Många år sedan var det en av mina arbetskamrater som hade som fras att säga
-"Tiden går som en liter brännvin på bordet och Bröderna Lindqvist är på TV".
På den tiden var det Bröderna Lindqvist som var populära, den tiden som våra barn nu kallar för "..er tid." För dem som var med "på den tiden" är "Viggen" den musik man tänker på när Bröderna Lindqvist kommer på tal. Programmet hette "Nygammalt", en efterföljare heter idag "Allsång på Skansen".
Så det är sant, tiden går fort, man kan ju förstås jämföra det med olika förutsättningar. Skall jag själv jämföra tiden med en flaska brännvin då hade tiden närmast stått stilla.
I lördags, 4 april, besökte vi Kristianstads Konsthall där var vernissage på
Mette Björnsbergs och Rickard Johanssons konst.
Kristianstadbladets recension
För några år sedan kom Mette och Rickard in på mitt dåvarande kontor och presenterade en ide på ett konstverk de ville ha utfört i glasfiber. Vi fann varandra direkt, och efter något år blev det bestämt att Fosieplast skulle tillverka konstverket "Blomman".
Det var spännande, minst sagt, att tillverka konstverk är en konst!
Det blev några turer, det blir inte alltid som man tänkt sig från början.
Nu är det roligt att det finns ett konstverk i Gävle från min gamla arbetsplats. Företaget håller just nu på med ett nytt konstverk till Jennifer Forsberg, också verksam på Österlen.
En bit av det aktuella projektet...
Igår, det var tisdag då om jag minns rätt, åt jag upp en julklapp som Per gav mig. Jag var inte riktigt i form på julafton då jag kom hem från sjukhuset den dagen. Julklappen var bortglömd, men igår blev det en lunch på Grand i Lund. Det blev en stor räkmacka, nästa gång blir det en liten, jag är redan stor nog efter den mackan! När jag sitter och surfar för att se om Grand har några recept på nätet hittar jag den här receptsidan.
Bra! Men räkmackan hittar jag inte.
Den gick ner med ett glas vitt vin så den har det bra där den är.
I dagens Sydsvenska läste jag om "twitter", Sydsvenskan skall lägga upp en nyhetslänk dit, om jag förstått det rätt. Nyfiken surfade jag till twitter, det verkar som något liknande en facebook anslagstavla där man kan lämna korta status-meddelanden om vad man gör. Jag skapade en egen twitter-sida, hansmbg, kan inte låta bli att leka. Så här ser det ut....
Det händer ibland att Anita blir väldigt arg på mig. Det är ett säkert kort att reta upp henne med att börja en konversation med "Annars?.."
Undrar om den frasen retar andra också?
Annars... är allt bra med mig idag. Det verkar som kroppen blir van vid giftet jag har i mig, tröttheten är inte lika dräpande som den varit tidigare. Det känns så skönt att jag nu är inne på upploppet, bara två av sex cellgiftbehandlingar återstår. Det ska bli gott när det blir sommar, då hoppas jag att så mycket skall bli "som vanligt".
Det är onsdag före påsk.
Ha en Glad Påsk!
.
onsdag 8 april 2009
söndag 5 april 2009
Okänd vers.
Alla dessa dagar som kom och gick,
inte visste jag att det var livet.
Var har detta hörts förr?
Författaren! Vem är det?
Jo, Stig Johansson som arbetat på Försäkringskassan i Malmö.
Hans rader om livet har blivit bevingade ord. Allas egendom nu.
Texten har använts på reklam för pensionsförsäkringar, vykort,
T-tröjor och har många gånger hörts på gudstjänsterna i radio.
Det är en omtyckt vers i annonser och var också ofta en stor
fråga i radions "Svar idag", ett program som sändes 1968-1991.
Det är frågan om inte Stig Johansson idag är en av
våra mest citerade författare och den mest okände.
.
fredag 3 april 2009
Strax efter klockan 9 och lite senare.
.
På väg till öppenvårdscentralen. Går genom parken, grönområdet, heter det Nöbbelövsparken?
Ett välkänt namn när barnen var små var bananbacken.
Koltrastarna springer rundor på marken. Jag ser en, måste vara en hona för hon arbetar så idogt, drar i kvistar med löv för att skaffa sig tillåten flygvikt, kan det vara flugvikt?
Skuggorna från träden, klockan är bara kvart över nio på morgnen, dessa skuggor av trädstammar ligger som streck över gången. Det bildar ett randigt mönster, precis som "här-går-man" streck på övergångsplatser. Det är som att gå över ett långt övergångsställe.
Hos sjukgymnasten blir mina muskler och nerver stimulerade på en vibrasfärplatta.
Se: VibraSfär
Det är intressant att fotbollsproffsen också använder sig av denna platta.
Man kanske kan börja en ny bana efter några övningar på den?
Efter uppmjukningen går jag faktiskt med en lättare känsla när jag promenerar hem igen.
Jag sträcker ut promenaden så jag inte går direkt hem utan förlänger den motion det är att gå.
Det är en väldigt fin dag. Solen värmer, och jag dristar mig till att ta av den gröna stickade fiskarmössan som håller huvudet varmt. Det är varmt nog ändå och det är jag också.
När jag kommer hem står Anita med huvudet i rabatterna framför huset. Jag ser att Anita också förberett att bilen skall tvättas. Jag vill ta igen mig en stund först, och går in och sätter mig för att hämta andan och mentalt förbereda biltvätten. Det enda roliga med att tvätta bilen är efteråt, att stå där och vaska den fin finns det många ord för.
Men, en Malmbergare ger sig aldrig så det är bara att skruva på vattnet.
Bilen blir fin, det är en fördel att färgen är sådan att skiten inte syns, då hade jag eller någon annan åkt på att tvätta mer.
Nu är det strax lunch, det är så soligt och varmt att man nästan kan sitta ute.
Bäst att vara försiktig, jag har inte råd med att skaffa mig en förkylning.
Varför skulle jag det? Jag är ju redan lite dålig. Men blir bättre!!
Senare på dagen åkte Anita och jag till Ystad för att få en liten utflykt. Då passade jag på att skruva fast en rördel på utkastaren också, nu är vårens renovering av vattensystemet färdigt. Det var det enda arbetet som utfördes där. Vi tog en kopp kaffe i hammocken och satt där en stund i solen.
