torsdag 23 september 2010

Emma och ett skratt förlänger livet.

.
I söndags fick jag se mitt barnbarn, Emma, för första gången. En märklig känsla, stora ögon tittade runt och man kan undra vad hon såg. Små fingrar, tänk att jag själv varit så liten en gång. Den gripande känslan, stunden, när jag fick se Emma var inte så tagande som jag väntat mig. Det tar tid att bygga upp känslan av en relation och jag har varit ganska behärskad. Det kan bero på så mycket i mitt eget liv, skilsmässa för min mor och far. Nuet, fast i en sjukdom, det har förstås påverkat mig. Tröttheten sätter sig fast både här och där. Jag känner nästan att jag skäms då jag tänker så lite på flickebarnet men jag vet att flera möten kommer att skapa en bättre farfar.

Alla tassar runt och försöker att prata så tyst som möjligt med besökare. Inbland hör jag inta vad Anita säger, jag begär repetition.
Det finns en del sjuksköterskor med kraftfulla röstresurser, där råder ingen tvekan om deras budskap, men på morgonen visas stor hänsyn.

Torsdag morgon, klockan är 6:40 och för en gångs skull känner jag mej mer vaken än sömnig vid denna tiden på en ny dag. Lund vaknar jag har ett stort fönster framför mig då jag ligger i sal 8 på 6:e våningen. En fantastisk utsikt då jag är mer van vid att vistas på marknivå.
Vad hände?
Jag fick så gräsligt ont och ringde till sjukhuset.
- Kan du ta dit hit?
* Ja, om du skickar en ambulans...
Men så blev det inte, jag sade att vi kör upp till sjukhuset.
Väl däruppe, på MAVA, kommer jag inte ihåg vad de gjorde men de hittade att jag hade hjärtflimmer, och det flimmrade på med rejäl hastighet.
Efter test med en ultraljud-grej i halsen (inte så farligt som det låter) fann man inga proppar i hjärtat och processen fortsatte med en el-chock, sedan var flimmret borta. Jag flyttades till nästa etapp i vården och kom upp till Lungavd 1. Vi är fyra personer där, alla lika nedslagna av olika sorters cancer. Det är tyst på natten, inga motorsågar dras igång på detta rummet.
Sedan har dagarna flytit iväg med prover av olika smärtlindrande medel, det verkar som behandling av att förgifta själva tumören inte är aktuellt. Jag blev CT-skannad och resultatet är att tumören växer.
Nu tar smärtteamet hand om mig. All befintlig lindring togs bort och vi börjar om från början. Överläkaren på smärtteamet använder en iPhone och bara det gör att jag har 100% förtroende för vad de gör med mig. Det visade sig att vi båda använder samma program "Sleep Cycle".

Hu har jag har en nål i armen och en liten låda på magen:. Så nu dansar jag runt i korridoren och nynnar "Varm Korv Boggie.
citat:
Han hade låda på magen
Det gillas inte av lagen
Det fick han inte ha
Nej det var inte bra
att ha en låda på magen
:slut citat.

Den där lilla pumpen har verkligen lindrat smärtorna. Den lådan är bra! Förr under dagarna här har jag bara haft en önskan, "låt mig ligga och vila".
Det finns ju kvar lite av det, men jag känner mycket mindre smärta och magproblem. Jag drack lite Movalucol för några dagar sedan och fick en jetmotor i magen. Det gäller att passa sig och ha nära till en bra toalett när man tänder på magsystemet på det viset.

Jag kom hit till sjukhuset den 13 september och det ser ut som jag blir här till den 28/29 september. Smärtlindringsnivån skall ställas in, man skall hitta ett plåster eller piller som ger samma effekt som pump-smärtmedlet. Det står en liten kanna med äpplejuice på det lilla sidobordet framför mig när jag sitter här på sångkanten och skriver. En klunk då och då är gott. Fast CocaCola är rena drömmen, man rapar så gott efter en rejäl klunk CocaCola. Med alla problem som varit med magen är en enkel liten rap en gåva från himlen.

Henrik som kämpat länge är på bättringsvägen, hans ögon strålade när han berättade att han gått utan hjälp och senare också promenerat en bit utomhus. Fantastiskt efter så lång kamp med så mycket berg-och-dalbana äntligen ha nått ljuset i tunneln. Vilken styrka det finns i så många runt om oss.

Hur känner jag mig själv? Mycket har blivit bättre, men jag har inte samma ljus i tunneln som de flesta med någon form av cancer, 80% blir botade, jag hör till de 20 procenten.

En läkare kollade upp mig igår. Jag visste inte om hon var från smärt- eller lung-enheten så jag frågade "Var kommer du ifrån?"
Svaret var "Ryssland".
Sedan skrattade vi båda när missförståndet rättades till.
Små små stunder av humor tar vi vara på och nu är det helt klart att ett skratt förlänger livet!

