onsdag 31 mars 2010

En loppa i hjärnan.


Klockan är 04:30 och det har gått två timmar över tiden för att ta mina
"smärtpiller". Naturen slår till och det är den som väcker mig. Alla
män i min ålder vet vad det betyder.

Det var en märklig morgon idag.
Igår, tisdag den 30 mars, började jag med en ny behandling. Det
verksamma ämnet heter Vinorelbin och varunamnet är Navelbin.
Helt underbart, den intravenösa behandlingen går på 15 minuter, förra
året tog det minst en halv dag att få full behandling. Men nu, denna
morgon, 04:30, när jag vaknade och gick upp märkte jag hur otroligt
bra jag kände mig. För det första hade jag inte ont av att jag var två
timmar sen med smärtpillerna, ett välbefinnande som sedan länge
varit en dröm kändes i hela kroppen. Till och med när jag andades
djupt kändes det bättre. Naturligtvis kan ingen behandling så fort
ge effekt, eller kan den det? Än så länge har jag inte märkt av någon
bi-effekt av detta nya, men just att få känna sig så bra en stund ger
ett hopp om att det kommer fler stunder av detta.

När jag får kommentarer och email som svar på mina få blogg-inlägg så
känns varje svar som ett sådant ögonblick, är det en dålig dag så blir
det en dag med en stund av lite ljus från någon som läst och förstått.

Nu sänder jag ett stort tack till er alla som skickar en hälsning, alla
ni som antingen sitter i samma båt eller tittar på när jag sitter och
drar i mina åror och ror in i framtiden.

Mitt blodvärde är som en roddbåt med hål i skrovet. Det läcker, båten
sjunker och öskaret är återkommande blodtransfusioner. Då lyfter båten
och det går lite lättare att ro framåt igen.
Min farfar lärde mig att ro. Först tittar man efter vart man vill,
sedan tar man sikte över aktern och fäster blicken på ett ögonmärke
som man har som riktpunkt när man ror. Man ror framåt och tittar bakåt.

En bild av hur man tar kraft ur gången tid för att klara livs-rodden.
Det där ögonmärket är också ett uttryck för vilja att nå fram, att sätta
upp ett mål. Till exempel målet att överleva. Jag fick också lära mig
att årorna skall "smälta" ner i vattnet, plask är icke tillåtet.
Plasket är de stunder när psyket brakar ihop för en stund i tårar.
Efter några år skaffade min farfar en utombordare, en liten svårtstartad
sak, det blev lite roligare att ta sig fram över Hallbo-sjön då.
Men nu vill jag inte att livet skall gå för fort. Det blir för mycket
svallvågor med en gång.

Jag satt inte uppe efter min nattvandring, men jag kunde inte somna.
Det blir ljusare och ljusare för var dag, kroppsklockan styrs av ljuset.
I timmar har jag legat och tänkt denna morgon. Samlat ihop tankar är
helt fel skildring, associationerna har hoppat som en berusad loppa i
hjärnan på mig. Låt mig skildra fritt, jag tycker det är roligt att
skriva och detta är min version av Facebook.

När jag växte upp påverkades jag, utan att veta om det, mycket av min
farmor och farfar. De hade ett långt liv, de blev 102 respektive 103 år
gamla. Boende ute på den sörmländska landsbygden i hjärtat av Sverige,
med egen djupbrunn, ett grönsaksland som fått vilken trädgårdsreporter
som helst grön av avund, ett hallonland noggrant gödslat med hästskit
och på den tiden en fruktträdgård man kan drömma om idag. Med allt det
som grund för matlagning fick jag ändå ofta höra att det var ändå vattnet
på gården som höll dem friska. Fullt medvetna i hela sitt liv!
Något att betänka i detta flaskvattnets tidevarv när de flesta av oss
ändå har världens bästa vatten i kranen.
Det senaste året har jag fått äta vad jag kan äta då smaksinne och aptit
gått rent åt skogen. Vad som förr var en frestelse är nu motsatsen.
Men det är bra att käka bär, lingonsylt i frukostmüslin och hallon
eller blåbär på kvällen, gärna med glass.
Men jag klarar inte att äta efter alla råd om kurer med båda det ena
eller det andra. Jag skulle göra det om jag hade ätit skräpmat.
Vi äter redan hälsosamt, som ur en bok om att leva rätt.
Anita lagar fantastisk mat.

