söndag 12 september 2010

En alltför lång promenad.

.
Jag fick en påminnelse igår.
Den postades av fakta och mottogs av förståndet.
Det var en upplysning jag inte ville få, men nyttig att veta.
För några veckor sedan frågade min läkare hur läget var och jag berättade att jag klarat av att promenera fram och tillbaka till öppenvårdscentralen.
Läkaren frågade :"Utan att stanna och vila?". Ja, utan att stanna och vila, och jag var stolt för det.
De senaste tillfällen när vi varit på gång att åka bort har Anita alltid frågat "Orkar du?" eller kommenterat "Skall vi inte stanna hemma?".
Nej, det skall vi inte.
Det finns en barometer i kroppen som med en gång på morgonen pekar på hur läget är, eller hur det känns rent allmänt. I förrgår och igår pekade barometernålen på djupt lågtryck. Allt gick i ultrarapid. Efter frukost och kroppskötsel är det dags att klä sig. Jag sätter mig på sängkanten och tittar på kläderna som hänger på en gammal arvegodsstol. Där kan jag sitta i 20 minuter och bara titta på kläderna. Att ta en strumpa, böja benet, böja mig framåt och trycka ihop bröstkorgen. En stunds vila innan strumpa två och underkläderna åker på. Sitter kvar, känns nästan utmattad och lägger mig rakt bak på rygg och hämtar andan.
Jag måste vara klädd innan Anita kommer tillbaka från sin morgonpromenad. Hon blir ledsen om jag fortfarande vilar eller går i morgonrock när hon är tillbaka. Till slut blir jag klädd, en lång process, löjligt att tänka på när jag ser tillbaka på tidigare års 3 minuters påklädning.

Senare, efter lunch, kommer det ett SMS-meddelande att på lördagskvällen är vi välkomna att komma in till Malmö och titta på "Dockplats 2010", en föreställning av Skånes Dansteater. Vi erbjuds balkongplats, varm dryck, kex, ost, inlindad dadel med bacon och getost.
Kanonläge.
Men orkar jag, det är Anitas undran. Envis som en väggalus sade jag att det gör jag. Vi åkte in till Malmö och parkerade. Jag tänkte inte riktigt kristallklart utan vi fick parkering 400 meter från lägenheten där vi skulle se föreställningen. Vi kunde fått en annan mycket närmare vår slutadress.

"Orkar du det?" var än en gång Anitas fråga när jag visade hur långt 400 meter är. Vi började gå. Det gick snart lite långsammare, vi fortsatte.
Då kom påminnelsen som jag började den här texten med.
Tvärstopp.
Jag kunde efter cirka 100 meter inte ta ett steg till utan att vila en stund. Så det blev en kort långsam promenad och vila. Vilken lycka att det fanns lite tomma stolar här och där, vår promenad var som ett stafettlopp mellan viloplatser. Anita såg några vänner och fick en pratstund med dem, då klev jag ett par steg längre fram, satte mig och fick vila.
Ordet "vila" skrevs med guldskrift i mitt medvetande. Slutligen, efter vad som verkade vara en Sisyfos-vandring nådde vi rätt port med den rätta kontakten till Plan 3.
Vilken lycka. Vilken terror att det tog sekunder innan det klickade till i dörrlåset. Det hade hänt saker. Fysisk motion stimulerar kroppsfunktionerna, hängande mot portlåset blev detta fruktansvärt uppenbart. Jag har sällan upplevt denna nöd, och den var inte liten heller.
Panik.
"Varför tar hissen sådan tid?" "Vilken dörr är det på Plan 3?"
Som en gåva från högre makt och en omtänksam värd var dörren öppen till lägenheten, jag kastade mig in genom dörrhålet och mer eller mindre vrålade "Skithuset?"
Vilken entré, dörren till himmelriket öppnades och med min puls på överväxel, fumlande händer och en alltför lång promenad fick sitt avslut.
Nu vet jag hur långa promenader jag "klarar av". Det lugnade ner sig, pulsen sjönk, jag kom in under andningen.
En perfekt värd fixade till med maten. Jag fick en Jetson-stol och en tjock värmande filt att svepa in mig i. Vi satt alla på balkongen, i frisk luft, och njöt av dansare, vattendanser, musik, ljudeffekter och ljuseffekter förstärkta av den mörka kvällsnatten.
Även om jag inte orkar så får jag försöka, se vilken fin kväll vi fick i stället för att dega framför TV:n. Jag skall lyssna på min kropp men ibland blir det mycket mer livskvalitet om jag inte gör det. Jag har sovit så ovanligt gott inatt efter denna kväll i Malmö. En upplevelse som droppade in via ett SMS-meddelande.

