söndag 16 januari 2011

Sven Hans Ragnar Malmberg, 1947-02-03 - 2011-01-14

En kort tid efter det att Hans fick diagnosen mesoteliom ställd i december 2008 tog han tag i sitt bloggprojekt "Salve! Var hälsad!". Som rubriken indikerar så blev det en blogg, öppen för alla att ta del av, men också ett ställe där Hans kunde vara öppen med sina funderingar kring livets stora och små ting. Här har han under knappt två års tid fått utlopp för sin kreativa sida som glatt oss alla. Det var för Hans en form av terpai, och vi i familjen har efter hand förstått att det varit till stöd även för andra i liknande situationer. All respons Hans fick på sina inlägg har betytt mycket för honom under resans gång. Vi vill tacka alla som varit med på den och bidragit till att berika tiden som gått! För oss i familjen blir nu bloggen ett ovärderligt minne av Hans. Ett minne vi kommer att dela med er alla. 

Fredagen den 14 januari tog så resan slut. Hans en fighter in i det sista som fick avsluta sina dagar hemma i kretsen av sina närmaste.

Brevid datorskärmen har Hans lagt ett utklipp med ett citat av John Lennon.

Life, is what happens while you're making other plans...


Bilden är tagen på en båttur runt Hisingen sommaren 2010.


Hälsningar,
Anita, Per och Anders

lördag 25 december 2010

Juldagen.

.
Nu lägger sig lugnet över vårt hus. Det är tomt under granen och "tomt"en
har gjort sitt. det betyder att den yngste sonen klädd i en glittrande
julamössa delat ut alla klappar med hjälp av Emmas mormor. Jag fick en dyr
ny rakmaskin som tyvärr inte ger det resultat den intensva TV-reklamen får
mig att tro. Jag har blivit lurad, (än en gång). Det syns dock inte, man
får stryka kind mot kind för att känna mina stickiga kindhalvor. Det är inte
många som tar den risken med en äldre man.
Solen lyser ändå. den bryr sig inte om sådana banaliteter.


Det blev en vit jul, för att njuta av en sådan upplevelse började vi tidigt
med julbord med allt det goda som hör till. Det blir faktiskt mindre år
för år. Många turer fram och tillbaka blir det ändå till köket.
Själv sitter jag och tittar på hur de andra slukar portion efter portion.
Jag kan inte äta så mycket utan smakar lite av det ena och andra. En snaps
dricker jag försiktigt, innan den mixas till en "busdrink", eler "busgrogg".
Snapsen hälldes i julmusten då sved det inte så förbaskat i munnen.
All sprit i min mun lever sitt eget liv och det får jag veta flera gånger
om. Men om jag tunnar ut den på mitt eget sätt överlever jag procenten som
sjunker till en behagligre nivå.

Våra barn med sina damer var till så god hjälp. De stöttade Anita som får
kämpa så hårt nuförtiden med mig. Jag är ju så hjälplös och mycket av
hennes tid går åt att köra rullstolen till de platser jag ibland behöver
besöka. Naturen ger ibland uttryck för starka behov och de klarar jag inte
av att hantera själv. Alltså är Anita väldigt tacksam för avlastning en
sådan kväll som igår.

Då vi börjae tidigt åkte våra gäster tidigt och vi städade undan och drog
oss tillbaka med att titta på en DVD innan vi själv kallade på John Blund.
Jag vaknade av ett larm på mobilen strax före klockan åtta. Det är då
dags för en spruta med blodförtunnande medl som Anita ger mig varje
morgon. Hon har blivit proffs på det och jag känner inget stick alls.

Idag har jag fått min julklappsskjorta på mig. Men ändå, klädd i gammal
skåpmat blev jag gratulerad för att jag såg så pigg ut och uppförde mig
på ett gott humör trots busgroggen!
Det är en fröjd att titta ut och se allt det vita som faktiskt skiner mer
än ett nytvättat och lufttorkat lakan. Jag hoppas vi får en vit nyårsafton
också. Man blir så fort bortskämd och lever i tron att det vita kalla
kommer att ligga kvar länge.

Vi kommer att vara hemma på nyårsafton, någon närboende gäst dyker
förhoppningsvis upp. Det blir gärna lite ensamt annars. Men den
ensamheten är ända inget att oroa sig för. TV och lite god julmat sätter
ändå "fart" på en sådan kväll. Kanske en eller två rediga  busgroggar
sätter färg på denna kväll. Jag brukar gå ut och titta på det färgrika
och ljudrika smällandet av bomber och högtflygande rakteer.
En hälsnings till Dragan i Malmö. Han kallas för "Busen" av sin Annette.
Hans tillnamn ställer krav på en busgrogg, tycker jag.
Bunden till rullstol vet jag inte om jag blir bogserad utomhus för att få
lite smällande, bullrande öronmusik.

Det är strax dags för juldagsmiddag, jag känner Anitas andedräkt närmar
sig en förbättring. Jag slutar med en fortsatt God Jul-hälsning till Er
alla. Livet har varit fantastiskt mot mig, jag hoppas ni upplevt det
samma. Nu får jag en kram av Anita, jag får själv välja vad att äta.
Mums skall det bli. Mums mums!

/Hans.
.

torsdag 16 december 2010

Morgontankar.

.
Så många morgnar jag haft idéer om vad jag skall skriva, så många dagar som bara försvinner iväg i små vilostunder. Plötsligt är det dags för Rapport eller något annat TV-program som har till uppgift att fånga min uppmärksamhet. Då kommer nästa morgon med nya infall som också försvinner i en ny dag.

All denna försening har sin rot i att jag tycker det finns inget att "berätta".
Jag fastnar i tankar om min sjukdom, lungsäckscancer. Mesoteliom är ett "finare"
namn på den defekt som hittat ett boställe i min kropp.

Det är för mig svårt att begripa hur jag känna mig så bra och samtidigt vara så
otroligt beroende av min rullstol. Har jag den till hands är allt så bra.
Det är ju svaret på frågan "Hur är det?" Allt är ju relativt, riktigt relativt.

Hospice i Lund har hand om mig nu. Allt kontrolleras, salter i blodet, dränering av vätska i magen, jag har ett dräneringsrör anslutet hela tiden nu men det kommer ingen vätska. En källa till lite oro. Hur konstigt det än är så sover jag så gott. Det har nu gått mer än två år sedan jag blev dålig, det är en fröjd att bygga på statistiken åt det positiva hållet. Alltid någon bieffekt, i regel så får jag ett nytt problem när ett "gammalt" avslutas. Nu är besväret att jag får så ont när jag flyttar mig från rullstol till toalett eler säng, tarmarna skriker till och lugnar sig efter några minuter. Jag kan inte gå, musklerna i benen är ett minne blott. Annars är allt "bra" , som sagt.

Läs och det är så typiskt mig, jag försöker hålla mig borta från cancern men hamnar i beskrivning av den ändå. Jag klamrar mig fast vid "Hans-procenten" och mina grannar påminner mig också, det ser faktiskt ut att gå bra för mig. Efter 24 månader börjar jag få en starkare tro på att jag fixar det här, får lite extra livstid och ger cancern några extra ronder, det blir förlängning och lite övertid. Med de grannar vi har blir det en lång match, här råder ingen "Grannfejd", här råder "Grannsämja"! Blandat med Gårdstångasämja...

