kastar sig över en enda person som gjort ett bra arbete. Det är offerlammet för vad som händer när alla sitter på tåget som rusar fram i hög avkastning, ingen i styrelsen bryr sig när alla siffror pekar upp i himmelen. Styrelsen glömde bort att inga träd växer dit upp, de har somnat och glömt bort biologin i ekonomin.
Trädet är bonus och pensionssystem för höginkomsttagarna, nu gallras stam och grenar så det kan växa igen i framtiden. Allt går i cykler, årstider, generationer kommer och går och det gör förståndet också. Det som händer idag glöms bort och kommer att upprepas igen.
Människans minne lider av en förbannelse, glömskan.

Jag vet, Jag är drabbad själv.
Vad sade du?
Ha det gott!
.

Om bonus den 25 mars 2009.

2009-04-01T20:54:00.002+02:00

BonusCancer.

Bonus är att betrakta som något för en del att få och inte någon allmän utdelning till samtliga. Bonus är latin och betyder bra.

"Något för en del att få och inte utdelning till samtliga." Alla vill höra till den del som skall få och hur premierar man sig till att få bli medlem av den gruppen?

När idén föddes var det säkert i en god avsikt att skapa en morot för en befattningshavare att få en belöning om ett krav på prestation uppfylldes. Det kanske började på verkstadsgolvet. Sedan kanske någon företagsledning tyckte att inte bara fotfolket skulle belönas utan manna skulle regna också över dem som redan hade en hög befattning och en hög lön. Många måste ha tyckt att det var bra. Bonus. Bra. Mer!

Det började i något företag, och därefter spred sig seden. Direktörerna i företag "B" kunde ju inte klara sig utan bonus om kollegerna i företag "A" hade det. När högavlönade utdelar förmåner till sig handlar det inte om att prestera bättre, det handlar om att pinka in en positionering för att få högre status. En status som man kan jämföra med andra, ett pris man kan sätta på sig själv. Det finns undersökningar att ledningsgrupper med bonus inte presterar ett bättre resultat. Det har de sagt på TV och då måste det ju vara sant. Fast vi har ju yttrandefrihet så man kan ju säga precis vad som helst. Det gör ju jag!

När en företeelse förekommer och det inte sker en motreaktion blir det som en cancersvult. Bonussystemet växte då svaga aktieägare och halvsovande styrelser inte brydde sig värst mycket. "Alla andra gör så här, vi måste också göra det!" Det räcker inte med det, se på Skandia-ledningen. Oskyldiga män som hängdes ut i massmedia, de gjorde ju bara vad alla andra gör. Plus att de gjorde lite till, färgsatte tillvaron och några väggar. Stackare! De blev skurkar för de åkte dit, eller hur? Tänk så många andra som andas ut för att de inte "åkte dit".

Mycket vill ha mer. De äldre generationerna av Wallenberg familjen klarade av att sköta Knut och Alice Wallenbergs stiftelse utan några excesser i ekonomisk kompensation för sitt arbete i stiftelsen. Sedan kom nya andar in och nu "plockar" man ut flera miljoner ur stiftelsen, pengar som hamnar i en fickor som redan är mer än välfyllda. Så vad handlar det om? Prestige? Revir? Positionering? Mycket vill ha mer? Alla dessa personer som ser till att få höga löner och rörliga ersättningar hur bär de sig åt? Enkelt, så länge som ingen säger nej då får man vad man begär. Styrelseledamöterna påstås ha en enorm kompetens, men multiplikation för att få fram en totalkostnad verkar vara en okänd matematisk operation. Styrelsens ansvar omfattar att kontrollera att bolagets kontroll över ekonomiska förhållanden är tillfredsställande och att information avseende den finansiella utvecklingen och utvecklingen i övrigt kommuniceras korrekt i delårsrapporter. Jo jo...

Något jag undrar över är vad gör alla dessa personer som lever i en excess av hög inkomst med sin inkomst? Det är en inkomst som inte på något vis i världen kan motiveras av ekonomiska behov. Alltså en hög lön har inte längre att göra med vad man behöver, utan det är en värdemätare på position i en grupp alfa-hanar och alfa-honor om vem som sitter på de högsta pinnarna. I dagens tidning, SDS, kan man läsa om hjärnans belöningscentrum. Det är med höga löner , höga bonusar, vidlyftiga ersättningar likadant som med narkotika. Det berusar och stimulerar belöningscentrum i hjärnan. Vem kan motstå det?
De svenska höginkomsttagarna har fått för sig att de måste sitta på lika höga pinnar som kolleger i USA och andra länder i Europa. Men om de svenska direktörerna skulle skickas ut för att klättra på de pinnarna i andra länder hur högt skulle de kravla sig upp då?

