.
En vecka går så snabbt när jag tittar tillbaka, den vecka som kommer innehåller väntan. Det skall komma en generation till i familjen, spänningen stiger. Vi vet att det skall bli en flicka, om man nu till 100% kan veta det. De blivande föräldrarna har sagt så. Vi väntar på det där telefonsamtalet. När jag och mina syskon föddes skickades det telegram, idag är det SMS. Man vi hoppas att den blivande pappan ringer, vi har aldrig haft anledning att klaga på hans verbala resurser.
Ray Charles sjunger "Georgia" som ljudkuliss när jag sitter här och funderar. Det är nostalgi för mig. Plötsligt sitter jag i passagerarsätet på en Ford Zephyr som rusar fram genom det östgötska landskapet på 1960-talet. Radio Nord spelar, en kontrast till dåtidens Sveriges Radio. Det är skönt att lyftas ut ur nutiden och nästan kunna känna fartvinden, solskenet, vägbruset och bilradion på så hög volym att "Georgia" tränger genom igen efter så många år. Där satt jag, utan säkerhetsbälte, i väntan på att komma fram så jag kunde få en bit av de polkagrisar vi köpt i Gränna. Det var stort på den tiden.
På "er tid" som barnen brukar säga. Vems tid är det nu?
Det är jobbigt när skjortknapparna inte vill hålla skjortan på plats utan går upp. Jag har en sådan skjorta. Till slut tröttnade jag, tog fram syskrinet och sydde igen knapphålet en bit så knappen inte skulle släppa. Lite bökigt med nål och tråd.
Det tog en evinnerlig tid då min vana inom sykonsten är begränsad.
Nöjd med avslutad uppgift tog jag på mig skjortan för avsyning. Just det, av-sy-ning. Nej, nej, nej...vad hade jag gjort? Jag hade sytt igen ett perfekt knapphål och har nu ett besvär med en knapp som är hart när omöjlig att knäppa och sedan den andra som släpper stup i kvarten. Jag avvaktar, när kvällarna blir mörkare skall jag göra ett nytt försök igen.
Den 23:e till 28:e augusti var en händelserik vecka då vi gav oss ut på turné igen.
Turen gick till Eksjö, Motala och till Stockholm. Eksjö var en upplevelse, den gamla trästaden är väldigt charmig, påminner om en stadskultur många andra städer rev bort för 50 år sedan. Motala med sina muséer, Vättern, Göta kanal och en trevlig miljö nere vid Stadsparken var värt besöket. Sedan fortsatte vi till Stockholm och bodde i Bromma.
När vi var där visste jag att Annette och Dragan också var i Stockholm. Vi hade telefonkontakt och fick en härlig kväll tillsammans med besök på Fotografiska och sedan en bit mat. I planeringen ingick att vi skulle skåla i tequila som Annette tycker om och avsluta med det som jag tycker om, Jägermeister. Så blev det och vi hade så roligt när Dragan och Anita tittade på. De hade speciellt roligt när jag klantade till det och fick peppar i stället för salt på handen till tequilan. Har man kul så har man, varför inte krydda till det lite grand?
Vi besökte också släktingar och vänner under våra tre dagar i huvudstaden.
Tyvärr glömde jag kameran på hotellet så det blev inga bilder från Stockholm city. Men de vyerna är ändå kända för de flesta. Ingen större skada.
När vi letade efter hotellrum var jag förstås alldeles för sent ute. Det fanns inget ledigt inne i stan, vi hamnade i Bromma. Det visade sig vara bra, inga parkeringsproblem, buss och tunnelbana fungerade perfekt. Så ibland kan det bli bra även om det inte var vad vi väntade oss först.
Veckan var inte slut förrän på lördag kväll då den årliga gatufesten avslutades i regn. Men vi hann med vad vi skulle hinna med. För första gången på alla år vi haft gatufest åt Anita och jag kräftor. Plus en liten paj. Plus några små smörgåsar med Kvibille Gräddädel. Plus en havskräfta offererad av grannarna Mattias och Anna-Maja. Plus några Jägermeister och Pilsner Urquell. Plus ett magnifikt sällskap av alla våra charmanta grannar. Kan man ha en bättre avslutning på sommaren?
Men allt har sitt pris. Efter sex dagar i full fart blev det till att vila.
Vila, vila och vila. Snacka om att vara trött, inget gnäll, men det var så skönt att sträcka ut sig, sluta ögonen och segla iväg någonstans dit tankarna ledde.
Nu är det måndag igen.
Blivande farföräldrar väntande på det där telefonsamtalet.
Det är vi det.
/Hans.
.
måndag 30 augusti 2010
tisdag 17 augusti 2010
Genomlyst igen.
.
Den andra tisdagen i en kedja av tre passerar idag, den 17:e augusti. Det betyder att nu blir det en paus i den cellhämmande behandlingen. På förmiddagen idag blev jag röntgad.
”Håll andan… Andas ut”.
Senare fick vi se bilden från dagens genomlysning, jämförd med föregående bild från en tisdag i början på juni. När jag skriver är tankarna är som en tryckkokare, det känns enklare att beskriva än tala. De samtal vi har och får med sjuksköterskor och behandlande läkare är ventiler som gör att övertrycket pyser ut och jag har tagit ett steg till. Denna vandring ger mig ibland en känsla av att det finns en tsunami av tårar men vågen bryter inte ut.
Den trycker på och slutar med att jag torkar av få tårar. Så är det, samtal med grannar, vänner, email och kommentarer är då ett stöd som hjälper mig till gott mod och ger mig fler goda stunder och rosenröda kinder.
Jag kan inte nog många gånger upprepa detta.
Nej, det var inget oväntat resultat av dagens röntgen. Den vita ytan som beskriver tumörens utbredning har vuxit en hel del. Det ser ut som hela vänsterlungan är dimmig, vit, den högra är helt svart, ett bevis för att högerlungans lungsäck är ”frisk”.
Nu är denna behandling jag fått avslutad.
I många månader har min kropp fått stryk av starka cellhämmande medel, kroppen ska få vila en tid. Vad som händer därefter vet jag idag inte.
Det blir säkert lite mer ”Håll andan… Andas ut”.
Jo, vi har varit på vift igen. Danmark ligger så nära och lika väl som det finns smultronställen på denna sida Öresund finns det mycket vackert i Danmark också. Fyn är en ö med mycket vackert och i Danmark har man inte varit lika rivningstokig på 50- och 60-talet som vi svenskar var.
Bilder från Danmark.
Har ett samhälle för mycket pengar med fartblinda kommunalpolitiker får grävmaskinerna för mycket jobb. De grävde bort det gamla, de rev och lyssnade för mycket på ”Trettiofyran”,
”..nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort, nu skall hela rasket bort…”.
Per Myrberg sjunger än och jag lyssnar, så rätt han hade.
I en kommentar till mig har ”Annelie” skrivit:
”Håller med om att svart humor ger ljus och att lite vansinne är befriande emellanåt. Men tyvärr kan det också verka skrämmande för somliga andra blir förskräckta som om det svarta skulle göra ont värre.”
Jag får vara försiktig med att skämta och driva med den mörka sidan, ett sätt att testa mig själv, men det kan bli andra som får ta den hårda påminnelsen. Lite av det ”mörka” eller sentimentala kommer fram när musik och lyrik bekräftar tankar, känslor och lite önskedrömmar. Jag har precis lyssnat på några sånger som får in mig i hissen till andra nivåer, de kan jag inte dela med mig då de kan leda så olika för alla oss som… just det, är olika.
Så jag styrker mig själv med att ta hissen upp igen…
Åk med, tryck ”UPP”.
/Hans.
.
Den andra tisdagen i en kedja av tre passerar idag, den 17:e augusti. Det betyder att nu blir det en paus i den cellhämmande behandlingen. På förmiddagen idag blev jag röntgad.
”Håll andan… Andas ut”.
Senare fick vi se bilden från dagens genomlysning, jämförd med föregående bild från en tisdag i början på juni. När jag skriver är tankarna är som en tryckkokare, det känns enklare att beskriva än tala. De samtal vi har och får med sjuksköterskor och behandlande läkare är ventiler som gör att övertrycket pyser ut och jag har tagit ett steg till. Denna vandring ger mig ibland en känsla av att det finns en tsunami av tårar men vågen bryter inte ut.
Den trycker på och slutar med att jag torkar av få tårar. Så är det, samtal med grannar, vänner, email och kommentarer är då ett stöd som hjälper mig till gott mod och ger mig fler goda stunder och rosenröda kinder.
Jag kan inte nog många gånger upprepa detta.
Nej, det var inget oväntat resultat av dagens röntgen. Den vita ytan som beskriver tumörens utbredning har vuxit en hel del. Det ser ut som hela vänsterlungan är dimmig, vit, den högra är helt svart, ett bevis för att högerlungans lungsäck är ”frisk”.
Nu är denna behandling jag fått avslutad.
I många månader har min kropp fått stryk av starka cellhämmande medel, kroppen ska få vila en tid. Vad som händer därefter vet jag idag inte.
Det blir säkert lite mer ”Håll andan… Andas ut”.
Jo, vi har varit på vift igen. Danmark ligger så nära och lika väl som det finns smultronställen på denna sida Öresund finns det mycket vackert i Danmark också. Fyn är en ö med mycket vackert och i Danmark har man inte varit lika rivningstokig på 50- och 60-talet som vi svenskar var.
Bilder från Danmark.
Har ett samhälle för mycket pengar med fartblinda kommunalpolitiker får grävmaskinerna för mycket jobb. De grävde bort det gamla, de rev och lyssnade för mycket på ”Trettiofyran”,
”..nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort, nu skall hela rasket bort…”.
Per Myrberg sjunger än och jag lyssnar, så rätt han hade.
I en kommentar till mig har ”Annelie” skrivit:
”Håller med om att svart humor ger ljus och att lite vansinne är befriande emellanåt. Men tyvärr kan det också verka skrämmande för somliga andra blir förskräckta som om det svarta skulle göra ont värre.”
Jag får vara försiktig med att skämta och driva med den mörka sidan, ett sätt att testa mig själv, men det kan bli andra som får ta den hårda påminnelsen. Lite av det ”mörka” eller sentimentala kommer fram när musik och lyrik bekräftar tankar, känslor och lite önskedrömmar. Jag har precis lyssnat på några sånger som får in mig i hissen till andra nivåer, de kan jag inte dela med mig då de kan leda så olika för alla oss som… just det, är olika.
Så jag styrker mig själv med att ta hissen upp igen…
Åk med, tryck ”UPP”.
/Hans.
.
tisdag 10 augusti 2010
Jag sov så gott att jag vaknade.
.
Veckorutinerna rullar på som alltid, efter mer än 18 månader ställer kalendern in sig själv. Varje måndag blodprov, två rör om inget annat anges. Två tisdagar av tre är det behandling, det som jag kallar cellhämmande behandling. Vecka med den tredje tisdagen känns som en permissionsvecka, ingen behandling då, vi kan göra en längre resa då den veckans måndag kan blodprov lämnas på valfri ort i Sverige.
I dag har varit en "trött" dag, den gångna natten hade jag ont och det blev skräp med sömnen. Nu har jag fått en större dos med nya smärtstillande små små väldigt små piller jag lägger under tungan och hoppas de skall ta bort det onda när det kommer tillbaka. Jag har väldigt moderna smärtstillande medel, plåster och små piller.
Idag, efter besöket på sjukhuset satt jag hemma i min bekväma knädatorstol (!) och plötsligt märkte jag att jag sov. Jag var så trött. Huvudet mitt föll åt sidan och fastnade i den positionen. Där satt jag och sov, vaknade, aj vad det gör ont när huvudet skall rätas upp.
Georges blogg står på den dagliga läslistan, det är fascinerande hur god hjälp han ger till de som finns runt honom i blogg och telefonvärlden. Jag och Anita får också del av hans syn på vår värld. George är en vågbrytare som lugnar och dämpar de fantasier som ibland kan rusa iväg i mina, våra, tankar. Det finns alltid någonstans en klippa i vår omvärld, det gäller att ha tålamod att hitta det stöd som finns någonstans därute.
Sommaren har varit god mot oss. Nästan alla planer vi haft på resor och upplevelser har uppfyllts. Om några veckor tänker vi oss en längre resa till Stockholm och kanske längre. Vädret blir en faktor som kommer att bestämma hållplatserna, vi kan bara hoppas att vi får lika fina dagar som vi tidigare haft i år.
Den senaste utflykten vi gjorde gick till Växjö med omnejd. Vägsjö, platsen där vägar och sjöar möts. Skall du åka med ångbåten "Thor" ta då sittkuddar med dig, träribborna är hårda. En tur med den båten är en resa i en försvunnen värld, ångvisslan är magnifik. Vi får oss en liten historielektion när vi gräver fram lite fakta från wikipedia. Det som jag en gång fick lära mig på historielektionerna repeterades. Nu kunde vi se hårdvaran från det förflutna, t.ex. Bergkvara slottsruin, nedbränt under Dackefejden. Huseby Gård med 1950-talets skandal med förmynderiet över Florence Stephens. Idag i statlig ägo och ett fantastisk minne över svunnen järn och lantbrukshistoria.
Allt detta fick vi impuls att besöka tack vare ett internt skämt och min sjuksköterska som gav oss turistinformation om Växjö.
Vi har sett så mycket nytt denna sommar tack vare email från helt okända personer som läst min blogg. Nu är en del inte så okända längre.
Jag tycker det är stort, några ord i en blogg som ger svar och tips om platser att besöka, vilket förstorar vår lilla värld och gör bilden av vårt land en bit rikare. Otroligt så mycket det gömmer sig i buskar och snår, även runt hörnet i en stad. Vi kan bara tacka och ta emot.
Jag är inte så värst orolig för min framtid. Det som finns, det finns där och skulle tiden inte räcka till nöjer jag mig med det jag fått. Det är mitt mantra, "jag är inte orolig". Visst kan jag vara lite ledsen och rörd ibland men min svarta humor ger mycket ljus.
Det gör du också som läser och svarar på jag skriver.
Jag vågar inte skriva mina grövsta reflektioner här,
de som får mig dock att skratta eller le lite underfundigt.
Det är helt underbart att vara lite vansinnig. Prova!
/Hans.
.
Veckorutinerna rullar på som alltid, efter mer än 18 månader ställer kalendern in sig själv. Varje måndag blodprov, två rör om inget annat anges. Två tisdagar av tre är det behandling, det som jag kallar cellhämmande behandling. Vecka med den tredje tisdagen känns som en permissionsvecka, ingen behandling då, vi kan göra en längre resa då den veckans måndag kan blodprov lämnas på valfri ort i Sverige.
I dag har varit en "trött" dag, den gångna natten hade jag ont och det blev skräp med sömnen. Nu har jag fått en större dos med nya smärtstillande små små väldigt små piller jag lägger under tungan och hoppas de skall ta bort det onda när det kommer tillbaka. Jag har väldigt moderna smärtstillande medel, plåster och små piller.
