15 månader och 20 procent.

Det är som det är när det inte är som det skall vara.
På det viset har det varit länge, men idag är det värre.
Idag fick jag veta att tumören, eller tumörerna, har vuxit
med mer än 20% på mätpunkterna. Det betyder att den test
av medicin jag varit med i inte har effekt. Ingen vet om
jag fått "riktig" bromsmedicin eller placebo.

Jag får ibland några få email med både trist och hoppfull
information om medpatienter som har samma cancer, eller
nästan samma cancer som jag. Det ger mig positiv input att
medmänniskor i mitt skrivande funnit något gott eller har
tankar som delas till mig.

Jag läser nästan bara Georges blogg, en kämpe som blivit
en god vän. Han ger positiv input men hans val av DVD-filmer
kan få mig att gråta. Min ålder tar ut sin rätt.

Cancerbloggarna beskriver ett förlopp och ger samtidigt
en bild att ur svårt det än är rullar livet runtomkring på
som vanligt. Det är ju den där "vanliga" biten jag också
vill vara med på, men istället för en livsbana rak och jämn
har jag hamnat på hinderbanan. Sport har inte hört till mina
större kvaliteer, däremot tyckte jag att orientering var
kul i mellanstadiet och i det militära. Nu ser orienterings-
kartan annorlunda ut och det är inte så lätt att läsa den
nya kartan. Den ritas om för varje dag.

Här sitter jag och lämnar ut mig själv, och hur detta skall
kunna ge andra hopp och jävlar anamma vet jag inte. Jag kan
bara konstatera att jag oroar mig inte, det tar jag som ett
bevis på att de 15 månader jag klarat hittills skall jag
förlänga med 15 månader till. Och så vidare på det viset.

Idag är det en svår dag men jag vet ju att då kan morgondagen
bli bättre. Se där, en positiv tanke.

Det första en släkting, vän, granne, sjuksköterska och doktor
frågar mig vid ett möte är "Hur är det?"
Jag svarar nästan alltid "Bra", men egentligen är svaret i
tysthet "Ett helvete..."
Se där, en negativ tanke, skärpning!

Aktuell nyhetsrapportering beskriver hur unga människor med
botad cancer får en bättre livskvalitet än helt friska personer.
Hur besvärligt det än är så ser jag på mig själv att jag har
förändrats. Jag har fått större empati, tycker jag. Nu har jag
lärt mig och får lära mig att uppskatta de små gratis tingen
i ett långvarigt samliv och den sköna känslan att lyckats gallra
två äppelträd på en dag.
En allvarlig sjukdom är ett dråpslag, den ger också något tillbaka
i form av insikt, kraft att kämpa tack vare stöd från familj
och vänner. Väldigt roligt att ha fått kontakt med skolkamrater
från 1950-talet, tack vare internet.

Under hela den tid jag varit med i studien har jag trott att
min tumör har hållt sig långt under 20% i tillväxt. Det verkar
precis som något hänt de senaste sex veckorna. Då tänker jag
på vad som egentligen förändrats. Plötsligt har jag blivit
besatt av att dricka en Coca-Cola framför kvälls-TV'n.
Hade jag bott i USA skulle jag ring Oprah eller CNN och
meddelat vilket skjut där är i Coca-Colan om man har cancer
eller riskerar att får det. Tänk vilket skadestånd... men jag
hade skänkt bort alltihop eller gjort en fond.
Se, nu tänker jag positivt igen!

Det gjorde Christopher D'Olier Reeve, "Superman", med sina ord
som jag använt förr.

“Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.”

Emaila, klicka här...
.