För några år sedan var jag på Bodens Räddningsstation och reparerade
en plasttank. I köket undrade jag hur kranvattnet var att dricka.
Frågan togs som en förolämpning och ryktet om skåningar skadades grovt.
Jag var ju i den del av Sverige med det absolut renaste kranvatten, en
dröm för miljöpartister. Jag är inte grön, det blir jag bara i avund.
Nu tapetseras hela landsbygden med grönmålade stolpar, upp och nervända
propellrar som skär genom luft istället för vatten.
Säkert bra för samvetet men trist att de som först bestämmer sedan lägger
skatt på den verksamheten. Var finns det miljö i den ekonomin?
Detta apropå grönt, ifall det är svårt att följa den hoppande loppan
i min hjärna.

Jag hade riktigt roligt när jag låg och funderade, men det går inte att
återkalla alla tankar. Fragment lär väl dyka upp igen.
Den där loppan är rent vild idag, må Den Allsmäktige förlåta mig vissa rader.

För några år sedan tog vi oss från Denver till San Francisco med tåget
"California Zephyr". En fantastisk glidartur genom Klippiga Bergen och
längs med Coloradofloden. En resa med övernattning på tåget.
Ibland spred sig en en odör genom luften, beundrandsvärd i sin styrka
att påminna om avlopp och dansk Havarti-ost. Vi var i början väldigt
frågande till fenomenet, lät det bero. Plötsligt hörde vi ett brak från
grann-kupèn tvärs över mittgången. Där huserade ett kinesiskt par.
Någon fes. Riktigt ordentligt, jag trodde först det var tågurspårning.
Senare förstod jag att det var en kulturrevolution.
Luften fylldes av utsläppet och vi hukade oss i väntan på efterskalvet.

Varför tog jag för givet att det var den kinesiske mannen som yttrade sig?
Varför hör man nästan aldrig en kvinna bära sig åt?
Det kan man på youtube, en TV-hallåa råkade ut för ett övertryck.
När en kvinna signalerar låter det mest som ett halvhjärtat försök,
som ett blygt litet pysande.
Med ett undantag. Vi har en bekant som vid ett tillfälle trodde hon var
ensam i dörren till terassen här hemma. Hon var inte ensam.
Brak!!!
Efter många år talar mina pojkar fortfarande om den dagen då deras
uppfattning om kvinnor fick en ny dimension.

Vi har en badrumsvåg. Den är elektronisk, alltså kan den inte ha fel.
Men när batterierna tar slut börjar hustrun gråta, den visar ju inte rätt!
Det blir för mycket, det blir för lite och för mycket igen.
Jag fick höra om den trista vågen och idag var det dags för batteribyte.
När jag vände upp och ner på vågen såg jag ett rött litet vred,
man kan ställa in visningen på "kilo" eller "pund".
Nu ska jag ha roligt, tänkte jag när det elaka i mig slog till.
Jag vred om spaken till pund, laddade i nya batterier och ställde tillbaka
vågen i badrummet. Tänk er själv vad som hände då...
Jag lever fortfarande.
Vredet står nu på "kilo"!
En bra början på dagen, efteråt skrattar vi.
(För dig som inte vet... det går drygt två pund på ett kilo!)
Hoppas du också får lite roligt idag!

Emaila, klicka här...
.

17 kommentarer:

  1. Tack för ditt bloggande, jag skrattar och njuter, blir ibland ledsen av det du skriver!! Sluta aldrig!!!

    SvaraRadera
  2. Vilken skribent till far man har! Men blev gamlingarna 102 resp 103? Blev inte en av dem 104? /Per

    SvaraRadera
  3. Vi är många som kämpar. TA hand om dig. / fredrik

    SvaraRadera
  4. Vilken härlig blogg man har hittat att läsa! Skriv mer, du skriver ju så bra! / Åsa

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Hittade hit via Georges sida. Jag skulle sovit för länge sedan men fastnade för din blogg. Nu har läst allt du har skrivit:) Du har förmågan att skriva fängslande och intressant och med humoristiska stjärnglimtar, inte den lättaste kombinationen, men Du klara det med bravur! Kämpa på Hans!!
    //Maya

    SvaraRadera
  6. Ja, du är verkligen en duktig skribent med en härlig, "småputtrig" humor. Att du dessutom kämpar mot en allvarlig sjukdom gör det hela än mer beundransvärt. Du klarar det!

    SvaraRadera
  7. Det är inte ofta du skriver, men när du gör det, är det både roligt och underfundigt.
    Du har en härlig humor och jag har skrattat gott.