Idag, efter besöket på sjukhuset satt jag hemma i min bekväma knädatorstol (!) och plötsligt märkte jag att jag sov. Jag var så trött. Huvudet mitt föll åt sidan och fastnade i den positionen. Där satt jag och sov, vaknade, aj vad det gör ont när huvudet skall rätas upp.
Georges blogg står på den dagliga läslistan, det är fascinerande hur god hjälp han ger till de som finns runt honom i blogg och telefonvärlden. Jag och Anita får också del av hans syn på vår värld. George är en vågbrytare som lugnar och dämpar de fantasier som ibland kan rusa iväg i mina, våra, tankar. Det finns alltid någonstans en klippa i vår omvärld, det gäller att ha tålamod att hitta det stöd som finns någonstans därute.
Sommaren har varit god mot oss. Nästan alla planer vi haft på resor och upplevelser har uppfyllts. Om några veckor tänker vi oss en längre resa till Stockholm och kanske längre. Vädret blir en faktor som kommer att bestämma hållplatserna, vi kan bara hoppas att vi får lika fina dagar som vi tidigare haft i år.
Den senaste utflykten vi gjorde gick till Växjö med omnejd. Vägsjö, platsen där vägar och sjöar möts. Skall du åka med ångbåten "Thor" ta då sittkuddar med dig, träribborna är hårda. En tur med den båten är en resa i en försvunnen värld, ångvisslan är magnifik. Vi får oss en liten historielektion när vi gräver fram lite fakta från wikipedia. Det som jag en gång fick lära mig på historielektionerna repeterades. Nu kunde vi se hårdvaran från det förflutna, t.ex. Bergkvara slottsruin, nedbränt under Dackefejden. Huseby Gård med 1950-talets skandal med förmynderiet över Florence Stephens. Idag i statlig ägo och ett fantastisk minne över svunnen järn och lantbrukshistoria.
Allt detta fick vi impuls att besöka tack vare ett internt skämt och min sjuksköterska som gav oss turistinformation om Växjö.
Vi har sett så mycket nytt denna sommar tack vare email från helt okända personer som läst min blogg. Nu är en del inte så okända längre.
Jag tycker det är stort, några ord i en blogg som ger svar och tips om platser att besöka, vilket förstorar vår lilla värld och gör bilden av vårt land en bit rikare. Otroligt så mycket det gömmer sig i buskar och snår, även runt hörnet i en stad. Vi kan bara tacka och ta emot.
Jag är inte så värst orolig för min framtid. Det som finns, det finns där och skulle tiden inte räcka till nöjer jag mig med det jag fått. Det är mitt mantra, "jag är inte orolig". Visst kan jag vara lite ledsen och rörd ibland men min svarta humor ger mycket ljus.
Det gör du också som läser och svarar på jag skriver.
Jag vågar inte skriva mina grövsta reflektioner här,
de som får mig dock att skratta eller le lite underfundigt.
Det är helt underbart att vara lite vansinnig. Prova!
/Hans.
.
onsdag 21 juli 2010
Tre ord.
.
Hopp.
Tro, hopp och kärlek.
Jag som betraktar mig som en modern människa har gör det felet att tro att andra människor ofta tycker och tänker som jag gör. Jag gör fel men det tar några decennier innan sanningen flyter upp till ytan. De "andra" som tycker annorlunda än jag är ju "konstiga". Det tar lite tankeenergi att inse att det är jag som är "konstig". Så mycket energi har jag inte.
När jag läser att "hoppet är ute", vad är det för hopp?
Tror man på ett evigt liv i denna världen har man hoppat fel.
Ibland hör man att det krävs mod att visa sina känslor. Jag vet inte om det är samma mod som visas när man erkänner för sig själv att hoppet är ute. Återigen, vilket hopp? När tiden, som i sig själv är evig men inte evig för oss levande, när tiden påminner oss om sin begränsning då vaknar hopp-känslorna till liv. Det är som att kasta sig utför en hög brant klippa utan fallskärm.
Man faller.
Den tid som då finns kvar blir en blixtrande färd genom det liv man haft. Den tid som finns kvar får användas till att njuta av minnet av de goda dagarna. Har jag tur och faller långsamt genom framtiden kan jag återuppleva det som varit till glädje.
Ge inte upp.
En fras som vi får höra är att tiden sakta rinner ut, som Björn Afzelius sjunger i "Ljuset".
Vi äter när vi blir hungriga. Mat. Föda. Hur kan hungern på att leva försvinna även om vi får ett taskigt besked om en sjukdom som tar livet av oss. Tiden i sig själv tar också livet av oss men långsamt.
Det stoppar inte vår hunger att äta av livet.
I min förra text skrev jag
"Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet."
Kanske det är så, men längtan efter framtiden och det den bär med sig ger också ett hopp.
Om jag "ger upp", detsamma som att tycka att allt hopp är ute, vilket liv har jag då haft tidigare?
De dagar, månader eller år jag har kvar ser jag som ränta på det liv jag hittills levt. Den räntan är olika hög för individen. Har jag haft tur och levt friska år 75% av genomsnittlig uppskattad livslängd tar jag mig rätten att ändå känna 100% tillfredsställelse.
När jag arbetade hade jag vid ett tillfälle ett samtal med en anställd, 30 år gammal. Han var osäker på sin tillvaro och tog gärna på sig skuldkänslor vid problem med familjen sin. Det påverkade hans arbete och arbetstiderna sköttes inte, hans prestation sjönk under hans kapacitet.
Jag påpekade för honom att det han upplevde var verklighet för oss alla, även jag hade tråkiga upplevelser bakom mig.
Han blev förbannad, reste sig upp, skrek till mig:
"Din känslokalle jävel!" och drämde igen dörren.
Där satt jag och undrade, "Verkligen?".
Två minuter gick. Han kom tillbaka in, vi kramade om varandra.
Tyvärr så hade han svårt att bryta sig ur sin värld, jag kan bara hoppas att tiden ger mognad.
Ändå så gav han mig en tankeställare.
När jag läser om andra människor som är sjuka eller brottas med andra problem undrar jag ibland, i mina egna reflektioner, hur känslokall jag är. Skall jag klara av att på TV se allt elände, på internet läsa om svårigheter då tror jag det krävs lite kyla för att kunna ge värme.
Jag har precis definierat mig själv som ett kylskåp, icke som frysskåp.
Drar man ut kylan skapar man värme. Gå ut i ditt kök och kolla.
Min fru Anita säger att skitet jag har runt min lunga skall inte vinna. Fyllt av motsatser ger det i stället hopp, ett hopp om tro att våra dagar tillsammans skall vara roliga, även om vi gråter ibland. Det är förlösande, som ett åskregn eller sommarregn, luften är friskare efteråt.
Lite kyla igen. Sedan lite värme.
Tro ger hopp och skapar kärlek.
Det hänger ihop, hela vägen.
Bryts kedjan, lyssna noga efter den saknade länken, den finns där ute, någonstans.
Tro mig. Hoppas med mig och det sista ordet tror jag du finner.
/Hans.
.
Hopp.
Tro, hopp och kärlek.
Jag som betraktar mig som en modern människa har gör det felet att tro att andra människor ofta tycker och tänker som jag gör. Jag gör fel men det tar några decennier innan sanningen flyter upp till ytan. De "andra" som tycker annorlunda än jag är ju "konstiga". Det tar lite tankeenergi att inse att det är jag som är "konstig". Så mycket energi har jag inte.
När jag läser att "hoppet är ute", vad är det för hopp?
Tror man på ett evigt liv i denna världen har man hoppat fel.
Ibland hör man att det krävs mod att visa sina känslor. Jag vet inte om det är samma mod som visas när man erkänner för sig själv att hoppet är ute. Återigen, vilket hopp? När tiden, som i sig själv är evig men inte evig för oss levande, när tiden påminner oss om sin begränsning då vaknar hopp-känslorna till liv. Det är som att kasta sig utför en hög brant klippa utan fallskärm.
Man faller.
Den tid som då finns kvar blir en blixtrande färd genom det liv man haft. Den tid som finns kvar får användas till att njuta av minnet av de goda dagarna. Har jag tur och faller långsamt genom framtiden kan jag återuppleva det som varit till glädje.
Ge inte upp.
En fras som vi får höra är att tiden sakta rinner ut, som Björn Afzelius sjunger i "Ljuset".
Vi äter när vi blir hungriga. Mat. Föda. Hur kan hungern på att leva försvinna även om vi får ett taskigt besked om en sjukdom som tar livet av oss. Tiden i sig själv tar också livet av oss men långsamt.
Det stoppar inte vår hunger att äta av livet.
I min förra text skrev jag
"Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet."
Kanske det är så, men längtan efter framtiden och det den bär med sig ger också ett hopp.
Om jag "ger upp", detsamma som att tycka att allt hopp är ute, vilket liv har jag då haft tidigare?
De dagar, månader eller år jag har kvar ser jag som ränta på det liv jag hittills levt. Den räntan är olika hög för individen. Har jag haft tur och levt friska år 75% av genomsnittlig uppskattad livslängd tar jag mig rätten att ändå känna 100% tillfredsställelse.
När jag arbetade hade jag vid ett tillfälle ett samtal med en anställd, 30 år gammal. Han var osäker på sin tillvaro och tog gärna på sig skuldkänslor vid problem med familjen sin. Det påverkade hans arbete och arbetstiderna sköttes inte, hans prestation sjönk under hans kapacitet.
Jag påpekade för honom att det han upplevde var verklighet för oss alla, även jag hade tråkiga upplevelser bakom mig.
Han blev förbannad, reste sig upp, skrek till mig:
"Din känslokalle jävel!" och drämde igen dörren.
Där satt jag och undrade, "Verkligen?".
Två minuter gick. Han kom tillbaka in, vi kramade om varandra.
Tyvärr så hade han svårt att bryta sig ur sin värld, jag kan bara hoppas att tiden ger mognad.
Ändå så gav han mig en tankeställare.
När jag läser om andra människor som är sjuka eller brottas med andra problem undrar jag ibland, i mina egna reflektioner, hur känslokall jag är. Skall jag klara av att på TV se allt elände, på internet läsa om svårigheter då tror jag det krävs lite kyla för att kunna ge värme.
Jag har precis definierat mig själv som ett kylskåp, icke som frysskåp.
Drar man ut kylan skapar man värme. Gå ut i ditt kök och kolla.
Min fru Anita säger att skitet jag har runt min lunga skall inte vinna. Fyllt av motsatser ger det i stället hopp, ett hopp om tro att våra dagar tillsammans skall vara roliga, även om vi gråter ibland. Det är förlösande, som ett åskregn eller sommarregn, luften är friskare efteråt.
Lite kyla igen. Sedan lite värme.
Tro ger hopp och skapar kärlek.
Det hänger ihop, hela vägen.
Bryts kedjan, lyssna noga efter den saknade länken, den finns där ute, någonstans.
Tro mig. Hoppas med mig och det sista ordet tror jag du finner.
/Hans.
.
tisdag 20 juli 2010
Är jag religiös?
.
Jag fick frågan om jag är religiös. Först, och kanske nu också, visste jag inte hur eller vad jag skulle svara. Uppväxt med andra intressen än fördjupning i religiösa frågor och med en översittande syn på de som utövade sin religion, "de hellörade", existerade inte någon tankemöda på var jag fann mig själv "placerad" i frågan om jag är religiös.
Under resor till och från Karlsborg under värnplikstiden, 42 år sedan, diskuterade vi i bilen existensiella frågor innan vi stoppade vid Linnéas Konditori i Gislaved för att få ny energi.
Kaffe, fransbrödbullar med ost kan sätta fart på en tänkande soldat.
Vi kom fram till Karlsborg men så vitt jag kommer ihåg slutade våra resonemang i fler frågor och ju klokare vi blev fann vi oss ännu mer ovetande och oklokare.
I mitt sökande efter vad är det att vara religiös fann jag i en avhandling uttrycket "en tro på en högre makt". Vissa kallar denna makt för Gud, Allah eller någon av de andra tros-uttryck som finns.
Avhandlingen handlar om musik. Hur musik kan få en lyssnare eller en sångare, en musiker, att under sång, spelning eller lyssning uppleva att något tar tag i oss. Något rör vid oss och för en stund flyttar medvetandet eller känslan i stunden till en annan nivå. Det kan väl kallas för en religiös upplevelse, en högre makt i form av musik eller lyrik tar kommando över mig, eller dig, för en stund.
En högre makt i form av musik som rör vid känslolivet?
Ta till exempel Mozarts klarinettkonsert K622 andra satsen.
Det är inte alla förunnat att slå sig till ro, sluta ögonen och lyssna sig genom den musiken. Men om du har stressat ner, har en stund över så ge dig själv en chans till några minuter i en annan värld.
För många år sedan avled en nära familjemedlem. Vid denna tid råkade jag höra detta stycke av Mozart och det har sedan dess varit en stund till eftertanke när jag senare lyssnar igen. Det är som att svepa en varm god filt runt sig och lite sentimentalt flyta bort, bli rörd, låta tankarna fyllas av minne och lite sorg över att tiden vi lever oss genom har sina stunder av saknad.
Är det en religiös upplevelse?
Jag tror att det mänskliga intellektet inte klarar av frågan om livet utan att skapa en tro på en högre makt. Solguden Ra, asagudarna, alla de asiatiska religionerna, kristendomen och islam. Allt är en skapelse av vårt eget intellekt, nedtecknat och tolkat och misstolkat till vansinne
av profeter som ofta ser en egen vinning i sin egen tolkning.
Lärjungarna lyssnar troget och troende då de slipper att tänka själva.
Följdfrågan då jag blev tillfrågad är i vilken mening jag är religiös om jag är det. Då blev jag "ställd" igen. Jag kan bara svara att då jag upplever "en högre makt" är fysiska moment. Musik. Film. En person som berättar något smärtsamt. Vissa psalmer i kyrkan. Medmänniskor som blir rörda och drar mig med sig.
Så jag är religiös, men inte i den meningen av jag är en okritiskt kristen. Det är skönt att låta sig gripas av denna högre makt som är så olika för oss alla.
Den ena tron är inte bättre än den andra, något för islamofober att tänka på mer än en gång.
Sverigedemokraterna kan ju försöka att tänka fler gånger extra om de nu kan tänka överhuvudtaget.
Ett ord att avsluta med:
Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet.
/Hans.
Jag fick frågan om jag är religiös. Först, och kanske nu också, visste jag inte hur eller vad jag skulle svara. Uppväxt med andra intressen än fördjupning i religiösa frågor och med en översittande syn på de som utövade sin religion, "de hellörade", existerade inte någon tankemöda på var jag fann mig själv "placerad" i frågan om jag är religiös.
Under resor till och från Karlsborg under värnplikstiden, 42 år sedan, diskuterade vi i bilen existensiella frågor innan vi stoppade vid Linnéas Konditori i Gislaved för att få ny energi.