Ett stort tack till värden, mer stora tack för de gratulationer jag och Anita fått efter att ha graderats upp en generation, numera farföräldrar.
Sondotterns tilltalsnamn är Emma. Född 10-09-08, en härlig kombination för en siffermänniska. En söt liten tös med stora frågande ögon. Vi får snart se henne, restriktioner i den moderna sjukvården skyddar henne de första dagarna.

Allt är så nytt och jag fattar det inte. En våg av rörelse far genom mig ibland. Jag vet inte hur jag kommer att klara den stund våra ögon möts första gången. Emma fattar ingenting heller så vi blir två att dela, vi får hålla våra händer en stund och se mer av varandra med tiden.

Vi följer i bloggvärlden den kamp som pågår i så många familjer. George är för mig en sorts trafikpolis som pekar på var det kämpas, tros och hoppas med mycket kärlek och väntan på att det skall bli ljusare. Det blir det, vi är i fullt arbete med att leta efter nyckeln till en botad framtid.

En stor kram till alla som vågar stiga in och hjälpa till med stöd i form av besök, email och kommentarer till mig och alla andra som är Fångar I Cancern.

/Hans.
.

17 kommentarer:

  1. Jag vill på detta enkla sätt gratulera er, Hans och Anita - farmor och farfar, till ni har fått en Emma!

    Orkar du, den meningen säger jag varje dag till min Henrik, orkar du....jaaaa svarar han...

    Man tänjer på gränsen av vad kroppen klarar, och tack och lov kommer belöningen efter allt kämpande, och ni fick en underbar kväll. Envishet är en mycket god egenskap!

    Idag har jag rullat Henrik ett helt varv runt sjukhusbyggnaden. Han orkade men han har sovit sedan vi kom tillbaka. Hans belöning blev en halvtimmes frisk luft ute i det vackra höstvädret och det bådar gott för en god natts sömn!

    Stora varma kramar till er från oss, Maya och Tysk-Henrik

    SvaraRadera
  2. Kära Anita och Hans!

    Ett stort grattis till den lilla flickan. Så underbart att hon äntligen bestämde sig för att det var dags att göra entré.

    Hans, du skriver så du tar andan ur mej och jag uppskattar så mycket att läsa dina inlägg.

    Själv har jag gjort en ny datortomografi och skall nästa vecka träffa min läkare i Göteborg och hoppas naturligtvis att inget otrevligt har skett sen sist.

    SvaraRadera
  3. Käre Hans!

    Du skriver så att ingen kan undgå att beröras! Jag har ingen aning om vad du gjort tidigare i livet - dock är det uppenbart att det bor en stor stilist inom dig. Sannolikt skulle du också vara en fantastisk psykolog.

    Du skriver vackert. Du skriver, som man brukar säga i rockmusikkretsar, med ett skitigt sound. Men åh, så bra! Om jag får gissa, så njuter du av Thåströms tolkning av "Märk hur vår skugga". Om det skulle vara så att du har missat den, så kan du klicka här: http://www.youtube.com/watch?v=K8YjRl-QqNM&feature=related

    Jag känner dig inte, men jag önskar att jag gjorde det.

    Hälsningar

    Monica Nordström

    SvaraRadera
  4. En stor grattiskram till er, Hans. Det är en gåva att få följa er både dig och George.
    Finns nog inget så hisnande stort som att få "kontakt" mellan två själar din/den vuxnas/-nes och det lilla oskyldiga nyfödda barnet som i sin blick har oceaner av visdom. Just i det ögonblicket VET man.. Liv ger liv och mening..
    Snälla Hans om du orkar: med din förmåga att skriva- skriv,inte bara på din blogg. du är en naturbegåvning.. Å Emma har fått en enastående farfar det "hör" jag.

    SvaraRadera
  5. Hans for President!
    Det finns inget annat alternativ!
    George

    SvaraRadera
  6. Jag har era kommentarer med mig. Tack.

    För er som har Spotify:
    http://open.spotify.com/track/4LVi16211r6P5VJ7VCSUW3

    För alla er andra som inte har Spotify:
    http://hmbg.net/songs/sa_lange_jag_lever.mp3

    God natt. Krama om den som finns bredvid.

    /Hans.

    SvaraRadera
  7. Jag vill gratulera till Emma.