/Hans.
.

tisdag 23 november 2010

När det inte kan botas.

.
När det inte kan botas då får man uthärda. Det hörde jag på TV, och det är en bra beskrivning av min situation, som inte kan botas, och det enda valet jag har är att uthärda. Jag har varit för trött för att skriva, och för trött för att svara på en del email. Men vi kom på den här lösningen, att om jag får hjälp med att skriva ut texten så kan jag ju prata in mina tankar i min iPhone, som har en röstmemofunktion. Jag har alltså pratat in denna bloggtext och sonen Anders har skrivit in talet
till text.

Ingenting har blivit bättre sedan jag skrev sist. Jag tackar för alla kommentarer på bröllopsdagen. Plus alla email.

Hur är läget idag då? Ja, det är ju så att man får uthärda. Efterhand som tiden går så får jag lära mig att uthärda mera. Det är en stor kraftprestation, som idag att komma upp från sittande, eller liggande, att resa mig upp. Benen blir darrigare och darrigare, och jag är rädd att jag en dag ska falla - av ren obetänksamhet. Jag kanske försöker göra mer än vad jag för stunden klarar av. Jag har ju alltid varit envis och det är väl det folk idag kallar för en fighter. Men jag undrar ibland var den fighter gömmer sig. Än så länge har det ju gått bra och går bra.

Men det är ju så att ju längre jag sitter, eller ju längre jag ligger, så blir det ju en stelhet som gör att jag har svårt att bli lyft. Anita har utvecklat en lyftteknik, men idag när jag skulle komma upp ur sängen så hade jag legat så pass länge att det var lite svårare än vanligt. Då sa jag till Anita "Upp, upp, upp!" och Anita svarade "Men nu är jag så lång jag kan bli, och du är längre än jag". Då var nära att jag fick falla tillbaks igen. Men det gick. Det är en känsla av tacksamhet varenda gång jag kommer upp på benen.

Det händer naturligtvis inte så mycket när man är invalidiserad och det som händer mest, eller de funderingar som jag har och bygger tillvaron på, är ju att jag sitter lika bra i passagerarsätet i bilen som i en stol här hemma. Det gör ju att med rullstolen packad i kofferten i bilen, så gör vi ibland en utflykt och en dag hämtade vi en god vän och körde upp till Höganäs av alla ställen. Där ligger ju en Ittala outlet. Fel namn. Det skulle heta Ittala dyrlet, men jag kom in där i rullstolen och rullade runt. Bara det att på nytt komma in i en affär, och särskilt en sådan affär, som innehåller så mycket konst, det var en stor upplevelse av frihet, att glida runt och se alla färger och den där massexponeringen som imponerade. Så vi var där en god stund och köpte lite nya glas. De gamla IKEA-glasen har gjort sitt. Men de nya Ittalaglasen är betydligt tyngre än de gamla som nu får pausa lite grann.

Ja, jag har märkt det att när vi sitter och äter, ska jag ta en förpackning som är full, A-fil, JOKK eller något annat, så plötsligt så är de väldigt tunga. Jag får anstränga mig lite extra för att hantera dom. Och det är ju bara ett bevis på att musklerna i mina armar dom är inte mycket bättre än musklerna i mina ben. Det handlar alltså mycket om muskelkraft nu förtiden.

Det är gudaskönt att sätta sig på sängkanten, falla åt sidan, sluta ögonen, och lägga sig i fosterställning och hoppas på att man slocknar. Det gör jag i regel efter en stund, och har jag riktigt tur, så när jag vaknar, i regel efter två tre timmar, så mår jag mycket bättre och kan kanske aktivera mig på något vis. Jag behöver aktivera mig. Jag läser inga böcker längre. Men det ska jag. Jag måste. Det berikar livet och man känner alltid igen sig i någon fras. Det är väl det som är det fina med böcker och även annan litteratur. Poeter. Att man känner igen sig själv. Lite grann. Styrkan i att läsa och fundera, det är ju det att man ser att andra har liknande tankar som en själv. Och den känslan av att inte vara ensam, den är stärkande. Och det är precis som med era kommentarer på mina blogginlägg. Jag är väldigt egotrippad. Jag letar efter de här kommentarerna; har jag skrivit ett blogginlägg så börjar jag kolla om det dyker upp några kommentarer eller email.

Jag har läst en del bloggar om kritik mot den svenska sjukvården. Och ett intryck är då att personer som har varit i utlandet har en berömmande ton när de skildrar den vård de har fått, och det är väl ofta i Frankrike. Har man då fått en vård i Sverige, som det finns fog att kritisera, så stärks ju det positiva intrycket. Men det är ju farlig att falla i den fällan, att tro att grannes gräs är grönare. Det händer grejer överallt. Till exempel i Polen.

Det är nu två år sedan - ja, när blir man egentligen sjuk? Jag blev ju andfådd när jag gick i trappor innan jag fick diagnosen. Men det är två år sedan min sjukdom definierades. Jag har fått den bästa vård jag tror man kan få. I alla fall när det gäller att försöka fixa till personer som har den sjukdomen som jag har. Det är ju konstaterat att den är obotlig, och jag har lite svårt för att springa omkring och tro att den är botlig. Men jag kan ju tro, låtsas, att jag är frisk. Jag lurar mig själv lite grann. Är det inte så idrottstjärnor gör när de skaffar sig kraft? De blir peppade och lyfter sig mentalt. De kan ju göra underverk. Men jag vet inte hur det är med mig, jag springer ju inte runt och lever loppan precis. Även om det var kul när jag gjorde det.

När jag skulle bli opererad gick de in med kamera och något annat instrument, och kollade hur det såg ut i kroppen på mig. Sedan limmade de lungan, och om jag förstått det rätt så sprutar man in någon gipsblandning eller något annat som limmade lungan mot lungsäcken för att hindra att det kommer in vatten mellan lungsäck och lunga.

Jag fick problem med hjärtflimmer, det fixade de till med elchock och när det var klart blev jag inlagd på lungavdelningen. Där skickades jag vidare till smärtstillande enheten. Vi testade olika smärtstillande medel. Jag fick gå runt med pump och nål i armen och värdet av det utfallet blev att jag doserades - ja, inte ville jag springa runt med pump - så det blev ju piller. Men jag äter inte mycket piller. Något långtverkande som jag tappat namnet på, men det ska svara på vad den där pumpmaskinen gav, och sedan är det - ja, det är Anita som håller koll på pillerna - något liknande Ketogan. Vad det än nu är, så lindrar det efter en stund, såvida jag inte har så fruktansvärt ont att jag måste dra mig undan.  Det var väl där jag tänkte sluta. Jag är mycket nöjd med den vård jag får från sjukhuset. Och börjar det kladda så kan jag ringa, men då bara på dagtid, och det kan ju kanske vara en brist att det bara är på kontorstid man når dom.