Kaffe, fransbrödbullar med ost kan sätta fart på en tänkande soldat.
Vi kom fram till Karlsborg men så vitt jag kommer ihåg slutade våra resonemang i fler frågor och ju klokare vi blev fann vi oss ännu mer ovetande och oklokare.
I mitt sökande efter vad är det att vara religiös fann jag i en avhandling uttrycket "en tro på en högre makt". Vissa kallar denna makt för Gud, Allah eller någon av de andra tros-uttryck som finns.
Avhandlingen handlar om musik. Hur musik kan få en lyssnare eller en sångare, en musiker, att under sång, spelning eller lyssning uppleva att något tar tag i oss. Något rör vid oss och för en stund flyttar medvetandet eller känslan i stunden till en annan nivå. Det kan väl kallas för en religiös upplevelse, en högre makt i form av musik eller lyrik tar kommando över mig, eller dig, för en stund.
En högre makt i form av musik som rör vid känslolivet?
Ta till exempel Mozarts klarinettkonsert K622 andra satsen.
Det är inte alla förunnat att slå sig till ro, sluta ögonen och lyssna sig genom den musiken. Men om du har stressat ner, har en stund över så ge dig själv en chans till några minuter i en annan värld.
För många år sedan avled en nära familjemedlem. Vid denna tid råkade jag höra detta stycke av Mozart och det har sedan dess varit en stund till eftertanke när jag senare lyssnar igen. Det är som att svepa en varm god filt runt sig och lite sentimentalt flyta bort, bli rörd, låta tankarna fyllas av minne och lite sorg över att tiden vi lever oss genom har sina stunder av saknad.
Är det en religiös upplevelse?
Jag tror att det mänskliga intellektet inte klarar av frågan om livet utan att skapa en tro på en högre makt. Solguden Ra, asagudarna, alla de asiatiska religionerna, kristendomen och islam. Allt är en skapelse av vårt eget intellekt, nedtecknat och tolkat och misstolkat till vansinne
av profeter som ofta ser en egen vinning i sin egen tolkning.
Lärjungarna lyssnar troget och troende då de slipper att tänka själva.
Följdfrågan då jag blev tillfrågad är i vilken mening jag är religiös om jag är det. Då blev jag "ställd" igen. Jag kan bara svara att då jag upplever "en högre makt" är fysiska moment. Musik. Film. En person som berättar något smärtsamt. Vissa psalmer i kyrkan. Medmänniskor som blir rörda och drar mig med sig.
Så jag är religiös, men inte i den meningen av jag är en okritiskt kristen. Det är skönt att låta sig gripas av denna högre makt som är så olika för oss alla.
Den ena tron är inte bättre än den andra, något för islamofober att tänka på mer än en gång.
Sverigedemokraterna kan ju försöka att tänka fler gånger extra om de nu kan tänka överhuvudtaget.
Ett ord att avsluta med:
Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet.
/Hans.
söndag 18 juli 2010
Muskulös nu Muskellös.
.
Musku-lös nu Muskel-lös.
Sommaren har för oss varit en fin tid, det har varit en barndomssommar. Sådana somrar tillbringade jag ofta på landet i Sörmland. I år har vi turnerat till Norge och i lugn takt tagit oss hem igen längs västkusten.
Hela tiden i väder som berikat upplevelsen av båtfärd, besök i den halländska vildmarken, Varberg och Glommen.
En del av de besök och upplevelser vi fått har inspirerats av bloggvänner som emailat mig. Det har varit ett litet turistnätverk vi delat mitt i all den verklighet av vara sjuk som vi har gemensam. Jag tycker det är fantastiskt att få dessa "knuffar" att se platser vi annars inte skänkt en tanke. Jag har en klasskamrat från sent 1950-tal som seglar runt i Stilla Havet, det "tipset" får jag lägga åt sidan!
När jag var fem år tog min farfar som i unga år var en inbiten seglare med mig på en tur i Bråviken. Det var den första gången för mig i en riktig segelbåt och den lutade i en för mig livsfarlig vinkel. Jag kan ju ramla av... Det gjorde jag nu inte, de äldre herrarna njöt av turen och jag var skräckslagen för livet, åtminstone de första följande 15 åren.
Nu sitter jag hellre i en hammock och lutar mig fram och tillbaka istället för att ligga i sidled. Jag har lite märkliga minnen av båtturer. Min morbror hade hade en motorbåt i Stockholms skärgård och bjöd min familj på en sväng i de vattnen. Jag frågade om det fanns någon proviant och han räckte mig ett öppnat paket knäckebröd. Det smakade lite konstigt, avslaget, konsistensen var ej heller vad jag väntade mig. En kontroll av datumstämpeln visade att paketet var flera år gammalt. Min morbror skrattar fortfarande åt detta efter alla år. Det gör jag också numera.
Jag har läst Georges blogg idag, han skriver om ett ämne jag ofta går och tänker på.
Ämnet : "Varför skriver man blogg?"
George skildrar väldigt bra orsaken till det, (citat: "mina egna tankar") genom att skriva är en terapi. Vi vill nå ut, tala om hur det är, visa att ingen är ensam. En hand som stöder. Skrivandet ger energi också, skriver George.
Däremot reagerar jag lite på hans känsla att känna skam för att överleva när många andra avlider i sin sjukdom. Vi som lever tar ju inte ifrån någon annan sjuk hans eller hennes möjligheter. Vi kan bara beundra de som kämpar på, hanterar sin oro och hoppas på positiva besked nästa gång överläkaren sätter blicken i sin patient. Nej, någon skam för att att vi som är riktigt sjuka får några år extra kan jag inte känna. Det är egentligen en outhärdlig tanke att känna skuldkänsla och samtidigt vara så sjuk att liemannens viftande känns som ett kallt drag i nacken.
George delar med sig så mycket och har så många tankar som väcker både sympati och munterhet. Kan man skriva som George finns det bara en känsla som är berättigad, den känslan är stolthet.
Det skall du också känna som läser detta och har brottat dig fram genom din egen sjukdom eller andra besvär. Frågan för dagen är ofta hur jag själv mår. Det snabba svaret är att jag mår bra, men jag har ont i mitt bröst, det känns som jag har en lunginflammation, ett tryck över bröstet. Nu har jag ingen lunginflammation, det är den förbenade tumören som trycker på lite nerver. Under mer än ett och ett halvt år har jag provat fyra olika kemikalier för att bromsa tumören.
Ser inte riktigt bra ut. Läkarna säger att den växer långsamt, ett faktum som ändå inger hopp. Under 18 månader har jag haft så många olika bieffekter av smärtlindring och behandling, det är så skönt att jag blivit av med de flesta besvären. De besvär jag har idag är som sagt bröstvärk, trötthet och svaghet.
Vi hade besök i går och samtalet kom en kort stund in på det faktum att jag förlorat många kilo. Jag har inte skänkt min "svaghet" i benen någon tanke på varför utan tagit för givet att det är långvarig behandling som är orsaken. Det är fel, tydligen. Min muskelmassa har minskat, det märks i mina lår. Jag får snart ha hjälp av en lyftkran för att komma upp ur sängen eller från toalettstolen.
En gång muskulös, nu muskellös!
/Hans
.
Musku-lös nu Muskel-lös.
Sommaren har för oss varit en fin tid, det har varit en barndomssommar. Sådana somrar tillbringade jag ofta på landet i Sörmland. I år har vi turnerat till Norge och i lugn takt tagit oss hem igen längs västkusten.
Hela tiden i väder som berikat upplevelsen av båtfärd, besök i den halländska vildmarken, Varberg och Glommen.
En del av de besök och upplevelser vi fått har inspirerats av bloggvänner som emailat mig. Det har varit ett litet turistnätverk vi delat mitt i all den verklighet av vara sjuk som vi har gemensam. Jag tycker det är fantastiskt att få dessa "knuffar" att se platser vi annars inte skänkt en tanke. Jag har en klasskamrat från sent 1950-tal som seglar runt i Stilla Havet, det "tipset" får jag lägga åt sidan!
När jag var fem år tog min farfar som i unga år var en inbiten seglare med mig på en tur i Bråviken. Det var den första gången för mig i en riktig segelbåt och den lutade i en för mig livsfarlig vinkel. Jag kan ju ramla av... Det gjorde jag nu inte, de äldre herrarna njöt av turen och jag var skräckslagen för livet, åtminstone de första följande 15 åren.
Nu sitter jag hellre i en hammock och lutar mig fram och tillbaka istället för att ligga i sidled. Jag har lite märkliga minnen av båtturer. Min morbror hade hade en motorbåt i Stockholms skärgård och bjöd min familj på en sväng i de vattnen. Jag frågade om det fanns någon proviant och han räckte mig ett öppnat paket knäckebröd. Det smakade lite konstigt, avslaget, konsistensen var ej heller vad jag väntade mig. En kontroll av datumstämpeln visade att paketet var flera år gammalt. Min morbror skrattar fortfarande åt detta efter alla år. Det gör jag också numera.
Jag har läst Georges blogg idag, han skriver om ett ämne jag ofta går och tänker på.
Ämnet : "Varför skriver man blogg?"
George skildrar väldigt bra orsaken till det, (citat: "mina egna tankar") genom att skriva är en terapi. Vi vill nå ut, tala om hur det är, visa att ingen är ensam. En hand som stöder. Skrivandet ger energi också, skriver George.
Däremot reagerar jag lite på hans känsla att känna skam för att överleva när många andra avlider i sin sjukdom. Vi som lever tar ju inte ifrån någon annan sjuk hans eller hennes möjligheter. Vi kan bara beundra de som kämpar på, hanterar sin oro och hoppas på positiva besked nästa gång överläkaren sätter blicken i sin patient. Nej, någon skam för att att vi som är riktigt sjuka får några år extra kan jag inte känna. Det är egentligen en outhärdlig tanke att känna skuldkänsla och samtidigt vara så sjuk att liemannens viftande känns som ett kallt drag i nacken.
George delar med sig så mycket och har så många tankar som väcker både sympati och munterhet. Kan man skriva som George finns det bara en känsla som är berättigad, den känslan är stolthet.
Det skall du också känna som läser detta och har brottat dig fram genom din egen sjukdom eller andra besvär. Frågan för dagen är ofta hur jag själv mår. Det snabba svaret är att jag mår bra, men jag har ont i mitt bröst, det känns som jag har en lunginflammation, ett tryck över bröstet. Nu har jag ingen lunginflammation, det är den förbenade tumören som trycker på lite nerver. Under mer än ett och ett halvt år har jag provat fyra olika kemikalier för att bromsa tumören.
Ser inte riktigt bra ut. Läkarna säger att den växer långsamt, ett faktum som ändå inger hopp. Under 18 månader har jag haft så många olika bieffekter av smärtlindring och behandling, det är så skönt att jag blivit av med de flesta besvären. De besvär jag har idag är som sagt bröstvärk, trötthet och svaghet.
Vi hade besök i går och samtalet kom en kort stund in på det faktum att jag förlorat många kilo. Jag har inte skänkt min "svaghet" i benen någon tanke på varför utan tagit för givet att det är långvarig behandling som är orsaken. Det är fel, tydligen. Min muskelmassa har minskat, det märks i mina lår. Jag får snart ha hjälp av en lyftkran för att komma upp ur sängen eller från toalettstolen.
En gång muskulös, nu muskellös!
/Hans
.
måndag 5 juli 2010
En dejlig dag.
.
Det är en mycket vacker sommardag idag. Efter en och en halv timme slappandes under björkars ljuva grönska gick jag in och släckte törsten med Jokk transbärssaft. Sedan satte jag mig vid datorn och lyssnade på musik, idag klickade jag in Kim Larsen på Spotify och fastnade för två låtar.
Den ena handlar om mig.
Den andra handlar om idag.
Det för bli dagens bidrag till bloggsidan för den som vill lyssna.
När jag skriver detta har vi ätit middag, jag tror det var delar av en kalkon som låg på tallriken. Såsen var väldigt god. Jag tycker om röran med potatis, sås och lingon.
Jo, om sångerna vill jag bara säga att de har ett drag av att vara barnsånger.
Det passar perfekt, trots min ålder är jag ett barn med barnasinnet kvar.
Nu skall jag njuta mer av den skånska sommaren.
/Hans.
.
Det är en mycket vacker sommardag idag. Efter en och en halv timme slappandes under björkars ljuva grönska gick jag in och släckte törsten med Jokk transbärssaft. Sedan satte jag mig vid datorn och lyssnade på musik, idag klickade jag in Kim Larsen på Spotify och fastnade för två låtar.
Den ena handlar om mig.
Den andra handlar om idag.
Det för bli dagens bidrag till bloggsidan för den som vill lyssna.
När jag skriver detta har vi ätit middag, jag tror det var delar av en kalkon som låg på tallriken. Såsen var väldigt god. Jag tycker om röran med potatis, sås och lingon.
Jo, om sångerna vill jag bara säga att de har ett drag av att vara barnsånger.
Det passar perfekt, trots min ålder är jag ett barn med barnasinnet kvar.
Nu skall jag njuta mer av den skånska sommaren.
/Hans.
.
lördag 3 juli 2010
Sitter vid stranden i Ystad. Frukost.
I 39 år har vi haft tillgång till stugan i Ystad.
Som nykära, småbarnsföräldrar, medelålders och nu pensionärer.
Otroligt att vi ALDRIG gjort detta under alla de gångna åren.
Vi packade en papperskasse och gick ner hit...
Livet är gott och livat, det är det idag också.
Emaila, klicka här...
.
fredag 2 juli 2010
Sitter i Ystad och funderar.
Vi har kört ner till Ystad idag, till Sandskogens lite friskare luft, kyld av Östersjön. Stugan har varit i Anitas familjs ägo i många år, barnen har tillbringat mycket tid här. Nu, när tiden egentligen tillåter oss att var här mer ofta än förr blir det tvärtom. Vi diskuterade det när vi kom hit, andelen tid som går åt till städning och underhåll växer i förhållande till den tid vi ”njuter” av sommarstället. Vi blir äldre, har redan ett hus med trädgård som skall skötas. Anita har gröna fingrar och vill ha ordning både hemma och här i Ystad. Det kan bli lite mycket ibland.
Vi sitter och har matchen Uruguay-Ghana på TV:n, det är mörkt ute, nu är klockan snart elva.
Tidigare hörde vi ett märkligt fågelkvitter. Kan det vara uggle-ungar?
Dagen har varit lugn, väldigt lugn för mig som ockuperade en brits på gräsmattan med en gång när vi kom hit. Det är den ”trötta” dagen, tredje dagen efter behandling med cellhämmande medel.
Tidigare i veckan träffade jag en affärsbekant, en mycket vänlig karl. Jag sade att min värld har blivit mindre när man är ute ur arbetslivet. Tyvärr, eller vad skall jag säga, blir det ofta att min värld fastnar i att skildra hur jag upplever min sjukdom.
