tisdag 29 juni 2010

På denna sidan än.

Det slår mig att en del läsare kan misstänka att jag nu är på andra sidan då jag inte skrivit på länge. Högre makter och min egen envishet håller mig fortfarande kvar i den värld jag föddes i. Det vore ju förfärligt om jag skulle missa den svenska sommaren som nu lagt sin varma filt över landet.

Idag upplevde jag hur fysiken min har förändrats. Vi var i Malmö och hade lämnat bilen till lackering då lacken skulle bättras. När vi går mot busshållplatsen för att ta bussen kommer bussen smygandes och vi är inte framme vid busshållplatsen. Jag börjar springa och ligger efter två steg som en plattfisk på trottoarens asfalt. När jag började springa sprang min överkropp iväg men mina ben satt fast i asfalten. Snopet. Där låg jag och visste vad som hänt, men jag hade inte upplevt denna konsekvens tidigare. De olika cellhämmande behandlingar jag fått i ett och ett halvt år har påverkat mina nerver i benen så de är inte alls så lydiga som jag är van vid att de skall vara.
Numera gör jag lite sjukgymnastik för att hålla benen vid liv, men det som är skadat av mina behandlingar, det är skadat. Jag kom upp, gick så snabbt jag klarade av och vi hann med bussen.

Jag kan tycka att det har inte hänt så mycket sedan jag skrev sist och det har det.
Mycket tankar som har försvunnit, men de upplevelser i möte med med andra och lite lite resor i länet sitter kvar. När Anita och jag har vänner som gäster och vi pratar om livet så har de gångna arton månaderna samtal ofta tagit stickspåret till min sjukdom.
Mesoteliom, om du har glömt det. 140 personer avlider varje år i denna obotliga cancer. Jag tänker inte vara en av de 140 på länge. En långsam väg mot den andra sidan, men det gäller dig också, som en vän sade till mig, "för dig går det lite fortare".
Kan så vara, men det går ändå långsamt, sjukvård, en högre makt och min egen förmåga att glömma bort att jag är sjuk leder mig vidare. Fast när ligger platt på asfalten i Malmö får jag en påminnelse. Då tänker jag ”...det var som fan…”.


Efter fallet, uppe igen...


Nu är det så varmt väder att jag får dåligt samvete för det är för varmt i solen och så skönt och svalt inomhus. I trädgården har vi fem björkar, lövverket ger skugga på förmiddagen och tidig eftermiddag. Där är det perfekt att sitta, och det gör vi.

Sist jag skrev var i maj, nu är det strax juli. Jag har inte haft så mycket att reta upp mig på, så då har jag hållit tyst. Men ett behärskat intresse av det svenska språket fick mig att reagera på en blogg jag läste. En person var rent ut förbannad på att en kvällstidningsreporter konsekvent använt uttrycket ”cellgift”. Personen ifråga var under behandling och misstyckte särskilt stavelsen ”gift”, och vill använda glosan ”cytostatika” istället. Ett för mig anonymt ord som gömmer vad det är frågan om bakom ett främmande ord som få kan förklara. När jag påbörjade min fjärde typ av behandling läste jag broshyren, där stod förklaringen.
”Cyto”=cell, ”statika”=hämmande. Så bra, det är ju det det är frågan om.
Cellhämmande behandling, det är det jag får.
Men det låter ”finare” med cytostatika, men sjuksköterskorna, de flesta jag träffat säger cellgift. Jag har en mission. Cellhämmande.
Är det inte lustigt så man kan reta sig på hur folk uttrycker sig?
”Du har samma bil som jag!” ”Näää, men en likadan!”

Solen hänger kvar länge på den blå mattan den skapar däruppe. ”Allsång på Skansen”
hänger också kvar på skärmen, det är visst 31:a årgången. En tradition snart lika stark som midsommarafton. Jag återkommer till bloggskrivandet och det har slått mig att de som är flitiga och sköter blogguppdaterandet mycket bättre än jag är minst 20 år yngre än vad jag är. Egentligen märkligt, med min ålder i åtanke borde jag spruta erfarenheter ur mig. Det är min kolossala blyghet som får mig att hålla igen och en tanke som ofta kan slå till är ungdomskulturens populära fras ”vem bryr sig?”.