    Det där med vågen var riktigt tufft.
    Att du vågade...
    Kramar
    Eva B

    SvaraRadera
  8. Hej
    Jag är också cancersjuk men med en skaplig prognos, tror jag. Du är en verklig kämpe och en fantastisk skribent. Jag tänker på dig och vet att under sker. Jag tror att du fixar detta och får de rätta gifterna. Jag skickar dig styrka och önskar dig en fin påsk med de dina.
    Kram Maria

    SvaraRadera
  9. Nog kan väl ett cellgift ge omedelbar positiv effekt? Hoppas det fortsätter med sådana bra ögonblick. Och låt gärna loppan hoppa. Det blir fantastiska rader för oss läsare att njuta av!
    Varm påskkram från Busan

    SvaraRadera
  10. Släpp lopporna loss, det är vår!

    Vad HÄRLIGT att nya behandlingen verkar ta! Skönt för dig att slippa en del av smärtan och av rent egoistiska skäl: då vågar man hoppas på fler skriverier.

    Jag tror inte det kan sägas ofta nog; Du är en fantastisk författare. Språket är väl avvägt och du målar fram bilder som dina läsare kan njuta av. Jag kan riktigt se roddbåten och kämpandet innan årorna blir precis RÄTT hanterade.

    Jag kan också se framför mig busandet med vågen och den kvinnliga bekanten som brakade loss och hur dina söner reagerade på det. Jag vet att mina killar skulle skrattat så de ramlade omkull.

    Så ännu en gång: tack för dina skriverier! De sprider värme. Och jag hoppas att den nya behandligen bara är i sina linda och kommer att hjälpa dig att täta den roddbåt du sitter i. Och en önskan om en god och Glad Påsk. Som förhoppningsvis genererar ännu en text - but no pressure :)

    hälsar
    Kajsa

    SvaraRadera
  11. Åh vilken härlig blogg! Du skriver fantastiskt, känner mig på gott humör. Har själv en cancerdiagnos och suger åt mig såna här sköna bloggar med livsglädje mitt i eländet! Fortsätt skriva, du kan glädja många.

    SvaraRadera
  12. Hans!
    Dina ljusa sidor kommer fram när du skriver. Mycket underhållande och roligt, har skrattat en del av ditt skrivande i bloggen.
    Farfar blev 103 år och 10 månader precis på dagen.
    Farmor blev 102 år 3 månader och 8 dagar.

    SvaraRadera
  13. ☆Hoppas att du får en trevlig påsk☆
    /Tina

    SvaraRadera
  14. Du skriver så bra så jag tappar andan.
    Jag älskar allvaret, jag älskar ditt språk och klangen i det.
    Och humorn!!!
    Jaaaaaaaa, det gillas.
    hehehe, en sådan våg som ni har har även jag.
    Dock vågar jag inte fippla med den.
    För min egen skull alltså.

    Ha en bra påsk
    /Annelie

    SvaraRadera
  15. Vilken härlig blogg. Här kommer jag att gå in och läsa regelbundet. Hoppas du har det bra.
    Kram
    Anne Mari

    SvaraRadera
  16. Vi är många som kämpar på,snart är det dax för mig att operera bort min hjärntumör,rädd?japp.
    Men va sjutton min familj är betydligt räddare och någon i församlingen måste ju vara cool,alltså jag,lev här och nu är mitt måtto,kärleken till min man och barn kan övervinna den största rädslan och storm anser jag,om jag har rätt det får vi se om några veckor,lev väl och tappa inte hoppet Kramiz

    SvaraRadera
  17. Hittade till dig via Georges blogg, och han hade rätt...mkt roligt läsande verkar vänta om jag fortsätter läsa din blogg! Och du skriver otroligt klokt!

    appropå kvinnor och släppa väder så lät jag kunderna på Bauhaus för ett par år sedan lite lätt veta att "kvinnor kan"... Eller ska vi vara riktigt noga var det min sambo som lät dem veta... Vi stod i kö till kassorna när jag känner den där bubblan närma sig "exit", jag försöker hålla igen så hårt jag bara kan, spänner verkligen skinkorna! Och alla som har gjort det misstaget vet hur högt den där bubblan kan låta om man spänner skinkorna... det blev en mkt högljudd men även mkt kort fis *POPP* lät det mycket högt, inte som en fis egentligen och jag tänkte att om jag låtsas som ingenting så är det ingen som fattar vad det var som lät och absolut inte att det lät från mig. Men min sambo "ville" annorlunda: "Vad var det? Elin, vad var det som lät? Var det du som fes? Vad var det som lät så??" I en mkt diskret teaterviskning (min sambo KAN INTE viska)... Och när han inser att det var jag börjar han fnittrar hysteriskt och fortsätta sitt viskande: "Det var du som feeees"

    Nähä du Hans, ta nu och ro för glatta livet och fortsätt skriva roliga, intressanta finurliga inlägg!!
    Kram

    SvaraRadera