Här är filmen från besöket i Ystad.
.
På väg till öppenvårdscentralen. Går genom parken, grönområdet, heter det Nöbbelövsparken?
Ett välkänt namn när barnen var små var bananbacken.
Koltrastarna springer rundor på marken. Jag ser en, måste vara en hona för hon arbetar så idogt, drar i kvistar med löv för att skaffa sig tillåten flygvikt, kan det vara flugvikt?
Skuggorna från träden, klockan är bara kvart över nio på morgnen, dessa skuggor av trädstammar ligger som streck över gången. Det bildar ett randigt mönster, precis som "här-går-man" streck på övergångsplatser. Det är som att gå över ett långt övergångsställe.
Hos sjukgymnasten blir mina muskler och nerver stimulerade på en vibrasfärplatta.
Se: VibraSfär
Det är intressant att fotbollsproffsen också använder sig av denna platta.
Man kanske kan börja en ny bana efter några övningar på den?
Efter uppmjukningen går jag faktiskt med en lättare känsla när jag promenerar hem igen.
Jag sträcker ut promenaden så jag inte går direkt hem utan förlänger den motion det är att gå.
Det är en väldigt fin dag. Solen värmer, och jag dristar mig till att ta av den gröna stickade fiskarmössan som håller huvudet varmt. Det är varmt nog ändå och det är jag också.
När jag kommer hem står Anita med huvudet i rabatterna framför huset. Jag ser att Anita också förberett att bilen skall tvättas. Jag vill ta igen mig en stund först, och går in och sätter mig för att hämta andan och mentalt förbereda biltvätten. Det enda roliga med att tvätta bilen är efteråt, att stå där och vaska den fin finns det många ord för.
Men, en Malmbergare ger sig aldrig så det är bara att skruva på vattnet.
Bilen blir fin, det är en fördel att färgen är sådan att skiten inte syns, då hade jag eller någon annan åkt på att tvätta mer.
Nu är det strax lunch, det är så soligt och varmt att man nästan kan sitta ute.
Bäst att vara försiktig, jag har inte råd med att skaffa mig en förkylning.
Varför skulle jag det? Jag är ju redan lite dålig. Men blir bättre!!
Senare på dagen åkte Anita och jag till Ystad för att få en liten utflykt. Då passade jag på att skruva fast en rördel på utkastaren också, nu är vårens renovering av vattensystemet färdigt. Det var det enda arbetet som utfördes där. Vi tog en kopp kaffe i hammocken och satt där en stund i solen.
Här är filmen från besöket i Ystad.
.
torsdag 2 april 2009
onsdag 1 april 2009
Behandling 4 den 1 april 2009.
Jag sitter återigen på våning 8 på Blocket i Lund och lyssnar på Alaris GP infunderaren som fyller mig med saltlösning innan det är dags för att pumpa in nya doser med cellgifter. Tidigare idag var jag väldigt kreativ i tankar om vad och hur att skriva. Nu vet jag att den tid jag är mest tankekreativ är de tio minuter man drar sig i sängen innan man stiger upp. De tio minuter på kvällen innan man går till sängs är också skapande, men då är man trött och tankarna försvinner i trötthetens dimma. Nu undrar jag vad det var som var så väldigt intressant att tänka på för några timmars sedan och känner att mitt minne är som sommaren, alltför kort. Det är därför jag aldrig kommer att bli en framgångsfull bloggare. Jag glömmer vad jag tänker att skriva om när jag börjar trycka på tangenterna.
Då jag fick veta om vad min sjukdom är reagerade jag lugnt, blev rörd och tänkte "det var som fan att nu händer detta mig". Under hela mitt tidigare liv har jag tyckte det varit plågsamt att sitta i sällskap och lyssna på konversationer om sjukdomar. De flesta svenskar tycks älska att diskutera hur skönt det skall bli när de blir pensionerade, gäller det inte pension så är kärleken till att diskutera sin egen sjukdom. Ju mer banal sjukdomen är desto längre tid pratas det om den.
Hälsan håller tyst, och det är trist att sitta i ett tyst sällskap. Vi älskar våra problem. Vi älskar oss själva och för att kunna älska sig själv har man ett behov att bli älskad av andra. Man dör om man upplever sig som helt ensam, att inte vara medlem i en flock, en grupp, en släkt, en familj och vi vill inte dö. Man dör om man aldrig kan gråta. Det är jobbigt att inte komma på vad jag tänkte i morse men jag vet att det var inte döden jag tänkte på. Den tänker jag aldrig på, det gjorde jag några veckor i december 2008 när jag fått veta att min cancer inte går att bota, den går att hålla i schack, vet jag nu. I mitt dagliga medvetande är jag inte sjuk, det är bara när jag skickar in dokumenten till Försäkringskassan och försäkringsbolaget som det är en realitet i svart på vitt.
Det här med att blogga är ett sätt att få tiden att gå när jag befinner mig i det moment jag är just nu. Sitter på ett sjukhus, jag har gått ut i dagrummet då det är tröttande att sitta på en säng att skriva. Jag sitter vid fönstret och kan se ut på den grå himmelen som senare idag skall bli blå och försvinnande moln skall släppa fram solen och jag förbannar CAPS SHIFT som jag av misstag trycker ner då och då. Typiskt mänskligt, förbanna en tangent i stället för att tänka på att det är ju jag själv som trycker ner den! Infunderaren tickar på. I två timmar skall den pumpa in en liter saltlösning så mitt blodsystem "vätskas upp". Tänk så befriande det hade varit om lösningen varit spetsad med lite alkohol, det kvittar vilken sort då man ändå inte hade smakat den. Cortisonet gör mig lite hög, så kul man kunde haft dagens dropp spetsad med lite brännvin och med det i blodet pratat med personal och medpatienter.
High life, ge mig High Five. (Single High Five Land Malt Whisky, (Författ's lustighet!))
Nu fick jag en spruta, 10 ml mot illamående, jag tänker att jag får ett helt apotek i blodet idag, behandlingsdagen. Den första april och det är inget skämt. Sedan skall jag ta ett piller,
Emend 125 g, det pillret är som ett STOP tecken i tarmsystemet, du får själv gissa vad det betyder.