Det finns ju annat att bry sig på, men det där ”andra” har för mig tappat i betydelse.
Ofta undrar jag hur andra med en obotlig sjukdom hade fungerat i min situation.
Det finns en hel del bloggar som beskriver det, men jag undrar hur de hade fungerat
i mitt läge. Jag finner att min ”ork” blir mindre, benen ostadiga. Nu vågar jag knappt vända mig om eller gå uppför en trappa utan att ha något eller någon att hålla i. Alla förändringar kommer gradvis, hur lustigt det än kan låta går det så långsamt att det nästan blir naturligt.
Jag orkar inte ens bli förbannad på mitt öde.
Det händer för vissa, det händer för mig.
Kanske är jag definitionen av flegmatisk?
Nästa vecka skall bli riktigt skoj.
Vi åker färja till Norge och sedan skall vi terrorisera västkusten på väg tillbaka hem i bil.
Emaila, klicka här...
.
Vi sitter och har matchen Uruguay-Ghana på TV:n, det är mörkt ute, nu är klockan snart elva.
Tidigare hörde vi ett märkligt fågelkvitter. Kan det vara uggle-ungar?
Dagen har varit lugn, väldigt lugn för mig som ockuperade en brits på gräsmattan med en gång när vi kom hit. Det är den ”trötta” dagen, tredje dagen efter behandling med cellhämmande medel.
Tidigare i veckan träffade jag en affärsbekant, en mycket vänlig karl. Jag sade att min värld har blivit mindre när man är ute ur arbetslivet. Tyvärr, eller vad skall jag säga, blir det ofta att min värld fastnar i att skildra hur jag upplever min sjukdom.
Det finns ju annat att bry sig på, men det där ”andra” har för mig tappat i betydelse.
Ofta undrar jag hur andra med en obotlig sjukdom hade fungerat i min situation.
Det finns en hel del bloggar som beskriver det, men jag undrar hur de hade fungerat
i mitt läge. Jag finner att min ”ork” blir mindre, benen ostadiga. Nu vågar jag knappt vända mig om eller gå uppför en trappa utan att ha något eller någon att hålla i. Alla förändringar kommer gradvis, hur lustigt det än kan låta går det så långsamt att det nästan blir naturligt.
Jag orkar inte ens bli förbannad på mitt öde.
Det händer för vissa, det händer för mig.
Kanske är jag definitionen av flegmatisk?
Nästa vecka skall bli riktigt skoj.
Vi åker färja till Norge och sedan skall vi terrorisera västkusten på väg tillbaka hem i bil.
Emaila, klicka här...
.
torsdag 1 juli 2010
Morgonen.
Det är konstigt. Igår, onsdag och andra tidigare dagar i veckan har jag mått så väldigt bra. Inga problem med ätandet vilket kan inträffa, det är inte roligt att lämna en tallrik mer än halvfull. Nu har det inte inträffat på länge och jag hoppas slippa den känslan av att inte kunna äta. Det är så många biverkningar jag blivit av med, jag har varit lite ”stor i huvudet” för att det går så bra för mig.
Därför så slår det extra hårt när det börjar krångla. Nu i natt har det varit lite trist, jag kunde inte somna ordentligt då min ”värk” eller stelhet i vänster bröst gjorde sig mer påmind. Jag vrider och vänder för att hitta ett läge där det blir drägligt, ett sådant läge finns inte. Lite sömn blev det i småperioder. Där ligger man, frustrerad och lite förbannad på alltings jäklighet.
Till slut tog jag en Tramadol, det kanske lindrade efter en 45 minuter, men nu sitter jag med en irriterande huvudvärk, en sådan där liten retsam som inte är så stor men hänger som ett regnmoln i huvudet på mig. Det är lite småmolnigt ute också, ser jag vid en blick genom fönstret. I dag skall jag kanske hämta hem bilen efter lackering av den bakre stötfångaren. Tänk om man kunde lämna in kroppen och få en 63 års service. Lite tumöreliminering och rynkborttagning på samma gång. Plus en ny balansmackapär bakom öronen så jag blev lite stadigare. Högmodet när man var ung har försvunnit. ”Varför går gubben så sakta?” ”(Flytt på fläsket!)”.
Nu går jag själv sakta vid övergångsställena och grönt ljus. skulle inte förvåna mig
om jag snart för en ilsken signal i örat… ”Snabba på, gubb-*****, retas du?”
Nej, det är livet som retas med mig, kan bara behålla mitt lugn och smälta dagarna
som de kommer. Dagarna är bra, det är värre i nattens mörker när inget stör utan man
blir fastklistrad i tankar. Det är ju själva katten att hjärnan är full med spöken.
Det är kanske de som spökar lite försiktigt nu på morgonen, den 1:a juli.
Tiden rinner så fort undan, lika fort som ett glas svalkande JOKK tranbärssaft rinner genom halsen. Tranbärssaften är full med antioxidanter, höll på att skriva anti oxi tanter. Naturligtvis är det mitt kopiösa intag av detta som håller mig flytande(!). Plus ett löskokt ägg varje morgon, protein.
Jag äter mer än det till frukost, men det kan vi ta en annan gång.
Ett djupt andetag och så skriker nerverna till vänster till ett ögonblick.
Rätt intressant att lungan inte innehåller några nerver alls, men lungsäcken har
ett överskott av nerver, de är minsann fulla av liv. Aj!
Morgonrocken värmer, dörren till trädgården är öppen och jag sitter och smälter frukosten, lyssnar till mp3-låtarna på laptopen. Väldigt bekvämt. Här kan jag bli sittande en lång stund. Men jag får försöka få på mig kläderna och bli presentabel före lunch. Dagens första uppgift, kroppsskötsel och beklädning. Likadant varje morgon.
God morgon!
Emaila, klicka här...
.
tisdag 29 juni 2010
På denna sidan än.
Det slår mig att en del läsare kan misstänka att jag nu är på andra sidan då jag inte skrivit på länge. Högre makter och min egen envishet håller mig fortfarande kvar i den värld jag föddes i. Det vore ju förfärligt om jag skulle missa den svenska sommaren som nu lagt sin varma filt över landet.
Idag upplevde jag hur fysiken min har förändrats. Vi var i Malmö och hade lämnat bilen till lackering då lacken skulle bättras. När vi går mot busshållplatsen för att ta bussen kommer bussen smygandes och vi är inte framme vid busshållplatsen. Jag börjar springa och ligger efter två steg som en plattfisk på trottoarens asfalt. När jag började springa sprang min överkropp iväg men mina ben satt fast i asfalten. Snopet. Där låg jag och visste vad som hänt, men jag hade inte upplevt denna konsekvens tidigare. De olika cellhämmande behandlingar jag fått i ett och ett halvt år har påverkat mina nerver i benen så de är inte alls så lydiga som jag är van vid att de skall vara.
Numera gör jag lite sjukgymnastik för att hålla benen vid liv, men det som är skadat av mina behandlingar, det är skadat. Jag kom upp, gick så snabbt jag klarade av och vi hann med bussen.
Jag kan tycka att det har inte hänt så mycket sedan jag skrev sist och det har det.
Mycket tankar som har försvunnit, men de upplevelser i möte med med andra och lite lite resor i länet sitter kvar. När Anita och jag har vänner som gäster och vi pratar om livet så har de gångna arton månaderna samtal ofta tagit stickspåret till min sjukdom.
Mesoteliom, om du har glömt det. 140 personer avlider varje år i denna obotliga cancer. Jag tänker inte vara en av de 140 på länge. En långsam väg mot den andra sidan, men det gäller dig också, som en vän sade till mig, "för dig går det lite fortare".
Kan så vara, men det går ändå långsamt, sjukvård, en högre makt och min egen förmåga att glömma bort att jag är sjuk leder mig vidare. Fast när ligger platt på asfalten i Malmö får jag en påminnelse. Då tänker jag ”...det var som fan…”.
Efter fallet, uppe igen...
Nu är det så varmt väder att jag får dåligt samvete för det är för varmt i solen och så skönt och svalt inomhus. I trädgården har vi fem björkar, lövverket ger skugga på förmiddagen och tidig eftermiddag. Där är det perfekt att sitta, och det gör vi.
Sist jag skrev var i maj, nu är det strax juli. Jag har inte haft så mycket att reta upp mig på, så då har jag hållit tyst. Men ett behärskat intresse av det svenska språket fick mig att reagera på en blogg jag läste. En person var rent ut förbannad på att en kvällstidningsreporter konsekvent använt uttrycket ”cellgift”. Personen ifråga var under behandling och misstyckte särskilt stavelsen ”gift”, och vill använda glosan ”cytostatika” istället. Ett för mig anonymt ord som gömmer vad det är frågan om bakom ett främmande ord som få kan förklara. När jag påbörjade min fjärde typ av behandling läste jag broshyren, där stod förklaringen.
”Cyto”=cell, ”statika”=hämmande. Så bra, det är ju det det är frågan om.
Cellhämmande behandling, det är det jag får.
Men det låter ”finare” med cytostatika, men sjuksköterskorna, de flesta jag träffat säger cellgift. Jag har en mission. Cellhämmande.
Är det inte lustigt så man kan reta sig på hur folk uttrycker sig?
”Du har samma bil som jag!” ”Näää, men en likadan!”
Solen hänger kvar länge på den blå mattan den skapar däruppe. ”Allsång på Skansen”
hänger också kvar på skärmen, det är visst 31:a årgången. En tradition snart lika stark som midsommarafton. Jag återkommer till bloggskrivandet och det har slått mig att de som är flitiga och sköter blogguppdaterandet mycket bättre än jag är minst 20 år yngre än vad jag är. Egentligen märkligt, med min ålder i åtanke borde jag spruta erfarenheter ur mig. Det är min kolossala blyghet som får mig att hålla igen och en tanke som ofta kan slå till är ungdomskulturens populära fras ”vem bryr sig?”.
Jag har en svaghet för toner och musik, på senare år spelar lyriken mer och mer en viktig roll. Vad är det för musik som är populär idag? Hur dansar man?
Obegripligt gutturalt ljud ihop med musik som de unga står och ryster till.
Tacka vet jag gammaldags ”kasedans” men tyvärr kan jag inte dansa längre.
Jag har några låtar som kan vara värda att lyssna till om man har ett starkt psyke.
Naturligtvis tangerar de starkt min sjukdom.
Ticket to Heaven
http://www.hmbg.net/songs/Ticket_To_Heaven.mp3
My_Shit's_Fucked_Up
http://www.hmbg.net/songs/My_Shit's_Fucked_Up.mp3
Ljuset
http://www.hmbg.net/songs/Ljuset.mp3
"...fast det var natt var det ändå inte svart..."
Så jag hälsar till er med tre sånger, lyssning på egen risk.
Sittande i en bekväm fåtölj på årets hittills varmaste dag tecknar jag
/Hans.
Emaila, klicka här...
.
Idag upplevde jag hur fysiken min har förändrats. Vi var i Malmö och hade lämnat bilen till lackering då lacken skulle bättras. När vi går mot busshållplatsen för att ta bussen kommer bussen smygandes och vi är inte framme vid busshållplatsen. Jag börjar springa och ligger efter två steg som en plattfisk på trottoarens asfalt. När jag började springa sprang min överkropp iväg men mina ben satt fast i asfalten. Snopet. Där låg jag och visste vad som hänt, men jag hade inte upplevt denna konsekvens tidigare. De olika cellhämmande behandlingar jag fått i ett och ett halvt år har påverkat mina nerver i benen så de är inte alls så lydiga som jag är van vid att de skall vara.
Numera gör jag lite sjukgymnastik för att hålla benen vid liv, men det som är skadat av mina behandlingar, det är skadat. Jag kom upp, gick så snabbt jag klarade av och vi hann med bussen.
Jag kan tycka att det har inte hänt så mycket sedan jag skrev sist och det har det.
Mycket tankar som har försvunnit, men de upplevelser i möte med med andra och lite lite resor i länet sitter kvar. När Anita och jag har vänner som gäster och vi pratar om livet så har de gångna arton månaderna samtal ofta tagit stickspåret till min sjukdom.
Mesoteliom, om du har glömt det. 140 personer avlider varje år i denna obotliga cancer. Jag tänker inte vara en av de 140 på länge. En långsam väg mot den andra sidan, men det gäller dig också, som en vän sade till mig, "för dig går det lite fortare".
Kan så vara, men det går ändå långsamt, sjukvård, en högre makt och min egen förmåga att glömma bort att jag är sjuk leder mig vidare. Fast när ligger platt på asfalten i Malmö får jag en påminnelse. Då tänker jag ”...det var som fan…”.
Nu är det så varmt väder att jag får dåligt samvete för det är för varmt i solen och så skönt och svalt inomhus. I trädgården har vi fem björkar, lövverket ger skugga på förmiddagen och tidig eftermiddag. Där är det perfekt att sitta, och det gör vi.
Sist jag skrev var i maj, nu är det strax juli. Jag har inte haft så mycket att reta upp mig på, så då har jag hållit tyst. Men ett behärskat intresse av det svenska språket fick mig att reagera på en blogg jag läste. En person var rent ut förbannad på att en kvällstidningsreporter konsekvent använt uttrycket ”cellgift”. Personen ifråga var under behandling och misstyckte särskilt stavelsen ”gift”, och vill använda glosan ”cytostatika” istället. Ett för mig anonymt ord som gömmer vad det är frågan om bakom ett främmande ord som få kan förklara. När jag påbörjade min fjärde typ av behandling läste jag broshyren, där stod förklaringen.
”Cyto”=cell, ”statika”=hämmande. Så bra, det är ju det det är frågan om.
Cellhämmande behandling, det är det jag får.
Men det låter ”finare” med cytostatika, men sjuksköterskorna, de flesta jag träffat säger cellgift. Jag har en mission. Cellhämmande.
Är det inte lustigt så man kan reta sig på hur folk uttrycker sig?
”Du har samma bil som jag!” ”Näää, men en likadan!”
Solen hänger kvar länge på den blå mattan den skapar däruppe. ”Allsång på Skansen”
hänger också kvar på skärmen, det är visst 31:a årgången. En tradition snart lika stark som midsommarafton. Jag återkommer till bloggskrivandet och det har slått mig att de som är flitiga och sköter blogguppdaterandet mycket bättre än jag är minst 20 år yngre än vad jag är. Egentligen märkligt, med min ålder i åtanke borde jag spruta erfarenheter ur mig. Det är min kolossala blyghet som får mig att hålla igen och en tanke som ofta kan slå till är ungdomskulturens populära fras ”vem bryr sig?”.
Jag har en svaghet för toner och musik, på senare år spelar lyriken mer och mer en viktig roll. Vad är det för musik som är populär idag? Hur dansar man?
Obegripligt gutturalt ljud ihop med musik som de unga står och ryster till.
Tacka vet jag gammaldags ”kasedans” men tyvärr kan jag inte dansa längre.
