lördag 25 december 2010

Juldagen.

.
Nu lägger sig lugnet över vårt hus. Det är tomt under granen och "tomt"en
har gjort sitt. det betyder att den yngste sonen klädd i en glittrande
julamössa delat ut alla klappar med hjälp av Emmas mormor. Jag fick en dyr
ny rakmaskin som tyvärr inte ger det resultat den intensva TV-reklamen får
mig att tro. Jag har blivit lurad, (än en gång). Det syns dock inte, man
får stryka kind mot kind för att känna mina stickiga kindhalvor. Det är inte
många som tar den risken med en äldre man.
Solen lyser ändå. den bryr sig inte om sådana banaliteter.


Det blev en vit jul, för att njuta av en sådan upplevelse började vi tidigt
med julbord med allt det goda som hör till. Det blir faktiskt mindre år
för år. Många turer fram och tillbaka blir det ändå till köket.
Själv sitter jag och tittar på hur de andra slukar portion efter portion.
Jag kan inte äta så mycket utan smakar lite av det ena och andra. En snaps
dricker jag försiktigt, innan den mixas till en "busdrink", eler "busgrogg".
Snapsen hälldes i julmusten då sved det inte så förbaskat i munnen.
All sprit i min mun lever sitt eget liv och det får jag veta flera gånger
om. Men om jag tunnar ut den på mitt eget sätt överlever jag procenten som
sjunker till en behagligre nivå.

Våra barn med sina damer var till så god hjälp. De stöttade Anita som får
kämpa så hårt nuförtiden med mig. Jag är ju så hjälplös och mycket av
hennes tid går åt att köra rullstolen till de platser jag ibland behöver
besöka. Naturen ger ibland uttryck för starka behov och de klarar jag inte
av att hantera själv. Alltså är Anita väldigt tacksam för avlastning en
sådan kväll som igår.

Då vi börjae tidigt åkte våra gäster tidigt och vi städade undan och drog
oss tillbaka med att titta på en DVD innan vi själv kallade på John Blund.
Jag vaknade av ett larm på mobilen strax före klockan åtta. Det är då
dags för en spruta med blodförtunnande medl som Anita ger mig varje
morgon. Hon har blivit proffs på det och jag känner inget stick alls.

Idag har jag fått min julklappsskjorta på mig. Men ändå, klädd i gammal
skåpmat blev jag gratulerad för att jag såg så pigg ut och uppförde mig
på ett gott humör trots busgroggen!
Det är en fröjd att titta ut och se allt det vita som faktiskt skiner mer
än ett nytvättat och lufttorkat lakan. Jag hoppas vi får en vit nyårsafton
också. Man blir så fort bortskämd och lever i tron att det vita kalla
kommer att ligga kvar länge.

Vi kommer att vara hemma på nyårsafton, någon närboende gäst dyker
förhoppningsvis upp. Det blir gärna lite ensamt annars. Men den
ensamheten är ända inget att oroa sig för. TV och lite god julmat sätter
ändå "fart" på en sådan kväll. Kanske en eller två rediga  busgroggar
sätter färg på denna kväll. Jag brukar gå ut och titta på det färgrika
och ljudrika smällandet av bomber och högtflygande rakteer.
En hälsnings till Dragan i Malmö. Han kallas för "Busen" av sin Annette.
Hans tillnamn ställer krav på en busgrogg, tycker jag.
Bunden till rullstol vet jag inte om jag blir bogserad utomhus för att få
lite smällande, bullrande öronmusik.

Det är strax dags för juldagsmiddag, jag känner Anitas andedräkt närmar
sig en förbättring. Jag slutar med en fortsatt God Jul-hälsning till Er
alla. Livet har varit fantastiskt mot mig, jag hoppas ni upplevt det
samma. Nu får jag en kram av Anita, jag får själv välja vad att äta.
Mums skall det bli. Mums mums!

/Hans.
.

torsdag 16 december 2010

Morgontankar.

.
Så många morgnar jag haft idéer om vad jag skall skriva, så många dagar som bara försvinner iväg i små vilostunder. Plötsligt är det dags för Rapport eller något annat TV-program som har till uppgift att fånga min uppmärksamhet. Då kommer nästa morgon med nya infall som också försvinner i en ny dag.

All denna försening har sin rot i att jag tycker det finns inget att "berätta".
Jag fastnar i tankar om min sjukdom, lungsäckscancer. Mesoteliom är ett "finare"
namn på den defekt som hittat ett boställe i min kropp.

Det är för mig svårt att begripa hur jag känna mig så bra och samtidigt vara så
otroligt beroende av min rullstol. Har jag den till hands är allt så bra.
Det är ju svaret på frågan "Hur är det?" Allt är ju relativt, riktigt relativt.

Hospice i Lund har hand om mig nu. Allt kontrolleras, salter i blodet, dränering av vätska i magen, jag har ett dräneringsrör anslutet hela tiden nu men det kommer ingen vätska. En källa till lite oro. Hur konstigt det än är så sover jag så gott. Det har nu gått mer än två år sedan jag blev dålig, det är en fröjd att bygga på statistiken åt det positiva hållet. Alltid någon bieffekt, i regel så får jag ett nytt problem när ett "gammalt" avslutas. Nu är besväret att jag får så ont när jag flyttar mig från rullstol till toalett eler säng, tarmarna skriker till och lugnar sig efter några minuter. Jag kan inte gå, musklerna i benen är ett minne blott. Annars är allt "bra" , som sagt.

Läs och det är så typiskt mig, jag försöker hålla mig borta från cancern men hamnar i beskrivning av den ändå. Jag klamrar mig fast vid "Hans-procenten" och mina grannar påminner mig också, det ser faktiskt ut att gå bra för mig. Efter 24 månader börjar jag få en starkare tro på att jag fixar det här, får lite extra livstid och ger cancern några extra ronder, det blir förlängning och lite övertid. Med de grannar vi har blir det en lång match, här råder ingen "Grannfejd", här råder "Grannsämja"! Blandat med Gårdstångasämja...

/Hans.
.