Det finns ett uttryck att "få silkessnöret". Historien bakom uttrycket är att en gammal sed i Turkiet, där sultanen sände ett silkessnöre till en misshaglig ämbetsman som ett tecken att vederbörande borde begå självmord. Lite drastiskt i modern tid men det ska bli intressant att se vem som får silkessnöret i de dagar som ligger framför oss. Det är allt för idag.

.

Ett finger den 11 mars 2009.

2009-04-01T20:46:00.001+02:00

Ett finger kan inte tvätta hela ansiktet.

Det Tibetanska upproret 1959 var ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet som började i Lhasa den 10 mars 1959. Upproret ledde till att den fjortonde Dalai Lama flydde till Indien och att den gamla tibetanska regeringen upplöstes.

Det var en manifestation nu 50 år efter upproret i Lunds domkyrka den 10 mars. Tal, sång och aftonen leddes av Claes Malmberg som konferencier och han gjorde ett utmärkt arbete. När man är påverkad av sjukdom och kommer in i ett stort kyrkrum grips jag av en stund av en rörelse som gör mig tyst. Utan att vara en flitig gäst i kyrkan eller på annat sätt utöva min religion så är där ändå något som tar tag i en när jag kommer in en så stor sal tillägnad en tro. Meditation är lugnande för kropp och själ, att bara sitta i domktyrkans bänkar för en stund är som en plåster på en mer eller mindre jäktad själ och kropp. Så kan det vara vid ett besök en vanlig dag.
Igår var det annorlunda, kyrkan var fylld till sista plats och vi fick höra mycket om Tibet och också tankar och reflektioner om Buddhismen. Det är en religion, eller ett sätt att utöva en tro som tilltalar mig. Buddhismen betonar att en människa måste lära sig att släcka sina känslor av otillfredsställelse och göra sig fri från sina begär och sin livshunger. I kyrkan nämndes att vi har både det goda och det onda i oss och att det gäller att låta den goda sidan tränga ut den onda. Att ge är en större tillfredställelse än att ta emot "belöning" för det man gett. Ger man en gåva eller hjälper en medmänniska skall man inte förvänta sig något annat än den egna tillfredställelsen att ha gjort något gott.

Jag har blivit lättrörd eller tycker att jag lättare blir rörd av enkla gester från andra medmänniskor nuförtiden. Dörrklockan ringer och fyra ögon möts. Omtanke. En granne, släkting eller vän tittar in. Hur dålig eller trött jag än känner mig så är det uppiggande och stunden bryts och jag får skärpa mig. Titta in. Det är annars så lätt att sätta sig i soffan, efter en stund lägga sig där, dra filten över och relaxa bort. Det är så skönt att det dåliga samvetet över för lite motion domnar bort. Totalt.

Ett finger kan inte tvätta hela ansiktet. Jag vet inte hur det skall tolkas och då får man hitta på en tolkning. Kan det handla om tro? Det räcker inte med halvhjärtade insatser utan det måste ske med 100%? I så fall kan uttrycket tillämpas inom alla områden där det fordras en insats av vad karaktär det vara månde. Några ord som följt med mig länge är: "De kortsiktiga målen får aldrig ta överhanden över de långsiktiga."
Säg det till en börsmäklare eller vilken aktieägare som helst. För få har sagt det, för få har insett det, för många får betala.

När jag på morgonen vaknar och hjärnan släpper upp frikopplingen och första vaxeln läggs i skriver jag i tankarna fantastiska tankar som skrivna här skulle gett mig en enorm läsekrets. Några timmar senare, när härnan växlat upp, har den ökande farten kört ifrån allt det fantastiska. Kört ifrån läsekretsen också, kanske.
Varför skriver jag och andra bloggar? Min egen slutsats är att det handlar om en blanding av att vilja synas, skicka egna beskrivelser och tankar ut i världen och få respons. Vilket är viktigast?
Vågar jag alltid skriva vad jag verkligen tycker? Ibland kan man nog lägga ut ett minfält utan att man är medveten om det.

Solen lyser in genom fönstren på 8:e våningen på Universitetssjukhuset i Lund, "Blocket". Fönstret är öppet, det kan bli tokvarmt här på salen. Jag blir bjuden på lunch, den är alldeles utmärkt. Nu blir jag fylld med vätskor, cellgifter och mediciner. En process på drygt sex timmar. Slangar till armen med ventiler för avluftning och olika sorters vätskor. Vetenskapen har lyckats, den första uppföljande röntgen visar att tumören förtunnats. Den får väl lika mycket stryk som jag får av allt cellgift. Jag blir trött. Det räcker för idag.

