tisdag 23 november 2010

När det inte kan botas.

.
När det inte kan botas då får man uthärda. Det hörde jag på TV, och det är en bra beskrivning av min situation, som inte kan botas, och det enda valet jag har är att uthärda. Jag har varit för trött för att skriva, och för trött för att svara på en del email. Men vi kom på den här lösningen, att om jag får hjälp med att skriva ut texten så kan jag ju prata in mina tankar i min iPhone, som har en röstmemofunktion. Jag har alltså pratat in denna bloggtext och sonen Anders har skrivit in talet
till text.

Ingenting har blivit bättre sedan jag skrev sist. Jag tackar för alla kommentarer på bröllopsdagen. Plus alla email.

Hur är läget idag då? Ja, det är ju så att man får uthärda. Efterhand som tiden går så får jag lära mig att uthärda mera. Det är en stor kraftprestation, som idag att komma upp från sittande, eller liggande, att resa mig upp. Benen blir darrigare och darrigare, och jag är rädd att jag en dag ska falla - av ren obetänksamhet. Jag kanske försöker göra mer än vad jag för stunden klarar av. Jag har ju alltid varit envis och det är väl det folk idag kallar för en fighter. Men jag undrar ibland var den fighter gömmer sig. Än så länge har det ju gått bra och går bra.

Men det är ju så att ju längre jag sitter, eller ju längre jag ligger, så blir det ju en stelhet som gör att jag har svårt att bli lyft. Anita har utvecklat en lyftteknik, men idag när jag skulle komma upp ur sängen så hade jag legat så pass länge att det var lite svårare än vanligt. Då sa jag till Anita "Upp, upp, upp!" och Anita svarade "Men nu är jag så lång jag kan bli, och du är längre än jag". Då var nära att jag fick falla tillbaks igen. Men det gick. Det är en känsla av tacksamhet varenda gång jag kommer upp på benen.

Det händer naturligtvis inte så mycket när man är invalidiserad och det som händer mest, eller de funderingar som jag har och bygger tillvaron på, är ju att jag sitter lika bra i passagerarsätet i bilen som i en stol här hemma. Det gör ju att med rullstolen packad i kofferten i bilen, så gör vi ibland en utflykt och en dag hämtade vi en god vän och körde upp till Höganäs av alla ställen. Där ligger ju en Ittala outlet. Fel namn. Det skulle heta Ittala dyrlet, men jag kom in där i rullstolen och rullade runt. Bara det att på nytt komma in i en affär, och särskilt en sådan affär, som innehåller så mycket konst, det var en stor upplevelse av frihet, att glida runt och se alla färger och den där massexponeringen som imponerade. Så vi var där en god stund och köpte lite nya glas. De gamla IKEA-glasen har gjort sitt. Men de nya Ittalaglasen är betydligt tyngre än de gamla som nu får pausa lite grann.

Ja, jag har märkt det att när vi sitter och äter, ska jag ta en förpackning som är full, A-fil, JOKK eller något annat, så plötsligt så är de väldigt tunga. Jag får anstränga mig lite extra för att hantera dom. Och det är ju bara ett bevis på att musklerna i mina armar dom är inte mycket bättre än musklerna i mina ben. Det handlar alltså mycket om muskelkraft nu förtiden.

Det är gudaskönt att sätta sig på sängkanten, falla åt sidan, sluta ögonen, och lägga sig i fosterställning och hoppas på att man slocknar. Det gör jag i regel efter en stund, och har jag riktigt tur, så när jag vaknar, i regel efter två tre timmar, så mår jag mycket bättre och kan kanske aktivera mig på något vis. Jag behöver aktivera mig. Jag läser inga böcker längre. Men det ska jag. Jag måste. Det berikar livet och man känner alltid igen sig i någon fras. Det är väl det som är det fina med böcker och även annan litteratur. Poeter. Att man känner igen sig själv. Lite grann. Styrkan i att läsa och fundera, det är ju det att man ser att andra har liknande tankar som en själv. Och den känslan av att inte vara ensam, den är stärkande. Och det är precis som med era kommentarer på mina blogginlägg. Jag är väldigt egotrippad. Jag letar efter de här kommentarerna; har jag skrivit ett blogginlägg så börjar jag kolla om det dyker upp några kommentarer eller email.