Jag har ju haft sådan problem, med ont i magen, och jag vet ju inte var det onda kommer ifrån. Man har ju två magar, en magsmältningsmage och resten. Och gud vad det kan göra ont Min mage ser ut som en spärrbalong och det var en nyhet för mig att tarmsystemet kan fyllas med vatten. Exakt hur det fungerar vet jag inte, men det har att göra med att cancertumören bråkar med hjärtat. Hjärtat kramas av cancertumören, och något med äggvitan som gör att det bildas vatten. Fötterna är ju som betongklumpar, utan känsel också. Jag är lite rädd när jag går ibland. Det är ju  lätt att ramla när jag inte har kontroll på fötterna.

De fick ju tappa bort det där vattnet, för det är ju inte bra. Det spänner. Ena gången 3.7 nästa gång 5.5 liter vatten. Och jag hade en fantasi att nu när det släpper, allt det där vattnet försvinner, så får jag mindre tryck i magen och jag får en bättre känsla. Lite lättare att äta kanske, överhuvudtaget behagligare. Men som jag bedrog mig. Jag fick så ont efter detta. Det är som en bekant som varit sjuksköterska säger, att det är det värsta området i hela kroppen. Det är mellangärdet. Rotar man där så gör det ont för det är väldigt väldigt känsligt. Ja, det är tur man inte vet allt i förväg utan att man har ett hopp att allt ska bli bättre. Och det har jag! Jag kan nog få bättre smärtstillande med tiden, och jag har fått hit en hel del hjälpmedel: Hög stol att sitta på när jag rakar mig och borstar tänderna, kuddar som höjer sittytan så jag lättare kommer upp. Och det kommer väl fler grejor. Vi får väl titta på det här med säng om man kan höja den så man lättare kommer ur den.

Problemet med mig är, ja, de är väl många, men ett av problemen är att tappar jag kontrollen och hamnar på golvet så klarar Anita och jag inte av att få upp mig från golvet på egen hand, utan vi får ringa efter grannarna, och de kommer. Vi har fantastiska grannar, de har starka armar och glatt humör! Så jag kommer upp igen, men det kan vara lite slitsamt, och ska man ramla och bära sig åt, kraftlös, så får man göra det på kontorstid, ja eller på kvällen när folk är hemma, men förhoppningsvis så ska det inte hända. Om det händer, ja då får man uthärda.
.

söndag 24 oktober 2010

24 oktober 2010.


Ur dagens Sydsvenska Dagblad.
.
.


Den 24 oktober 1970 i Hörby kyrka firas efter 40 år hemma med barn, svåger och svägerskor.
Lugnt och stilla.
..

torsdag 21 oktober 2010

Med vänner i vardagen.

.
Jag är rörd och fylls med krafter när jag läser den flod av kommentarer med kramar och påminnelser att kämpa. Ett tack till George som genom sitt inlägg inspirerat alla er att skriva till mig. Så mycket omtanke som skickas till mig och Anita, två okända personer som lever sitt liv i Lund. Kramar från oss till er alla, njut speciellt av Anitas kram för de är mycket mjukare och goare än mina!!

För någon vecka sedan upplevde jag något speciellt som jag tänkt att skriva om. Det har legat och mognat och jag har inte haft ork att vare sig skriva blogg eller hantera epost. Egentligen har jag inte mer ork idag, men alla kommentarer och epost har gett mig en "kick" och den spark därbak som ibland är nödvändig.
Så jag sitter och knappar på MacBook'en och Anita läser veckans tidningar i ett tyst vardagsrum. Solen lyser in, trädgården badar i ljus, himlen är blå och himlen får som sagt vänta. Hörlurarna sitter på och en klassisk gitarr spelar "Carmen".

Efter frukost för några dagar sedan, denna speciella dag, tog jag en dusch, att stå i duschen och låta det varma vattnet strömma över ryggen och sluta ögonen är så otroligt skönt. Jag håller ena handen på en dörrknopp eller blandaren för att inte tappa balansen. Jag kan stå där alltför länge och drömma, klädde mig sedan och var redo för att leva en ny dag. Anita hade bestämt att med en vän ta en ögonshoppingtur till ett av möbelvaruhusen och jag lade mig ovanpå min säng och somnade. Två och en halv timme senare vaknade jag och fick en chock när jag vände på huvudet och såg nattbordsklockan. Jag tittade rakt upp i taket, vitt, gipstak med en rund lampa och en brandvarnare. Absolut stilla. Jag rörde inte en fena, bara låg där rak och tittade upp. Helt fri. Jag kände ingenting, det var som jag var bredvid mig själv. En alldeles fantastisk och gripande känsla, det var också klart för mig att så fort jag rörde mig skulle denna känsla av total frihet från smärta och värk försvinna. Jag vågade inte röra mig på en lång lång stund, det var så fantastiskt skönt. Då kom Anita hem... Jag drömmer om att än en gång få känna denna kroppens frihet från alla påminnelser om hur det egentligen är.

Tänker tillbaka på de dagar på jobbet då jag hanterade 200 kg's fat med polyester och slängde upp 70 kg's glasfiberrullar på klippbordet. Idag är det nästan en prestation att plocka fram en liter A-fil ur kylskåpsdörren. (Ok, jag överdriver lite... :-) )

Musik betyder mycket, och jag tar mig friheten att repetera en del "musikkommentarer" och annat:

Kajsa Bergman Fällén sa...
Mina egna bästa stunder är när jag vaknar på morgonen och inte riktigt minns att jag är sjuk förrän efter några sekunder. Ibland kommer jag inte på det förrän jag står i duschen.
-----

Så sant!
-----

Lettan tipsade om en sång och den kan gott fler än jag lyssna på
"Just Idag Är Jag Stark".
-----

P sa...
Musik är bland det bästa som finns här i livet så jag ger dig en av mina favoritsånger - http://www.youtube.com/watch?v=QafWPXLN7MM
-----

Ingela sa...
När jag var i absolut sämst skick av cellgifterna, åkte jag ut med bilen och körde lite "rally". Med bilstereon på högsta volym, fylld med "all time" favoritmusik. Det var mitt sätt att påminna mig om varför det var - och är - värt att kämpa vidare.
Jag spelar en ev mina absoluta favoritlåtar för dig; Hedningarnas Tina Vieri
http://www.lastfm.se/music/Hedningarna/_/Tina+Vieri
-----

Jag är nästaan aldrig ensam i bilen... men jag älskar hög volym och flyta iväg på vågorna från melodin, sången. Det är inte alls alltid det är lyriken som får mig att "vibba".
-----

Anonym sa...
Sarah Brightman - Nella Fantasia
http://www.youtube.com/watch?v=-UjFnL8Fphs
-----

Slutligen om musik här är mitt eget YouTube-bidrag:
BAO, Tommy Körberg & Helen Sjöholm - Nu Mår Jag Mycket Bättre
(Live Allsång På Skansen 2008)
http://www.youtube.com/watch?v=Keocae7fTsM&p=2B0D1C2E85041316&playnext=1&index=3
-----

Vad händer nu? Det blir kallare för varje dag och då behövs det värmande tillrop, kommentarer och email inte bara till oss som läskar i oss dina ord. Varje andetag luktar "kämpa". Det finns inget alternativ till det. Jag skall fråga föräldrarna till mitt barnbarn om jag får "lägga upp" fotografier av det lilla underverket. Jag jobbar lite långsamt nu för tiden, vad spelar det för roll? Tid är allt jag har, men värk äter tid... så nu vet du det! När jag läser detta jag skrivit ser jag att jag har glömt en detalj. Min hud utanför tumören är väldigt känslig och jag har rekommenderats att bära sidenskjorta. Finne inte att få tag i.
Men Anita har lyckats köpa en behaglig "glatt" hemmarock som är väldigt skön...