.

Fildelning den 27 februari.

2009-04-01T20:42:00.002+02:00

Fildelning.
Nu har jag läst en debattartikel om fildelning.

Citat:
"Väljer vi att ignorera denna klyfta finns en uppenbar risk för att nya generationers respekt för rättsstaten urholkas."
Slut citat.

Det är en klyfta, det finns många klyftor och skall man ha en hel bild av hur fildelarna ser på rättsystemet borde kanske flera frågor sättas i jämförelse med fildelningen. Hur ser fildelarna på andra brott som begås i samhället, våld, rån och allt annat skit som händer? Jag tror att lyfter man fram fildelning som ett stort argument för en framtida rättsupplösning drar man för stora växlar på ett ämne som är hyperintressant just nu. Vad vi ser är en ny diskussion typ Motorsågsmassakern video.

Det verkar som varje teknikgenombrott skapar sina egna hyperämnen.

Det är farligt att säga att saker och ting är ett faktum men det kan ju också vara så att mycket av det som nerladdas spolas bort ganska fort också. Det är så lätt att ladda ner att man kan helt enkelt inte konsumera allt. Två knapptryckningar, en timme senare är filmen nerladdad sam man kanske ser vid ett senare tillfälle. Om man överhuvudtaget ser den.

Två knapptryckningar, ett musikalbum är nedladdat som man lyssnar på en gång sedan finns det bara där. Hur mycket av det som laddas ner konsumeras egentligen? Så jag tror att enkelheten att ladda ner gör att det laddas ner just därför att det är så lätt. Nyfikenhet, kanske lite statusjakt att man har si och så många låtar eller filmer på sin hårddisk.

När orkar man med allt? Överflödet stryper sig själv.

För mycket och för litet skämmer alltid.

Enkelheten stimulerar kriminaliteten i fildelning.

Det är lite tuffare att gå in till grannen, slå honom på käften och kommendera att han gör en kopia av sin nya "Lars Christerz" CD.

Det finns ett svenskt program för att lyssna på internetmusik,det heter Spotify. Då kan man lyssna helt legalt, vill man betala slipper man en kort reklamsnutt. Den lösningen är något som visar en väg in i framtida internet-delning av både musik och filmer,

Priset skall helt enkelt vara så attraktivt att man känner att det är rätt, 150 kronor eller mer för en CD-skiva idag där man kanske bara vill lyssna på en låt blir fel pris.

Summorna som Pirate Bay-killarna krävs på är löjligt höga. Processen gömmer sig bakom upphovsrätten, det är de stora pengarna som bolagen påstår sig ha förlorat som är kruxet. Mycket vill ha mer. Det är väl det som gäller och fildelarna tycker kanske att de stora bolagen redan fått nog.

Har jag fel? Rätta mig.

.

Text från den 25 februari.

2009-04-01T20:38:00.000+02:00

En liten valp, TV och 112.

Dagarna går och magen värker. Så är det och den sjukdom jag har märker jag inte så mycket av. Medicinen däremot gör sin närvaro väldigt tydlig. Det yttrar sig i torr mun och en ständig värk i magen som gör att det är inte roligt att äta längre. Jag kommer att försvinna som en tunn tråd om detta fortsätter. Några kilo skulle jag verkligen uppskatta att bli av med. Nu slut på dagens gnäll.
Igår, den 24 februari, besökte vi vänner som som skaffat sig en valp. En dvärgsnautzer som är så liten, så liten och så goo! Tre månader gammal halkar den runt på golvet, biter och drar, tittar och undersöker och får en total uppmärksamhet från den omgivande publiken. En riktig liten godbit. Den kungliga förlovningen igår bleknade bort då den lilla goa valpen var i närheten.

En liten mörk trasselsudd som är sin egen prins. En varelse som för en stund låter oss glömma bort vardagen när vi ligger på golvet, ålande, fångande den lille krabatens intresse för vår egen person. Det var igår.
Idag blir det lax till middag, en panna med rödbetor, squash och lök. De blir lax på löken. Bättre än lök på laxen. Vill du ha receptet så hör av dig.

Thyra Frank som är ledare, innehavare av Plejehjemmet Lotte i Köpenhamn blev intervjuad i måndagens TV program ”Fråga doktorn”. Att lyssna på hennes funderingar om äldrevård är som att dricka kallt källvatten efter en dag i öknen. Tänk reflektionen att när vi föds står det det tre, fyra fem människor runt omkring och hjälper oss till världen. När många skall lämna den så får de gå bort helt ensamma. Var ligger logiken i det?
Välkommen till världen, men stäng dörren när du går!
En annan tanke som Thyra luftade är att hennes hem anställer sin personal med ”hearthunting”. Det är personens individuella egenskaper som bestämmer lämpligheten och inte en fin examen. Headhunting kan vi ju lämna till finansbolagen och det vet vi ju hur det har gått.