Jag har läst en del bloggar om kritik mot den svenska sjukvården. Och ett intryck är då att personer som har varit i utlandet har en berömmande ton när de skildrar den vård de har fått, och det är väl ofta i Frankrike. Har man då fått en vård i Sverige, som det finns fog att kritisera, så stärks ju det positiva intrycket. Men det är ju farlig att falla i den fällan, att tro att grannes gräs är grönare. Det händer grejer överallt. Till exempel i Polen.

Det är nu två år sedan - ja, när blir man egentligen sjuk? Jag blev ju andfådd när jag gick i trappor innan jag fick diagnosen. Men det är två år sedan min sjukdom definierades. Jag har fått den bästa vård jag tror man kan få. I alla fall när det gäller att försöka fixa till personer som har den sjukdomen som jag har. Det är ju konstaterat att den är obotlig, och jag har lite svårt för att springa omkring och tro att den är botlig. Men jag kan ju tro, låtsas, att jag är frisk. Jag lurar mig själv lite grann. Är det inte så idrottstjärnor gör när de skaffar sig kraft? De blir peppade och lyfter sig mentalt. De kan ju göra underverk. Men jag vet inte hur det är med mig, jag springer ju inte runt och lever loppan precis. Även om det var kul när jag gjorde det.

När jag skulle bli opererad gick de in med kamera och något annat instrument, och kollade hur det såg ut i kroppen på mig. Sedan limmade de lungan, och om jag förstått det rätt så sprutar man in någon gipsblandning eller något annat som limmade lungan mot lungsäcken för att hindra att det kommer in vatten mellan lungsäck och lunga.

Jag fick problem med hjärtflimmer, det fixade de till med elchock och när det var klart blev jag inlagd på lungavdelningen. Där skickades jag vidare till smärtstillande enheten. Vi testade olika smärtstillande medel. Jag fick gå runt med pump och nål i armen och värdet av det utfallet blev att jag doserades - ja, inte ville jag springa runt med pump - så det blev ju piller. Men jag äter inte mycket piller. Något långtverkande som jag tappat namnet på, men det ska svara på vad den där pumpmaskinen gav, och sedan är det - ja, det är Anita som håller koll på pillerna - något liknande Ketogan. Vad det än nu är, så lindrar det efter en stund, såvida jag inte har så fruktansvärt ont att jag måste dra mig undan.  Det var väl där jag tänkte sluta. Jag är mycket nöjd med den vård jag får från sjukhuset. Och börjar det kladda så kan jag ringa, men då bara på dagtid, och det kan ju kanske vara en brist att det bara är på kontorstid man når dom.

Jag har ju haft sådan problem, med ont i magen, och jag vet ju inte var det onda kommer ifrån. Man har ju två magar, en magsmältningsmage och resten. Och gud vad det kan göra ont Min mage ser ut som en spärrbalong och det var en nyhet för mig att tarmsystemet kan fyllas med vatten. Exakt hur det fungerar vet jag inte, men det har att göra med att cancertumören bråkar med hjärtat. Hjärtat kramas av cancertumören, och något med äggvitan som gör att det bildas vatten. Fötterna är ju som betongklumpar, utan känsel också. Jag är lite rädd när jag går ibland. Det är ju  lätt att ramla när jag inte har kontroll på fötterna.

