onsdag 8 september 2010

Lök.

.
Jag tänker mig oss personligheter som lökar, skikt av olika skal ovanpå varandra. Vi möter folk och det jag möter är det yttersta skalet. "Hur är läget?", Värst vad det blåser idag!"
Ett skal pillas av, ofta blir det inte mer. Men möts man igen och igen så åker det ena skalet av efter det andra, med tiden. Vi tangerar mer av det vi delar i livet och till det hör också tårbildning när man skalar en lök, när man lär känna varandra mer.
Det är inte lätt att skala av sig, så många är rädda för att "göra bort sig" eller att andra skakar på huvudet bakom ens rygg. Vi är många gånger livrädda för att vara de vi innerst verkligen är.

Jag ligger i soffan, på rygg. Lägger handen på bordskanten och undrar var vristen tagit vägen. De små håren på arm och hand lyser till i ljuset från TV:n. En arbetskamrat sade för länge sedan att riklig hårväxt var ett tecken på en frisk kropp. Eller att en del av kroppen är frisk. Cellhämmande medel har inte tagit död på mina hårsäckar. Men gifterna har härjat runt lite här och där. Jag ger mig katten på att gifterna sjunger Härjarevisan innan de skrider till attack. Död åt cancer-cellerna! Och musklerna försvinner. Tunna armar, tunna ben som blir lite vingligare.

Ge mig en chans igen. Att kunna leva som normal igen.

Ingen kan ge mig den chansen än mitt eget hopp och tro att en dag kommer en lösning, ett medel som brottar ner smärta och tillväxt.

Man är så rädd för livets förändring.

- Jag kan inte fatta att du är sjuk när jag tittar på dig.
- Du ser ut precis som vanligt.

* Man måste prata om det som kommer sedan, det kan hända vem
som helst och när som helst. Allting händer inte i den ordning
som är lättast att tro.

- Jag vill inte bli ensam.
* Du blir aldrig ensam.
* Det blir ett nytt liv.
- Jag vill inte ha ett nytt liv.
* Nej, det är väl så, vi vill inte ha ett nytt liv men
ibland bestämmer vi inte det själv.

- Vem vill bjuda hem mig om jag är ensam?
* Men... vi har så många vi känner som blivit ensamma, de umgås vi själv och
många andra med. Varför skulle det bli annorlunda för dig? Du har ett mycket
större nätverk än jag någonsin har haft.
Blir jag ensam får jag mycket mer ensam tid än du skulle få.

- Jag är så orolig, jag har så hård knut i magen.
* Jag vet hur den knuten känns, för mig handlar det mer
om svårt att äta än oro.

Så är det när framtiden är okänd men ändå lite känd. Knut i magen.
Man måste ta tag i och dela sina egna funderingar, jag kan inte segla omkring i mitt eget universum. Jag och Anita delar med oss, och kan bara säga som min svärmor lärde oss:
De e som de e, som de e så e de.

Annette A har skrivit ett nytt inlägg från Australien. Roligt att titta på hennes bilder.
Alla ler. Det är bilder av hur roligt det är att leva.
George har varit ute på turné och har mer att berätta.
Alla har vi våra historier. Säger man som det är tror jag man ger lite ljus åt andra.
Jag tror att den starkaste känslan ligger i att man får veta att man inte är ensam.
Vare sig i lycka eller i problem, eller i lust och nöd.

/Hans.
.

7 kommentarer:

  1. alla är rädda för att vara ensamna, inte behövda. Antingen man är sjuk eller frisk. Likt ett barn som vaknar om natten, ensamen i en stor säng med fullt av nappmonster. Är ensamheten lätt att bota, en kram är det enda som behövs.
    Många kramar
    Fam E

    SvaraRadera
  2. Så klokt skrivet av dig igen Hans.
    Och tårar får du mig att gråta..på tal om lök.

    Man är rädd för att bli ensam.
    Man blir det också på ett vis.
    Ensam utan sin livskamrat.
    Det finns människor runtikring som finns till som ett stödjande förband. Men den sortens ensamhet botar man inte.