Jag har några låtar som kan vara värda att lyssna till om man har ett starkt psyke.
Naturligtvis tangerar de starkt min sjukdom.
Ticket to Heaven
http://www.hmbg.net/songs/Ticket_To_Heaven.mp3
My_Shit's_Fucked_Up
http://www.hmbg.net/songs/My_Shit's_Fucked_Up.mp3
Ljuset
http://www.hmbg.net/songs/Ljuset.mp3
"...fast det var natt var det ändå inte svart..."
Så jag hälsar till er med tre sånger, lyssning på egen risk.
Sittande i en bekväm fåtölj på årets hittills varmaste dag tecknar jag
/Hans.
Emaila, klicka här...
.
onsdag 19 maj 2010
Optimism
Det var informationsmöte på Skånes Universitetsjukhus i Lund igår och vi som är sjuka fick tillsammans med våra anhöriga veta hur sjukvården planerar och lägger upp det schema en nybliven lungcancerpatient får följa. Delvis en repitition av kunskap vi som varit sjuka en längre tid redan vet, men en fördjupning av vårdpersonalens synsätt och vad de uppskattar och ser som glädjeämnen hos patienterna under dagvårdens behandling.
Det poängterades att vi patienter mer kan ifrågasätta och fråga än vad vi gör. Det är inte alltid så lätt. Majoriteten av lungcancerpatienter är idag i 60-års-åldern och uppväxta med 50-talets och 60-talets skolsköterskor och skolläkare. Den man som när eleven uppnått en viss ålder drog i kalsongerna och tittade efter om redskap och behåring följde normal utveckling. Ett hummande som lät positivt följde och man fick gå ut och klä på sig igen. Vi växte upp med underhetens respekt för den vita rockens överhet.
Aldrig skulle man drömma om att då ifrågasätta eller våga ge sig ut att söka en "second opinion" senare i livet när man på nytt behövde ett läkarbesök. Vilket man behöver, senare i livet.
På föredraget stod på duken "De tre stora".
Stress, Sömn, Ångest.
Jag har inga problem med något av dem, trodde jag.
Stress, inga problem.
Sömn, när jag sover sover jag gott, ibland har jag riktigt roligt i drömmen.
Ångest, vad är ångest? Jag har alltid trott att jag aldrig har haft ångest sedan jag blev sjuk. Men vad är ångest? Jag fick slå upp det på wikipedia och fick en rejäl eftertanke. Jag citerar valda delar:
Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fallhör den ihop med medicinska problem eller psykisk sjukdom.
Ångesten har en kognitiv, en somatisk, en känslomässig och beteenderelaterad komponent. Den kognitiva komponenten är en förväntan om en diffus och osäker fara. Den somatiska komponenten är att kroppen förbereder sig för att hantera hot, en så kallad krisreaktion: blodtrycket och hjärtslagsfrekvensen ökar så att blodflödet ökar. Detta styrs i högre grad till skelettmusklerna. Aktivitetsnivån i immunsystemet och matsmältningen dämpas. Bland de yttre kroppsliga tecknen på ångest finns blekare hy, svettning, darrning och vidgning av pupillerna. Den känslomässiga komponenten består av rädsla eller panik, illamående och frusenhet. Ångest är inte alltid sjuklig och skadlig. Funktionen av ångest är att höja beredskapen inför en kommande fara. Ett visst mått av ångest i rätt situation är alltså adaptivt, medan en överdriven ångestreaktion i stället sänker prestationsförmågan.
Jag har:
Tryck mot bröstet. (sällan)
Högre puls.
Cancer. (medicinska problem).
Mitt blodtryck är lågt men pulsen högre.
Svettningar.
Darrningar.
Frusenhet.
Så visst finns det element som passar in. Begreppet "ångest" ligger så långt ifrån min uppfattning om det. Jag tänker mig ångest som en kraft som slår ner och begränsar intryck från omvärlden. Den försvagar mig. Så upplever jag inte mig själv. Idag är jag inte oroad eller rädd för de fakta som gäller mig. Oro har aldrig bringat något gott, utom att den kan lösa upp en hård mage.
Min envishet att förneka ångest har rot i en stark familj och tappra försök i att mitt i all trötthet leva så vanligt som det bara går.
Det "vanliga" livet får dock en annat innehåll när förutsättningarna för det som en gång var ett "vanligt" liv förändras.
Så är det när det inte är som det skall vara.
Jag trodde jag kommit på det. Hur man skall slippa svettas så förbaskat i sömnen. Många månader har jag tagit Panodil och Ibumetin som smärtlindrande medel. Mina smärtor har minskat, jag fick höra av min syster att Panodil kan för många få den svettningseffekt att man tror man står i duschen. Det är så. Vaknar mitt i natten, lakansbyte och så tar man ett nytt varv till nästa byte.
Efter samtalet med min syster slutade jag med Panodil. Jag hade två svettningsfria nätter. Den upplevelsen fick mig att känna en stor befrielse. Glädjen är ofta kort. Panodil förstärker svettningen men är inte den enda boven.
I natt har jag verkligen haft det trevligt ända tills jag vaknade upp i badet.
---
Det hade varit en fantastisk gala-afton. Stor fest, fem rätters meny, gott vin men mineralvatten är ej heller dumt om man vill smaka maten. Jag blev hyllad. Som ledare och ansvarig för Maltas simlandslag hade min trupp vunnit EM, VM och som kronan på verket nu också vunnit flera guld i de Olympiska Spelen. Vi var på topp. Efter desserten och kaffe med Delaforce vita portvin steg jag och simtruppen ut på en nybyggd estrad som gick ut i bukten mellan huvudstaden Valetta och den närliggande orten Sliema.
En sådan värme från publiken som mötte oss, jubel, sirener och fyrverkeri.
En fläkt av hybris för en stund. Då. Då sjönk estraden ner i vattnet. Simma kan de, maltesarna, men bygga en estrad, icke. Plötsligt med armarna högt i luften stod jag där tack vare min nordiska längd med vatten endast upp till halsen och de andra simmade undan. Ensam vaknade jag i blöta lakan och något förundrad.
Allt var borta. Men en del finns kvar.
Jag fick byta lakan igen, försynen är god och jag sov snart gott igen. Jag vaknade upp i Holländska Redarföreningens sammanträde och som en vild gäst i den av herrar i den församlingen kände jag mig först otroligt bortkommen. Efter en tid fann jag mig tillrätta i ett sällskap av fyra holländare. Vad vi diskuterade har jag ingen aning om, men jag fick dem att skratta och vi hade alla god ögonkontakt. Det var en stor församling och när ordföranden långt bort i andra änden av bordet ville bryta bordet bad de de fyra gentlemännen att jag skulle hålla dem fortsätt sällskap. En trevlig känsla. Det blev kaffe och genever.
Jag hade så trevligt och kastades plötsligt ut från drömmen, nu simmande i en holländsk kanal som är kallare än vattnet på Malta. Lika kallt i vattnet som svettiga lakan. Det är gott att drömma och iskallt att vakna upp.
Nytt byte.
---
Varje patient är unik i biverkning och hur man tål en behandling.
Jag tror att reaktion på smärtstillande skiljer sig mer åt från individ till individ än vad själva cellgiftbehandlingen gör.
Patient, cellgift och smärtstillande är tre faktorer.
Det är mycket svårare att få tre faktorer att samverka än att få två att göra det.
På informationen igår kom det upp frågor från besökare.
---
Bygger sjukvården upp falska förhoppningar hos patienten genom att ge rutinmässig cellgiftbehandling?
Ett system som ger läkare dolda bidrag?
Är hälsokost inte ett bra eller bättre alternativ?
---
Den moderna och komplexa sjukvård vi har med hög kompetens inom många specialområden kommer alltid att vara utsatt för kritik. Befogad, och obefogad. Har jag fel om den obefogade kritiken är den som får störst publicitet? Det är mycket svårare att försvara sig mot en lögn, därför den moderna människan föredrar en lögn framför den iskalla sanningen.
(Bevis: USA:s presidentval 2000 och 2004.)
Förhoppningar om bot ges av hälsokostfabrikanterna. Var och en får själv bedöma om de är sanna eller falska. Många söker sig dit. En del jublar över en bättre tillvaro (placebo?). De flesta låter sig bli plockade på dyra pengar. En del råkar riktigt illa ut, där kan vi snacka om falska förhoppningar för de får uppleva falskheten.
Förhoppningar är den grund framtiden vilar på. Inte medvetet falska, men vi vet inte om förhoppningen är sann innan den infriats. Så när doktorn talade om för mig att beskedet är tråkigt, sjukdomen är elakartad och prognosen dålig, då var det en lång bit kvar till förhoppning.
Pedagogiskt lite klumpigt, men fakta fick jag. Han gav mig inga falska förhoppningar utan de fick och får jag skapa mig själv.
Egentligen är falska förhoppningar ett grymt och förkastligt uttryck.
Det är ett hån mot de medmänniskor som vill ge stöd och lyfta fram det positiva.
Vi, de flesta av oss, vet ändå hur det slutar. Det finns en medelålder.
En ålder som bli lite avkortad för oss som har otur.
Låt oss slåss för att få ha de förhoppningar vi vill ha, det är ju hoppet som håller oss igång. Hoppet om en sommar till, några resor mer, se barnbarn komma till världen,
hålla dem och tänka "tusan så liten du är, du lilla".
Kan en förhoppning vara falsk? Ligger det inte mycket positivt i just själva ordet förhoppning? Skulle nu förhoppningen vara "falsk" lär jag inte lida av det förrän i de sista andetagen och efter det kan det kvitta. Men på vägen dit kan förhoppningen vara det som hållt mig vid liv.
Kanske dig också!
Milan Kundera skrev: "Optimism är opium för folket."
Optimism är den drog vi har bäst nytta av.
Jag läser just nu John Steinbecks "En Underbar Torsdag" efter tips av en
god medmänniska. Jag slutar här med en fras ur boken.
"Godhetens drake och syndens ängel. Det är av sådana gudar skapas."
Jag ler.
Emaila, klicka här...
.
torsdag 8 april 2010
Kul tur.
För några dagar sedan talade jag med en god vän som klart och tydligt deklarerade att han var rasist. När samtalet var avslutat var vi båda överens om att han inte var rasist. Ibland dömer vi oss själva både för fort och för hårt. Grunden till den rasistiska inställningen var den tragiska händelsen i Landskrona när en kvinna blev nedslagen och föll så olyckligt att hon dog. Sydsvenskan skriver att polisbefäl kommenterat att detta kan hända och kunde ha hänt var som helst i Sverige.
Det är rätt. Jag tror själv inte att den obehärskade unge mannen ville döda, han är alltså ingen mördare, men han kunde inte hålla sitt humör under kontroll och nu får han stå för sin handling och Landskrona får dras med ett dåligt rykte igen. Ok, jag dömer på förhand, någon rättegång har inte hållits och då så... får vi vänta på den.
Det är ju detta det handlar om, att hålla sina känslor under kontroll vilket de flesta klarar av. Hur många gånger har jag inte haft lust att slå den eller den på käften för att han har varit så jävla dum? En behärskad karl knyter näven i byxfickan, ilskan får rinna iväg men ögonen, blicken, den är svart.
Jag tänker..."Vilket jävla ålahuvud!"
På ett föredrag lärde jag mig att "Du läcker vad du tänker!".
Det får räcka med det, idioten som förtjänar ett kok stryk är väl för korkad för att se vad jag läcker.
Lägg märke till att jag skriver "han", det gäller aldrig en "hon" från min sida sett.
En riktig karl slår aldrig en kvinna.
Vi har precis varit på en tur till Hornborgasjön och räknat tranor. Det var en väldigt trevlig och krävande tur. Vi räknade ut att där var 12900 tranor. Det bekräftades av ett anslag på utsiktsplatsen. Anita och jag kontrollräknade alla tranbenen och sedan dividerade vi det talet med två och vi fick fram antalet tranor.
Tolvtusenniohundra, rätt imponerande. Bilder från resan.
Strax norr om trandansens utkiksplats ligger Dagsnäs Slott där jag fick vara med om en företagsfest för några år sedan. Det var för många en väldigt trevlig upplevelse, väldigt intensiv. Det var en kul afton för mig också men inte roligare än att jag fick vara chaufför dagen efter.
Det var väldigt tyst i bilen på väg hem.
Vid infarten till Dagsnäs slott står det två präktiga stolpar med visdomsord från den tid då Sverige enligt en del ålahuvuden var svenskt.
Ett av dessa är ord är: "Där lag slutar vidtager hedern".
Vart finns hedern? Är det en dröm som försvunnit, förväntan att folk skall vara hederliga?
Se ovan: "Där lag slutar vidtager hedern". Hade brottslingar stått för sina gärningar, då hade vi haft mindre kostnad i vårt rättssystem.
En gång i tiden fanns det visst en sorts heder bland tjuvar, eller är det bara en litterär konstruktion av en fantasifull författare?
Hur hade bilden av den unge mannen sett ut om han haft heder att stanna kvar vid platsen? Eller om han anmält sig en stund efter? Ha heder att stå för vad han gjort.
Feghet och brist på heder går hand i hand.
På tal om lägre kostnader så för det tanken till högerpolitiska tankar. I många år har jag haft en del telefonsamtal med företagare som gnällt (värre än en lantbrukare kan göra om vädret) när det gäller skatter och fackliga frågor.
Jag har ibland undrat om personen lidit av allmän blodförgiftning för hans åsikter har varit så långt ut till höger i den mörkblå sfären.
Där det är så mörkt att man inte kan se klart.
Något fel måste det vara för den hjärnan kan inte vara normalt färgad, parisblå lär vara naturens mörkaste färg, dock har håret blivit grått. Notera att detta är inget politiskt ställningstagande, jag tycker statsminister Reinfeldt har så snälla ögon. Dom läcker inte.
Kultur är ett ämne som dyker upp när brott begåtts, förnamnet är invandrarkultur. Nu talade en god vän om för mig att ordet kulturberikare är ironi, jag tycker nästan det är synd att det är det. Den svenska matkulturen har berikats under hundratals år genom invandring från andra länder.
Matkulturen har berikats, men ålahuvuden tycker förstås att bark i brödet och rent källvatten runt knuten, det är riktigt ordentlig svensk matkultur. Det finns ju en poäng med det, övervikt lär knappast bli ett framtida problem i ett kärnfriskt Sverige där alla som vägrar att äta svensk kulturmat genast skall utvisas. Potatis kan vi väl inte äta, den är ju invandrad från Latinamerika.
Nej, "Mod och styrka i svensk barm, här skall bark i brödet fram".
En gång tiden hette det Framstegspartiet, idag heter det något annat.
För varje gång de åsikterna byter namn tar de ett steg bakåt, men de klär sig bättre. Det ser ju trevligare ut i mörk kostym, vit skjorta och slips än det gör med renrakat huvud och soldatkängor. Men den bruna marschtakten spelas upp i tysthet i skuggan av yttrandefrihetens stolta banér. Det är en hel del som nynnar med och det är fler som slår dövörat till.