Solen lyser fortfarande, på fattig, på rik, på sjuk och på frisk.
Jag skall vila lite.

/Hans.
.

måndag 4 oktober 2010

Med cancer i vardagen.

.
I ett av bloggsvaren tidigare skrevs att jag inte bara skildrar det underbara med livet. Det är inte så underbart alltid. Nu vill jag skriva i ärlighet, hur det verkligen är för mig. Det är tufft. Det är ofta ledsamt när vi pratar om det. "Det" som är en sjukdom och en helt ny tillvaro. Jag vill inte gnälla eller vara sentimental. Men så här är det.

Föreställningen om det goda livet som plötsligt hamnat bredvid om inte med en gång så har övergången skett långsamt. Nu kommer jag inte ur de bieffekter som är mer än påtagliga. När jag fick höra att vänster lunga är "utslagen" och min behandling skulle tas över av Palliativa Konsult Teamet, PKT, då behövs det inte mycket fantasi för att förstå att tiden får ett nytt begrepp. Eftet det har det skett en snabb förändring, inte till det bättre. Tankarna snurrar runt i skallen som radiobilar på Tivoli. Det går inte att släppa frågan "hur länge?". Jag frågade min pojk när de planerade dopet för sin dotter Emma. Svaret fick mig att undrar om... om jag får vara med om det. Det finns andra datum att undra över, jag tror att jag får flera månader men kan ändå inte få stopp på de radiobilarna i huvudet. Alf Prøysen ger hopp om jag får en dag i mårå också och då får jag ytterligare en dag om igen, om igen och om igen.

Så visst kan livet vara underbart. För mig är det underbara de små stunder då värk och smärta håller sig undan. Det sker när jag sitter stilla. Alltså blir det en hel del TV-tittande och vilande i soffa eller bädd. Hur jag än bär mig åt är tröttheten en dominerande del av mig och hur min dag är.

Du kan ge dig katten på att det känns när man blir så muskelsvag att det är ett helvete att komma upp ur en bekväm stol. Att ta mig ur bilen är också en utmaning, (jag skrev först fel, "utmatning", vilket det också är!). Jag kunde aldrig föreställa mig att sitta i en bekväm stol eller i bilen och bara sitta och observera kan vara så himla skönt. Det är inte mycket jag behöver. I skolan brukade läraren skriva "Låt Stå!" på tavlan, jag skriver "Låt Mig Sitta!" och dagen är räddad.

Det är svårt med maten också. Titta på tallriken, förstå att det skall ätas och sedan inte ha lust att ta en enda tugga. Förståndet säger "ät" men kroppen säger "vill inte". Jag försöker med några tuggor och sedan åker tallriken åt sidan.

Egentligen skulle vi vilja slänga allt åt sidan. Riva upp bröstet som det vore en väst och riva ut tumören. Den slängs i det våta avfallet. Så lätt är det inte. Jag får fortsätta med värken, varje andetag påminner att jag har en tumör runt vänster lunga som är utslagen.

Allting blir en del av sjukdomen. Det är en anhörigsjukdom. Att finna tröst är inte lätt för den anhöriga. Det är gott att få hjälp av sjukhuspersonalen som gör allt för att jag skall uppnå en god smärtlindring. Det är fantastiskt att ha en familj som hjälper, vänner i gatan där jag bor och alla vänner på internet. Prøysen har komponerat "Lilla Vackra Anna". Den skänker jag till alla de livskamrater som kämpar och hjälper sin sjuke make/maka.

Så det är inte alltid så lätt att vara fackelbärare och sprida ljus och värme.
Jag vill att det jag skriver skall vara ett stöd för dig som är sjuk eller anhörig. Idag tror jag det är bäst att att göra det genom att skriva som det är.
Det är inte lätt. Musiken hjälper till att lindra och jag kan drömma mig bort.

Hur det än är, finns det alltid hopp.

Hans.
.

fredag 1 oktober 2010

Gläds.

.
Det har gått en vecka sedan jag började skriva. Under tiden har det
inträffat goda tidender, nyheter, ett tecken på att aldrig ge upp.
Läs: Idag är den bästa dagen i mitt liv.

För en vecka sedan började jag teckna ned med hjälp av Anita.
Då låg jag inlagd på sjukhus...

Lördag morgon (25 sep) jag får medicin tidigt på morgonen och sedan får man försöka somna om tills frukosten serveras. Det är inte lätt. När jag har ätit frukost vill jag gärna vila en stund innan jag gör min morgontoalett. Jag har ätit min frukost och då är klockan kvart i nio. Jag planerar att vila 1/2 timme, den halva timmen och plötsligt är klockan halv elva. Sen går jag ut i duschen och det är så skönt att få håret rent. Jag rakar mig för att jag ska vara fin tills Anita och andra besökare dyker upp. Efter lunch kommer besöken som i dag är Anita och hennes farbror Bertil och vi sitter ute i dagrummet några timmar. Jag älskar hans historier. Samtalet rullar på och det är trevligt. Sedan är det dags för middag och jag tycker den kommer så fort efter lunchen. Aptiten är inte så stor så jag får kämpa mig igen middagsmålet. Sedan avslutat besöken, jag kollar e-post och sms blandat med att jag vilar.

Söndag morgon (26 sep) är som alla andra morgnar, men tiderna är lite annorlunda. Anita, Lena och Ellen hälsade på och vi tillbringade eftermiddagen i dagrummet. Ellen (3 1/2 år) hoppade omkring och provade halsband och jonglerade med sin kropp i soffan. Ellen är min systers barnbarn. Anita hade smörgåsar och kakor med sig och det gav en smak av hemmet som jag snart hoppas återvända till. Min vän Erik skrev att han var ledsen. Det är jag också. Men han gav mig en ide´. Denna idé är att mellan 80 och 20 finns det en procent till, "Hans-procenten". Det är den procenten som är för mig och alla andra som inte ger upp hoppet även om ljuset i tunneln är långt borta.

Måndag 27 sep. Mina tankar går till en fras som vaknat till liv (!) och den är "Är det så här det skall vara när man dör?". Det låter väldigt deprimerande, men är en fråga som är rättfärdigad. I min situation är det ett faktum att frågan ställs. Vi ligger fyra personer i min sal och det är så kolossalt olika cancersjukdomar vi har. Jag sitter fast i min och kan inte ta mig loss, det skapar en känsla av hjälplöshet.