Jag kan inte släppa tanken på att komma ihåg alla fantastiska tankar som skapades i morse. De kommer tillbaka imorgon, eller sent ikväll. För en tid sedan fick jag veta att jag skall infinna mig till två bröllop senare i år. Några snart medelålders barn har äntligen beslutat att gifta sig. Jag satte mig ner och skrev ihop två tal. Det måste bli två tal då bägge paren kommer att vara närvarande vid båda middagarna. Jag skrev alltså två tal. Sparade dem på skrivbordet. Raderade bort dem av misstag. Då är det bra att ha en dator med inbyggt backup-system, det har jag. Man kan emellertid vara klåfingrig och ibland rensa undan backup-hårddisken för att ha något att göra. Det har jag gjort, raderade alltså backupen och då försvann talmanuskripten i dimman. Det är en utmaning att vara kreativ om samma ämne två gånger. Tänk om det fanns en repeat-funktion i hjärnan. Jag har läst att om man tar bort skallbenet och frilägger hjärnan kan man framkalla minne genom att trycka på punkter på hjärnan. En person som utsätts för det kan skildra den slumpmässiga stund som finns lagrad på den punkt som blir tilltryckt, även födelsen om det skulle vara fallet. Hade man haft en rullknapp bakom örat, tryckt till den som på en mobiltelefon och rullat genom minnet till det ögonblick man vill komma ihåg. Säkert mycket roligt om man kan välja bort de stunder som man skäms för. Alltså behöver man två rullknappar, en för "Sinnesstämning" och en för "baby, barn, skolålder, tonår, ungdom, 20, 30, 40 ..."
Undrar hur det skulle vara att bli förhörd och polisen rullade på knapparna.
Jag tänker på AMF. Sitter på bryggan vid en insjö full av abborrar, braxen och gäddor. Se hur masken vrider sig när jag trycker fast den på kroken, och jag trycker fast den lite till så kroken formar maskens kropp, ett U som skall reta aptit på fisken.
Nu är det många krokar som blivit agnade. Det står AMF på krokarna, maskarna är Elmehagen och den flock som är styrelse och ersättningskommitten. De största gäddorna gömmer sig i det lugna vattnet, i vassen (i flocken?) och jag är inte så säker på att den största masken är den som syns mest. En granne sade en gång till mig att "..jag är inte så dum att jag tackar nej till pengar..", jag tror inte att en höginkomsttagare är dummare än min granne. Man blir inte en höginkomsttagare om man bär sig dumt åt, men man kan bära sig dumt åt när man väl blivit det.
Sedan får jag lov att lite grann tänka på uttrycket "försäkringstagarnas pengar" när det gäller kostnaden för en enda person. Hur stor del av kakan för personalkostnader är detta, och hur mycket påverkar "merkostnaden" den enskilde pensionstagarens pension i nutid och framtid. Nu får man det att låta som en enda man ruinerar pensionskapitalet för ett gigantiskt flertal. Det luktar blod och och det får igång det krokodil-drev som har näsborrarna väl högt i fiskdammen Sverige. Någon skall ätas upp, vare sig det gäller Toblerone eller pensionsavsättningar.
Jag försvarar inte beloppens storlek, men jag reagerar på hur man kastar sig över en enda person som gjort ett bra arbete. Det är offerlammet för vad som händer när alla sitter på tåget som rusar fram i hög avkastning, ingen i styrelsen bryr sig när alla siffror pekar upp i himmelen. Styrelsen glömde bort att inga träd växer dit upp, de har somnat och glömt bort biologin i ekonomin.
Trädet är bonus och pensionssystem för höginkomsttagarna, nu gallras stam och grenar så det kan växa igen i framtiden. Allt går i cykler, årstider, generationer kommer och går och det gör förståndet också. Det som händer idag glöms bort och kommer att upprepas igen.
Människans minne lider av en förbannelse, glömskan.
Jag vet, Jag är drabbad själv.
Vad sade du?
Ha det gott!
.
Om bonus den 25 mars 2009.
BonusCancer.
Bonus är att betrakta som något för en del att få och inte någon allmän utdelning till samtliga. Bonus är latin och betyder bra.
"Något för en del att få och inte utdelning till samtliga." Alla vill höra till den del som skall få och hur premierar man sig till att få bli medlem av den gruppen?
När idén föddes var det säkert i en god avsikt att skapa en morot för en befattningshavare att få en belöning om ett krav på prestation uppfylldes. Det kanske började på verkstadsgolvet. Sedan kanske någon företagsledning tyckte att inte bara fotfolket skulle belönas utan manna skulle regna också över dem som redan hade en hög befattning och en hög lön. Många måste ha tyckt att det var bra. Bonus. Bra. Mer!
Det började i något företag, och därefter spred sig seden. Direktörerna i företag "B" kunde ju inte klara sig utan bonus om kollegerna i företag "A" hade det. När högavlönade utdelar förmåner till sig handlar det inte om att prestera bättre, det handlar om att pinka in en positionering för att få högre status. En status som man kan jämföra med andra, ett pris man kan sätta på sig själv. Det finns undersökningar att ledningsgrupper med bonus inte presterar ett bättre resultat. Det har de sagt på TV och då måste det ju vara sant. Fast vi har ju yttrandefrihet så man kan ju säga precis vad som helst. Det gör ju jag!
När en företeelse förekommer och det inte sker en motreaktion blir det som en cancersvult. Bonussystemet växte då svaga aktieägare och halvsovande styrelser inte brydde sig värst mycket. "Alla andra gör så här, vi måste också göra det!" Det räcker inte med det, se på Skandia-ledningen. Oskyldiga män som hängdes ut i massmedia, de gjorde ju bara vad alla andra gör. Plus att de gjorde lite till, färgsatte tillvaron och några väggar. Stackare! De blev skurkar för de åkte dit, eller hur? Tänk så många andra som andas ut för att de inte "åkte dit".
Mycket vill ha mer. De äldre generationerna av Wallenberg familjen klarade av att sköta Knut och Alice Wallenbergs stiftelse utan några excesser i ekonomisk kompensation för sitt arbete i stiftelsen. Sedan kom nya andar in och nu "plockar" man ut flera miljoner ur stiftelsen, pengar som hamnar i en fickor som redan är mer än välfyllda. Så vad handlar det om? Prestige? Revir? Positionering? Mycket vill ha mer? Alla dessa personer som ser till att få höga löner och rörliga ersättningar hur bär de sig åt? Enkelt, så länge som ingen säger nej då får man vad man begär. Styrelseledamöterna påstås ha en enorm kompetens, men multiplikation för att få fram en totalkostnad verkar vara en okänd matematisk operation. Styrelsens ansvar omfattar att kontrollera att bolagets kontroll över ekonomiska förhållanden är tillfredsställande och att information avseende den finansiella utvecklingen och utvecklingen i övrigt kommuniceras korrekt i delårsrapporter. Jo jo...