Helmut Schmidt, en gång tysk premiärminister, sade att det farliga med demokratin är att massan tar den för given. Det vi tar för givet kan lätt ryckas oss ur händerna.
Tillbaka till hedern, våga stå för dina åsikter.
Jag tycker ordet "hedersmord" är fullständig tokigt uttryck.
De som tillämpar våld och mord av kvinnor gör det med påståendet att kvinnan burit sig åt på ett sätt som drar skam över familjen. Hon har skadat familjens heder och dragit skam över sina släktingar. Då är det skam som är nyckelordet.
Det är skammord, inte hedersmord. Det är en intellektuell brist i svensk massmedia att använda ordet "hedersmord". Heder är ett ord som skall vara något positivt. Heder och mord hör inte ihop. Det heter "skammord". Eller något annat som ger ett starkt negativt intryck. Fy skäms sade man i min barndom, Tjorven sade fy bubblan. Skäms på er, skribenter och andra förstå-sig-påare i morgonsoffan och "Debatt".
Det skall inte heta hedersmord.
Kultur betyder odling.
Anita älskar trädgårdsarbete, trädgårdskultur.
Det kan visst kallas hortikulturell verksamhet. Jag trodde att satte man mer än en planta i trädgården då är man mångkulturell.
Någon gång går vi på teatern, då är vi finkulturella.
Använder jag ord jag inte begriper då är jag kvasikulturell.
(Begriper jag det?)
I köket är vi matkulturella varje dag, ingen bark i brödet här.
I morse låg jag och funderade igen och hade mycket kultur i huvudet men det är som med hedern, en del försvinner. Det är inte alltid jag står upp och säger emot åskiter, förlåt, jag menar åsikter, som är helt vansinniga efter mitt tycke. Jag kan ju fördärva en trevlig kväll. Näven knyts i tysthet. Jag läcker.
Kultur och bildning är två ord jag tycker hör ihop. I går pratade jag med en god vän, en riktigt god vän, om vad bildning är.
Jag menar att bildning är kunskap man har förvärvat men egentligen inte har någon nytta av, utan när man vill vara finkulturell. Det vill man ju vara ibland.
I varje fall jag. Fast... kanske jag då blir kvasikulturell?
Små små ord av kärlek
sagda varje dag
sprida över hemmet
solsken och behag.
Folkkultur.
Emaila, klicka här...
.
onsdag 31 mars 2010
En loppa i hjärnan.
Klockan är 04:30 och det har gått två timmar över tiden för att ta mina
"smärtpiller". Naturen slår till och det är den som väcker mig. Alla
män i min ålder vet vad det betyder.
Det var en märklig morgon idag.
Igår, tisdag den 30 mars, började jag med en ny behandling. Det
verksamma ämnet heter Vinorelbin och varunamnet är Navelbin.
Helt underbart, den intravenösa behandlingen går på 15 minuter, förra
året tog det minst en halv dag att få full behandling. Men nu, denna
morgon, 04:30, när jag vaknade och gick upp märkte jag hur otroligt
bra jag kände mig. För det första hade jag inte ont av att jag var två
timmar sen med smärtpillerna, ett välbefinnande som sedan länge
varit en dröm kändes i hela kroppen. Till och med när jag andades
djupt kändes det bättre. Naturligtvis kan ingen behandling så fort
ge effekt, eller kan den det? Än så länge har jag inte märkt av någon
bi-effekt av detta nya, men just att få känna sig så bra en stund ger
ett hopp om att det kommer fler stunder av detta.
När jag får kommentarer och email som svar på mina få blogg-inlägg så
känns varje svar som ett sådant ögonblick, är det en dålig dag så blir
det en dag med en stund av lite ljus från någon som läst och förstått.
Nu sänder jag ett stort tack till er alla som skickar en hälsning, alla
ni som antingen sitter i samma båt eller tittar på när jag sitter och
drar i mina åror och ror in i framtiden.
Mitt blodvärde är som en roddbåt med hål i skrovet. Det läcker, båten
sjunker och öskaret är återkommande blodtransfusioner. Då lyfter båten
och det går lite lättare att ro framåt igen.
Min farfar lärde mig att ro. Först tittar man efter vart man vill,
sedan tar man sikte över aktern och fäster blicken på ett ögonmärke
som man har som riktpunkt när man ror. Man ror framåt och tittar bakåt.
En bild av hur man tar kraft ur gången tid för att klara livs-rodden.
Det där ögonmärket är också ett uttryck för vilja att nå fram, att sätta
upp ett mål. Till exempel målet att överleva. Jag fick också lära mig
att årorna skall "smälta" ner i vattnet, plask är icke tillåtet.
Plasket är de stunder när psyket brakar ihop för en stund i tårar.
Efter några år skaffade min farfar en utombordare, en liten svårtstartad
sak, det blev lite roligare att ta sig fram över Hallbo-sjön då.
Men nu vill jag inte att livet skall gå för fort. Det blir för mycket
svallvågor med en gång.
Jag satt inte uppe efter min nattvandring, men jag kunde inte somna.
Det blir ljusare och ljusare för var dag, kroppsklockan styrs av ljuset.
I timmar har jag legat och tänkt denna morgon. Samlat ihop tankar är
helt fel skildring, associationerna har hoppat som en berusad loppa i
hjärnan på mig. Låt mig skildra fritt, jag tycker det är roligt att
skriva och detta är min version av Facebook.
När jag växte upp påverkades jag, utan att veta om det, mycket av min
farmor och farfar. De hade ett långt liv, de blev 102 respektive 103 år
gamla. Boende ute på den sörmländska landsbygden i hjärtat av Sverige,
med egen djupbrunn, ett grönsaksland som fått vilken trädgårdsreporter
som helst grön av avund, ett hallonland noggrant gödslat med hästskit
och på den tiden en fruktträdgård man kan drömma om idag. Med allt det
som grund för matlagning fick jag ändå ofta höra att det var ändå vattnet
på gården som höll dem friska. Fullt medvetna i hela sitt liv!
Något att betänka i detta flaskvattnets tidevarv när de flesta av oss
ändå har världens bästa vatten i kranen.
Det senaste året har jag fått äta vad jag kan äta då smaksinne och aptit
gått rent åt skogen. Vad som förr var en frestelse är nu motsatsen.
Men det är bra att käka bär, lingonsylt i frukostmüslin och hallon
eller blåbär på kvällen, gärna med glass.
Men jag klarar inte att äta efter alla råd om kurer med båda det ena
eller det andra. Jag skulle göra det om jag hade ätit skräpmat.
Vi äter redan hälsosamt, som ur en bok om att leva rätt.
Anita lagar fantastisk mat.
För några år sedan var jag på Bodens Räddningsstation och reparerade
en plasttank. I köket undrade jag hur kranvattnet var att dricka.
Frågan togs som en förolämpning och ryktet om skåningar skadades grovt.
Jag var ju i den del av Sverige med det absolut renaste kranvatten, en
dröm för miljöpartister. Jag är inte grön, det blir jag bara i avund.
Nu tapetseras hela landsbygden med grönmålade stolpar, upp och nervända
propellrar som skär genom luft istället för vatten.
Säkert bra för samvetet men trist att de som först bestämmer sedan lägger
skatt på den verksamheten. Var finns det miljö i den ekonomin?
Detta apropå grönt, ifall det är svårt att följa den hoppande loppan
i min hjärna.
Jag hade riktigt roligt när jag låg och funderade, men det går inte att
återkalla alla tankar. Fragment lär väl dyka upp igen.
Den där loppan är rent vild idag, må Den Allsmäktige förlåta mig vissa rader.
För några år sedan tog vi oss från Denver till San Francisco med tåget
"California Zephyr". En fantastisk glidartur genom Klippiga Bergen och
längs med Coloradofloden. En resa med övernattning på tåget.
Ibland spred sig en en odör genom luften, beundrandsvärd i sin styrka
att påminna om avlopp och dansk Havarti-ost. Vi var i början väldigt
frågande till fenomenet, lät det bero. Plötsligt hörde vi ett brak från
grann-kupèn tvärs över mittgången. Där huserade ett kinesiskt par.
Någon fes. Riktigt ordentligt, jag trodde först det var tågurspårning.
Senare förstod jag att det var en kulturrevolution.
Luften fylldes av utsläppet och vi hukade oss i väntan på efterskalvet.
Varför tog jag för givet att det var den kinesiske mannen som yttrade sig?
Varför hör man nästan aldrig en kvinna bära sig åt?
Det kan man på youtube, en TV-hallåa råkade ut för ett övertryck.
När en kvinna signalerar låter det mest som ett halvhjärtat försök,
som ett blygt litet pysande.
Med ett undantag. Vi har en bekant som vid ett tillfälle trodde hon var
ensam i dörren till terassen här hemma. Hon var inte ensam.
Brak!!!
Efter många år talar mina pojkar fortfarande om den dagen då deras
uppfattning om kvinnor fick en ny dimension.
Vi har en badrumsvåg. Den är elektronisk, alltså kan den inte ha fel.
Men när batterierna tar slut börjar hustrun gråta, den visar ju inte rätt!
Det blir för mycket, det blir för lite och för mycket igen.
Jag fick höra om den trista vågen och idag var det dags för batteribyte.
När jag vände upp och ner på vågen såg jag ett rött litet vred,
man kan ställa in visningen på "kilo" eller "pund".
Nu ska jag ha roligt, tänkte jag när det elaka i mig slog till.
Jag vred om spaken till pund, laddade i nya batterier och ställde tillbaka
vågen i badrummet. Tänk er själv vad som hände då...
Jag lever fortfarande.
Vredet står nu på "kilo"!
En bra början på dagen, efteråt skrattar vi.
(För dig som inte vet... det går drygt två pund på ett kilo!)
Hoppas du också får lite roligt idag!
Emaila, klicka här...
.
tisdag 16 mars 2010
15 månader och 20 procent.
Det är som det är när det inte är som det skall vara.
På det viset har det varit länge, men idag är det värre.
Idag fick jag veta att tumören, eller tumörerna, har vuxit
med mer än 20% på mätpunkterna. Det betyder att den test
av medicin jag varit med i inte har effekt. Ingen vet om
jag fått "riktig" bromsmedicin eller placebo.
Jag får ibland några få email med både trist och hoppfull
information om medpatienter som har samma cancer, eller
nästan samma cancer som jag. Det ger mig positiv input att
medmänniskor i mitt skrivande funnit något gott eller har
tankar som delas till mig.
Jag läser nästan bara Georges blogg, en kämpe som blivit
en god vän. Han ger positiv input men hans val av DVD-filmer
kan få mig att gråta. Min ålder tar ut sin rätt.
Cancerbloggarna beskriver ett förlopp och ger samtidigt
en bild att ur svårt det än är rullar livet runtomkring på
som vanligt. Det är ju den där "vanliga" biten jag också
vill vara med på, men istället för en livsbana rak och jämn
har jag hamnat på hinderbanan. Sport har inte hört till mina
större kvaliteer, däremot tyckte jag att orientering var
kul i mellanstadiet och i det militära. Nu ser orienterings-
kartan annorlunda ut och det är inte så lätt att läsa den
nya kartan. Den ritas om för varje dag.
Här sitter jag och lämnar ut mig själv, och hur detta skall
kunna ge andra hopp och jävlar anamma vet jag inte. Jag kan
bara konstatera att jag oroar mig inte, det tar jag som ett
bevis på att de 15 månader jag klarat hittills skall jag
förlänga med 15 månader till. Och så vidare på det viset.
Idag är det en svår dag men jag vet ju att då kan morgondagen
bli bättre. Se där, en positiv tanke.
Det första en släkting, vän, granne, sjuksköterska och doktor
frågar mig vid ett möte är "Hur är det?"
Jag svarar nästan alltid "Bra", men egentligen är svaret i
tysthet "Ett helvete..."
Se där, en negativ tanke, skärpning!
Aktuell nyhetsrapportering beskriver hur unga människor med
botad cancer får en bättre livskvalitet än helt friska personer.
Hur besvärligt det än är så ser jag på mig själv att jag har
förändrats. Jag har fått större empati, tycker jag. Nu har jag
lärt mig och får lära mig att uppskatta de små gratis tingen
i ett långvarigt samliv och den sköna känslan att lyckats gallra
två äppelträd på en dag.
En allvarlig sjukdom är ett dråpslag, den ger också något tillbaka
i form av insikt, kraft att kämpa tack vare stöd från familj
och vänner. Väldigt roligt att ha fått kontakt med skolkamrater
från 1950-talet, tack vare internet.
Under hela den tid jag varit med i studien har jag trott att
min tumör har hållt sig långt under 20% i tillväxt. Det verkar
precis som något hänt de senaste sex veckorna. Då tänker jag
på vad som egentligen förändrats. Plötsligt har jag blivit
besatt av att dricka en Coca-Cola framför kvälls-TV'n.
Hade jag bott i USA skulle jag ring Oprah eller CNN och
meddelat vilket skjut där är i Coca-Colan om man har cancer
eller riskerar att får det. Tänk vilket skadestånd... men jag
hade skänkt bort alltihop eller gjort en fond.
Se, nu tänker jag positivt igen!
Det gjorde Christopher D'Olier Reeve, "Superman", med sina ord
som jag använt förr.
“Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.”
Emaila, klicka här...
.
På det viset har det varit länge, men idag är det värre.
Idag fick jag veta att tumören, eller tumörerna, har vuxit
med mer än 20% på mätpunkterna. Det betyder att den test
av medicin jag varit med i inte har effekt. Ingen vet om
jag fått "riktig" bromsmedicin eller placebo.
Jag får ibland några få email med både trist och hoppfull
information om medpatienter som har samma cancer, eller
nästan samma cancer som jag. Det ger mig positiv input att
medmänniskor i mitt skrivande funnit något gott eller har
tankar som delas till mig.
Jag läser nästan bara Georges blogg, en kämpe som blivit
en god vän. Han ger positiv input men hans val av DVD-filmer
kan få mig att gråta. Min ålder tar ut sin rätt.
Cancerbloggarna beskriver ett förlopp och ger samtidigt
en bild att ur svårt det än är rullar livet runtomkring på
som vanligt. Det är ju den där "vanliga" biten jag också
vill vara med på, men istället för en livsbana rak och jämn
har jag hamnat på hinderbanan. Sport har inte hört till mina
större kvaliteer, däremot tyckte jag att orientering var
kul i mellanstadiet och i det militära. Nu ser orienterings-
kartan annorlunda ut och det är inte så lätt att läsa den
nya kartan. Den ritas om för varje dag.
Här sitter jag och lämnar ut mig själv, och hur detta skall
kunna ge andra hopp och jävlar anamma vet jag inte. Jag kan
bara konstatera att jag oroar mig inte, det tar jag som ett
bevis på att de 15 månader jag klarat hittills skall jag
förlänga med 15 månader till. Och så vidare på det viset.