Ett av orden som förstärks är "väntan". Väntar jag inte på frukost då väntar jag på doktorn, mediciner, mer mat. Dagarna på Avd 1 är så lika. Det enda som skiljer är besökarna. Tack och lov kan de bara stövla in under dagen och det gör att man vaknar till lite grand. Så det är så här det är när man väntar på framtiden. Väntan. Det är inte bara elände här, jag får också se hur en del patienter för behandling som hjälper dem vidare och håller dem bland de 80 procenten. Jag har ju nu min egen procent, "Hans-procenten" och de övriga 19 procenten har en väntan som är mer eller mindre lång. Jag försöker nu uttrycka hur det är att vara sjuk "inifrån" och ha ett hopp som förlänger tiden. Det är jobbigt. Det smärtstillande medel jag får plus sjukdomen gör mig så trött att jag ibland behöver hjälp med att skriva. Då får Anita rycka in som "ghostwriter". Rätt spännande och misstagen ger upphov till goda skratt. Hela södra Lund breder ut sig framför mitt fönster. Det är som en rörlig tavla med fåglar, torn, ljus och Malmö Skylight. Jag har verkligen haft tur med sängplatsen, som jag har lämnat när jag nu skriver detta. 17 dagar på sjukhus påverkar mig, allting får en annan dimension. Jag blir ett objekt och nu är jag hemma igen med en diger medicinlista. Plus sprutor som Anita får sticka in i magen på mig varje morgon.

Ett annat ord som jag tänkt på är ordet "kämpa". Ett råd jag får. Kämpa. Trött som om jag dragits genom en mangel är kampen att ta sig från timme till timme, dag till dag och vecka till vecka. Endast de som varit och är där jag är förstår kampen att resa sig från fåtöljen, vrida sig ur sängen och förbanna att strumporna skall dras på så långt från resten av kroppen. Ibland blir jag så sentimental, men vill inte sprida en ledsen känsla men jag ser lite som mitt tema att tala om hur det är. Konstigt, men det är egentligen inte så märkvärdigt. Musik ger mig energi. Samtal ger mig också mycket energi. Vi satt idag och hade ett långt samtal till middag. Jag kan inte äta med normal hastighet, det tar en evighet att tugga ner två pannbiffar med tillbehör. Ett av tillbehören var ett långt samtal. Jag tycker jag sedan några veckor befinner mig på andra sidan av ett staket. Staketet är "Hans-procenten". Att veta men ändå inte riktigt vilja förstå. Det är dock det jag gör, jag förstår. Att sitta och prata och fundera med sin livskamrat utan att låtsas är en gåva från himlen.

Några bloggkommentarer har tackat mig för tidigare musik-tips.
Den här: "Kvällsklockor" har kraft i sig. Det är dags att gå till sängs efter att lyssnat till de klockorna. Sångaren Ivan Rebroff är främst känd för sitt mycket stora röstomfång på fyra och en halv oktav.

En annan sång, kort, har den rätta titeln, Hoppet är ombord.
Alltid!

/Hans.
.

torsdag 23 september 2010

Emma och ett skratt förlänger livet.

.
I söndags fick jag se mitt barnbarn, Emma, för första gången. En märklig känsla, stora ögon tittade runt och man kan undra vad hon såg. Små fingrar, tänk att jag själv varit så liten en gång. Den gripande känslan, stunden, när jag fick se Emma var inte så tagande som jag väntat mig. Det tar tid att bygga upp känslan av en relation och jag har varit ganska behärskad. Det kan bero på så mycket i mitt eget liv, skilsmässa för min mor och far. Nuet, fast i en sjukdom, det har förstås påverkat mig. Tröttheten sätter sig fast både här och där. Jag känner nästan att jag skäms då jag tänker så lite på flickebarnet men jag vet att flera möten kommer att skapa en bättre farfar.

Alla tassar runt och försöker att prata så tyst som möjligt med besökare. Inbland hör jag inta vad Anita säger, jag begär repetition.
Det finns en del sjuksköterskor med kraftfulla röstresurser, där råder ingen tvekan om deras budskap, men på morgonen visas stor hänsyn.

Torsdag morgon, klockan är 6:40 och för en gångs skull känner jag mej mer vaken än sömnig vid denna tiden på en ny dag. Lund vaknar jag har ett stort fönster framför mig då jag ligger i sal 8 på 6:e våningen. En fantastisk utsikt då jag är mer van vid att vistas på marknivå.
Vad hände?
Jag fick så gräsligt ont och ringde till sjukhuset.
- Kan du ta dit hit?
* Ja, om du skickar en ambulans...
Men så blev det inte, jag sade att vi kör upp till sjukhuset.
Väl däruppe, på MAVA, kommer jag inte ihåg vad de gjorde men de hittade att jag hade hjärtflimmer, och det flimmrade på med rejäl hastighet.
Efter test med en ultraljud-grej i halsen (inte så farligt som det låter) fann man inga proppar i hjärtat och processen fortsatte med en el-chock, sedan var flimmret borta. Jag flyttades till nästa etapp i vården och kom upp till Lungavd 1. Vi är fyra personer där, alla lika nedslagna av olika sorters cancer. Det är tyst på natten, inga motorsågar dras igång på detta rummet.
Sedan har dagarna flytit iväg med prover av olika smärtlindrande medel, det verkar som behandling av att förgifta själva tumören inte är aktuellt. Jag blev CT-skannad och resultatet är att tumören växer.
Nu tar smärtteamet hand om mig. All befintlig lindring togs bort och vi börjar om från början. Överläkaren på smärtteamet använder en iPhone och bara det gör att jag har 100% förtroende för vad de gör med mig. Det visade sig att vi båda använder samma program "Sleep Cycle".

Hu har jag har en nål i armen och en liten låda på magen:. Så nu dansar jag runt i korridoren och nynnar "Varm Korv Boggie.
citat:
Han hade låda på magen
Det gillas inte av lagen
Det fick han inte ha
Nej det var inte bra
att ha en låda på magen
:slut citat.

Den där lilla pumpen har verkligen lindrat smärtorna. Den lådan är bra! Förr under dagarna här har jag bara haft en önskan, "låt mig ligga och vila".
Det finns ju kvar lite av det, men jag känner mycket mindre smärta och magproblem. Jag drack lite Movalucol för några dagar sedan och fick en jetmotor i magen. Det gäller att passa sig och ha nära till en bra toalett när man tänder på magsystemet på det viset.

Jag kom hit till sjukhuset den 13 september och det ser ut som jag blir här till den 28/29 september. Smärtlindringsnivån skall ställas in, man skall hitta ett plåster eller piller som ger samma effekt som pump-smärtmedlet. Det står en liten kanna med äpplejuice på det lilla sidobordet framför mig när jag sitter här på sångkanten och skriver. En klunk då och då är gott. Fast CocaCola är rena drömmen, man rapar så gott efter en rejäl klunk CocaCola. Med alla problem som varit med magen är en enkel liten rap en gåva från himlen.

Henrik som kämpat länge är på bättringsvägen, hans ögon strålade när han berättade att han gått utan hjälp och senare också promenerat en bit utomhus. Fantastiskt efter så lång kamp med så mycket berg-och-dalbana äntligen ha nått ljuset i tunneln. Vilken styrka det finns i så många runt om oss.