De fick ju tappa bort det där vattnet, för det är ju inte bra. Det spänner. Ena gången 3.7 nästa gång 5.5 liter vatten. Och jag hade en fantasi att nu när det släpper, allt det där vattnet försvinner, så får jag mindre tryck i magen och jag får en bättre känsla. Lite lättare att äta kanske, överhuvudtaget behagligare. Men som jag bedrog mig. Jag fick så ont efter detta. Det är som en bekant som varit sjuksköterska säger, att det är det värsta området i hela kroppen. Det är mellangärdet. Rotar man där så gör det ont för det är väldigt väldigt känsligt. Ja, det är tur man inte vet allt i förväg utan att man har ett hopp att allt ska bli bättre. Och det har jag! Jag kan nog få bättre smärtstillande med tiden, och jag har fått hit en hel del hjälpmedel: Hög stol att sitta på när jag rakar mig och borstar tänderna, kuddar som höjer sittytan så jag lättare kommer upp. Och det kommer väl fler grejor. Vi får väl titta på det här med säng om man kan höja den så man lättare kommer ur den.

Problemet med mig är, ja, de är väl många, men ett av problemen är att tappar jag kontrollen och hamnar på golvet så klarar Anita och jag inte av att få upp mig från golvet på egen hand, utan vi får ringa efter grannarna, och de kommer. Vi har fantastiska grannar, de har starka armar och glatt humör! Så jag kommer upp igen, men det kan vara lite slitsamt, och ska man ramla och bära sig åt, kraftlös, så får man göra det på kontorstid, ja eller på kvällen när folk är hemma, men förhoppningsvis så ska det inte hända. Om det händer, ja då får man uthärda.
.

40 kommentarer:

  1. Vad ska man säga? Ordlös blir jag. Men jag skickar i alla fall en önskan om en hyfsat smärtfri och behaglig tillvaro. Och en försiktig kram.

    SvaraRadera
  2. Heja Hans !

    Har saknat dina kåserier/ funderier....
    Så bra att dagens teknik tillåter att du ändå kan ha din blogg på G !

    Mindre bra att dagens politiker inte har vett / vilja att SE behovet och göra ngt åt det....undrar om de själva skulle vilja bemötas av svaret att lyfthjälp får du på måndag- ungefär. Så idiotiskt att man bara baxnar !

    Blir lite avis på din utflykt till Höganäs/ Ittala..... måste ha varit mumma för design/konst esteter.......

    Håll dig på banana Hans och keep on fighting !
    Du är väl lika nyfiken som jag över hur Georges Freya kommer att se ut..... Du får ta det som ett första delmål ? Hur som helst : varma styrkekramar till både dig och de dina.

    Kram Madeleine

    SvaraRadera
  3. Hej Hans!

    Vilken briljant idé att använda ajFånen som "pratkvarn". Trots din smärta lyckas du förmedla din tapperhet och dina lyckliga stunder. Wow, bara... wow.

    Apropå böcker: de flesta böcker finns ju också som ljudböcker. Biblioteken har hur många som helst. Och det finns något djupt rofyllt i att få text uppläst för sig. Kanske för att man påminns om när man var barn och någon läste saga. Hur som helst, det var dagens tips.

    Jag hoppas att du får en så smärtfri tillvaro som bara är möjligt, att du kommer ut på lite fler turer med din fru och att du också kan njuta lite (mycket) av ditt barnbarn.

    Skickar mina varmaste tankar och massor av styrka till dig och din familj.

    /Kajsa

    SvaraRadera
  4. Hej Hans :)

    Så fantastiskt härligt att få läsa dina ord igen, vem som än har satt dem på pränt, så är det uppenbart dina ord. Det känns - ända in i hjärtat skall du veta. Läsning och igenkännande är nog en av de viktigaste ingredienserna i livet, oavsett källa. För mig är dina ord en stor källa av inspiration och kraft!

    Jag har lite av samma problem till och från med muskelstyrkan, även om det i mitt fall bara beror på stroken och följderna av den, så jag jämför mig inte med dig på något vis.

