En tur till Göteborg.

Vägen delar sig, en brant backe ned till vänster, en backe brant upp till höger, vilken skall jag välja? Vi är i de halländska skogarna och vi har farit förbi platser där vi aldrig varit tidigare. Från Centralstationen i Göteborg hade vi kört söderut, svängt av motorvägen och sedan snett neråt förbi Gällinge, Håfors, Hällesjö. Vid Hällesjö ligger Helsjön, ett kort stopp och jag tog några bilder. Horred passerades och slutmålet ligger nära Karl Gustav, vi hittade utan problem ända tills vi stod vid Y-korsningen, skall man köra till höger eller vänster?

Två dagar innan, på måndagen den 10 augusti, hade vi kört från Lund till Göteborgstrakten, till Lerum. På vägen dit gjorde vi ett stopp på Freeport i Kungsbacka, ett förlovat lågprisparadis där en golf-affär försåg mig med två rejäla paraplyer med röda prislappar på handtagets gavel. 149 kronor. Styck. De sade att det var två-delat vilket fick mig att undra vad det betyder. Det har två paraplyer i ett, kan tydligen vrängas ut och in på något finurligt vis i storm utan att gå itu. Jag väntar med spänning på höststormarna med regn.

I Lerum hälsade vi på en affärsbekant som sålt mycket råvaror till mitt företag, nu är han pensionerad och jag sjukskriven på väg mot pensionering också. GPS är fantastiskt, det är bara att trycka in adressen och man kör ända in på gårdsplan utan misstag. Vi fick kaffe och kakor denna måndag eftermiddag och när vi hade vädrat av oss våra tankar var det dags att fortsätta in mot Göteborg centrum. I dörren krockade vi med frun. Hon kom hem från sitt arbete, vi fick säga god dag och adjö till henne också. Det går undan när vi är ute och åker.

I Göteborg skall man köra bil två gånger samma sträcka så man lär sig läsa gatuskyltarna i tid. Göteborg är byggt på lera, och det verkar som staden flyter runt lite hipp som happ när man är ovan vid biltrafik och skyltning. Efter en trevlig misstag som resulterade i en tur över Göta Älv-bron hittade vi rätt fil till P-huset. Där övernattade bilen för 160 kronor. Vi bodde på First Hotel G, det är en ingenjörskonstruktion ovanpå Centralstationen. Vi tågade in där och fick ett rum på 6:e våningen med en fantastisk utsikt mot fönsterna i flygeln mitt emot. Efter att ha vilat upp oss åkte vi ner till receptionen och fick en enkel Göteborgs-karta med oss för att kunna hitta tillbaka. Vi letade oss in i staden längs alla de gator och gränder alla andra människor gick på och kom fram till Kungstorget. Vi var hungriga och gick in på restaurang bee, Kungstorget 15. Det fick bli en kötträtt. Om den säger en god vän som är väl utbildad i matråvaror efter att sett mitt foto på kötträtten:

"Antingen är det en OTROLIGT stor tallrik eller så är det en MINIMAL köttbit. Jag antar att köttet är svenskt, tyvärr! Jag vet att vi skall vara miljömedvetna och allt det där, men sedan Sverige försvårade importen via tullar från "bra" köttländer som Uruguay, Brasilien, Irland, Polen och andra producentländer har kvalitén på svenskt kött försämrats dramatiskt."

Och jag som trodde att Svenskt Kött var det bästa man kan få, hur lätt är det icke att bedraga sig och låta sig bli bedragen av mördande reklam. I vilket fall som helst tryckte jag ner det mesta av köttbitarna även om aptiten var halvdålig, vinet försvann dock till sista droppen, rött från Italien. Moncaro, 2008, Sangiovese Marche, Indicazione Geografica Tipica. Var ligger det? Efter att ha skött om det ekonomiska, som alltid är en chock nu för tiden, vacklade vi ut på Kungstorget och strövade långsamt tillbaka till hotellet. Det var mörkt och affärerna hade stängt. Natten föll över Göteborg.

