.
Den andra tisdagen i en kedja av tre passerar idag, den 17:e augusti. Det betyder att nu blir det en paus i den cellhämmande behandlingen. På förmiddagen idag blev jag röntgad.
”Håll andan… Andas ut”.
Senare fick vi se bilden från dagens genomlysning, jämförd med föregående bild från en tisdag i början på juni. När jag skriver är tankarna är som en tryckkokare, det känns enklare att beskriva än tala. De samtal vi har och får med sjuksköterskor och behandlande läkare är ventiler som gör att övertrycket pyser ut och jag har tagit ett steg till. Denna vandring ger mig ibland en känsla av att det finns en tsunami av tårar men vågen bryter inte ut.
Den trycker på och slutar med att jag torkar av få tårar. Så är det, samtal med grannar, vänner, email och kommentarer är då ett stöd som hjälper mig till gott mod och ger mig fler goda stunder och rosenröda kinder.
Jag kan inte nog många gånger upprepa detta.
Nej, det var inget oväntat resultat av dagens röntgen. Den vita ytan som beskriver tumörens utbredning har vuxit en hel del. Det ser ut som hela vänsterlungan är dimmig, vit, den högra är helt svart, ett bevis för att högerlungans lungsäck är ”frisk”.
Nu är denna behandling jag fått avslutad.
I många månader har min kropp fått stryk av starka cellhämmande medel, kroppen ska få vila en tid. Vad som händer därefter vet jag idag inte.
Det blir säkert lite mer ”Håll andan… Andas ut”.
Jo, vi har varit på vift igen. Danmark ligger så nära och lika väl som det finns smultronställen på denna sida Öresund finns det mycket vackert i Danmark också. Fyn är en ö med mycket vackert och i Danmark har man inte varit lika rivningstokig på 50- och 60-talet som vi svenskar var.
Bilder från Danmark.
Har ett samhälle för mycket pengar med fartblinda kommunalpolitiker får grävmaskinerna för mycket jobb. De grävde bort det gamla, de rev och lyssnade för mycket på ”Trettiofyran”,
”..nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort, nu skall hela rasket bort…”.
Per Myrberg sjunger än och jag lyssnar, så rätt han hade.
I en kommentar till mig har ”Annelie” skrivit:
”Håller med om att svart humor ger ljus och att lite vansinne är befriande emellanåt. Men tyvärr kan det också verka skrämmande för somliga andra blir förskräckta som om det svarta skulle göra ont värre.”
Jag får vara försiktig med att skämta och driva med den mörka sidan, ett sätt att testa mig själv, men det kan bli andra som får ta den hårda påminnelsen. Lite av det ”mörka” eller sentimentala kommer fram när musik och lyrik bekräftar tankar, känslor och lite önskedrömmar. Jag har precis lyssnat på några sånger som får in mig i hissen till andra nivåer, de kan jag inte dela med mig då de kan leda så olika för alla oss som… just det, är olika.
Så jag styrker mig själv med att ta hissen upp igen…
Åk med, tryck ”UPP”.
/Hans.
.
tisdag 17 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mina tårar strömmar, de strömmar för att din lunga är den hatade vita färgen, mina tårar strömmar för tsunamin som finns djupt därinne, mina tårar strömmar av tacksamhet för att jag får lära mig och stärkas av dig och Anita.
SvaraRaderaGeorge
Det här med att vuxna män inte gråter är dikt och förbannad lögn.
SvaraRaderaGlöm dock inte att med all säkerhet så står det i lobbyn, varje hissfarares mardröm. En lätt galen tvåbarnsfamilj, och dom ska också upp!
Hoppas att den behandlingsfria perioden ger både kropp och själ styrka att fortsätta njuta och ta tillvara på allt det goda i livet...
SvaraRaderaEländiga sjukdom, blir också arg på denna eländiga sjukdom när jag läser ditt inlägg. Arg för vad den gör mot människor som vill fortsätta leva livet!
Det gör ont att läsa dina ord. Jag vet inte vad jag ska säga - allt som dyker upp i mitt huvud verkar för ytligt eller klichéaktigt. Jag beundrar er så djupt.
SvaraRaderaEn stor kram.
Mia
Det är för jävligt att vi ska leva i rädsla och smärta. Ibland förstår jag inte hur vi gör för att stå ut och ändå lyckas hitta glädje och styrka. Bamsestora styrkekramar från Heidi
SvaraRaderaInte bara en gnista av hopp,utan en hel majbrasa och miljarder gnistor önskar jag att du har.Tusen tankar hjälper inte men vetskapen om att många många tänker på dig kanske ger en smula glädje.
SvaraRaderaHans Malmberg18 augusti 2010 kl. 09:29
Mötet med tusen tankar och många många människor här... Det ger mycket mer än en smula, det ger ett universum av glädje och stöd.
