lördag 24 oktober 2009

De 39 åren.


De 39 åren, en titel jag hämtat från boken som sedan blev en berömd Alfred Hitchcock film.
De 39 åren är det antal år jag varit gift med Anita, 1970 gifte vi oss i Hörby kyrka. Anita i vit bröllopsklänning, slöja och jag i frack, helt enligt etiketten. Jag var lugn när vi stod och skulle gå in för att påbörja vigsel ceremonin, Anita skakade som ett asplöv och jag undrade vad det var för fel på henne. Det gick bra, och nu har det gått 39 år som resulterat i två barn, ett hus och en något för stor trädgård, i mitt tycke. Vi har ingen hund men trädgården, speciellt rabatterna är Anitas skötebarn och jag tittar på. Dagen har hittills firats med en promenad från bostaden till Lunds centrum.
Vid ett besök i Kungsbacka för några månader sedan besökte vi Freeport, där inhandlade jag två stycken golfparaply. Vart tar alla gamla paraplyer vägen? Nu har vi två som ligger i bilen, ett av dessa plockades fram och fick sin premiär vid dagens promenad i något som kan kallas för höstdroppar. Det regnade inte, det var mer ett ständigt droppande. Paraplyet får godkänt, skyddar två på en gång och vi kom hem torra.

Jag har inte skrivit något på länge. Det är viktigt att man håller en positiv syn och framtidstro när man har en sjukdom med trist prognos. Jag försöker så gott det går, men lusten eller inspiration att skriva är inte lätt att locka fram. Att skriva om problem är inte svårt för mig, men jag vill inte skriva om problem, det har de flesta läsarna redan nog av. Jag läser Georges blogg, länk finns till vänster i det här fönstret, han har kärnkraftsenergi i medkänsla och uttrycksförmåga. En man som kan manifestera de små goda sakerna i tillvaron.

Dagarna är så lika. Det är som sirap har smugit sig in de enklaste vardagsbesvär. Årstiden är ju också lite halvdassig, det blir mörkare, gråare och kallare. Brrrrr.

När man står framför altaret, 23 år gammal, lovar och ger löften, då har man ingen aning om framtiden annat än de närmsta åren. Få ordning på bosättning och sedan se om man kan producera en generation till. Efter fyra år i lägenhet köpte vi ett hus som vi fortfarande bor kvar i. Lätt att räkna, äldste sonen blev född samma år och kan jag komma ihåg hur gammal (jo, han är det, han är inte ung längre) han är så vet jag också hur länge jag bott här. Klarar jag inte av det får jag fråga honom, en teknisk doktor i matematisk statistik och det är vi stolta över. Nummer två är civilekonom men han ringer ändå hem och frågar om råd i ekonomiska frågor. Vi är stolta över honom också, en mycket verbal och säker man som finner sina mål.
39 år i äktenskap, 41 år sedan vi träffades. Dagen har inte firats annat än att flaggan flyger på husväggen och det kommit ett SMS från matematikern och ett telefonsamtal. Datumet är lätt att komma ihåg, FN-dagen.
En morgon låg jag och tänkte innan jag gick upp, eller rättare sagt släpade mig upp. Att ingå äktenskap och leva ihop i många år är en förändring i ungdomlig passion till ett annat förhållande som växer fram genom små konflikter och gemensam glädje också. Det är konflikterna som är testet. För många år sedan slängde jag en tallrik i köksvasken och gick ut en runda. Det är den kraftigaste eruptionen så vitt jag kommer ihåg. Sedan har jag ju varit lite lack, arg, förbaskad eller rasande men dolt det så gott det gått. Det har förstås märkts ändå.

”Vad är det?” – ”Ingenting!” – ”Jo det är det visst det!”
Då är det dags att liksom linda in det lite försiktigt och få det ut världen. Men det är ju inte bara jag som kan bli lite ilsken. Eller blev.
Nu är läget ett annat. Att tänka tillbaka är en sak. Att leva idag och då få uppleva en kärlek som är ofantligt många gånger större än vad jag någonsin kunde föreställa mig är en välsignelse, en känsla som gör mig tårfylld när jag tänker på det. I ett äktenskap är man två som blir ett om livet tillåter det. Det är inte alla förunnat att få det stöd som jag får av Anita, de är tufft för henne men vi kan skratta ändå, även om det känns svårt när jag lutar mig i soffan och drar en filt över mig.
För någon eller några timmar.