Något jag undrar över är vad gör alla dessa personer som lever i en excess av hög inkomst med sin inkomst? Det är en inkomst som inte på något vis i världen kan motiveras av ekonomiska behov. Alltså en hög lön har inte längre att göra med vad man behöver, utan det är en värdemätare på position i en grupp alfa-hanar och alfa-honor om vem som sitter på de högsta pinnarna. I dagens tidning, SDS, kan man läsa om hjärnans belöningscentrum. Det är med höga löner , höga bonusar, vidlyftiga ersättningar likadant som med narkotika. Det berusar och stimulerar belöningscentrum i hjärnan. Vem kan motstå det?
De svenska höginkomsttagarna har fått för sig att de måste sitta på lika höga pinnar som kolleger i USA och andra länder i Europa. Men om de svenska direktörerna skulle skickas ut för att klättra på de pinnarna i andra länder hur högt skulle de kravla sig upp då?
Det finns ett uttryck att "få silkessnöret". Historien bakom uttrycket är att en gammal sed i Turkiet, där sultanen sände ett silkessnöre till en misshaglig ämbetsman som ett tecken att vederbörande borde begå självmord. Lite drastiskt i modern tid men det ska bli intressant att se vem som får silkessnöret i de dagar som ligger framför oss. Det är allt för idag.
.
Bonus är att betrakta som något för en del att få och inte någon allmän utdelning till samtliga. Bonus är latin och betyder bra.
"Något för en del att få och inte utdelning till samtliga." Alla vill höra till den del som skall få och hur premierar man sig till att få bli medlem av den gruppen?
När idén föddes var det säkert i en god avsikt att skapa en morot för en befattningshavare att få en belöning om ett krav på prestation uppfylldes. Det kanske började på verkstadsgolvet. Sedan kanske någon företagsledning tyckte att inte bara fotfolket skulle belönas utan manna skulle regna också över dem som redan hade en hög befattning och en hög lön. Många måste ha tyckt att det var bra. Bonus. Bra. Mer!
Det började i något företag, och därefter spred sig seden. Direktörerna i företag "B" kunde ju inte klara sig utan bonus om kollegerna i företag "A" hade det. När högavlönade utdelar förmåner till sig handlar det inte om att prestera bättre, det handlar om att pinka in en positionering för att få högre status. En status som man kan jämföra med andra, ett pris man kan sätta på sig själv. Det finns undersökningar att ledningsgrupper med bonus inte presterar ett bättre resultat. Det har de sagt på TV och då måste det ju vara sant. Fast vi har ju yttrandefrihet så man kan ju säga precis vad som helst. Det gör ju jag!
När en företeelse förekommer och det inte sker en motreaktion blir det som en cancersvult. Bonussystemet växte då svaga aktieägare och halvsovande styrelser inte brydde sig värst mycket. "Alla andra gör så här, vi måste också göra det!" Det räcker inte med det, se på Skandia-ledningen. Oskyldiga män som hängdes ut i massmedia, de gjorde ju bara vad alla andra gör. Plus att de gjorde lite till, färgsatte tillvaron och några väggar. Stackare! De blev skurkar för de åkte dit, eller hur? Tänk så många andra som andas ut för att de inte "åkte dit".
Mycket vill ha mer. De äldre generationerna av Wallenberg familjen klarade av att sköta Knut och Alice Wallenbergs stiftelse utan några excesser i ekonomisk kompensation för sitt arbete i stiftelsen. Sedan kom nya andar in och nu "plockar" man ut flera miljoner ur stiftelsen, pengar som hamnar i en fickor som redan är mer än välfyllda. Så vad handlar det om? Prestige? Revir? Positionering? Mycket vill ha mer? Alla dessa personer som ser till att få höga löner och rörliga ersättningar hur bär de sig åt? Enkelt, så länge som ingen säger nej då får man vad man begär. Styrelseledamöterna påstås ha en enorm kompetens, men multiplikation för att få fram en totalkostnad verkar vara en okänd matematisk operation. Styrelsens ansvar omfattar att kontrollera att bolagets kontroll över ekonomiska förhållanden är tillfredsställande och att information avseende den finansiella utvecklingen och utvecklingen i övrigt kommuniceras korrekt i delårsrapporter. Jo jo...
Något jag undrar över är vad gör alla dessa personer som lever i en excess av hög inkomst med sin inkomst? Det är en inkomst som inte på något vis i världen kan motiveras av ekonomiska behov. Alltså en hög lön har inte längre att göra med vad man behöver, utan det är en värdemätare på position i en grupp alfa-hanar och alfa-honor om vem som sitter på de högsta pinnarna. I dagens tidning, SDS, kan man läsa om hjärnans belöningscentrum. Det är med höga löner , höga bonusar, vidlyftiga ersättningar likadant som med narkotika. Det berusar och stimulerar belöningscentrum i hjärnan. Vem kan motstå det?
De svenska höginkomsttagarna har fått för sig att de måste sitta på lika höga pinnar som kolleger i USA och andra länder i Europa. Men om de svenska direktörerna skulle skickas ut för att klättra på de pinnarna i andra länder hur högt skulle de kravla sig upp då?
Det finns ett uttryck att "få silkessnöret". Historien bakom uttrycket är att en gammal sed i Turkiet, där sultanen sände ett silkessnöre till en misshaglig ämbetsman som ett tecken att vederbörande borde begå självmord. Lite drastiskt i modern tid men det ska bli intressant att se vem som får silkessnöret i de dagar som ligger framför oss. Det är allt för idag.
.
Ett finger den 11 mars 2009.
Ett finger kan inte tvätta hela ansiktet.
Det Tibetanska upproret 1959 var ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet som började i Lhasa den 10 mars 1959. Upproret ledde till att den fjortonde Dalai Lama flydde till Indien och att den gamla tibetanska regeringen upplöstes.