Idag är det en svår dag men jag vet ju att då kan morgondagen
bli bättre. Se där, en positiv tanke.
Det första en släkting, vän, granne, sjuksköterska och doktor
frågar mig vid ett möte är "Hur är det?"
Jag svarar nästan alltid "Bra", men egentligen är svaret i
tysthet "Ett helvete..."
Se där, en negativ tanke, skärpning!
Aktuell nyhetsrapportering beskriver hur unga människor med
botad cancer får en bättre livskvalitet än helt friska personer.
Hur besvärligt det än är så ser jag på mig själv att jag har
förändrats. Jag har fått större empati, tycker jag. Nu har jag
lärt mig och får lära mig att uppskatta de små gratis tingen
i ett långvarigt samliv och den sköna känslan att lyckats gallra
två äppelträd på en dag.
En allvarlig sjukdom är ett dråpslag, den ger också något tillbaka
i form av insikt, kraft att kämpa tack vare stöd från familj
och vänner. Väldigt roligt att ha fått kontakt med skolkamrater
från 1950-talet, tack vare internet.
Under hela den tid jag varit med i studien har jag trott att
min tumör har hållt sig långt under 20% i tillväxt. Det verkar
precis som något hänt de senaste sex veckorna. Då tänker jag
på vad som egentligen förändrats. Plötsligt har jag blivit
besatt av att dricka en Coca-Cola framför kvälls-TV'n.
Hade jag bott i USA skulle jag ring Oprah eller CNN och
meddelat vilket skjut där är i Coca-Colan om man har cancer
eller riskerar att får det. Tänk vilket skadestånd... men jag
hade skänkt bort alltihop eller gjort en fond.
Se, nu tänker jag positivt igen!
Det gjorde Christopher D'Olier Reeve, "Superman", med sina ord
som jag använt förr.
“Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.”
Emaila, klicka här...
.
fredag 5 februari 2010
7 synder och Irish Coffee
Det går en serie på TV om de sju dödssynderna.
Jag kommer aldrig ihåg dem, så jag har väl syndat lite då och då.
Här är listan:
1. Högmod (vi är bäst!)
2. Girighet (det skall jag ha!)
3. Vällust (wow… snygging…)
4. Avund (hur har de råd?)
5. Frosseri (Ester, skicka smöret!)
6. Vrede (va i he… forr djävelen…)
7. Lättja (fixar jag imorgon.)
I ett av programmen listades valspråk från olika religioner, texten från buddhismen är att
”Plåga inte andra med det som pinar dig själv”.
Då tänkte jag ”Aha, jag skall nog sluta med mitt bloggande”.
Men jag har tidigare tänkt att jag skulle följa upp med resultatet från min senaste horisontella förskjutning på CT LAB 1 på det som nu heter SUS. Jag vill dock lyfta fram att det är SUS i Lund. Resultatet är att tumören i stort sett ”står stilla”.
Den växer lite här och krymper lite där så sammantaget blir det att den håller sig lugn.
På tal om SUS. Jag växte upp i kustkommunen Lomma, där fanns (finns det kvar?) Folkets Hus på min tid i Lomma, 1956-1970. Kamrater som reste mer runt i världen än vad jag gjorde kom hem med vetskapen att Folkets Hus i Lomma var vida berömt under öknamnet ”Suset”. Malmö hamn besöktes av många fartyg och många sjöman fann vägen till Lomma Folkets Park där det kunde gå så vilt till att det susade rejält. När nu politikerna skapat SUS associerar jag det till den tidigare världsberömda lokalen ”Suset”, berömmelsen fortsätter i ny regi, nu som Skånes Universitets Sjukhus, SUSet.
Det susade lite här hemma då jag bjöd på Irish coffee som uppvärmning efter hjälp med snöskottning. Vi har lagt ut vår snöskottning på entreprenad men plogning av vår trottoar har inte prioritet 1. Anita skottar undan lite själv, men när det blev för rikligt med snö fick vi support från grannar med starka armar. De slet hårt i kylan och hade bråttom hem efter skottningen. Några dagar senare erbjöd jag dem en värmande drink som kompensation för det kyliga arbetet. Jag hade lite problem med ingredienserna, det kan du läsa om på annan blogg, läs George's blogg.
Jag lockar andra människor till langning, men visst är det inte langning om ekonomisk transaktion saknas? Jag räknar kallt med ett frikännande. Irish coffee drinken blev i vilket fall så bra att jag själv tyckte om den. Det susade lite nätt efter två stycken.
Det är en vit vinter i år. Vi tog en tur: Se filmen här...
Jag skall avsluta med lite plåga. Allt rullar på som vanligt, men jag lider av en gräslig trötthet och ibland frosskakningar som lindras av en yllefilt och nytt horisontalläge i soffan.
En positiv sak är att jag har mindre ont nu än förr, en negativ sak är jag har mindre ork.
Jag har fått höra att det tar ett år innan jag kommit igenom den påfrestning det är att få den behandling jag får idag. Anita tycker jag har blivit tystare, men det gäller inte efter två drinkar Irish coffee. Fråga grannarna, de blev inte utsläppta förrän jag pratat dem omkull dem rätt så rejält.
Historien om Irish coffee som jag uppfattat den är följande. I begynnelsen av de transatlantiska flygningarna var första stopp i Europa Shannons flygplats på Irland.
Detta var på 1940-talet, det år som anges är 1943.
Bartendern erbjöd de frusna passagerarna drinken med kaffe, whisky, brunsocker och grädde ovanpå. Vid ett tillfälle frågade en dam ”Är det här med brasilianskt kaffe?”
”Nej”, svarade bartendern, ”Det är irländskt kaffe!” och då var den drinken döpt.
Jag avslutar som Gunder Hägg en gång sade,
”Rätta mig om jag har fel men det är knappast troligt!”
Emaila, klicka här...
.
fredag 1 januari 2010
Nytt år och plånbokshistorier.
Nyårsdagen, de första 12 timmarna på 2010 har runnit iväg, de började med raketer och nu är det lugnet efter stormen. Vi har tittat på uppföljaren till ”Plötsligt i Vinslöv” och TV-skildringen av de olika personligheterna där har fått Vinslöv att lysa upp på kartan. Ett märkligt fenomen.
Nyårsafton var vi i ett fritidsområde i Mellanskåne, 11 minusgrader ute, och varmare inne.
Det bjöds på en 7 rätters middag, och hur en sådan ser ut kan du se på bildsviten 7 rätter.
Tyvärr så kan jag inte äta så mycket som andra, tråkigt för värdinnan men bra för midjemåttet.
Den första rätten, kycklingvingar, var så väldigt god att jag åt för mycket av den, sedan var det kört med att stoppa i sig av allt det som följde. Vi satt och åt och drack i 6 timmar. Så är det i Skåne,
”Möen mad, goen mad o mad i rättan tid”. Idag smälter vi minnet.
Under småpratet innan maten kom samtalet att för en kort stund handla om hur jag mår och hur det står till med mig. Inte mycket att orda om, det är som det är, dagarna rullar på och jag lider av andnöd och trötthet. Min svåger sade att jag har en styrka i det faktum att jag inte oroar mig. Det är riktigt, jag är inte orolig för framtiden, det kastas inte bort någon energi på det. Kanske det har med åldern att göra. Att få cancer i 30-års åldern, med småbarn i familjen kan vi läsa mycket om i bloggvärlden och där finns det en oro som är förskräckligt närvarande för den drabbade. I min värld finns oron hos familjen, men svallvågorna efter de första månaderna har lagt sig. Jag har kravlat mig förbi den statistiska medellivslängden efter diagnos. Nu rullar det på, äter jag mina piller på rätt tid mår jag bra med tanke på hur det står till under de vänstra revbenen på mig.
Det är klart att jag är ju inte den som håller festen igång, trots några rejäla fördrinkar på nyårsafton blev jag vare sig högljudd eller pratsam. Nu har jag dock fått problem med att tala, mellangärdsmuskeln lever ett eget liv och pressar luft ut lungorna utan avisering, talet blir lustigt av det. Aptiten får lite stryk nuförtiden också, det tycker jag inte om. Jag är som ett småbarn som får pressa ner maten under husmors överinseende, ”Smakar det inte bra?”, ”Kan du inte äta lite till?”, ”Vad duktig du är idag!” om tallriken blir tömd.
Vikten är inget problem, konstigt nog håller vågen sig på samma siffror.
För att lätta upp stämningen lite efter sjukdomsprat så hände det sig häromdagen att jag hade nytta av min förmåga att inte oroa mig och det som händer tar jag med stoicism, om du tillåter uttrycket.
Min plånbok är tjockare än vad jag är, och vissa byxor har plånboksfickan så lågt att det är obekvämt när man sitter i en stol, till exempel i bilen. Jag brukar lyfta på baken och knuffa ”lädret” lite längre upp i fickan och sitta mer obehindrat. Jag har läst att mycket obekvämt tryck kan framkalla cancer i baken också, cancer har jag nog av redan. Det är gott att sitta bekvämt så det är det det handlar om.
Alltnog och emedan, tre ärenden skulle uträttas och jag var chaufför. Torghandel på Mårtenstorget,efter det ett besök på återvinningstationen där jag gick av och slängde en påse med elektronikskrot. Det tredje ärendet tarvade ett besök på postkontoret på ICA Nöbbelöv. Två paket skulle skickas iväg. Där fick jag en mönstring i att man kan inte lämna in paket som väger mer än två kilo utan att själv ha ombesörjt betalning för frakt och utskrift av adresslapp på en dator. Damen som informerade mig har tyvärr förlorat allt hon har lärt sig på tidigare charm-kurser, lite ”krängd” blev jag när jag fick en läxa i hur teknikutvecklingen sprungit förbi mitt medvetande. Vi åkte hem och efter en stund var jag framför datorn, (iMacen!) och läste mig genom privatpaket.se. Det är en enkel sak att använda den web-sidan, och jag skrev in de uppgifter som var nödvändiga om kom till betalningssidan. Den frågade efter mitt VISA-kort.
Jag lutade mig lite snett fram för att lyfta upp plånboken från min högra bak.
Borta! Fickan var tom!
Det har hänt förr. Ligger den på golvet? Nej. I bilen? Nej. Var har vi varit?
Vi körde iväg till återvinningsstationen, där fanns ingen plånbok, vi körde till ICA, där fanns ingen plånbok heller. Ok, så kan det gå, det är bara att återvända hem och spärra kortet. Än en gång sitter jag framför iMacen och letar upp telefonnumret för att ringa och spärra kortet. Jag har telefonen i min hand när Anita kommer in och ställer sig bakom mig.
Då kommer det. Skriket: ”Där ligger den ju!”. Den låg vid datorskärmen. Jo, det är sant! När vi kom hem första gången har jag lagt av mig plånboken för jag visste att jag behövde VISA-kortet efter en stund. Minnet är kort, väldigt VISA-kort. Slutet gott och 8-kilos paketet kom iväg.
Utan charm.
Julen 2008 fick vi ett present kort att gå på en speciell indisk biograf, ett kulturhus i Limhamn som visar Bollywoodfilmer. Sonen ringde och meddelade att julklappens giltighet var inne på sista veckan. Vi åkte in måndagen före jul till Limhamn och mötte upp hela familjen. Efter att ha hängt av oss ytterkläderna gick vi in och satte oss i Malmös kallaste salong. Där finns kanske cirka 80 sittplatser. Jag tror vi var totalt 12 besökare denna kväll. Det var kalla sittplatser, efter en snabb diskussion var det bara att gå ut och hämta ytterkläderna. Jo, vi fick garderobsavgiften tillbaka. Vi började titta på filmen ”Kal Ho Naa Ho”. (I morgon kommer kanske inte). Filmen är inspelad 2003, en hindi film som utspelar sig i New York City. Det blev den näst högsta inkomstbringande filmen i Indien och en av de mest inkomstbringande Bollywood filmerna på utomeuropeiska marknaden detta år. (Maskinisten berättade att han sett filmen 170 gånger. "Den blir bättre för varje gång!" sade han.) Efter en och en halv timme var det paus och vi gick till den anslutna restaurangen och åt indisk mat, en kycklingrätt. Gott. ”Filmen fortsätter om fem minuter” avslutade måltiden och vi gick in i kylskåpet igen. Jag glömde efter en stund bort kylan och vi följde filmen i dess sekvens av musik, dans, tårar och ett lyckligt slut. Vi reste oss för att gå ut och åka hem. När jag kom ut i foajén stod där en ung man och höll något i handen. En plånbok! ”Är detta din?” Plånboken var uppvikt och jag såg kortet på Anita som jag har där.
På fotot tittar Anita på mig med blicken ”Nu sköter du dig!”
Jovisst, det var min plånbok, jag hade tappat den i restaurangen… ”Kolla så allt är kvar” sa grabben till mig och jag svarade att ”Det vet jag att det är!” Jag ville ge hittelön men den avslogs.
En annan gång skall jag berätta om när jag tappade min plånbok i Klippiga Bergen utanför en ort som heter Nederland. Det blev en dyrare erfarenhet. Men en väldigt bra upplevelse av Boulder County Sheriff's Office.
Ha de gott, det har jag, den 2:a februari skall jag åka genom CT skannern igen, håll tummarna.
Emaila, klicka här...
.
lördag 24 oktober 2009
De 39 åren.
De 39 åren, en titel jag hämtat från boken som sedan blev en berömd Alfred Hitchcock film.
De 39 åren är det antal år jag varit gift med Anita, 1970 gifte vi oss i Hörby kyrka. Anita i vit bröllopsklänning, slöja och jag i frack, helt enligt etiketten. Jag var lugn när vi stod och skulle gå in för att påbörja vigsel ceremonin, Anita skakade som ett asplöv och jag undrade vad det var för fel på henne. Det gick bra, och nu har det gått 39 år som resulterat i två barn, ett hus och en något för stor trädgård, i mitt tycke. Vi har ingen hund men trädgården, speciellt rabatterna är Anitas skötebarn och jag tittar på. Dagen har hittills firats med en promenad från bostaden till Lunds centrum.
Vid ett besök i Kungsbacka för några månader sedan besökte vi Freeport, där inhandlade jag två stycken golfparaply. Vart tar alla gamla paraplyer vägen? Nu har vi två som ligger i bilen, ett av dessa plockades fram och fick sin premiär vid dagens promenad i något som kan kallas för höstdroppar. Det regnade inte, det var mer ett ständigt droppande. Paraplyet får godkänt, skyddar två på en gång och vi kom hem torra.
Jag har inte skrivit något på länge. Det är viktigt att man håller en positiv syn och framtidstro när man har en sjukdom med trist prognos. Jag försöker så gott det går, men lusten eller inspiration att skriva är inte lätt att locka fram. Att skriva om problem är inte svårt för mig, men jag vill inte skriva om problem, det har de flesta läsarna redan nog av. Jag läser Georges blogg, länk finns till vänster i det här fönstret, han har kärnkraftsenergi i medkänsla och uttrycksförmåga. En man som kan manifestera de små goda sakerna i tillvaron.