Läget är så idag att jag tar försökspiller tre dagar i veckan och om det är dem eller något annat som gör mig trött får vi veta någon gång i framtiden. Utöver det tar jag smärtstillande och har nu lyckligtvis hittat en kombination som gör att det fungerar bra, ordet är drägligt. Tyvärr finns det begränsningar i hur mycket man får stoppa i sig, det gör att smärtan hinner komma fram något innan det är dags för nästa dos.
Lite får man tåla, det har varit mycket värre. Nog om problem.
39 år, imorgon börjat vi beta av det 40:e.

Ha de gott, ta inget för givet, ett leende värmer alltid.

Emaila, klicka här...
.

10 kommentarer:

  1. Gratulerar!
    Det är så härligt att läsa sådant fint som du skriver om.
    Alltså om ditt äktenskap med Anita och era fina barn.
    Det gör mig glad.

    Håller verkligen med om att man inte ska ta något för givet.
    Det verkar ni ju inte heller ha gjort med varandra.

    Hoppas att dina försökspiller gör nytta och gör dig gott.

    Ha en fortsatt bra bröllopsdag och hälsa frugan så gott.

    /Annelie

    SvaraRadera
  2. Hej Hans!

    Även jag vill gratulera till er bröllopsdag! 39 år, herregud det är ju helt fantastiskt :)
    Jag läser att du är en stolt make och far som har mycket glädje till livet.

    Tack för att du delar med dig av det lättsamma såsom det svåra...

    Hälsningar Jeanette

    SvaraRadera
  3. Vad härligt! Jag blir lika glad varje gång det finns nyheter på din sida. Tänkvärda observationer över livet, tillvaron och kärleken. Som lyser igenom allt du skriver. Kärleken till din fru, till dina barn och till livet... Underbar läsning!

    Återigen tack för att du orkar dela med dig! Grattis till era 39 år tillsammans och god fortsättning på det påbörjade 40:e året! Hoppas ni får många fler goda skratt!!!

    Håller tummarna för att dina ny piller gör nytta! Ser fram emot nästa observation.

    Hälsningar
    Kajsa

    SvaraRadera
  4. Jag blir så glad att se kärleken nämnas som en kraft som blir bättre och starkare, den obändiga kraften, även om man ibland sätter sig i bilen eller går en runda runt huset (det är ju aldrig mitt fel, eller hur?)

    Grattis till 39 år med Anita som gett dig dina söner, gett dig otaliga samtalsämnen med Anita, otroliga minnen och krashade bilar....

    39 år...jag kom ihåg att jag ringde och pratade med dig och Anita, men jag skrev inget i bloggen. Nu har jag rättat till den missen...
    George

    SvaraRadera
  5. grattis på bröllopsdagen.
    håller med om att "han har kärnkraftsenergi i medkänsla och uttrycksförmåga. En man som kan manifestera de små goda sakerna i tillvaron." men du går inte av för hackor, du heller.
    Skrattar ofta gott, när jag läser din blogg.

    Du skriver väldigt underhållande om eländet.
    Håller tummarna för pillren.
    Kramar.

    Eva B

    SvaraRadera
  6. Jo, int bruk jag skriv kommentar till mig själv, men nu gör jag det och tackar för det som skrivits ovan.
    Det tar väl en stund innan jag är tillbaka men det kommer! Sending smiles across the miles!
    /Hans

    SvaraRadera
  7. Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge...

    Vi får väl hålla ut, tills du skriver igen.
    Massa kramar till dej och din familj.

    Håller alla tummar, att pillrena gör nytta.

    Kram Eva B

    SvaraRadera
  8. Är åter igen, inne och tassar i en trevlig bloggares blogg.
    Hoppas du mår så bra du kan och har det bra i höstmörkret.

    Här väntas det på, att galan ska börja.
    Massor av muntra upp kramar till er.
    Eva B

    SvaraRadera
  9. Såja. Nu är det ny månad, med nya insattser och nya försök.
    Idag är det ett försök att få SM-guldet till Göteborg.
    Ha det så bra du kan.
    Kram
    Eva B

    SvaraRadera
  10. Marie Bengtsson3 december 2009 23:56

    Hej Hans, du skriver fina rader om din vardag.

    Fick reda på för 2 månader sedan att min pappa (70 år) har fått lungsäckscancer som du. Suger åt mig all information. Känns overkligt och jobbigt emellanåt.
    Önskar dig och familjen en bra vinter , så bra det går.
    Kramar från Marie

    SvaraRadera