    Men jag faller till golvet när jag får mina kataplexier eller ibland sömnattacker och då blir jag ofta liggande tills min sambo kan hjälpa mig eller jag på något vis kan åla mig upp. Jag böjer mig för att ta fram något ur ett underskåp i köket och kommer inte upp, tappar och gör sönder saker nästan dagligen och slår halvt ihjäl mig och min lille stackars hund (tänker på elementet och hallspegeln med smidesram, som jag lyckades få över mig när jag föll i hallen, etc.). Idag var det en pyrexform som rök - de anses ju oförstörbara, så jag får väl sträcka lite på mig där, som ändå lyckades få en i tusen bitar trots att jag skar mig i handen ;)

    Det svåra är att sluta vara den där fightern du talar om - man VILL ju helst inte be om hjälp. Så länge det bara går. Samtidigt är steget inte långt ifrån att tappa bort fightern, inte veta vart den tog vägen.

    Mina synpunkter på sjukvården baseras på att jag lyckats födas och sedan - när jag flyttade tillbaka till Sverige - bosätta mig i fel del av landet. Västra Götaland med NÄL som huvudsjukhus. Lund, Uppsala, Huddinge eller Stockholms stad hade varit mycket bättre känns det som ibland. Men samtidigt beror det ju på vilken läkare man får. Det finns dålig sjukvård överallt (i alla länder) och det finns bra sjukvård överallt (i alla länder) - man skall bara ha turen att hamna i rätt händer från början, tror jag.

    Förlåt att detta blev så långt - det enda jag ville var ju egentligen att sända dig en enorm men skir och väldigt mjuk änglakram av styrka och kraft!

    "May the force be with you"

    SvaraRadera
  5. Ytterligare ett mycket bra skrivet inlägg med mycket bra tankeverksamhet bakom.
    Jag tackar din iPhone, din son men framför allt DIG för det.

    Ditt inlägg gör mig både väldigt ledsen, arg, upprörd men även lite glad.
    Glad över att du tar dig ut på små resor ibland.

    Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer.
    Mer än

    Varm kram
    //Annelie

    SvaraRadera
  6. Hej jobbar på 1177 se gärna bloggen på Georg sida där jag skrev ett långt svar om detta med lyfta, tyvärr är det kommunen det hänger på inte så mycket sjukvården tyvärr. Men vill bara säga vi på 1177 ordnar det mesta som jag sa tog t o m hjälp av farbror polisen till att hjälpa uppe en gammal dam från golvet många knep ibland. Ett gott råd Hans och Anita ring oss vi gör allt till det yttersta för att hjälpa och kan vi inte hjälpa till så ordnar vi det på något sätt. Håll humöret uppe och kommer inte att säga kämpa på avskyr det ordet utan jag säger bara lev varje dag och ta vara på varje stund, jag tror nästan ditt liv är mer glädjerikt än många andras för dina sinnen är så positiva och bara att du orkar skriva på denna blogg tänk vad det skänker andra människor styrka och glädje. Hade de haft ett Nobelpris i Bloggande hade du varit en av pristagarna precis som Georg, Anette och alla de andra. Så nu bestämmer vi det den 10/12 ska du på nobelmiddag och få ditt pris i bloggande /kram kram kram <3

    SvaraRadera
  7. Hans!
    dina ord är lika innehållsrika som en damm fylld till bristningsgränsen. Det du säger förmedlar så mycket mer i mina tankar, än det jag läser. Är stum av beundran för det du presterar, i tankar, formuleringar och handling, trots din tuffa situation. Ber att få tillönska ett lugnt årsavslut och julhelg.

    mvh Jens

    SvaraRadera
  8. Skönt att höra att du fortfarande lever livet i Lund. Hoppas att ni inte blåste bort i snöstormen! Smart lösning förresten att spela in på I-phone. Ta hand om er och skriv snart igen. Massa kramar / Åsa

    SvaraRadera
  9. Som någon tidigare skrev, oavsett vem som satt orden på pränt så är de dina, det märks väl!!

    Utmärkt idé med Iphonen, nu får vi kanske höra av dig lite oftare.

    Hoppas ni får hjälp snart med de praktiska sakerna du nämner. Skönt att läsa att du njuter av livet så pass det går.

    Kramar om er!