    Den ensamheten måste läkas.
    Det gör den via de stödjande förbanden men som förr blir man inte.
    Livet blir annorlunda.

    Vi kan inte fullt ut bestämma hur vårt liv kommer att vara.
    Det händer saker hela tiden som stjälper hela lasset.
    OCH saker som gör att vi får må så bra så våra hjärtan bara svämmar över av tacksamhet för att vi får njuta av det som är NU!

    Du är helt fantastisk, en ordkonstnär.
    Jag hoppas du överöser med din klokskap länge än.

    //Annelie

    SvaraRadera
  3. Den innersta kärnan i löken är ju den mest sårbara men också den kraftfullaste delen av oss. Och vad har vi egentligen att förlora?
    Tack för dina kloka ord, de får mig att stanna upp och tänka efter en stund. Tack :) Å må "någon/något" skänka dig/er kraft och styrka.

    SvaraRadera
  4. Klokt och igenkännande, säger jag som anhörig till cancersjuk... Min mamma "ser ut som vanligt" men har obotlig cancer. Ibland talar vi om det som komma skall, ibland väljer vi att leva i nuet och umgås och njuter av dagen. Alla vågar inte prata, vågar inte fråga, men ack så viktigt att kunna prata om det!!!

    SvaraRadera
  5. Hej du underbare vise starke man :)

    Som alltid så mitt i prick och klockren i dina formuleringar!

    Fantastiskt och gripande!

    Jag närmar mig tyvärr det inre av lökens kärna nu snabbare än jag själv trodde, och för var del av skalet som försvinner från min kropp, så känner jag mig - trots att jag gråter oftare och "känner" mer och blir "blödigare" som vissa skulle kalla det - starkare än någonsin.
    Komma vad som komma skall.

    Men du skall veta Hans att det är är p.g.a människor som du och George, Kjell, Maya och Henrik, m.fl och er kamp, som man får styrkan att fortsätta kämpa i motvind i sitt "eget privata helvete".

    Man bär varandra och varandras smärta och sorg. Det är stort!

    Känner mig oerhört privilegierad att överhuvudtaget fått kontakt med dig, och att få prata med dig via bloggar och mail. Du är en en man som platsar i Pappas klass, och för mig vill det inte det säga lite. Han betydde, och betyder allt för mig. En förebild för livet!

    Har ikväll fått över 41 i feber och måste nog motvilligt åka in det första jag gör i morgon bitti- med tanke på ödemet och vad dom hittat och operationen den 20e. Ja, du vet!

    Just nu sitter jag med ett glas rödvin och försöker koppla av - M är i GBG, så det är bara jag och min lille vapendragare hemma - vi ska snart gå ut på sista kisseturen i trädgården och sedan är det bingen för mig :)

    Du är i mina tankar - min styrka är din!

    May the force be with you!

    Tusen kramar av styrka och kärlek
    Tina

    SvaraRadera
  6. Jag känner dig inte och har inte cancer, men du skriver så klokt så jag blir tårögd. Jag kan inte lindra er oro eller bära någon smärta på mina axlar, men jag vill i alla fall att du ska veta att dina ord är vackra och att jag önskar er allt gott.

    (Med er menar jag dig och din kära hustru, jag niar dig inte ;) ).

    SvaraRadera
  7. Jag tycker om tanken att vår personlighet är som lökar. Tror också vi kan skala av lager när vi lär känna någon.

    Men ibland är det som om livet skalar åt oss. Vi blir skalade, ur stånd att behålla våra skyddande lager. Och den innersta kärnan tål inte mycket samtidigt som den är urstark.

    En av livets stora paradoxer tänker jag. Och när man, av olika anledningar känner sig avskalad av livet självt, kan ensamheten bli så tydlig och ibland mycket smärtsam.

    Varför är vi så rädda för att möta varanda avskalade?

    Kram till er båda!

    SvaraRadera