Jag har en svaghet för toner och musik, på senare år spelar lyriken mer och mer en viktig roll. Vad är det för musik som är populär idag? Hur dansar man?
Obegripligt gutturalt ljud ihop med musik som de unga står och ryster till.
Tacka vet jag gammaldags ”kasedans” men tyvärr kan jag inte dansa längre.
Jag har några låtar som kan vara värda att lyssna till om man har ett starkt psyke.
Naturligtvis tangerar de starkt min sjukdom.

Ticket to Heaven
http://www.hmbg.net/songs/Ticket_To_Heaven.mp3

My_Shit's_Fucked_Up
http://www.hmbg.net/songs/My_Shit's_Fucked_Up.mp3

Ljuset
http://www.hmbg.net/songs/Ljuset.mp3
"...fast det var natt var det ändå inte svart..."

Så jag hälsar till er med tre sånger, lyssning på egen risk.
Sittande i en bekväm fåtölj på årets hittills varmaste dag tecknar jag
/Hans.

Emaila, klicka här...
.

7 kommentarer:

  1. Anders Fugelstad29 juni 2010 23:10

    Du är en tankeväckande kraft i tillvaron. På ett sätt parallell med Indien:
    Indien får mig att inse hur småttiga mina egna svenska lyxbekymmer egentligen är.
    Sant.
    Hälsningar Anders Fugelstad

    SvaraRadera
  2. Vad gott att höra av dig!
    Ha det så bra du kan

    SvaraRadera
  3. Puh... :)
    Välkommen åter till nätet!
    Håll inte tillbaka! Ord av värde, ord som berör har en förmåga att få oss att använda vår mest outnyttjade kroppsdel-hjärnan. De får oss att stanna upp när livet bara ramlar på. Får oss att reflektera och kanske ta vara på/ ej ta för givet. För rätt var det är är det vi som säger: My shit is fucked up! eller kanske vad än värre vore- en snabb olycka och så var det över!! Så sluta inte skriv Hans.
    Tack för musiktipsen. Här kommer två tillbaka. Den första är väl inte så dansant och båda gamla:
    Peter gabriel & Kate Bush: Don´t give up
    http://www.youtube.com/watch?v=uiCRZLr9oRw
    Kris christofersson & rita coolidge: Help me make it through the night.
    http://www.youtube.com/watch?v=45-6duFvfuI
    Tack

    SvaraRadera
  4. Faktiskt det var det första jag tänkte, jaha så är han också borta, nu finns det snart inga bloggare kvar att läsa. Så glad jag blev att du fortfarande är här, DU får inte skrämmas på det sättet ,man har ju börjat att oroa sig för dig och om du inte skriver så vet man ju inte. Förlåt men jag to m kollade dödsannonserna lite extra, och hoppades inte att du skulle vara där. LEv livet och hoppas att ditt liv kan var länge ännu. Lycka till Kram Eva

    SvaraRadera
  5. Jag, bara "visste" att du fanns kvar på vår sida.
    Något annat var/är otänkbart för mig.
    :)

    Hmm..jag gillar inte ordet cellgifter även om det är det man använder och tänker.
    Cellhämmande låter mycket bättre och känns bättre.

    F.ö så läser jag hellre din blogg som sällan uppdateras jämfört med andra som uppdaterar ofta men som inte säger så mycket.

    Som vanligt är det kvalitet, inte kvantitet som gäller i längden.

    När det gäller musik så älskar jag lyriken.
    Dock så är det ju så att musiken ju behövs för att göra det hela till en helhet.

    Och du, du tillhör inte de 140. Inte på många år.
    Det bara är så.

    //Annelie

    SvaraRadera
  6. Tack för alla goa kommentarer. Värmer gott.

    SvaraRadera
  7. Hej Hans!
    Åter igen tack för att du skriver! Jag läser din blogg ofta - jag tycker om att läsa det du skriver fler gånger, man upptäcker alltid nya nyanser.
    Ville skicka en länk (om jag lyckas - är inte speciellt teknologisk). Jag gillar "drivet" i låten och framför allt texten. Det är en låt med Rodney Atkins som heter If You're Going Through Hell.
    Hoppas du uppskattar den. Den har givit mig en kick i svåra stunder:
    http://www.youtube.com/watch?v=91OQwco7a58
    Kram
    Mia

    SvaraRadera