Det var en manifestation nu 50 år efter upproret i Lunds domkyrka den 10 mars. Tal, sång och aftonen leddes av Claes Malmberg som konferencier och han gjorde ett utmärkt arbete. När man är påverkad av sjukdom och kommer in i ett stort kyrkrum grips jag av en stund av en rörelse som gör mig tyst. Utan att vara en flitig gäst i kyrkan eller på annat sätt utöva min religion så är där ändå något som tar tag i en när jag kommer in en så stor sal tillägnad en tro. Meditation är lugnande för kropp och själ, att bara sitta i domktyrkans bänkar för en stund är som en plåster på en mer eller mindre jäktad själ och kropp. Så kan det vara vid ett besök en vanlig dag.
Igår var det annorlunda, kyrkan var fylld till sista plats och vi fick höra mycket om Tibet och också tankar och reflektioner om Buddhismen. Det är en religion, eller ett sätt att utöva en tro som tilltalar mig. Buddhismen betonar att en människa måste lära sig att släcka sina känslor av otillfredsställelse och göra sig fri från sina begär och sin livshunger. I kyrkan nämndes att vi har både det goda och det onda i oss och att det gäller att låta den goda sidan tränga ut den onda. Att ge är en större tillfredställelse än att ta emot "belöning" för det man gett. Ger man en gåva eller hjälper en medmänniska skall man inte förvänta sig något annat än den egna tillfredställelsen att ha gjort något gott.
Jag har blivit lättrörd eller tycker att jag lättare blir rörd av enkla gester från andra medmänniskor nuförtiden. Dörrklockan ringer och fyra ögon möts. Omtanke. En granne, släkting eller vän tittar in. Hur dålig eller trött jag än känner mig så är det uppiggande och stunden bryts och jag får skärpa mig. Titta in. Det är annars så lätt att sätta sig i soffan, efter en stund lägga sig där, dra filten över och relaxa bort. Det är så skönt att det dåliga samvetet över för lite motion domnar bort. Totalt.
Ett finger kan inte tvätta hela ansiktet. Jag vet inte hur det skall tolkas och då får man hitta på en tolkning. Kan det handla om tro? Det räcker inte med halvhjärtade insatser utan det måste ske med 100%? I så fall kan uttrycket tillämpas inom alla områden där det fordras en insats av vad karaktär det vara månde. Några ord som följt med mig länge är: "De kortsiktiga målen får aldrig ta överhanden över de långsiktiga."
Säg det till en börsmäklare eller vilken aktieägare som helst. För få har sagt det, för få har insett det, för många får betala.
När jag på morgonen vaknar och hjärnan släpper upp frikopplingen och första vaxeln läggs i skriver jag i tankarna fantastiska tankar som skrivna här skulle gett mig en enorm läsekrets. Några timmar senare, när härnan växlat upp, har den ökande farten kört ifrån allt det fantastiska. Kört ifrån läsekretsen också, kanske.
Varför skriver jag och andra bloggar? Min egen slutsats är att det handlar om en blanding av att vilja synas, skicka egna beskrivelser och tankar ut i världen och få respons. Vilket är viktigast?
Vågar jag alltid skriva vad jag verkligen tycker? Ibland kan man nog lägga ut ett minfält utan att man är medveten om det.
Solen lyser in genom fönstren på 8:e våningen på Universitetssjukhuset i Lund, "Blocket". Fönstret är öppet, det kan bli tokvarmt här på salen. Jag blir bjuden på lunch, den är alldeles utmärkt. Nu blir jag fylld med vätskor, cellgifter och mediciner. En process på drygt sex timmar. Slangar till armen med ventiler för avluftning och olika sorters vätskor. Vetenskapen har lyckats, den första uppföljande röntgen visar att tumören förtunnats. Den får väl lika mycket stryk som jag får av allt cellgift. Jag blir trött. Det räcker för idag.
.
Det Tibetanska upproret 1959 var ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet som började i Lhasa den 10 mars 1959. Upproret ledde till att den fjortonde Dalai Lama flydde till Indien och att den gamla tibetanska regeringen upplöstes.
Det var en manifestation nu 50 år efter upproret i Lunds domkyrka den 10 mars. Tal, sång och aftonen leddes av Claes Malmberg som konferencier och han gjorde ett utmärkt arbete. När man är påverkad av sjukdom och kommer in i ett stort kyrkrum grips jag av en stund av en rörelse som gör mig tyst. Utan att vara en flitig gäst i kyrkan eller på annat sätt utöva min religion så är där ändå något som tar tag i en när jag kommer in en så stor sal tillägnad en tro. Meditation är lugnande för kropp och själ, att bara sitta i domktyrkans bänkar för en stund är som en plåster på en mer eller mindre jäktad själ och kropp. Så kan det vara vid ett besök en vanlig dag.
Igår var det annorlunda, kyrkan var fylld till sista plats och vi fick höra mycket om Tibet och också tankar och reflektioner om Buddhismen. Det är en religion, eller ett sätt att utöva en tro som tilltalar mig. Buddhismen betonar att en människa måste lära sig att släcka sina känslor av otillfredsställelse och göra sig fri från sina begär och sin livshunger. I kyrkan nämndes att vi har både det goda och det onda i oss och att det gäller att låta den goda sidan tränga ut den onda. Att ge är en större tillfredställelse än att ta emot "belöning" för det man gett. Ger man en gåva eller hjälper en medmänniska skall man inte förvänta sig något annat än den egna tillfredställelsen att ha gjort något gott.
Jag har blivit lättrörd eller tycker att jag lättare blir rörd av enkla gester från andra medmänniskor nuförtiden. Dörrklockan ringer och fyra ögon möts. Omtanke. En granne, släkting eller vän tittar in. Hur dålig eller trött jag än känner mig så är det uppiggande och stunden bryts och jag får skärpa mig. Titta in. Det är annars så lätt att sätta sig i soffan, efter en stund lägga sig där, dra filten över och relaxa bort. Det är så skönt att det dåliga samvetet över för lite motion domnar bort. Totalt.
Ett finger kan inte tvätta hela ansiktet. Jag vet inte hur det skall tolkas och då får man hitta på en tolkning. Kan det handla om tro? Det räcker inte med halvhjärtade insatser utan det måste ske med 100%? I så fall kan uttrycket tillämpas inom alla områden där det fordras en insats av vad karaktär det vara månde. Några ord som följt med mig länge är: "De kortsiktiga målen får aldrig ta överhanden över de långsiktiga."