Det är tyst ute på gatan, utanför huset. Avfallstunnorna har slamrat färdigt och står med öppna armar och väntar på att fyllas på nytt. Det är inte klokt så mycket man slänger. Vi har två kärl, de rymmer tillsammans 740 liter. Ändå händer det att jag får dansa lettka-jenka i papperskärlet så vi får ner alla kartonger och tidningar. Jag får hålla i mig när står där och hoppar.
Tänk tanken att en olycka händer och Anita ringer 112.
”Vad har hänt?” ”Min man har skadat sig!” ”Var är han?” ”I soptunnan!”.

Skrivet den 23 februari 2009.

2009-04-01T20:35:00.001+02:00

Efter 5 dagar.
Det är måndag kväll.
Nu har det gått fem dagar sedan jag fick min andra dos av cellgifter. De första dagarna går det alltid bra, jag går på överväxel med hjälp av Cortison-pillerna. När jag slutar och ta dem så känns det som backväxeln läggs i, växellådan sitter i min mage. Det kan låta som ett allvarligt problem , det är inte så hemskt. Lite svårt att äta som vanligt, det känns som verkmästaren i magen sitter och håller upp stoppflaggan och säger ”Lugna ner dig där uppe!” Det gör jag, men han slutar inte att tjata. När jag slutar med pillerna så tar jag ingen medicin alls. Den enda medicinen är kramar och omtanke från familj och vänner. Det värmer gott och alla goda hälsningar förtjänar att belönas med en fastlagsbulle från Lomma Hembageri. Jag var i bageriet före helgen och fick veta att bagaren fått hem 400 liter vispgrädde till denna fastlag. Fyrahundra liter! Jag undrar hur många gram vispgrädde det är i en fastlagsbulle? Vet du?

Det räcker i varje fall till många feta goa kramar!

.

Inlägg den 22 februari 2009.

2009-04-01T20:31:00.002+02:00

Den 31 december 2008 uppgick befolkningen i Lunds kommun till 107 351 personer. Jag är en av dem. Mina två söner har lämnat Lund, Malmö har dragit dem till sig vilket är en stor förlust. Den genomsnittliga intelligenskvoten sjönk i Lund men steg i Malmö när de flyttade hemifrån.

Det här är mitt första inlägg och jag tänkte skriva lite om livets förändring i denna min ålder då den förändras för så många.

Det faktum som gör att jag ger mig tid till detta är att jag har blivit sjuk, lungsäckscancer, mesoteliom. Vill jag skriva av mig så är det lika bra att sätta fart, om jag får lov att säga så. Det finns en risk att det blir lite privat emellanåt, men som det ofta sägs... "Vad gör det om 100 år?"

Det har gått två månader och 18 dagar sedan jag hörde orden "dåligt besked, elakartat, dålig prognos". Kort och koncist, man reagerar knappt för även om det finns en liten känsla i förväg... när domen kommer den så är det plötsligt som det inte gäller mig. Så känns det faktiskt fortfarande, faktiskt den största delen av tiden. Det kan jag skriva mer om och det är tanken.

Det finns annat att skriva om också. Några gånger har jag roat mig att kommentera tidningsinlägg till författarna. De svarar alltid, väldigt artigt, och ett svar föreslog att jag skulle starta en blogg. Det var fint att läsa för mig. Undrar hur fint det här är att läsa för dig?

Åter till mig själv, denna magnifika centralpunkt i denna blogg. Efter en tid blev jag väldigt aktiv med att skriva email och handskrivna brev till familj, släkt och arbetskamrater. Jag tycker om att skriva, problemet är om det finns någon som vill läsa.

Det är lite tufft att fundera ut vad som kan intressera andra, kan det vara samma tankar som intresserar mig själv?

Ett arbetsliv har klippts av, ett nytt liv har börjat. Det är beklagligt att jag inte kan skriva med alla fingrarna, kanske en välsignelse för omvärlden. Hade jag kunnat bättre maskinskrivning skulle nog den här bloggen blivit dränkt i en tsunami av ord. Det får bli lite vågskvalp i början.

Ni vet hur skönt det är att gå längs sandstranden i solskenet med bara fötter i det vatten som ännu är för kallt att bada i.

Ok, applåder och busvisslingar lämnas i kassan!

Sat sapienti ! ( ... nog sagt. )

.