söndag 18 juli 2010

Muskulös nu Muskellös.

.
Musku-lös nu Muskel-lös.

Sommaren har för oss varit en fin tid, det har varit en barndomssommar. Sådana somrar tillbringade jag ofta på landet i Sörmland. I år har vi turnerat till Norge och i lugn takt tagit oss hem igen längs västkusten.
Hela tiden i väder som berikat upplevelsen av båtfärd, besök i den halländska vildmarken, Varberg och Glommen.

En del av de besök och upplevelser vi fått har inspirerats av bloggvänner som emailat mig. Det har varit ett litet turistnätverk vi delat mitt i all den verklighet av vara sjuk som vi har gemensam. Jag tycker det är fantastiskt att få dessa "knuffar" att se platser vi annars inte skänkt en tanke. Jag har en klasskamrat från sent 1950-tal som seglar runt i Stilla Havet, det "tipset" får jag lägga åt sidan!

När jag var fem år tog min farfar som i unga år var en inbiten seglare med mig på en tur i Bråviken. Det var den första gången för mig i en riktig segelbåt och den lutade i en för mig livsfarlig vinkel. Jag kan ju ramla av... Det gjorde jag nu inte, de äldre herrarna njöt av turen och jag var skräckslagen för livet, åtminstone de första följande 15 åren.

Nu sitter jag hellre i en hammock och lutar mig fram och tillbaka istället för att ligga i sidled. Jag har lite märkliga minnen av båtturer. Min morbror hade hade en motorbåt i Stockholms skärgård och bjöd min familj på en sväng i de vattnen. Jag frågade om det fanns någon proviant och han räckte mig ett öppnat paket knäckebröd. Det smakade lite konstigt, avslaget, konsistensen var ej heller vad jag väntade mig. En kontroll av datumstämpeln visade att paketet var flera år gammalt. Min morbror skrattar fortfarande åt detta efter alla år. Det gör jag också numera.

Jag har läst Georges blogg idag, han skriver om ett ämne jag ofta går och tänker på.
Ämnet : "Varför skriver man blogg?"
George skildrar väldigt bra orsaken till det, (citat: "mina egna tankar") genom att skriva är en terapi. Vi vill nå ut, tala om hur det är, visa att ingen är ensam. En hand som stöder. Skrivandet ger energi också, skriver George.

Däremot reagerar jag lite på hans känsla att känna skam för att överleva när många andra avlider i sin sjukdom. Vi som lever tar ju inte ifrån någon annan sjuk hans eller hennes möjligheter. Vi kan bara beundra de som kämpar på, hanterar sin oro och hoppas på positiva besked nästa gång överläkaren sätter blicken i sin patient. Nej, någon skam för att att vi som är riktigt sjuka får några år extra kan jag inte känna. Det är egentligen en outhärdlig tanke att känna skuldkänsla och samtidigt vara så sjuk att liemannens viftande känns som ett kallt drag i nacken.
George delar med sig så mycket och har så många tankar som väcker både sympati och munterhet. Kan man skriva som George finns det bara en känsla som är berättigad, den känslan är stolthet.

Det skall du också känna som läser detta och har brottat dig fram genom din egen sjukdom eller andra besvär. Frågan för dagen är ofta hur jag själv mår. Det snabba svaret är att jag mår bra, men jag har ont i mitt bröst, det känns som jag har en lunginflammation, ett tryck över bröstet. Nu har jag ingen lunginflammation, det är den förbenade tumören som trycker på lite nerver. Under mer än ett och ett halvt år har jag provat fyra olika kemikalier för att bromsa tumören.
Ser inte riktigt bra ut. Läkarna säger att den växer långsamt, ett faktum som ändå inger hopp. Under 18 månader har jag haft så många olika bieffekter av smärtlindring och behandling, det är så skönt att jag blivit av med de flesta besvären. De besvär jag har idag är som sagt bröstvärk, trötthet och svaghet.

Vi hade besök i går och samtalet kom en kort stund in på det faktum att jag förlorat många kilo. Jag har inte skänkt min "svaghet" i benen någon tanke på varför utan tagit för givet att det är långvarig behandling som är orsaken. Det är fel, tydligen. Min muskelmassa har minskat, det märks i mina lår. Jag får snart ha hjälp av en lyftkran för att komma upp ur sängen eller från toalettstolen.

En gång muskulös, nu muskellös!

/Hans

.

1 kommentar:

  1. Återigen Hans så har du helt rätt.
    Det är svårt och oerhört jobbigt när människor runtikring oss dör av en svår sjukdom.
    Vi blir ledsna.
    Men ni som klarar det, får leva vidare ett tag till.
    Kanske på övertid.
    Ni behöver inte skämmas.
    Det fälls nog många tårar för att världens hav ska svämma över.

    Jag gläds med er.
    Jag blir ledsen när det inte går så bra.
    Men glädjen över att det finns en framtid för er den glädjen skäms jag inte för.

    Kram

    SvaraRadera