Säg det till en börsmäklare eller vilken aktieägare som helst. För få har sagt det, för få har insett det, för många får betala.
När jag på morgonen vaknar och hjärnan släpper upp frikopplingen och första vaxeln läggs i skriver jag i tankarna fantastiska tankar som skrivna här skulle gett mig en enorm läsekrets. Några timmar senare, när härnan växlat upp, har den ökande farten kört ifrån allt det fantastiska. Kört ifrån läsekretsen också, kanske.
Varför skriver jag och andra bloggar? Min egen slutsats är att det handlar om en blanding av att vilja synas, skicka egna beskrivelser och tankar ut i världen och få respons. Vilket är viktigast?
Vågar jag alltid skriva vad jag verkligen tycker? Ibland kan man nog lägga ut ett minfält utan att man är medveten om det.
Solen lyser in genom fönstren på 8:e våningen på Universitetssjukhuset i Lund, "Blocket". Fönstret är öppet, det kan bli tokvarmt här på salen. Jag blir bjuden på lunch, den är alldeles utmärkt. Nu blir jag fylld med vätskor, cellgifter och mediciner. En process på drygt sex timmar. Slangar till armen med ventiler för avluftning och olika sorters vätskor. Vetenskapen har lyckats, den första uppföljande röntgen visar att tumören förtunnats. Den får väl lika mycket stryk som jag får av allt cellgift. Jag blir trött. Det räcker för idag.
.
Fildelning den 27 februari.
Fildelning.
Nu har jag läst en debattartikel om fildelning.
Citat:
"Väljer vi att ignorera denna klyfta finns en uppenbar risk för att nya generationers respekt för rättsstaten urholkas."
Slut citat.
Det är en klyfta, det finns många klyftor och skall man ha en hel bild av hur fildelarna ser på rättsystemet borde kanske flera frågor sättas i jämförelse med fildelningen. Hur ser fildelarna på andra brott som begås i samhället, våld, rån och allt annat skit som händer? Jag tror att lyfter man fram fildelning som ett stort argument för en framtida rättsupplösning drar man för stora växlar på ett ämne som är hyperintressant just nu. Vad vi ser är en ny diskussion typ Motorsågsmassakern video.
Det verkar som varje teknikgenombrott skapar sina egna hyperämnen.
Det är farligt att säga att saker och ting är ett faktum men det kan ju också vara så att mycket av det som nerladdas spolas bort ganska fort också. Det är så lätt att ladda ner att man kan helt enkelt inte konsumera allt. Två knapptryckningar, en timme senare är filmen nerladdad sam man kanske ser vid ett senare tillfälle. Om man överhuvudtaget ser den.
Två knapptryckningar, ett musikalbum är nedladdat som man lyssnar på en gång sedan finns det bara där. Hur mycket av det som laddas ner konsumeras egentligen? Så jag tror att enkelheten att ladda ner gör att det laddas ner just därför att det är så lätt. Nyfikenhet, kanske lite statusjakt att man har si och så många låtar eller filmer på sin hårddisk.
När orkar man med allt? Överflödet stryper sig själv.
För mycket och för litet skämmer alltid.
Enkelheten stimulerar kriminaliteten i fildelning.
Det är lite tuffare att gå in till grannen, slå honom på käften och kommendera att han gör en kopia av sin nya "Lars Christerz" CD.
Det finns ett svenskt program för att lyssna på internetmusik,det heter Spotify. Då kan man lyssna helt legalt, vill man betala slipper man en kort reklamsnutt. Den lösningen är något som visar en väg in i framtida internet-delning av både musik och filmer,
Priset skall helt enkelt vara så attraktivt att man känner att det är rätt, 150 kronor eller mer för en CD-skiva idag där man kanske bara vill lyssna på en låt blir fel pris.
Summorna som Pirate Bay-killarna krävs på är löjligt höga. Processen gömmer sig bakom upphovsrätten, det är de stora pengarna som bolagen påstår sig ha förlorat som är kruxet. Mycket vill ha mer. Det är väl det som gäller och fildelarna tycker kanske att de stora bolagen redan fått nog.
Har jag fel? Rätta mig.
.
Nu har jag läst en debattartikel om fildelning.
Citat:
"Väljer vi att ignorera denna klyfta finns en uppenbar risk för att nya generationers respekt för rättsstaten urholkas."
Slut citat.
Det är en klyfta, det finns många klyftor och skall man ha en hel bild av hur fildelarna ser på rättsystemet borde kanske flera frågor sättas i jämförelse med fildelningen. Hur ser fildelarna på andra brott som begås i samhället, våld, rån och allt annat skit som händer? Jag tror att lyfter man fram fildelning som ett stort argument för en framtida rättsupplösning drar man för stora växlar på ett ämne som är hyperintressant just nu. Vad vi ser är en ny diskussion typ Motorsågsmassakern video.
Det verkar som varje teknikgenombrott skapar sina egna hyperämnen.
Det är farligt att säga att saker och ting är ett faktum men det kan ju också vara så att mycket av det som nerladdas spolas bort ganska fort också. Det är så lätt att ladda ner att man kan helt enkelt inte konsumera allt. Två knapptryckningar, en timme senare är filmen nerladdad sam man kanske ser vid ett senare tillfälle. Om man överhuvudtaget ser den.
Två knapptryckningar, ett musikalbum är nedladdat som man lyssnar på en gång sedan finns det bara där. Hur mycket av det som laddas ner konsumeras egentligen? Så jag tror att enkelheten att ladda ner gör att det laddas ner just därför att det är så lätt. Nyfikenhet, kanske lite statusjakt att man har si och så många låtar eller filmer på sin hårddisk.
När orkar man med allt? Överflödet stryper sig själv.
För mycket och för litet skämmer alltid.
Enkelheten stimulerar kriminaliteten i fildelning.
Det är lite tuffare att gå in till grannen, slå honom på käften och kommendera att han gör en kopia av sin nya "Lars Christerz" CD.