Tisdagen drog upp sina ögonlock som var tyngda av mörka regnmoln. Efter frukost kom vi ut på planen Nils Ericsonsplatsen och det diskuterades om något nyinköpt paraply skulle bäras med eller vi skulle nöja oss med det lilla "damparaplyet" som har en minimal omkrets. Hoppet om en regnfri promenad lurade oss att inte ta med ett stort paraply, vilket idag straffade sig grymt.
Vi gick upp på Kungsportsavenyn och det regnade skurvis. Vi tog skydd och först väl sittande på en blöt soffa upptäckte jag att vi hamnat på McDonalds. Det fick bli en Coca Cola att trösta sig med. Därefter flanerade vi mot Haga, det kom en skur och det blev uppehåll innan nästa kom. Paraplyet var ett skämt. Mina sandaler blev blöta och mina strumpor ännu blötare. Vid ett tillfälle
skulade vi i en portgång och satt och betraktade och lyssnade hur den häftiga skuren fick vattnet att forsa ut ur stuprännorna.

När vi kom till Landsvägsgatan gick vi till Järntorget, lika blött där och efter en stunds promenad därifrån skrek Anita till att "där är Feskekörka". Vi gick in, tittade, gick ut. Sedan följde vi kanalen till Grönsakstorget och följde Västra Hamngatan till Domkyrkan som vi också besökte. En kort stund. Sedan blev det Kungsgatan till Östra Hamngatan och dags för ett nytt skyfall. Vi snubblade in på närmsta matställe, O'Learys, och det gör vi inte om. Fisken Anita fick var smaklös, jag fick en kycklingsallad som kanske var lite tråkig men den fyllde sin funktion. Vi var ju också inte på bästa humör efter alla skurar och jag hade fått ont i min kropp. I varje fall var det skönt att sitta lite, jag petade i mig två Panodil igen. Vi tog oss tillbaka till hotellet för en mycket kort vila och sedan tog vi bilen för att köra ut till Hagkroksvägen ute i trakten av Västra Frölunda. Där hade vi en trevlig eftermiddag tillsammans med en kusin till min far, Jan, han hade arbetat på sjön och många år varit sjökapten på Johnson-linjen. Vädret var nu perfekt, soligt och varmt i koloniträdgården. Tyvärr hade hans fru ett sedan länge bestämt möte och henne får vi träffa en annan gång, om hon står ut med fler Malmbergare än den hon är gift med.
Det var mycket trevligt att träffa en släkting och höra historier om andra släktingar som var en del av min barndom.

När vi körde därifrån gjorde vi en snabb sväng ut på Näset, sedan blev det "Femmans" P-hus igen och vi tog vila på hotellrummet.
Vi hade inte fått något riktigt riktigt gott att äta, och började leta efter ett matställe där det inte skulle råda någon tvekan om att det skulla smaka bra. Riktigt bra. Vi hittade ett ställe "Kock och Vin" på Viktoriagatan. På Pressbyrån fick vi en lektion hur man betalar resa med spårvagn och köpte ett tio-kort. Hundra spänn. Vi tog 3:an dit och jag uppskattade verkligen att åka spårvagn och slippa promenera. Kock och vin är ett fint ställe. Vi tog till förrätt "Råräkor och pilgrimsmussla marinerade med citron och amarantfrön samt frusen gräddfil och ångad isbergsallad". Tyvärr smakade det inte lika gott som texten kan få en att ro. Jag undrar om kocken inte glömt citronen. Huvudrätten var fantastiskt! Det var "Halstrad gös med nävgröt, fläsk, stekta kantareller och svampbuljong". Jag, vi, har inte smakat något så gott på länge. Det blev ett glas vitt vin till maten, en flaska hade blivit för mycket, det lärde jag mig dagen innan. Efterrätt brydde vi oss inte om. Spårvagn nr 13 tog oss tillbaka till Nordstan och det var sent och jag var trött, så väldigt trött. Det var bara att dra för framför fönstren så hotellgästerna slapp se mig in natura innan det var sängdags. Man vill ju inte bli nersprungen av eventuella beundrare från flygeln mittemot.