    /Kerstin

    SvaraRadera
  10. Med dagens teknik kan ingen tystas. Känns lite trösterikt på något sätt! Ditt liv känns som ett fortsatt äventyr där du inte låter sjukdomen få hela makten av tillvaron. Du lever verkligen väl! Dina resor, dina intryck, dina funderingar! Det får i alla fall mig att stanna upp och tänka till.
    .........och idén att ge dig ett nobelpris tycker jag är lysande! Kommer att höja glaset för en skål till dig den 10/12. Kanske en "jäger" till din ära! ;)) Kram till dig & Anita

    SvaraRadera
  11. Hejsan!
    Jag blev oxå väldigt glad när jag såg att du klurat ut ett sätt att fortsätta blogga....:)
    "Det som inte kan botas måste uthärdas", det var en mkt bra beskrivning av hur borde förhålla sig till sjukdomar och även andra svårigheter....fast lättare sagt än gjort ibland.
    Skönt att höra, att du fortfarande kan ha små mysiga utflykter med din fru....hoppas du får det i forsättningen oxå.
    Skickar styrkekramar....Siss

    SvaraRadera
  12. Kul att läsa dig igen. smart grepp att prata in när du inte orkar skriva.
    ja ittala är dyrlet. vi var där förra sommaren och det var skitdyrt. men fint.

    SvaraRadera
  13. Åh vad härligt att du funnit ett så smart sätt att dela dina ord och tankar med oss! (Tack till din son). Min dåliga dag blev genast bättre!

    Förj-ligt med allt det du måste uthärda - jag är helt med på att höja glasen för er vinnare i den nya nobelpriskategorin (bra idé)!

    Önskar dig många fler utflykter och så bra stunder som du kan få!

    Med beundran
    /S

    SvaraRadera
  14. Gott, så bra det fungerade med "diktIphone"-lösningen!
    Som sagt, din hjärna är finurlig och busig!
    Så skall en slipsten dras min vän!

    Kom ihåg att ringa mig om du drösar i golvet igen! Men nu har du även 1177 att ringa, så bra sagt av henne!

    Vi hörs snart igen!
    George

    SvaraRadera
  15. Du säger så mycket klokt, jag är glad över att du delar med dig av din livserfarenhet. kan behöva lite sånt, är inte så gammal själv.
    Tänkte precis som någon ovan påminna om ljudböcker.
    Även jag kommer att utbringa en skål för alla "vardagskloka" männniskor på Nobeldagen.

    SvaraRadera
  16. Du envise buse. Vi beundrar dig massor. Och Anita som kämpar med dig och sin längd. Ni är fantastiska.

    Kramar,
    A&D

    SvaraRadera
  17. Hej!
    Jag skriver första gången fast jag läst din blogg under längre tid. Nu måste jag bara säga att jag beundrar dig och din styrka.

    Ha en trevlig helg och bara forsätt stt skriva dina tanker.

    /L

    SvaraRadera
  18. Hej Hans, jag har läst din blogg under den senaste tiden men har inte skrivit något i kommentarsfältet förrän nu. Den där idén med att läsa in inlägg på iPhone är ju inte så dum och visar på den styrka och envishet du besitter i viljan att fortsatt förmedla dina tankar och känslor.

    Det är en elak sjukdom det där, min mor var ju själv drabbad av cancer men lyckades trots allt ta vara på de små glädjeämnena i livet även när hon var riktigt dålig, ngt som också gav oss andra lite glädje men också perspektiv på tillvaron. De i-landsproblem man själv kan bekymras över blir väldigt små i jämförelse och flyger all världens väg.

    Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, mer än att jag tänker på dig, din starka fru Anita och min vän Anders och skickar mina starkaste tankar till er.