Det har tagit mig hela dagen att skriva ihop det här, avbrott av besökare, mat och några sov stunder har försenat mig. Jag har helt enkelt varit för trött för kontinuerligt skrivande...

/Hans.
.

söndag 12 september 2010

En alltför lång promenad.

.
Jag fick en påminnelse igår.
Den postades av fakta och mottogs av förståndet.
Det var en upplysning jag inte ville få, men nyttig att veta.
För några veckor sedan frågade min läkare hur läget var och jag berättade att jag klarat av att promenera fram och tillbaka till öppenvårdscentralen.
Läkaren frågade :"Utan att stanna och vila?". Ja, utan att stanna och vila, och jag var stolt för det.
De senaste tillfällen när vi varit på gång att åka bort har Anita alltid frågat "Orkar du?" eller kommenterat "Skall vi inte stanna hemma?".
Nej, det skall vi inte.
Det finns en barometer i kroppen som med en gång på morgonen pekar på hur läget är, eller hur det känns rent allmänt. I förrgår och igår pekade barometernålen på djupt lågtryck. Allt gick i ultrarapid. Efter frukost och kroppskötsel är det dags att klä sig. Jag sätter mig på sängkanten och tittar på kläderna som hänger på en gammal arvegodsstol. Där kan jag sitta i 20 minuter och bara titta på kläderna. Att ta en strumpa, böja benet, böja mig framåt och trycka ihop bröstkorgen. En stunds vila innan strumpa två och underkläderna åker på. Sitter kvar, känns nästan utmattad och lägger mig rakt bak på rygg och hämtar andan.
Jag måste vara klädd innan Anita kommer tillbaka från sin morgonpromenad. Hon blir ledsen om jag fortfarande vilar eller går i morgonrock när hon är tillbaka. Till slut blir jag klädd, en lång process, löjligt att tänka på när jag ser tillbaka på tidigare års 3 minuters påklädning.

Senare, efter lunch, kommer det ett SMS-meddelande att på lördagskvällen är vi välkomna att komma in till Malmö och titta på "Dockplats 2010", en föreställning av Skånes Dansteater. Vi erbjuds balkongplats, varm dryck, kex, ost, inlindad dadel med bacon och getost.
Kanonläge.
Men orkar jag, det är Anitas undran. Envis som en väggalus sade jag att det gör jag. Vi åkte in till Malmö och parkerade. Jag tänkte inte riktigt kristallklart utan vi fick parkering 400 meter från lägenheten där vi skulle se föreställningen. Vi kunde fått en annan mycket närmare vår slutadress.

"Orkar du det?" var än en gång Anitas fråga när jag visade hur långt 400 meter är. Vi började gå. Det gick snart lite långsammare, vi fortsatte.
Då kom påminnelsen som jag började den här texten med.
Tvärstopp.
Jag kunde efter cirka 100 meter inte ta ett steg till utan att vila en stund. Så det blev en kort långsam promenad och vila. Vilken lycka att det fanns lite tomma stolar här och där, vår promenad var som ett stafettlopp mellan viloplatser. Anita såg några vänner och fick en pratstund med dem, då klev jag ett par steg längre fram, satte mig och fick vila.
Ordet "vila" skrevs med guldskrift i mitt medvetande. Slutligen, efter vad som verkade vara en Sisyfos-vandring nådde vi rätt port med den rätta kontakten till Plan 3.
Vilken lycka. Vilken terror att det tog sekunder innan det klickade till i dörrlåset. Det hade hänt saker. Fysisk motion stimulerar kroppsfunktionerna, hängande mot portlåset blev detta fruktansvärt uppenbart. Jag har sällan upplevt denna nöd, och den var inte liten heller.
Panik.
"Varför tar hissen sådan tid?" "Vilken dörr är det på Plan 3?"
Som en gåva från högre makt och en omtänksam värd var dörren öppen till lägenheten, jag kastade mig in genom dörrhålet och mer eller mindre vrålade "Skithuset?"
Vilken entré, dörren till himmelriket öppnades och med min puls på överväxel, fumlande händer och en alltför lång promenad fick sitt avslut.
Nu vet jag hur långa promenader jag "klarar av". Det lugnade ner sig, pulsen sjönk, jag kom in under andningen.
En perfekt värd fixade till med maten. Jag fick en Jetson-stol och en tjock värmande filt att svepa in mig i. Vi satt alla på balkongen, i frisk luft, och njöt av dansare, vattendanser, musik, ljudeffekter och ljuseffekter förstärkta av den mörka kvällsnatten.
Även om jag inte orkar så får jag försöka, se vilken fin kväll vi fick i stället för att dega framför TV:n. Jag skall lyssna på min kropp men ibland blir det mycket mer livskvalitet om jag inte gör det. Jag har sovit så ovanligt gott inatt efter denna kväll i Malmö. En upplevelse som droppade in via ett SMS-meddelande.

