2:a kontrollen.

Senaste nytt från tangentbordet är denna rapport om mitt (vårt) senaste besök på Lungkliniken efter en föregående röntgenundersökning. En uppdatering av det aktuella läget. Jag känner mig i bra form trots att måndagens besked kan uttryckas i att tumören är i ”progress”.
Det låter mycket bättre än att den har vuxit lite.
Språket är ett fantastiskt element att kunna uttrycka trista saker så det låter lite mer främmande, inte så direkt och det ger ett mildare intryck, eller avtryck. Jag erkänner att jag läser inte andras bloggar i någon större utsträckning men då jag gör det grips jag av beundran hur mycket som kan uttryckas så ofta. Jag menar att vissa ”bloggare” fyller på sin blogg varje dag eller väldigt ofta. Något måste stå still i min hjärna när andras hjärnor kan producera så mycket.
Faktum är att jag har fått nervskador av cellgiftsbehandlingen, har den fått stopp på min hjärna också? Här hemma får jag ofta påpekande av vad jag inte får skriva, min öppna dörr till min verklighet är olik det som min äkta hälft vill delge. Jag har ju ett ansvar för vad jag själv skriver och glömmer bort hur mitt sätt att vara öppen kan vara ett problem för Anita. Nu har jag löst det problemet genom korrekturläsning, du kan själv gissa vem som kollar innan den ansvarige utgivaren, jag, tillåts att publicera det som rinner genom mina hjärnvindlingar. Hjärnan ser ju ut som ett otroligt rörigt (!) rörsystem så det är väl inte så konstigt om jag skruvar ihop det lite tokigt ibland. Men det får du aldrig läsa, det blir strykningar innan röran publiceras.

Så, det kunde varit bättre, det kunde varit sämre, jag kanske kan uttrycka det som att tumören ligger i låg växel men slirar på frikopplingen. Vi skall ha lite prat om hur jag skall behandlas framöver, det finns fler spännande alternativ.
Vi väntar och jag ser framtiden an med stor tillförsikt.
Den som följer med massmedia har kanske sett att Lunds Universitetssjukhus ligger
i framkant när det gäller cancerbehandling, det har skrivits om det nyligen.
Min cancer är inte så vanlig, det finns specialister på den typen här i Lund och det känns tryggt att få behandling här.

Ibland när jag skriver vill jag skriva i talspråk med de muntliga kraftuttryck som förstärker vad jag vill säga samtidigt som det annonserar en brist i språklig kompetens.
Alltså, det kunde varit fan så mycket bättre men det är inte ett helvete.
Ibland känns det ändå för jävligt. Då är det viktigt för mig att tänka att allt skall vara som vanligt, vi skall leva som vanligt och då försöker jag resa mig från soffan fast det ändå är rätt så skönt att ligga där och fundera.

Ibland får jag lyssna på uppfattningar om att blogga och får ofta höra att vem är egentligen intresserad av att höra hur andra har det? Kan det vara så viktigt att skriva av sig vad man hittar på och vad man tänker om saker och ting? Tittar man på vad som skrivs om bloggning och twittning (Twitter) får man ändå medge att det nya sätt att kommunicera som internet ger möjlighet till kan inte vara helt fel när så många håller på med det.
Men de som inte begriper eller inte vill förstå, Tjalle Tvärviggar, har ju inte den lusten eller behovet att exponera sig själv mot omvärlden. Att blogga tycker jag är att skriva ett massbrev, en text som många läser.
Det ”fina” är att läsaren själv bestämmer om han (eller hon) överhuvudtaget vill läsa det.
Jag blir så förbannad, låt de som vill skriva få skriva och ingen har rätt att döma någon annan för det sätt på vilket man vill tala med omvärlden.
Det är ny kultur, låt den frodas. Nu är jag lugn igen.
Senast lästa bok: Pilgrimsresan av Paulo Coelho. Levnadsvisdom.

Nu är det knappt tre veckor kvar till Per och Marie skall gifta sig. Jag har skrivit ett utkast till tal, jag får se vad jag muntligen kan blogga ur mig på bröllopsmiddagen.
Det får bli ett uruppförande och ingen repris.

Det är allt för idag.
Busvisslingar och applåder lämnas i kassan, tack.

Emaila, klicka här...
.