    Mvh/
    Micke i Stockholm (som lärde känna Anders i Brest, Frankrike )

    SvaraRadera
  19. Nu fick ju Nettan ett bra tips, att diktera i Iphonen o att någon annan skriver ut texten. Vi som läser era fina bloggar får ju en ny livslust som heter duga. Om du har möjlighet så lyssna på Tina Janssons(21/7)Sommarprat i P 1 på datorn. Varje morgon när jag vaknar tänker jag på hennes ord om drömmen att kunna svänga benen över sängkanten och sitta vid köksbordet med en kopp te. Allt detta tar vi andra som en självklarhet men för henne med ALS är det en dröm. Hon avslutar sitt program med de kloka orden: Att jag skulle bli frisk, ingen säger att det är möjligt, jag kanske inte tror att det är möjligt, men jag vet att det inte är omöjligt....
    Skickar varma kramar till er båda med hopp om ännu en bra dag.
    Joan

    SvaraRadera
  20. Jag blir så glad när det är nytt blogginlägg från dig! Däremot blir jag inte glad när jag läser om hur du mår.

    Jag hoppas att du trots allt elände ändå kan känna någon form av livskvalite, om inte annat får du glädjas åt att du enbart genom att finnas till glädjer båda kända och (som mig) okända.

    Jag skickar en länk till en av de vackraste sånger jag vet:

    http://www.voces.nu/lyssna/mitt_huvud.mp3

    Text av Barbro Lindgren och jag vet faktiskt vem som gjort musiken. Vackert är det i alla fall.

    Jag kan inte ge dig en fysisk kram, men här kommer en virtuell jättekram.

    SvaraRadera
  21. Vad underbart att du hittat på ett sätt att kommunicera här på bloggen!
    Det är inte roligt när musklerna inte har samma styrka som innan. Men du verkar ju ha kläm på läget ändå. Man får helt enkelt hitta på andra lösningar.
    Låter som en bra ide med en högre säng. Vi skulle ändå köpa nya sängar så när Kenth blev dålig blev det naturliga valet sängar med höga ben (underlättar så att ta sig ur sängen)och med höj och sänkbar huvud och fotända. Att kunna höja huvudändan var jättebra då han senare fick problem med andningen och segt slem.
    Om ni ska få hjälp med säng kan det kanske vara nåt att fundera på.
    Ljudböcker som nån skrev innan var också min tanke, riktigt gott att få lyssna på någon som läser för en.
    Och nobelpris, ja vilken bra ide! Jag ska skåla för dig då, en god öl och en kall jäger (min mans favoritdryck också)så det får bli två skålar en för er var!
    Jag är så glad att äntligen få läsa dina tankar igen, hoppas det inte dröjer så länge tills nästa gång.
    Massor av värmande vinterkramar till dig och dina nära och kära som så fint ställer upp för dig (och oss bloggläsare)
    Kram, kram <3

    SvaraRadera
  22. Thank God for your son and the iphone. I had really missed your blog.

    I'm sorry to read about the problems with your muscles. I can understand how frustrating it must be for you & Anita.

    Don't give up where there is life there is hope -always

    Warm hugs and many prayers

    Rosalind

    SvaraRadera
  23. Hans!
    Känner också att tekniken i såna här svåra sammanhang är en stor välsignelse, att du kan fortsätta blogga på annat sätt!

    Mer tekniskt men... du borde kunna få ett trygghetslarm installerat omgående. Det har du sen alltid på dig runt handleden eller halsen och kan trycka på när du/ni behöver hjälp.

    Du har mycket nog att uthärda, utan att du ska behöva uthärda att vara liggande på golvet också.
    Jag har haft det länge och det gör skäl för sitt namn!

    Jag blir (som vanligt) djupt berörd av din text och ditt sätt att uttrycka dig.

    Att jag känner med dig tycks så futtigt att skriva och är knappast till tröst. Men jag gör det. Känner med dig och med din familj från djupet av mitt hjärta.

    Att din fighter har gått och gömt sig - han kanske också behöver vila en liten stund?

    Många varma kramar till Dig och Anita!

    SvaraRadera
  24. Hej Hans

    I am happy and sad both at the same time to read your blog and know that you are enduring this horrible illness and you are helped by many.
    You, Anita and your sons are in my prayers.
    I do hope you and your family have a Merry Christmas
    Fondly
    Lynne

    SvaraRadera
  25. Hello dear Hans

    Today I came across one of the photos you had sent me. (yes I kept a few of the nature scenes even when it hurt to look at them) Anyway lovely close up of a monarch butterfly. Fragile and beautiful just like life. It made me think and pray for you.

