Emma och ett skratt förlänger livet.

.
I söndags fick jag se mitt barnbarn, Emma, för första gången. En märklig känsla, stora ögon tittade runt och man kan undra vad hon såg. Små fingrar, tänk att jag själv varit så liten en gång. Den gripande känslan, stunden, när jag fick se Emma var inte så tagande som jag väntat mig. Det tar tid att bygga upp känslan av en relation och jag har varit ganska behärskad. Det kan bero på så mycket i mitt eget liv, skilsmässa för min mor och far. Nuet, fast i en sjukdom, det har förstås påverkat mig. Tröttheten sätter sig fast både här och där. Jag känner nästan att jag skäms då jag tänker så lite på flickebarnet men jag vet att flera möten kommer att skapa en bättre farfar.

Alla tassar runt och försöker att prata så tyst som möjligt med besökare. Inbland hör jag inta vad Anita säger, jag begär repetition.
Det finns en del sjuksköterskor med kraftfulla röstresurser, där råder ingen tvekan om deras budskap, men på morgonen visas stor hänsyn.

Torsdag morgon, klockan är 6:40 och för en gångs skull känner jag mej mer vaken än sömnig vid denna tiden på en ny dag. Lund vaknar jag har ett stort fönster framför mig då jag ligger i sal 8 på 6:e våningen. En fantastisk utsikt då jag är mer van vid att vistas på marknivå.
Vad hände?
Jag fick så gräsligt ont och ringde till sjukhuset.
- Kan du ta dit hit?
* Ja, om du skickar en ambulans...
Men så blev det inte, jag sade att vi kör upp till sjukhuset.
Väl däruppe, på MAVA, kommer jag inte ihåg vad de gjorde men de hittade att jag hade hjärtflimmer, och det flimmrade på med rejäl hastighet.
Efter test med en ultraljud-grej i halsen (inte så farligt som det låter) fann man inga proppar i hjärtat och processen fortsatte med en el-chock, sedan var flimmret borta. Jag flyttades till nästa etapp i vården och kom upp till Lungavd 1. Vi är fyra personer där, alla lika nedslagna av olika sorters cancer. Det är tyst på natten, inga motorsågar dras igång på detta rummet.
Sedan har dagarna flytit iväg med prover av olika smärtlindrande medel, det verkar som behandling av att förgifta själva tumören inte är aktuellt. Jag blev CT-skannad och resultatet är att tumören växer.
Nu tar smärtteamet hand om mig. All befintlig lindring togs bort och vi börjar om från början. Överläkaren på smärtteamet använder en iPhone och bara det gör att jag har 100% förtroende för vad de gör med mig. Det visade sig att vi båda använder samma program "Sleep Cycle".

Hu har jag har en nål i armen och en liten låda på magen:. Så nu dansar jag runt i korridoren och nynnar "Varm Korv Boggie.
citat:
Han hade låda på magen
Det gillas inte av lagen
Det fick han inte ha
Nej det var inte bra
att ha en låda på magen
:slut citat.

Den där lilla pumpen har verkligen lindrat smärtorna. Den lådan är bra! Förr under dagarna här har jag bara haft en önskan, "låt mig ligga och vila".
Det finns ju kvar lite av det, men jag känner mycket mindre smärta och magproblem. Jag drack lite Movalucol för några dagar sedan och fick en jetmotor i magen. Det gäller att passa sig och ha nära till en bra toalett när man tänder på magsystemet på det viset.

Jag kom hit till sjukhuset den 13 september och det ser ut som jag blir här till den 28/29 september. Smärtlindringsnivån skall ställas in, man skall hitta ett plåster eller piller som ger samma effekt som pump-smärtmedlet. Det står en liten kanna med äpplejuice på det lilla sidobordet framför mig när jag sitter här på sångkanten och skriver. En klunk då och då är gott. Fast CocaCola är rena drömmen, man rapar så gott efter en rejäl klunk CocaCola. Med alla problem som varit med magen är en enkel liten rap en gåva från himlen.

Henrik som kämpat länge är på bättringsvägen, hans ögon strålade när han berättade att han gått utan hjälp och senare också promenerat en bit utomhus. Fantastiskt efter så lång kamp med så mycket berg-och-dalbana äntligen ha nått ljuset i tunneln. Vilken styrka det finns i så många runt om oss.

Hur känner jag mig själv? Mycket har blivit bättre, men jag har inte samma ljus i tunneln som de flesta med någon form av cancer, 80% blir botade, jag hör till de 20 procenten.

En läkare kollade upp mig igår. Jag visste inte om hon var från smärt- eller lung-enheten så jag frågade "Var kommer du ifrån?"
Svaret var "Ryssland".
Sedan skrattade vi båda när missförståndet rättades till.
Små små stunder av humor tar vi vara på och nu är det helt klart att ett skratt förlänger livet!

Det har tagit mig hela dagen att skriva ihop det här, avbrott av besökare, mat och några sov stunder har försenat mig. Jag har helt enkelt varit för trött för kontinuerligt skrivande...

/Hans.
.