SvaraRaderaNågra ord på vägen betyder så mycket.
Liksom morgondaggen på trädens lövverk blixtrar till i solskenet, lika vackert känns det med ert stöd när ni blixtrar till med några ord på vägen.
Snälla Hans, skämta på och driv på med den mörka sidan så mycket du kan/vill/behöver, orkar. Å var glad åt hissen och att den går uppåt likaså. Alla starka känslor ligger ju nära varandra, skratt/gråt/glädje och sorg, det ena utesluter inte det andra utan kan snarare befria varandra.
SvaraRaderaFinner inga ord Hans.. Jag håller med mia och jag hittar inga ord, de känns så futtiga. Du är beundransvärd som orkar dela med dig av din resa. Tack!
Käre Hans,
SvaraRaderaDu och Anita finns ständigt i våra tankar. Vi läser och dras med i ditt fantastiska ordflöde och undrar var och hur du finner uttryck för alla känslor och tankar som invaderar dig.
Den 'uppåtgående hissen' är en lisa när man befinner sig i situationer man inte kan påverka. Man får för en stund det smärtfria andrum man behöver, och det går att fortsätta med hjälp av språk tillhörande en annan dimension. Fortsätt uppåt!!
Kram, tämker på dig!
SvaraRadera//Lisa
Har aldrig haft så svårt att skriva en kommentar som nu. Orden känns banala och urvattnade. Jag sällar mig till tidigare kommentarer och skickar en styrkekram, det enda jag kan göra. //Gina
SvaraRaderaHej Hans!
SvaraRaderaDu är så fantastisk i ditt sätt att se på livet, beskriva det du upplever och formulera dina känslor och tankar. Och den mörka, svarta sidan skall du inte sluta att skämta om och driva med - du gör det så brilljant och mitt i prick. Vi andra behöver det - och dig!
Skall inte gräva ner mig kommentarer om hur jag reagerade på ditt inlägg - det finns ändå inte ord för att beskriva det.
Jag vill bara att du ska ta emot en enormt stor och varm styrkekram av mig och fortsätta leva som du hittills har gjort! Du är fantastisk!
Tusen styrkekramar <3
Jag ber för dig, att det vita blir svart eller att det svarta inte blir vitt......om det har hänt tidigare då ber jag att det händer igen till dig....kram//Mirjana
SvaraRaderaHej Hans
SvaraRaderaBlir väldig ledsen och rörd av din blogg.tänker på dig och önskar av hela mitt hjärta att du blir bra , jag tror på Mirakel, jag har haft cancer själv och för 3 månader sen fick jag min sista cellgiftbehandling och hoppas och ber Gud att den kommer inte tillbaka.
Kram Natalie
Jag vet inte hur jag ska formulera mig.
SvaraRaderaDu är ju en ordkonstnär, om man nu kan uttrycka sig så.
Jag älskar dina inlägg, de är ju så välformulerade.
Nu tappar jag nästan orden, en form av "bloggkommentarafasi".
Jag känner mig ledsen och orolig för din och din hustrus skull.
Jo, det med musik.
Det kan vara helande och den kan missförstås också.
Du är klok som en bok som inte delar med dig av all lyrik och all musik.
På återläsande
//A
Jag skulle vilja låna någon annans ord, för jag finner inga egna. Vill ge dig ord av tröst och ord av obegränsat hopp, men hur tusan ska jag kunna beskriva det? Tänker på er!
SvaraRaderaHej Hans!
SvaraRaderaEn sådan berättare du är! Helt fantastisk. Jag hoppas att du fortsätter att berätta om din resa i livet. Må så gott du kan. Tänker på dig och din fru!
På återläsande// Anki
Finner inga ord, skickar bara en stor styrkekram.
SvaraRaderaDu skriver så himla bra.
Kram från Lisbet
Vet ej vad jag ska skriva men vill skicka många kramar till dig.
SvaraRaderaHar hittat hit till din sida via George blogg, du skriver så himla bra och med en sådan finurlighet (heter det så?). Du har berättarkonstens gåva. Vill skicka en stor, stor varm kram till dig och din kära hustru, tänker på er.
SvaraRaderaMin son Andreas har varit sjuk i cancer, han blev sjuk i lymfkörtelcancer för lite drygt tre år sedan, då var han 16 ½ år, hade precis gått ut första året på gymnasiet, när detta enorma trauma drabbar oss. Genomgick en tuff cellgiftsbehandling. Idag är han 19 ½ år, är frisk och mår bra, vilket vi alla i familjen är såå oerhört tacksamma över. Han har precis flyttat till Umeå för att studera på universitetet.