    Courage ! I wish you peace my friend whatever happens. The world is brighter because I met you

    med guld brun ögon smiling through the tears

    Rosalind (Rosa)

    SvaraRadera
  26. Guldmänniska det är vad du är, jag har läst din blogg länge,förundras alltid över,hur otroligt positiv du är i allt det onda, du är bara underbar.Hoppas du får lång tid kvar på vår jord,utan smärta.
    Kramar till er båda.

    SvaraRadera
  27. Hej!
    Vilken underbar syn du fortsätter ha på livet, även om det mesta du gör blir ett stort projekt pga din nu svaga fysik... Hoppas att du tar dig ut på fler turer och att ni får tillräckligt m hjälp hemma för att klara vardagen!

    SvaraRadera
  28. Ville bara sända en massa styrkekramar till Dig!
    Varje dag är unik, ingen är den andra lik.
    //SaraH

    SvaraRadera
  29. Hej Hans idag är det Nobeldagen ska tänka på dig och visualisera dig där bland alla pristagare för du är värd att stå där bland dem idag. Kram och njut av varje sekund av livet Eva 1177

    SvaraRadera
  30. Tänker på dej och tittar in flera gånger per dag för att se om du skrivit. Förstår om du inte orkar skriva just nu men vill skicka dej en värmandetanke från en bloggläsare.

    SvaraRadera
  31. Hej

    tittar också in här varje dag och tänker på dig! hoppas du mår så bra som du kan må och att det finns andra trevligare orsaker till att du inte skrivit. Många tankar!!

    SvaraRadera
  32. Så höjde jag mitt glas igår och sa till vännerna att "nu skålar vi för alla kloka människor här i världen" och i min tanke fanns du och några till.

    SvaraRadera
  33. Hans, jag tänker på dig varje dag, hur du har det med din smärta. Konstigt att en helt främmande människa kan beröra så där, men du har verkligen berör mig med dina vackra ord. Jag skriver här för att jag hoppas att jag kan ge dig lite lite kraft för att orka kämpa på ett tag till! Kram.

    SvaraRadera
  34. Sänder ett lass med styrketankar från Stockholm!


    /Micke (Anders polare)

    SvaraRadera
  35. Jag tog en jäger i fredags till din ära! En nobelskål! Den var du verkligen värd! Tänker på dig och skickar massor av styrketankar, värme och smärtfria stunder!

    SvaraRadera
  36. Hej Hans!
    Hur är läget? Hoppas du håller näsan över vattenytan än....förstår att du har det jobbigt och kanske inte orkar uppdatera oss just nu...men kanske du kan be din son skriva några rader?
    man blir väldigt oroad när du inte skrivit på ett tag, även om man förstår att du inte prioriterar bloggen.
    Sköt om er och njut av de små glädjeämnena...kram Siss

    SvaraRadera
  37. December 15, 2010
    Again I check here to see if anything further had been written but there is no new news. I do get concerned for your family when there is nothing written.
    Enjoy the colorful lights of the Christmas Season, rest and do take care of yourself.
    Lynne USA

    SvaraRadera
  38. Hej
    Ni kan ringa en biståndshandläggare på lunds kommun som har ert område.Så kan dom bevilja er ett trygghetslarm via vård och omsorgsjouren. Sen är det bara till att larma när det behövs tex lyfthjälp, så kommer någon från hemvårdsgruppen o hjälper dig upp dygnet runt.
    Jobbar själv i en hemvårdsgrupp i Lund.

    SvaraRadera
  39. Hej Hans!

    Jag har mailat dig, om du eller någon i din familj orkar läsa där istället. Känns så opersonligt att kommentera här.

    "May the force be with you"

    Tusen änglakramar fulla med styrka <3

    SvaraRadera
  40. Tänker på dig,är i en liknande situation,men inte så dålig som du är....Kram nene !

    SvaraRadera