Gå på bio.

Hej läsare, nu dyker jag upp igen!

Vi har sett "Julie och Julia", filmen med Meryl Streep. Det var en intressant upplevelse då filmen speglar hur vår värld förändras i vårt sätt att kommunicera. Med både kända och okända.
Filmen är uppbyggd kring en blogg.

Beträffande vårt sätt att kommunicera så börjar det med en avslutad båtfärd över Atlanten, brevväxling med det speciellt tunna flygpostpapperet i kuvert kantade med röda och blå snedrutor. Kommer du ihåg dem?
Då är du född på 40-talet.

Filmen skildrar dels 50-talet och 2000-talet. I en av dialogerna sägs att bloggandet är:
"... jag, jag och jag i koncentrerad form".
Det tycker jag är ett bra sätt att skildra det på, jag har funderat mycket på vad som driver bloggare (och mig själv) att öppna dörren till sina egna tankar och inte minst skildra det liv som man lever.
Så det är så det är, det handlar om mig när jag skriver men jag får inte heller glömma bort att det drar med sig Anita, min fru.

Anita har ofta fått mig att stryka och ändra i men text när min text kommit in på hur jag skildrar min cancer och vad jag tycker och ser framför mig.
Det har inte alltid varit så roligt för henne att höra på mig som ofta skojar med svart humor.

Själv läser jag inte många bloggar, förmodligen en sida av att jag är egoistisk.
Jag tycker om att skriva och det är en väldig superkick när jag får en kommentar eller ett email från okända människor i cyber-världen, det ger nya krafter.
Det är energi i kubik.
Tack, ett jättejätteTACK för email och kommentarer jag fått!

Det känns som att stå på en scen, ha gjort en föreställning och bara stå där och ta emot applåderna. Jag bockar och tackar.
Typ Jonas Gardell men jag har andra byxor på mig.

Det handlar mycket om ångest i de brev jag får, ofta yngre som skriver i samband med att en förälder fått besked att de fått cancer.
Jag vill gärna skildra mig själv och också i och med det ge en inblick ur det är för mig. Att ha en sjukdom som för många är en skräck inger en konstig känsla.
För mig är det som att åka karusell och titta på publiken runtom som står och tittar på.

Det känns tokigt att säga att jag inte vet vad ångest är, men det tokiga är att jag har aldrig känt ångest. Jag hoppas att min kalla syn på tillvaron med det skit jag fått i kroppen kan hjälpa andra att förstå eller ana att detta är inte världens ände.
Tufft i början, men det kom, jag inser nu att man dör inte så fort som jag trodde för ett halvt år sedan, i början.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag mår.
Hur svarar du själv när du får en sådan fråga?
När jag arbetade bestod arbetsdagen bland annat av telefonsamtal från kunder och leverantörer.
"Hur är läget" var ofta en inledning på ett samtal. På den tiden, den "friska" tiden, drog jag mig aldrig för att helt enkelt säga som det var till personer som jag kände väl och sedan länge.
"Skit!" kunde jag mycket väl svara om det var en dålig dag.
Lite huvudvärk eller någon annan blygsam krämpa eller om Anita varit arg på mig för att jag glömt att det var bröllopsdag.
Nu igen?!
Idag är det inte så många telefonsamtal däremot en del email.
Frågan är dock densamma, eller nästan den samma. "Hur mår du?"

Nu är det verkligen "skit" men jag kan inte svara annat än "bra".

När man får veta att en dramatisk förändring skall ske i livet går man genom olika faser, jag kommer inte ihåg hur många. Det handlar om förnekelse i början och slutar med förståelse eller acceptans, i längden det enda vettiga. Det är då det personliga kriget mot cancern börjar, mitt vapen är en tro på livslust och klarsyn. Låt vardagen regera och tro på morgondagen.
Så är det, och tårar hjälper på vägen men de torkar efterhand som jag inser att livet är inte slut imorgon. Jag kan ju absolut inte säga när det tar slut, livet, det bryr jag inte mig på längre.
Istället för att gräva ner mig i det jag eventuellt missar gläds jag åt det jag fortfarande kan vara med om. Jag ser, hör och kan leva nästan som vanligt.
Det är skrivarlust som driver mig att blogga, plus att jag kan få någon att skratta, le eller helt enkelt få en annan människa i en svår situation att glömma bort det svåra.
För en liten stund.

Det berikar att ge, och jag har inget annat att ge än ord och tankar.
Plus en historia emellanåt.

Järnvägars vad jag hade ont efter de dagar doktorn varit inne bakom revbenen och spejat med kamera och fixerat lungan mot lungsäcken.
Det gör man för att det inte skall kunna bildas en pöl med vätska mellan lunga och lungsäck. Men lungan kan då ej heller röra på sig, den blir stel. Det tycker nerver och muskler inte om, då gör det ont när man rör på överkroppen.
Det kan vara ett rent helvete att vrida sig om i sängen mitt i natten. Man lär sig med tiden trixen hur man skall vrida och vända på sig för att det inte skall göra alltför ont.
Smärtstillande tabletter verkar några timmar och när jag då vaknar mitt i natta då har den stillande effekten försvunnit.
Dags för en ny sats piller som jag brukar förbereda och ha bredvid sängen.
På tal om att ha en skit-sjukdom gör mina tabletter OxyNorm och OxyContin att min mage blir trög. Det är en riktig skit-sjukdom!

Hur man känner sig och hur smärta uppfattas förändras med tiden.
Det är en långsam process. Smärtan (som i och för sig inte är så himla stor, tippar 4-6 på en 10-gradig skala (för mig)) blir en del av mig själv, den flyttar in i kroppen och blir en del av vardagen. Man vänjer sig och tål den bättre men den tar mycket kraft.
I och för sig har jag alltid tyckt att jag varit lite lat. Förr kunde jag känna lite skuld för det, nu känner jag ingenting utan lyssnar med stora öron till min kropp.
Vill den vila så får den göra det, särskilt på eftermiddagarna.

Det värsta med den här mesoteliom-skiten är just att den klipper av lungkapaciteten, som så många andra lungsjukdomar. Men, man vänjer sig och långsamt, väldigt långsamt, plockar jag upp små bitar av sysselsättning för att komma igång igen.

Igår kväll (= Söndag 11 oktober) tittade vi lite på Världens Barn programmet.
Ett barn i den fattiga världen svarade en reporter:
"att jag blir så glad när vi leker".

Att blogga är att leka, jag blir så glad när jag har lust att skriva och jag blir så väldigt glad
när någon svarar.
Visst, mycket "jag, jag och jag i koncentrerad form", det är helt rätt, jag är ju också just nu koncentrerad för en stund.

Benny Anderssons "Kärlekens Tid" med text av Ylva Eggehorn
avslutas med
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mej min hunger
Jag är ett barn.

Precis. Jag, ett barn i en något tillskrynklad kaross. Så jag säger
som barnet i TV-programmet: "jag blir så glad när jag leker".
Jag bloggar, ett modernt sätt för mig att leka.

Det tar inte slut imorgon!

Emaila, klicka här...
.