Vi har lärt känna många människor under denna tid, många med lyckliga slut men också dom där det inte har gått så bra. Där föräldrar har förlorat sina barn. Detta borde inte få ske, men tyvärr, tyvärr händer det.
Livet ställs helt på ända när man drabbas av något sådant. Du vet själv.
Än en gång, en stor stor kram till dig och hustrun. Ni finns i våra tankar.
Carina Jönsson
Vet inte riktigt vad jag ska skriva, du skriver så fantastiskt tänkvärt. Det finns inga ord för hur mycket jag avskyr Cancer och dess grymma framfart. Ni är i mina tankar.
SvaraRaderaMAYA
Tack för en livsbejakande blogg som inspirerar.
SvaraRaderaDin blogg berättar att kriser kan få oss att djupna, bli visare, leva starkare och mer närvarande.
Skimra.
Man skimrar när man lever fullt ut och vet vad som är väsentligt.
Värme och tankar till dig och din hustru.
Vilket trist besked... Jag lånar ord av George Schottl: Ge aldrig upp!!! Jag håller tummarna för att din kropp ska återhämta sig, så du får nya krafter att kämpa.
SvaraRaderaMan får väl vara så "mörk" som man behöver... skönheten och klokskapen i det du skriver försvinner ju inte för det. Jag envisas med att hoppas på fler blogginlägg från dig - det innebär ju att du fortfarande fungerar.
Tänker så mycket goda tankar jag förmår och skickar dem till er. /Kajsa
har skrivit ungefär 20 kommentarer nu...raderat och börjat om igen...Vill bara förmedla att jag följer din blogg, har läst ditt inlägg och hatar cancer!
SvaraRaderaStyrka till dej och din fru
Hans!
SvaraRaderaTack för att du vill dela med dig av din livsvandring! Som många andra har sagt, skriver du fantastiskt och livsglädjen lyser igenom mitt i allt det oerhört svåra.
Nu gråter jag med det besked du har fått.
Läste i ett tidigare inlägg där du skrev: ”Har jag haft tur och levt friska år 75% av genomsnittlig uppskattad livslängd tar jag mig rätten att ändå känna 100% tillfredsställelse”
Ja, den rätten är din, helt och hållet din! Jag känner en djup respekt för ditt enorma livsbejakande sätt att se på ditt liv.
Utan att för den skull väja att skriva om tårarna, som likt en tsunami trycker på, för sorgen och ledsenheten. Det ingår på något sätt i att säga ja till livet, tänker jag, för det ingår i vårt mänskliga liv. Och kanske alldeles särskilt när man drabbas så fruktansvärt hårt som du har gjort.
Jag är inte drabbad av en dödshotande sjukdom. Jag är drabbad av kroniska smärtor sen många år från en trasig rygg och har nyligen också fått diagnosen epilepsi.
Det jag känner igen mig i så mycket hos dig är den svarta humorn och ett befriande ”vansinne”.
En slags personlig ”lyteskomik” man bara har om sin egen person och som kan få det svåra att ses från andra positioner. Både för sin egen del och för andra.
I mitt liv ser jag det som medicin därför att det får mig att skratta mitt i allt.
Jag hoppas du fortsätter uttrycka också den sidan av dig själv. Tack för att du skriver och ger av dig själv och tack att vi som läser också får åka med i valda delar av din hiss!
Varm kram till dig och din hustru
/Kristina
Hej Jag har själv en kronisk sjukdom och många beklagar mig men jag säger alltid att det kunde varit värre och det menar jag verkligen. Jag kunde haft cancer.Tänker ofta på dig och Georg med era bloggar och sjukdomar. Beundrar er att ni orkar skriva vet inte om jag hade haft den orken och positiva grejen att skriva som ni gör men jag beundrar er och hoppas det ska bli bra igen. Ge inte upp, ge inte upp det finns säkert något bra som ska komma och ge inte upp ännu. Jag tänker på dig och din fru så klart kämpa på/Kram
SvaraRaderaHej Hans,
SvaraRaderaVad roligt att vi är i Stockholm samma dagar. Skulle jag få syn på dig så kan du räkna med att jag tvingar in dig någonstans för en Jäger. Eventuellt tar jag hellre en tequila men en Jäger till dig blir det.
Kramar till dig och Anita!
PS jag tar förresten en Jäger med dig och sen en tequila
I had a dream last night , I dreamt we were on the lake, remember hans? all the talks all the letters? when your handwriting was failing, I encourage you to continue on, I miss you so much , all the wisdom you gave me, You were the only one in the world who ever truly loved me, I miss you with all my heart and soul, I think of the painting that Is probably still hanging on the wall at the shop, I think of the art book that your son said to you , " this is a nice book", the note that was hidden in it, I will forever miss you , I will see on the other side, Isabella
SvaraRadera