Dagarna är så lika. Det är som sirap har smugit sig in de enklaste vardagsbesvär. Årstiden är ju också lite halvdassig, det blir mörkare, gråare och kallare. Brrrrr.
När man står framför altaret, 23 år gammal, lovar och ger löften, då har man ingen aning om framtiden annat än de närmsta åren. Få ordning på bosättning och sedan se om man kan producera en generation till. Efter fyra år i lägenhet köpte vi ett hus som vi fortfarande bor kvar i. Lätt att räkna, äldste sonen blev född samma år och kan jag komma ihåg hur gammal (jo, han är det, han är inte ung längre) han är så vet jag också hur länge jag bott här. Klarar jag inte av det får jag fråga honom, en teknisk doktor i matematisk statistik och det är vi stolta över. Nummer två är civilekonom men han ringer ändå hem och frågar om råd i ekonomiska frågor. Vi är stolta över honom också, en mycket verbal och säker man som finner sina mål.
39 år i äktenskap, 41 år sedan vi träffades. Dagen har inte firats annat än att flaggan flyger på husväggen och det kommit ett SMS från matematikern och ett telefonsamtal. Datumet är lätt att komma ihåg, FN-dagen.
En morgon låg jag och tänkte innan jag gick upp, eller rättare sagt släpade mig upp. Att ingå äktenskap och leva ihop i många år är en förändring i ungdomlig passion till ett annat förhållande som växer fram genom små konflikter och gemensam glädje också. Det är konflikterna som är testet. För många år sedan slängde jag en tallrik i köksvasken och gick ut en runda. Det är den kraftigaste eruptionen så vitt jag kommer ihåg. Sedan har jag ju varit lite lack, arg, förbaskad eller rasande men dolt det så gott det gått. Det har förstås märkts ändå.
”Vad är det?” – ”Ingenting!” – ”Jo det är det visst det!”
Då är det dags att liksom linda in det lite försiktigt och få det ut världen. Men det är ju inte bara jag som kan bli lite ilsken. Eller blev.
Nu är läget ett annat. Att tänka tillbaka är en sak. Att leva idag och då få uppleva en kärlek som är ofantligt många gånger större än vad jag någonsin kunde föreställa mig är en välsignelse, en känsla som gör mig tårfylld när jag tänker på det. I ett äktenskap är man två som blir ett om livet tillåter det. Det är inte alla förunnat att få det stöd som jag får av Anita, de är tufft för henne men vi kan skratta ändå, även om det känns svårt när jag lutar mig i soffan och drar en filt över mig.
För någon eller några timmar.
Läget är så idag att jag tar försökspiller tre dagar i veckan och om det är dem eller något annat som gör mig trött får vi veta någon gång i framtiden. Utöver det tar jag smärtstillande och har nu lyckligtvis hittat en kombination som gör att det fungerar bra, ordet är drägligt. Tyvärr finns det begränsningar i hur mycket man får stoppa i sig, det gör att smärtan hinner komma fram något innan det är dags för nästa dos.
Lite får man tåla, det har varit mycket värre. Nog om problem.
39 år, imorgon börjat vi beta av det 40:e.
Ha de gott, ta inget för givet, ett leende värmer alltid.
Emaila, klicka här...
.
måndag 12 oktober 2009
Gå på bio.
Hej läsare, nu dyker jag upp igen!
Vi har sett "Julie och Julia", filmen med Meryl Streep. Det var en intressant upplevelse då filmen speglar hur vår värld förändras i vårt sätt att kommunicera. Med både kända och okända.
Filmen är uppbyggd kring en blogg.
Beträffande vårt sätt att kommunicera så börjar det med en avslutad båtfärd över Atlanten, brevväxling med det speciellt tunna flygpostpapperet i kuvert kantade med röda och blå snedrutor. Kommer du ihåg dem?
Då är du född på 40-talet.
Filmen skildrar dels 50-talet och 2000-talet. I en av dialogerna sägs att bloggandet är:
"... jag, jag och jag i koncentrerad form".
Det tycker jag är ett bra sätt att skildra det på, jag har funderat mycket på vad som driver bloggare (och mig själv) att öppna dörren till sina egna tankar och inte minst skildra det liv som man lever.
Så det är så det är, det handlar om mig när jag skriver men jag får inte heller glömma bort att det drar med sig Anita, min fru.
Anita har ofta fått mig att stryka och ändra i men text när min text kommit in på hur jag skildrar min cancer och vad jag tycker och ser framför mig.
Det har inte alltid varit så roligt för henne att höra på mig som ofta skojar med svart humor.
Själv läser jag inte många bloggar, förmodligen en sida av att jag är egoistisk.
Jag tycker om att skriva och det är en väldig superkick när jag får en kommentar eller ett email från okända människor i cyber-världen, det ger nya krafter.
Det är energi i kubik.
Tack, ett jättejätteTACK för email och kommentarer jag fått!
Det känns som att stå på en scen, ha gjort en föreställning och bara stå där och ta emot applåderna. Jag bockar och tackar.
Typ Jonas Gardell men jag har andra byxor på mig.
Det handlar mycket om ångest i de brev jag får, ofta yngre som skriver i samband med att en förälder fått besked att de fått cancer.
Jag vill gärna skildra mig själv och också i och med det ge en inblick ur det är för mig. Att ha en sjukdom som för många är en skräck inger en konstig känsla.
För mig är det som att åka karusell och titta på publiken runtom som står och tittar på.
Det känns tokigt att säga att jag inte vet vad ångest är, men det tokiga är att jag har aldrig känt ångest. Jag hoppas att min kalla syn på tillvaron med det skit jag fått i kroppen kan hjälpa andra att förstå eller ana att detta är inte världens ände.
Tufft i början, men det kom, jag inser nu att man dör inte så fort som jag trodde för ett halvt år sedan, i början.
Den vanligaste frågan jag får är hur jag mår.
Hur svarar du själv när du får en sådan fråga?
När jag arbetade bestod arbetsdagen bland annat av telefonsamtal från kunder och leverantörer.
"Hur är läget" var ofta en inledning på ett samtal. På den tiden, den "friska" tiden, drog jag mig aldrig för att helt enkelt säga som det var till personer som jag kände väl och sedan länge.
"Skit!" kunde jag mycket väl svara om det var en dålig dag.
Lite huvudvärk eller någon annan blygsam krämpa eller om Anita varit arg på mig för att jag glömt att det var bröllopsdag.
Nu igen?!
Idag är det inte så många telefonsamtal däremot en del email.
Frågan är dock densamma, eller nästan den samma. "Hur mår du?"
Nu är det verkligen "skit" men jag kan inte svara annat än "bra".
När man får veta att en dramatisk förändring skall ske i livet går man genom olika faser, jag kommer inte ihåg hur många. Det handlar om förnekelse i början och slutar med förståelse eller acceptans, i längden det enda vettiga. Det är då det personliga kriget mot cancern börjar, mitt vapen är en tro på livslust och klarsyn. Låt vardagen regera och tro på morgondagen.
Så är det, och tårar hjälper på vägen men de torkar efterhand som jag inser att livet är inte slut imorgon. Jag kan ju absolut inte säga när det tar slut, livet, det bryr jag inte mig på längre.
Istället för att gräva ner mig i det jag eventuellt missar gläds jag åt det jag fortfarande kan vara med om. Jag ser, hör och kan leva nästan som vanligt.
Det är skrivarlust som driver mig att blogga, plus att jag kan få någon att skratta, le eller helt enkelt få en annan människa i en svår situation att glömma bort det svåra.
För en liten stund.
Det berikar att ge, och jag har inget annat att ge än ord och tankar.
Plus en historia emellanåt.
Järnvägars vad jag hade ont efter de dagar doktorn varit inne bakom revbenen och spejat med kamera och fixerat lungan mot lungsäcken.
Det gör man för att det inte skall kunna bildas en pöl med vätska mellan lunga och lungsäck. Men lungan kan då ej heller röra på sig, den blir stel. Det tycker nerver och muskler inte om, då gör det ont när man rör på överkroppen.
Det kan vara ett rent helvete att vrida sig om i sängen mitt i natten. Man lär sig med tiden trixen hur man skall vrida och vända på sig för att det inte skall göra alltför ont.
Smärtstillande tabletter verkar några timmar och när jag då vaknar mitt i natta då har den stillande effekten försvunnit.
Dags för en ny sats piller som jag brukar förbereda och ha bredvid sängen.
På tal om att ha en skit-sjukdom gör mina tabletter OxyNorm och OxyContin att min mage blir trög. Det är en riktig skit-sjukdom!
Hur man känner sig och hur smärta uppfattas förändras med tiden.
Det är en långsam process. Smärtan (som i och för sig inte är så himla stor, tippar 4-6 på en 10-gradig skala (för mig)) blir en del av mig själv, den flyttar in i kroppen och blir en del av vardagen. Man vänjer sig och tål den bättre men den tar mycket kraft.
I och för sig har jag alltid tyckt att jag varit lite lat. Förr kunde jag känna lite skuld för det, nu känner jag ingenting utan lyssnar med stora öron till min kropp.
Vill den vila så får den göra det, särskilt på eftermiddagarna.
Det värsta med den här mesoteliom-skiten är just att den klipper av lungkapaciteten, som så många andra lungsjukdomar. Men, man vänjer sig och långsamt, väldigt långsamt, plockar jag upp små bitar av sysselsättning för att komma igång igen.
Igår kväll (= Söndag 11 oktober) tittade vi lite på Världens Barn programmet.
Ett barn i den fattiga världen svarade en reporter:
"att jag blir så glad när vi leker".
Att blogga är att leka, jag blir så glad när jag har lust att skriva och jag blir så väldigt glad
när någon svarar.
Visst, mycket "jag, jag och jag i koncentrerad form", det är helt rätt, jag är ju också just nu koncentrerad för en stund.
Benny Anderssons "Kärlekens Tid" med text av Ylva Eggehorn
avslutas med
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mej min hunger
Jag är ett barn.
Precis. Jag, ett barn i en något tillskrynklad kaross. Så jag säger
som barnet i TV-programmet: "jag blir så glad när jag leker".
Jag bloggar, ett modernt sätt för mig att leka.
Det tar inte slut imorgon!
Emaila, klicka här...
.
onsdag 16 september 2009
Jägermeister och Brandlarm
Min vän "George med liemannen bakom axeln" skriver i sin blogg om mig och han har blivit en god vän som vaktar mig lika noga som min fru Anita gör. Jag har för det mesta ett gott humör, det är lite tufft att vara "som vanligt" när det gör ont i bröstet. Det gör gott i hjärtat att ha en vän som George som bryr sig mer än vad jag förtjänar.
Han är full av energi och jag känner mig som ett dåligt laddat batteri som helst lägger mig i soffan för att laddas upp för kvällens TV-program. Är det för dåligt med TV-program surfar jag till SVT Play och kollar om jag missat något avsnitt i någon serie.
Länken till Georges blogg hittar du till vänster i bloggfönstret.
Det var bröllop i lördags och jag är brudgummens pappa, detsamma som far på redig skånska. Naturligtvis kunde jag inte hålla ben eller armar i styr utan skulle dansa lite vilt och snurra runt med mig själv och den flicka eller dam som vågade ta min hand och bogseras upp på dansgolvet.
Jag knäckte mig själv, lungorna orkade inte hålla syretillförseln uppe i den nivå som krävdes och jag fick vika ihop mig och sätta mig. Lutande mot bordet flåsade jag som ett bättre express-lokomotiv tills jag fått ner farten och kunde förstå att ibland kan det vara rätt vettigt att lugna ner sig, det enda alternativet härefter.
Sedan dess har jag så j**la ont i bröstet och efter ett telefonsamtal idag skall jag dubbla min dos av små piller som skall lindra smärtan. Så får jag se hur det går med det.
För en tid sedan fick jag en flaska Jägermeister av en god vän, HH. Jag tog de sista dropparna ur den till den middag jag just ätit. Inte vet jag allt som finns i Jägermeistern, men den lättar på trycket. Det kan vara en placebo-effekt, det bryr jag mig inte om, den dämpar ju det onda. En annan god vän sedan 53 år tillbaka, BL, har gett mig en rejäl flaska Jägermeister också så jag kommer att vara lycklig ett bra tag till.
När vi satt och åt slirade mina ögon till baksidan av flaskan där det står:
Jägermeister kan også nydes i mange spændende drinks,
prøv f.eks. den klassiske Brandbil med rød sodavand.
Röd sodavand? Nu blir nästa uppgift att resa till Danmark och köpa "Rød sodavand".
I mitt företag har vi tillverkat över 2000 vattentankar till brandbilar under mer än 30 år.
Kan en drink passa mig bättre än en "Brandbil"?
För många år sedan åkte vi till Malta med Dansk Folkeferie. Resebyrån arrangerade en festkväll på hotellet och där serverades drinkar. Dansken före mig i kön ville ha drinken "En Grön Volvo".
I alla år som gott har jag svurit över mig själv för att jag inte frågade hur man blandar till den. Kombinationen "En Grön Volvo" och en "Brandbil" är ju minst sagt färgrik. Får jag tag i "En Grön Volvo"-receptet blir nästa uppgift att hitta drinken "Blåljus".
Jag menar att trycker man i sig de tre så kommer man att låta som ett brandlarm och sluta som en sirén. En sådan där amerikansk som går ner i varv på slutet.
Då behövs det ingen Jägermeister förrän dagen efter.
Jag har Georges blogg i skärmfönstret bredvid, han skriver med en känsla och engagemang som lyser lika starkt som hans framträdande i "Himlen kan vänta". Karlen sprutar ju energi.
Jag ligger i soffan och trivs så himla bra med det, steget från levebrödsföretagare till soffliggare är inte smärtsamt förrän man försöker komma ur soffan.
Min "ventil" är att raljera lite, om skrivandet betraktas som konst vill jag återge vad Tommy Berggren sade i programmet "Här Är Ditt Liv", det första avsnittet med Mikael Persbrandt.
Han sade: "Konst utan sorg går inte".
Jag tror att vi som klarar av att hantera vår situation kan skoja, skämta och prata om det just därför att det finns en stor sorg i det som man måste ta sig genom.
Livet kan berikas även om det i andras ögon kan tyckas vara ett helvete.
För det mesta försöker jag att känna mig som ett brandlarm.
(Jo, det är så... jag har snott uttrycket från en Beck-film).
Slutligen det här med bröllopet. Bilderna finns på http://hmbg.net/web/pom/ och jag tycker om nr "POM312 Stolt". När nästa bröllop blir av vet jag inte, men jag kommer inte att dansa annat än slow dance så man får krama sin partner ordentligt.
De e ändå gött!
Emaila, klicka här...
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)