Det finns ett svenskt program för att lyssna på internetmusik,det heter Spotify. Då kan man lyssna helt legalt, vill man betala slipper man en kort reklamsnutt. Den lösningen är något som visar en väg in i framtida internet-delning av både musik och filmer,
Priset skall helt enkelt vara så attraktivt att man känner att det är rätt, 150 kronor eller mer för en CD-skiva idag där man kanske bara vill lyssna på en låt blir fel pris.
Summorna som Pirate Bay-killarna krävs på är löjligt höga. Processen gömmer sig bakom upphovsrätten, det är de stora pengarna som bolagen påstår sig ha förlorat som är kruxet. Mycket vill ha mer. Det är väl det som gäller och fildelarna tycker kanske att de stora bolagen redan fått nog.
Har jag fel? Rätta mig.
.
Text från den 25 februari.
En liten valp, TV och 112.
Dagarna går och magen värker. Så är det och den sjukdom jag har märker jag inte så mycket av. Medicinen däremot gör sin närvaro väldigt tydlig. Det yttrar sig i torr mun och en ständig värk i magen som gör att det är inte roligt att äta längre. Jag kommer att försvinna som en tunn tråd om detta fortsätter. Några kilo skulle jag verkligen uppskatta att bli av med. Nu slut på dagens gnäll.
Igår, den 24 februari, besökte vi vänner som som skaffat sig en valp. En dvärgsnautzer som är så liten, så liten och så goo! Tre månader gammal halkar den runt på golvet, biter och drar, tittar och undersöker och får en total uppmärksamhet från den omgivande publiken. En riktig liten godbit. Den kungliga förlovningen igår bleknade bort då den lilla goa valpen var i närheten.
En liten mörk trasselsudd som är sin egen prins. En varelse som för en stund låter oss glömma bort vardagen när vi ligger på golvet, ålande, fångande den lille krabatens intresse för vår egen person. Det var igår.
Idag blir det lax till middag, en panna med rödbetor, squash och lök. De blir lax på löken. Bättre än lök på laxen. Vill du ha receptet så hör av dig.
Thyra Frank som är ledare, innehavare av Plejehjemmet Lotte i Köpenhamn blev intervjuad i måndagens TV program ”Fråga doktorn”. Att lyssna på hennes funderingar om äldrevård är som att dricka kallt källvatten efter en dag i öknen. Tänk reflektionen att när vi föds står det det tre, fyra fem människor runt omkring och hjälper oss till världen. När många skall lämna den så får de gå bort helt ensamma. Var ligger logiken i det?
Välkommen till världen, men stäng dörren när du går!
En annan tanke som Thyra luftade är att hennes hem anställer sin personal med ”hearthunting”. Det är personens individuella egenskaper som bestämmer lämpligheten och inte en fin examen. Headhunting kan vi ju lämna till finansbolagen och det vet vi ju hur det har gått.
Det är tyst ute på gatan, utanför huset. Avfallstunnorna har slamrat färdigt och står med öppna armar och väntar på att fyllas på nytt. Det är inte klokt så mycket man slänger. Vi har två kärl, de rymmer tillsammans 740 liter. Ändå händer det att jag får dansa lettka-jenka i papperskärlet så vi får ner alla kartonger och tidningar. Jag får hålla i mig när står där och hoppar.
Tänk tanken att en olycka händer och Anita ringer 112.
”Vad har hänt?” ”Min man har skadat sig!” ”Var är han?” ”I soptunnan!”.
Dagarna går och magen värker. Så är det och den sjukdom jag har märker jag inte så mycket av. Medicinen däremot gör sin närvaro väldigt tydlig. Det yttrar sig i torr mun och en ständig värk i magen som gör att det är inte roligt att äta längre. Jag kommer att försvinna som en tunn tråd om detta fortsätter. Några kilo skulle jag verkligen uppskatta att bli av med. Nu slut på dagens gnäll.
Igår, den 24 februari, besökte vi vänner som som skaffat sig en valp. En dvärgsnautzer som är så liten, så liten och så goo! Tre månader gammal halkar den runt på golvet, biter och drar, tittar och undersöker och får en total uppmärksamhet från den omgivande publiken. En riktig liten godbit. Den kungliga förlovningen igår bleknade bort då den lilla goa valpen var i närheten.
En liten mörk trasselsudd som är sin egen prins. En varelse som för en stund låter oss glömma bort vardagen när vi ligger på golvet, ålande, fångande den lille krabatens intresse för vår egen person. Det var igår.
Idag blir det lax till middag, en panna med rödbetor, squash och lök. De blir lax på löken. Bättre än lök på laxen. Vill du ha receptet så hör av dig.
Thyra Frank som är ledare, innehavare av Plejehjemmet Lotte i Köpenhamn blev intervjuad i måndagens TV program ”Fråga doktorn”. Att lyssna på hennes funderingar om äldrevård är som att dricka kallt källvatten efter en dag i öknen. Tänk reflektionen att när vi föds står det det tre, fyra fem människor runt omkring och hjälper oss till världen. När många skall lämna den så får de gå bort helt ensamma. Var ligger logiken i det?
Välkommen till världen, men stäng dörren när du går!
En annan tanke som Thyra luftade är att hennes hem anställer sin personal med ”hearthunting”. Det är personens individuella egenskaper som bestämmer lämpligheten och inte en fin examen. Headhunting kan vi ju lämna till finansbolagen och det vet vi ju hur det har gått.
Det är tyst ute på gatan, utanför huset. Avfallstunnorna har slamrat färdigt och står med öppna armar och väntar på att fyllas på nytt. Det är inte klokt så mycket man slänger. Vi har två kärl, de rymmer tillsammans 740 liter. Ändå händer det att jag får dansa lettka-jenka i papperskärlet så vi får ner alla kartonger och tidningar. Jag får hålla i mig när står där och hoppar.
Tänk tanken att en olycka händer och Anita ringer 112.
”Vad har hänt?” ”Min man har skadat sig!” ”Var är han?” ”I soptunnan!”.
Skrivet den 23 februari 2009.
Efter 5 dagar.
Det är måndag kväll.