Hur känner jag mig själv? Mycket har blivit bättre, men jag har inte samma ljus i tunneln som de flesta med någon form av cancer, 80% blir botade, jag hör till de 20 procenten.

En läkare kollade upp mig igår. Jag visste inte om hon var från smärt- eller lung-enheten så jag frågade "Var kommer du ifrån?"
Svaret var "Ryssland".
Sedan skrattade vi båda när missförståndet rättades till.
Små små stunder av humor tar vi vara på och nu är det helt klart att ett skratt förlänger livet!

Det har tagit mig hela dagen att skriva ihop det här, avbrott av besökare, mat och några sov stunder har försenat mig. Jag har helt enkelt varit för trött för kontinuerligt skrivande...

/Hans.
.

söndag 12 september 2010

En alltför lång promenad.

.
Jag fick en påminnelse igår.
Den postades av fakta och mottogs av förståndet.
Det var en upplysning jag inte ville få, men nyttig att veta.
För några veckor sedan frågade min läkare hur läget var och jag berättade att jag klarat av att promenera fram och tillbaka till öppenvårdscentralen.
Läkaren frågade :"Utan att stanna och vila?". Ja, utan att stanna och vila, och jag var stolt för det.
De senaste tillfällen när vi varit på gång att åka bort har Anita alltid frågat "Orkar du?" eller kommenterat "Skall vi inte stanna hemma?".
Nej, det skall vi inte.
Det finns en barometer i kroppen som med en gång på morgonen pekar på hur läget är, eller hur det känns rent allmänt. I förrgår och igår pekade barometernålen på djupt lågtryck. Allt gick i ultrarapid. Efter frukost och kroppskötsel är det dags att klä sig. Jag sätter mig på sängkanten och tittar på kläderna som hänger på en gammal arvegodsstol. Där kan jag sitta i 20 minuter och bara titta på kläderna. Att ta en strumpa, böja benet, böja mig framåt och trycka ihop bröstkorgen. En stunds vila innan strumpa två och underkläderna åker på. Sitter kvar, känns nästan utmattad och lägger mig rakt bak på rygg och hämtar andan.
Jag måste vara klädd innan Anita kommer tillbaka från sin morgonpromenad. Hon blir ledsen om jag fortfarande vilar eller går i morgonrock när hon är tillbaka. Till slut blir jag klädd, en lång process, löjligt att tänka på när jag ser tillbaka på tidigare års 3 minuters påklädning.

Senare, efter lunch, kommer det ett SMS-meddelande att på lördagskvällen är vi välkomna att komma in till Malmö och titta på "Dockplats 2010", en föreställning av Skånes Dansteater. Vi erbjuds balkongplats, varm dryck, kex, ost, inlindad dadel med bacon och getost.
Kanonläge.
Men orkar jag, det är Anitas undran. Envis som en väggalus sade jag att det gör jag. Vi åkte in till Malmö och parkerade. Jag tänkte inte riktigt kristallklart utan vi fick parkering 400 meter från lägenheten där vi skulle se föreställningen. Vi kunde fått en annan mycket närmare vår slutadress.

"Orkar du det?" var än en gång Anitas fråga när jag visade hur långt 400 meter är. Vi började gå. Det gick snart lite långsammare, vi fortsatte.
Då kom påminnelsen som jag började den här texten med.
Tvärstopp.
Jag kunde efter cirka 100 meter inte ta ett steg till utan att vila en stund. Så det blev en kort långsam promenad och vila. Vilken lycka att det fanns lite tomma stolar här och där, vår promenad var som ett stafettlopp mellan viloplatser. Anita såg några vänner och fick en pratstund med dem, då klev jag ett par steg längre fram, satte mig och fick vila.
Ordet "vila" skrevs med guldskrift i mitt medvetande. Slutligen, efter vad som verkade vara en Sisyfos-vandring nådde vi rätt port med den rätta kontakten till Plan 3.
Vilken lycka. Vilken terror att det tog sekunder innan det klickade till i dörrlåset. Det hade hänt saker. Fysisk motion stimulerar kroppsfunktionerna, hängande mot portlåset blev detta fruktansvärt uppenbart. Jag har sällan upplevt denna nöd, och den var inte liten heller.
Panik.
"Varför tar hissen sådan tid?" "Vilken dörr är det på Plan 3?"
Som en gåva från högre makt och en omtänksam värd var dörren öppen till lägenheten, jag kastade mig in genom dörrhålet och mer eller mindre vrålade "Skithuset?"
Vilken entré, dörren till himmelriket öppnades och med min puls på överväxel, fumlande händer och en alltför lång promenad fick sitt avslut.
Nu vet jag hur långa promenader jag "klarar av". Det lugnade ner sig, pulsen sjönk, jag kom in under andningen.
En perfekt värd fixade till med maten. Jag fick en Jetson-stol och en tjock värmande filt att svepa in mig i. Vi satt alla på balkongen, i frisk luft, och njöt av dansare, vattendanser, musik, ljudeffekter och ljuseffekter förstärkta av den mörka kvällsnatten.
Även om jag inte orkar så får jag försöka, se vilken fin kväll vi fick i stället för att dega framför TV:n. Jag skall lyssna på min kropp men ibland blir det mycket mer livskvalitet om jag inte gör det. Jag har sovit så ovanligt gott inatt efter denna kväll i Malmö. En upplevelse som droppade in via ett SMS-meddelande.

Ett stort tack till värden, mer stora tack för de gratulationer jag och Anita fått efter att ha graderats upp en generation, numera farföräldrar.
Sondotterns tilltalsnamn är Emma. Född 10-09-08, en härlig kombination för en siffermänniska. En söt liten tös med stora frågande ögon. Vi får snart se henne, restriktioner i den moderna sjukvården skyddar henne de första dagarna.

Allt är så nytt och jag fattar det inte. En våg av rörelse far genom mig ibland. Jag vet inte hur jag kommer att klara den stund våra ögon möts första gången. Emma fattar ingenting heller så vi blir två att dela, vi får hålla våra händer en stund och se mer av varandra med tiden.

Vi följer i bloggvärlden den kamp som pågår i så många familjer. George är för mig en sorts trafikpolis som pekar på var det kämpas, tros och hoppas med mycket kärlek och väntan på att det skall bli ljusare. Det blir det, vi är i fullt arbete med att leta efter nyckeln till en botad framtid.

En stor kram till alla som vågar stiga in och hjälpa till med stöd i form av besök, email och kommentarer till mig och alla andra som är Fångar I Cancern.

/Hans.
.

onsdag 8 september 2010

Lök.

.
Jag tänker mig oss personligheter som lökar, skikt av olika skal ovanpå varandra. Vi möter folk och det jag möter är det yttersta skalet. "Hur är läget?", Värst vad det blåser idag!"
Ett skal pillas av, ofta blir det inte mer. Men möts man igen och igen så åker det ena skalet av efter det andra, med tiden. Vi tangerar mer av det vi delar i livet och till det hör också tårbildning när man skalar en lök, när man lär känna varandra mer.
Det är inte lätt att skala av sig, så många är rädda för att "göra bort sig" eller att andra skakar på huvudet bakom ens rygg. Vi är många gånger livrädda för att vara de vi innerst verkligen är.