Ny dag, det var onsdag. Av fars kusin hade jag fått ett telefonnummer till hans syster, Inga. Hon hade varit lite av barnflicka till mig och mina syskon en sommar när vi vistades hos min farmor och farfar. Hon var dotter till min farfars bror. Jag ringde, och vi kom överens om att köra den omvägen att hälsa på. Vid sjön Mäsen, någonstans i den halländska urskogen. Drygt åtta mil från Göteborg, det tog gott och väl en och en halv timme att köra dit, det säger hur vägarna är. Kurviga men med väldigt vacker utsikt över sjöar och landskap.

Då står vi där, vid en Y-korsning och undrar höger eller vänster. Mobil-samtalet löste det problemet, vi skulle upp till höger. Efter en minut mötte vi Inga, och vi var strax framme vid en nymålad stuga i skogen. Ett område där man kan koppla av riktigt gott, se vilda djur, plocka bär och frukter och bara leva gott. Mitt minne är som ett radergummi, det blir bara mindre och mindre. Hur längs sedan är det vi träffades? Man träffar nu för tiden sina släktingar vid äldre släktingars begravning så det var väldigt trevligt att kunna träffa två av min fars kusiner på denna resa. Vi satt i stugans vardagsrum och pratade. Plötsligt sade Inga att hennes farfar föddes 1833. Jag fattade inte först, men efter en stund insåg jag det var min farfars far. Född 1833, man tycker det är en evighet sedan. Min farfar föddes 1887 och själv föddes jag 1947. Min far föddes 1924 och dog nyårsafton 1991, 67 år gammal. Men det att tänka efter lite att tre generationer tillbaka föddes en förfader för 176 år sedan. Tiden blir kortare ju längre den går. Undrar om någon tänker på mig om 176 år? Det är trevligt att träffas "off the record", inte några stora åthävor utan kaffe eller te i all enkelhet, det är då man pratar bäst.

Du kan se bilder från resan här...

Vi har varit på Öland också, Anitas svägerska och bror har en stuga där, byggd på 1950-taler och utvidgad decennium efter decennium. (Jo, min svägerska Lisbeth påpekar att vi hade mycket trevligt på Öland också, innan jag blev dålig..)
I slutet på juni körde vi dit, en torsdag, men jag blev så dålig på lördagen att vi körde hem och jag blev körd direkt till akuten i Lund. Det gnälls mycket på akutmottagning i media idag, men efter att ha anmält mig låg jag på en brits med detsamma. Nål i armarna och prover, de körde in en morfinspruta i magen på mig men fick skjuta en gång till, jag tyckte inte det hjälpte. Jag hade så ont att jag trodde att nu är det slut.

Några timmar senare låg jag på sal med tre andra gentlemän. Jag hade fått lunginfektion eller lunginflammation, kan någon förklara skillnaden för mig? Jag fick intravenös antibiotika, och trodde, naiv som jag är, att jag skulle komma hem på söndagen. På avdelningen där jag låg fanns det små tavlor med text som uttryckte tacksamhet från tidigare patienter. Vid ett tillfälle sde jag till en sköterska att det måste vara roligt att få sådan bekräftelse att man gjort ett gott arbete. Hennes replik var; "De har suttit där i över tjugo år, i alla år som jag arbetat här..." Jag fick tanken att skriva något själv, men den tanken vilar fortfarande. Sjuksköterskorna har det inte lätt idag med all nedskärningar. Det är alltid för fotfolket som får ta de värsta smällarna.

Jag kom hem på torsdagen! Dagen efter hade vi en liten kusinträff hemma, det var mycket mycket trevligt. Men med en värdinna som Anita och en snäll gubbe som mig kan det väl bara bli kul, eller hur? Hoppas jag har rätt...

Länge har jag funderat på att posta något i min blogg, men det blir inte så ofta. Humöret går upp och ned, orken med det. Imorgon skall vi roa oss med att besöka och titta på Ystad Military Tattoo, musik och marscher hela kvällen lång.
Nästa ärende är ny kontroll av min status den 24:e augusti. Det har varit rätt ansträngande efter lunginfektionen, man orkar inte med så mycket.
Ett positivt besked den 24:e kan ju lätta lite på trycket.

Jag måste komma ihåg: Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.

Emaila, klicka här...
.