Nu har det gått fem dagar sedan jag fick min andra dos av cellgifter. De första dagarna går det alltid bra, jag går på överväxel med hjälp av Cortison-pillerna. När jag slutar och ta dem så känns det som backväxeln läggs i, växellådan sitter i min mage. Det kan låta som ett allvarligt problem , det är inte så hemskt. Lite svårt att äta som vanligt, det känns som verkmästaren i magen sitter och håller upp stoppflaggan och säger ”Lugna ner dig där uppe!” Det gör jag, men han slutar inte att tjata. När jag slutar med pillerna så tar jag ingen medicin alls. Den enda medicinen är kramar och omtanke från familj och vänner. Det värmer gott och alla goda hälsningar förtjänar att belönas med en fastlagsbulle från Lomma Hembageri. Jag var i bageriet före helgen och fick veta att bagaren fått hem 400 liter vispgrädde till denna fastlag. Fyrahundra liter! Jag undrar hur många gram vispgrädde det är i en fastlagsbulle? Vet du?
Det räcker i varje fall till många feta goa kramar!
.
Det är måndag kväll.
Nu har det gått fem dagar sedan jag fick min andra dos av cellgifter. De första dagarna går det alltid bra, jag går på överväxel med hjälp av Cortison-pillerna. När jag slutar och ta dem så känns det som backväxeln läggs i, växellådan sitter i min mage. Det kan låta som ett allvarligt problem , det är inte så hemskt. Lite svårt att äta som vanligt, det känns som verkmästaren i magen sitter och håller upp stoppflaggan och säger ”Lugna ner dig där uppe!” Det gör jag, men han slutar inte att tjata. När jag slutar med pillerna så tar jag ingen medicin alls. Den enda medicinen är kramar och omtanke från familj och vänner. Det värmer gott och alla goda hälsningar förtjänar att belönas med en fastlagsbulle från Lomma Hembageri. Jag var i bageriet före helgen och fick veta att bagaren fått hem 400 liter vispgrädde till denna fastlag. Fyrahundra liter! Jag undrar hur många gram vispgrädde det är i en fastlagsbulle? Vet du?
Det räcker i varje fall till många feta goa kramar!
.
Inlägg den 22 februari 2009.
Den 31 december 2008 uppgick befolkningen i Lunds kommun till 107 351 personer. Jag är en av dem. Mina två söner har lämnat Lund, Malmö har dragit dem till sig vilket är en stor förlust. Den genomsnittliga intelligenskvoten sjönk i Lund men steg i Malmö när de flyttade hemifrån.
Det här är mitt första inlägg och jag tänkte skriva lite om livets förändring i denna min ålder då den förändras för så många.
Det faktum som gör att jag ger mig tid till detta är att jag har blivit sjuk, lungsäckscancer, mesoteliom. Vill jag skriva av mig så är det lika bra att sätta fart, om jag får lov att säga så. Det finns en risk att det blir lite privat emellanåt, men som det ofta sägs... "Vad gör det om 100 år?"
Det har gått två månader och 18 dagar sedan jag hörde orden "dåligt besked, elakartat, dålig prognos". Kort och koncist, man reagerar knappt för även om det finns en liten känsla i förväg... när domen kommer den så är det plötsligt som det inte gäller mig. Så känns det faktiskt fortfarande, faktiskt den största delen av tiden. Det kan jag skriva mer om och det är tanken.
Det finns annat att skriva om också. Några gånger har jag roat mig att kommentera tidningsinlägg till författarna. De svarar alltid, väldigt artigt, och ett svar föreslog att jag skulle starta en blogg. Det var fint att läsa för mig. Undrar hur fint det här är att läsa för dig?
Åter till mig själv, denna magnifika centralpunkt i denna blogg. Efter en tid blev jag väldigt aktiv med att skriva email och handskrivna brev till familj, släkt och arbetskamrater. Jag tycker om att skriva, problemet är om det finns någon som vill läsa.
Det är lite tufft att fundera ut vad som kan intressera andra, kan det vara samma tankar som intresserar mig själv?
Ett arbetsliv har klippts av, ett nytt liv har börjat. Det är beklagligt att jag inte kan skriva med alla fingrarna, kanske en välsignelse för omvärlden. Hade jag kunnat bättre maskinskrivning skulle nog den här bloggen blivit dränkt i en tsunami av ord. Det får bli lite vågskvalp i början.
Ni vet hur skönt det är att gå längs sandstranden i solskenet med bara fötter i det vatten som ännu är för kallt att bada i.
Ok, applåder och busvisslingar lämnas i kassan!
Sat sapienti ! ( ... nog sagt. )
.
Det här är mitt första inlägg och jag tänkte skriva lite om livets förändring i denna min ålder då den förändras för så många.
Det faktum som gör att jag ger mig tid till detta är att jag har blivit sjuk, lungsäckscancer, mesoteliom. Vill jag skriva av mig så är det lika bra att sätta fart, om jag får lov att säga så. Det finns en risk att det blir lite privat emellanåt, men som det ofta sägs... "Vad gör det om 100 år?"
Det har gått två månader och 18 dagar sedan jag hörde orden "dåligt besked, elakartat, dålig prognos". Kort och koncist, man reagerar knappt för även om det finns en liten känsla i förväg... när domen kommer den så är det plötsligt som det inte gäller mig. Så känns det faktiskt fortfarande, faktiskt den största delen av tiden. Det kan jag skriva mer om och det är tanken.
Det finns annat att skriva om också. Några gånger har jag roat mig att kommentera tidningsinlägg till författarna. De svarar alltid, väldigt artigt, och ett svar föreslog att jag skulle starta en blogg. Det var fint att läsa för mig. Undrar hur fint det här är att läsa för dig?
Åter till mig själv, denna magnifika centralpunkt i denna blogg. Efter en tid blev jag väldigt aktiv med att skriva email och handskrivna brev till familj, släkt och arbetskamrater. Jag tycker om att skriva, problemet är om det finns någon som vill läsa.
Det är lite tufft att fundera ut vad som kan intressera andra, kan det vara samma tankar som intresserar mig själv?
Ett arbetsliv har klippts av, ett nytt liv har börjat. Det är beklagligt att jag inte kan skriva med alla fingrarna, kanske en välsignelse för omvärlden. Hade jag kunnat bättre maskinskrivning skulle nog den här bloggen blivit dränkt i en tsunami av ord. Det får bli lite vågskvalp i början.
Ni vet hur skönt det är att gå längs sandstranden i solskenet med bara fötter i det vatten som ännu är för kallt att bada i.
Ok, applåder och busvisslingar lämnas i kassan!
Sat sapienti ! ( ... nog sagt. )
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)