Jag ligger i soffan, på rygg. Lägger handen på bordskanten och undrar var vristen tagit vägen. De små håren på arm och hand lyser till i ljuset från TV:n. En arbetskamrat sade för länge sedan att riklig hårväxt var ett tecken på en frisk kropp. Eller att en del av kroppen är frisk. Cellhämmande medel har inte tagit död på mina hårsäckar. Men gifterna har härjat runt lite här och där. Jag ger mig katten på att gifterna sjunger Härjarevisan innan de skrider till attack. Död åt cancer-cellerna! Och musklerna försvinner. Tunna armar, tunna ben som blir lite vingligare.

Ge mig en chans igen. Att kunna leva som normal igen.

Ingen kan ge mig den chansen än mitt eget hopp och tro att en dag kommer en lösning, ett medel som brottar ner smärta och tillväxt.

Man är så rädd för livets förändring.

- Jag kan inte fatta att du är sjuk när jag tittar på dig.
- Du ser ut precis som vanligt.

* Man måste prata om det som kommer sedan, det kan hända vem
som helst och när som helst. Allting händer inte i den ordning
som är lättast att tro.

- Jag vill inte bli ensam.
* Du blir aldrig ensam.
* Det blir ett nytt liv.
- Jag vill inte ha ett nytt liv.
* Nej, det är väl så, vi vill inte ha ett nytt liv men
ibland bestämmer vi inte det själv.

- Vem vill bjuda hem mig om jag är ensam?
* Men... vi har så många vi känner som blivit ensamma, de umgås vi själv och
många andra med. Varför skulle det bli annorlunda för dig? Du har ett mycket
större nätverk än jag någonsin har haft.
Blir jag ensam får jag mycket mer ensam tid än du skulle få.

- Jag är så orolig, jag har så hård knut i magen.
* Jag vet hur den knuten känns, för mig handlar det mer
om svårt att äta än oro.

Så är det när framtiden är okänd men ändå lite känd. Knut i magen.
Man måste ta tag i och dela sina egna funderingar, jag kan inte segla omkring i mitt eget universum. Jag och Anita delar med oss, och kan bara säga som min svärmor lärde oss:
De e som de e, som de e så e de.

Annette A har skrivit ett nytt inlägg från Australien. Roligt att titta på hennes bilder.
Alla ler. Det är bilder av hur roligt det är att leva.
George har varit ute på turné och har mer att berätta.
Alla har vi våra historier. Säger man som det är tror jag man ger lite ljus åt andra.
Jag tror att den starkaste känslan ligger i att man får veta att man inte är ensam.
Vare sig i lycka eller i problem, eller i lust och nöd.

/Hans.
.

måndag 30 augusti 2010

6 dagar.

.
En vecka går så snabbt när jag tittar tillbaka, den vecka som kommer innehåller väntan. Det skall komma en generation till i familjen, spänningen stiger. Vi vet att det skall bli en flicka, om man nu till 100% kan veta det. De blivande föräldrarna har sagt så. Vi väntar på det där telefonsamtalet. När jag och mina syskon föddes skickades det telegram, idag är det SMS. Man vi hoppas att den blivande pappan ringer, vi har aldrig haft anledning att klaga på hans verbala resurser.

Ray Charles sjunger "Georgia" som ljudkuliss när jag sitter här och funderar. Det är nostalgi för mig. Plötsligt sitter jag i passagerarsätet på en Ford Zephyr som rusar fram genom det östgötska landskapet på 1960-talet. Radio Nord spelar, en kontrast till dåtidens Sveriges Radio. Det är skönt att lyftas ut ur nutiden och nästan kunna känna fartvinden, solskenet, vägbruset och bilradion på så hög volym att "Georgia" tränger genom igen efter så många år. Där satt jag, utan säkerhetsbälte, i väntan på att komma fram så jag kunde få en bit av de polkagrisar vi köpt i Gränna. Det var stort på den tiden.
På "er tid" som barnen brukar säga. Vems tid är det nu?

Det är jobbigt när skjortknapparna inte vill hålla skjortan på plats utan går upp. Jag har en sådan skjorta. Till slut tröttnade jag, tog fram syskrinet och sydde igen knapphålet en bit så knappen inte skulle släppa. Lite bökigt med nål och tråd.
Det tog en evinnerlig tid då min vana inom sykonsten är begränsad.
Nöjd med avslutad uppgift tog jag på mig skjortan för avsyning. Just det, av-sy-ning. Nej, nej, nej...vad hade jag gjort? Jag hade sytt igen ett perfekt knapphål och har nu ett besvär med en knapp som är hart när omöjlig att knäppa och sedan den andra som släpper stup i kvarten. Jag avvaktar, när kvällarna blir mörkare skall jag göra ett nytt försök igen.

Den 23:e till 28:e augusti var en händelserik vecka då vi gav oss ut på turné igen.
Turen gick till Eksjö, Motala och till Stockholm. Eksjö var en upplevelse, den gamla trästaden är väldigt charmig, påminner om en stadskultur många andra städer rev bort för 50 år sedan. Motala med sina muséer, Vättern, Göta kanal och en trevlig miljö nere vid Stadsparken var värt besöket. Sedan fortsatte vi till Stockholm och bodde i Bromma.
När vi var där visste jag att Annette och Dragan också var i Stockholm. Vi hade telefonkontakt och fick en härlig kväll tillsammans med besök på Fotografiska och sedan en bit mat. I planeringen ingick att vi skulle skåla i tequila som Annette tycker om och avsluta med det som jag tycker om, Jägermeister. Så blev det och vi hade så roligt när Dragan och Anita tittade på. De hade speciellt roligt när jag klantade till det och fick peppar i stället för salt på handen till tequilan. Har man kul så har man, varför inte krydda till det lite grand?

Vi besökte också släktingar och vänner under våra tre dagar i huvudstaden.
Tyvärr glömde jag kameran på hotellet så det blev inga bilder från Stockholm city. Men de vyerna är ändå kända för de flesta. Ingen större skada.
När vi letade efter hotellrum var jag förstås alldeles för sent ute. Det fanns inget ledigt inne i stan, vi hamnade i Bromma. Det visade sig vara bra, inga parkeringsproblem, buss och tunnelbana fungerade perfekt. Så ibland kan det bli bra även om det inte var vad vi väntade oss först.

Veckan var inte slut förrän på lördag kväll då den årliga gatufesten avslutades i regn. Men vi hann med vad vi skulle hinna med. För första gången på alla år vi haft gatufest åt Anita och jag kräftor. Plus en liten paj. Plus några små smörgåsar med Kvibille Gräddädel. Plus en havskräfta offererad av grannarna Mattias och Anna-Maja. Plus några Jägermeister och Pilsner Urquell. Plus ett magnifikt sällskap av alla våra charmanta grannar. Kan man ha en bättre avslutning på sommaren?