Ett stort tack till värden, mer stora tack för de gratulationer jag och Anita fått efter att ha graderats upp en generation, numera farföräldrar.
Sondotterns tilltalsnamn är Emma. Född 10-09-08, en härlig kombination för en siffermänniska. En söt liten tös med stora frågande ögon. Vi får snart se henne, restriktioner i den moderna sjukvården skyddar henne de första dagarna.

Allt är så nytt och jag fattar det inte. En våg av rörelse far genom mig ibland. Jag vet inte hur jag kommer att klara den stund våra ögon möts första gången. Emma fattar ingenting heller så vi blir två att dela, vi får hålla våra händer en stund och se mer av varandra med tiden.

Vi följer i bloggvärlden den kamp som pågår i så många familjer. George är för mig en sorts trafikpolis som pekar på var det kämpas, tros och hoppas med mycket kärlek och väntan på att det skall bli ljusare. Det blir det, vi är i fullt arbete med att leta efter nyckeln till en botad framtid.

En stor kram till alla som vågar stiga in och hjälpa till med stöd i form av besök, email och kommentarer till mig och alla andra som är Fångar I Cancern.

/Hans.
.

onsdag 8 september 2010

Lök.

.
Jag tänker mig oss personligheter som lökar, skikt av olika skal ovanpå varandra. Vi möter folk och det jag möter är det yttersta skalet. "Hur är läget?", Värst vad det blåser idag!"
Ett skal pillas av, ofta blir det inte mer. Men möts man igen och igen så åker det ena skalet av efter det andra, med tiden. Vi tangerar mer av det vi delar i livet och till det hör också tårbildning när man skalar en lök, när man lär känna varandra mer.
Det är inte lätt att skala av sig, så många är rädda för att "göra bort sig" eller att andra skakar på huvudet bakom ens rygg. Vi är många gånger livrädda för att vara de vi innerst verkligen är.

Jag ligger i soffan, på rygg. Lägger handen på bordskanten och undrar var vristen tagit vägen. De små håren på arm och hand lyser till i ljuset från TV:n. En arbetskamrat sade för länge sedan att riklig hårväxt var ett tecken på en frisk kropp. Eller att en del av kroppen är frisk. Cellhämmande medel har inte tagit död på mina hårsäckar. Men gifterna har härjat runt lite här och där. Jag ger mig katten på att gifterna sjunger Härjarevisan innan de skrider till attack. Död åt cancer-cellerna! Och musklerna försvinner. Tunna armar, tunna ben som blir lite vingligare.

Ge mig en chans igen. Att kunna leva som normal igen.

Ingen kan ge mig den chansen än mitt eget hopp och tro att en dag kommer en lösning, ett medel som brottar ner smärta och tillväxt.

Man är så rädd för livets förändring.

- Jag kan inte fatta att du är sjuk när jag tittar på dig.
- Du ser ut precis som vanligt.

* Man måste prata om det som kommer sedan, det kan hända vem
som helst och när som helst. Allting händer inte i den ordning
som är lättast att tro.

- Jag vill inte bli ensam.
* Du blir aldrig ensam.
* Det blir ett nytt liv.
- Jag vill inte ha ett nytt liv.
* Nej, det är väl så, vi vill inte ha ett nytt liv men
ibland bestämmer vi inte det själv.

- Vem vill bjuda hem mig om jag är ensam?
* Men... vi har så många vi känner som blivit ensamma, de umgås vi själv och
många andra med. Varför skulle det bli annorlunda för dig? Du har ett mycket
större nätverk än jag någonsin har haft.
Blir jag ensam får jag mycket mer ensam tid än du skulle få.

- Jag är så orolig, jag har så hård knut i magen.
* Jag vet hur den knuten känns, för mig handlar det mer
om svårt att äta än oro.

Så är det när framtiden är okänd men ändå lite känd. Knut i magen.
Man måste ta tag i och dela sina egna funderingar, jag kan inte segla omkring i mitt eget universum. Jag och Anita delar med oss, och kan bara säga som min svärmor lärde oss:
De e som de e, som de e så e de.

Annette A har skrivit ett nytt inlägg från Australien. Roligt att titta på hennes bilder.
Alla ler. Det är bilder av hur roligt det är att leva.
George har varit ute på turné och har mer att berätta.
Alla har vi våra historier. Säger man som det är tror jag man ger lite ljus åt andra.
Jag tror att den starkaste känslan ligger i att man får veta att man inte är ensam.
Vare sig i lycka eller i problem, eller i lust och nöd.

/Hans.
.