    Hälsningar Lisbet

    SvaraRadera
  8. Hej du underbare vise man!

    Önskar och tror mig veta att ert första möte med lilla Emma kommer att bli helt magiskt - både för henne och för er. Hon kunde inte fått bättre farföräldrar - det är en sak som är säker! Gratulerar igen till den lilla!

    Besvärligt för dig att känna så starkt nu hur din ork och förmåga att promenera och gå har sänkts. Önskar jag kunde byta med dig ett tag så du fick samla krafter igen!

    Ordet orka och dess innebörd har blivit väldigt relativt för mig sedan jag blev sjuk. Jag orkar mycket mer än vad en frisk människa skulle kunna klara av sägs det, och jag tror att det beror på just att jag är sjuk.
    Jag har inte tid att inte orka. Sedan naturligtvis har jag ordentliga begränsningar i mitt liv, men de blir en bisak bara jag orkar andra saker jag föresatt mig. Man får helt andra värderingar - man vill bara leva ett så normalt liv som möjligt och har inte samma sorts problem som "alla andra".
    När man orkat något extra som att gå en promenad, gå på middag hos en god vän eller "bara" gå ut och ta en nypa luft, så har man ändå fått en stor del livskvalitet i den tanken, som du skriver och som Maya och Henrik också kämpar med just nu. Även om det kommer surt efter, man kanske blir liggandes i en dag eller fler, eller knappt orkar röra sig, men samtidigt har man hjärnan fylld med ny energi, nya minnen och glädje att fortsätta att kämpa.

    Så är det för mig i alla fall - och jag kan ju bara tala för mig själv :)

    Hoppas du somnat nu - och att du sover som en liten bebis som ditt lilla barnbarn :)

    Styrkekramar och energikramar, tänker på dig!

    SvaraRadera
  9. Hej!

    Grattis, underbart med söta små varelser som inte fattar ett dugg....synd att vi inte minns hur världen såg ut när vi var så små...

    Jag läser en underbar bok.
    Den heter Kärlek, Medicin och Mirakel,
    En kirurgs erfarenheter av cancerpatienters märkliga förmåga att bota sig själva,
    av Bernie S. Siegel.
    Boken är från 1978 tror jag och finns inte att köpa, inte på svenska i alla fall, men man kan låna från biblioteket.

    Läs den snälla, om du inte redan har läst den.

    mvh//Mirjana

    SvaraRadera
  10. Vill gratulera Er till Ert barnbarn. Mitt första barnbarn heter också Emma och är 14 år nu. Man ser den lillas ögon och är helt såld med en gång. Lycka till med allt.

    SvaraRadera
  11. Grattis!!! Underbart med bebisar. De tankar kunskap, värme och ömhet från omgivningen och alla som håller i en bebis kan tanka ren kärlek och förundran. Varje frisk bebis är ett litet mirakel i sig själv och när man kommer nära så får man ta del av det. Ljuvligt.

    Skönt att du orkar, att du tar kampen med kroppen och hänger med i livet. Jag tror att det är det viktigaste - att vägra sitta still, att vägra ge upp, att leva så mycket man kan kan. Oavsett om man är sjuk eller frisk. Fast förstår ännu mer viktigt när man slåss för sitt liv. Jag hejar på dig.

    hälsar
    Kajsa

    SvaraRadera
  12. Hej Hans,

    Du din fantastiske bloggare, poet, diktare, vän och hjälte - du gör avtryck. Och det är underbart!

    Kramar till dig och Anita,
    Annette & Dragan

    SvaraRadera
  13. Jag tänker på dej och Anita och hoppas innerligt att du snart mår bättre igen.

    SvaraRadera
  14. Hej,
    Okänd läsare här som vill gratulera till barnbarnet och tacka för att ni orkar dela med er av er historia. Tack för påminnelsen om vad som är viktigt här i livet! Jag önskar att ni snart inte ska behöva vara så starka utan kunna leva livet lite lättare.
    /Sus

    SvaraRadera
  15. Grattis till lilla Emma!!!!
    Vad underbart med ett nytt litet liv i familjen, var barn är ju en sån underbar gåva.
    Tänker mycket på er och hoppas du snart känner dig starkare.
    Många kramar till er alla från Helen

    SvaraRadera
  16. Styrkekramar till dig och Anita från mig och Henrik.

    SvaraRadera
  17. I am sorry dear Hans I am sorry for all I did not not know and for all I knew. I hope you find peace and some solen at the end of the road.

    Rosalind

    SvaraRadera