Men allt har sitt pris. Efter sex dagar i full fart blev det till att vila.
Vila, vila och vila. Snacka om att vara trött, inget gnäll, men det var så skönt att sträcka ut sig, sluta ögonen och segla iväg någonstans dit tankarna ledde.
Nu är det måndag igen.
Blivande farföräldrar väntande på det där telefonsamtalet.
Det är vi det.

/Hans.
.

tisdag 17 augusti 2010

Genomlyst igen.

.
Den andra tisdagen i en kedja av tre passerar idag, den 17:e augusti. Det betyder att nu blir det en paus i den cellhämmande behandlingen. På förmiddagen idag blev jag röntgad.
”Håll andan… Andas ut”.
Senare fick vi se bilden från dagens genomlysning, jämförd med föregående bild från en tisdag i början på juni. När jag skriver är tankarna är som en tryckkokare, det känns enklare att beskriva än tala. De samtal vi har och får med sjuksköterskor och behandlande läkare är ventiler som gör att övertrycket pyser ut och jag har tagit ett steg till. Denna vandring ger mig ibland en känsla av att det finns en tsunami av tårar men vågen bryter inte ut.
Den trycker på och slutar med att jag torkar av få tårar. Så är det, samtal med grannar, vänner, email och kommentarer är då ett stöd som hjälper mig till gott mod och ger mig fler goda stunder och rosenröda kinder.
Jag kan inte nog många gånger upprepa detta.

Nej, det var inget oväntat resultat av dagens röntgen. Den vita ytan som beskriver tumörens utbredning har vuxit en hel del. Det ser ut som hela vänsterlungan är dimmig, vit, den högra är helt svart, ett bevis för att högerlungans lungsäck är ”frisk”.
Nu är denna behandling jag fått avslutad.
I många månader har min kropp fått stryk av starka cellhämmande medel, kroppen ska få vila en tid. Vad som händer därefter vet jag idag inte.
Det blir säkert lite mer ”Håll andan… Andas ut”.

Jo, vi har varit på vift igen. Danmark ligger så nära och lika väl som det finns smultronställen på denna sida Öresund finns det mycket vackert i Danmark också. Fyn är en ö med mycket vackert och i Danmark har man inte varit lika rivningstokig på 50- och 60-talet som vi svenskar var.
Bilder från Danmark.
Har ett samhälle för mycket pengar med fartblinda kommunalpolitiker får grävmaskinerna för mycket jobb. De grävde bort det gamla, de rev och lyssnade för mycket på ”Trettiofyran”,
”..nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort, nu skall hela rasket bort…”.
Per Myrberg sjunger än och jag lyssnar, så rätt han hade.

I en kommentar till mig har ”Annelie” skrivit:
”Håller med om att svart humor ger ljus och att lite vansinne är befriande emellanåt. Men tyvärr kan det också verka skrämmande för somliga andra blir förskräckta som om det svarta skulle göra ont värre.”

Jag får vara försiktig med att skämta och driva med den mörka sidan, ett sätt att testa mig själv, men det kan bli andra som får ta den hårda påminnelsen. Lite av det ”mörka” eller sentimentala kommer fram när musik och lyrik bekräftar tankar, känslor och lite önskedrömmar. Jag har precis lyssnat på några sånger som får in mig i hissen till andra nivåer, de kan jag inte dela med mig då de kan leda så olika för alla oss som… just det, är olika.
Så jag styrker mig själv med att ta hissen upp igen…

Åk med, tryck ”UPP”.

/Hans.
.

tisdag 10 augusti 2010

Jag sov så gott att jag vaknade.

.
Veckorutinerna rullar på som alltid, efter mer än 18 månader ställer kalendern in sig själv. Varje måndag blodprov, två rör om inget annat anges. Två tisdagar av tre är det behandling, det som jag kallar cellhämmande behandling. Vecka med den tredje tisdagen känns som en permissionsvecka, ingen behandling då, vi kan göra en längre resa då den veckans måndag kan blodprov lämnas på valfri ort i Sverige.

I dag har varit en "trött" dag, den gångna natten hade jag ont och det blev skräp med sömnen. Nu har jag fått en större dos med nya smärtstillande små små väldigt små piller jag lägger under tungan och hoppas de skall ta bort det onda när det kommer tillbaka. Jag har väldigt moderna smärtstillande medel, plåster och små piller.

Idag, efter besöket på sjukhuset satt jag hemma i min bekväma knädatorstol (!) och plötsligt märkte jag att jag sov. Jag var så trött. Huvudet mitt föll åt sidan och fastnade i den positionen. Där satt jag och sov, vaknade, aj vad det gör ont när huvudet skall rätas upp.

Georges blogg står på den dagliga läslistan, det är fascinerande hur god hjälp han ger till de som finns runt honom i blogg och telefonvärlden. Jag och Anita får också del av hans syn på vår värld. George är en vågbrytare som lugnar och dämpar de fantasier som ibland kan rusa iväg i mina, våra, tankar. Det finns alltid någonstans en klippa i vår omvärld, det gäller att ha tålamod att hitta det stöd som finns någonstans därute.

Sommaren har varit god mot oss. Nästan alla planer vi haft på resor och upplevelser har uppfyllts. Om några veckor tänker vi oss en längre resa till Stockholm och kanske längre. Vädret blir en faktor som kommer att bestämma hållplatserna, vi kan bara hoppas att vi får lika fina dagar som vi tidigare haft i år.

Den senaste utflykten vi gjorde gick till Växjö med omnejd. Vägsjö, platsen där vägar och sjöar möts. Skall du åka med ångbåten "Thor" ta då sittkuddar med dig, träribborna är hårda. En tur med den båten är en resa i en försvunnen värld, ångvisslan är magnifik. Vi får oss en liten historielektion när vi gräver fram lite fakta från wikipedia. Det som jag en gång fick lära mig på historielektionerna repeterades. Nu kunde vi se hårdvaran från det förflutna, t.ex. Bergkvara slottsruin, nedbränt under Dackefejden. Huseby Gård med 1950-talets skandal med förmynderiet över Florence Stephens. Idag i statlig ägo och ett fantastisk minne över svunnen järn och lantbrukshistoria.

Allt detta fick vi impuls att besöka tack vare ett internt skämt och min sjuksköterska som gav oss turistinformation om Växjö.

Vi har sett så mycket nytt denna sommar tack vare email från helt okända personer som läst min blogg. Nu är en del inte så okända längre.
Jag tycker det är stort, några ord i en blogg som ger svar och tips om platser att besöka, vilket förstorar vår lilla värld och gör bilden av vårt land en bit rikare. Otroligt så mycket det gömmer sig i buskar och snår, även runt hörnet i en stad. Vi kan bara tacka och ta emot.

Jag är inte så värst orolig för min framtid. Det som finns, det finns där och skulle tiden inte räcka till nöjer jag mig med det jag fått. Det är mitt mantra, "jag är inte orolig". Visst kan jag vara lite ledsen och rörd ibland men min svarta humor ger mycket ljus.
Det gör du också som läser och svarar på jag skriver.
Jag vågar inte skriva mina grövsta reflektioner här,
de som får mig dock att skratta eller le lite underfundigt.
Det är helt underbart att vara lite vansinnig. Prova!

/Hans.
.