fredag 1 oktober 2010

Gläds.

.
Det har gått en vecka sedan jag började skriva. Under tiden har det
inträffat goda tidender, nyheter, ett tecken på att aldrig ge upp.
Läs: Idag är den bästa dagen i mitt liv.

För en vecka sedan började jag teckna ned med hjälp av Anita.
Då låg jag inlagd på sjukhus...

Lördag morgon (25 sep) jag får medicin tidigt på morgonen och sedan får man försöka somna om tills frukosten serveras. Det är inte lätt. När jag har ätit frukost vill jag gärna vila en stund innan jag gör min morgontoalett. Jag har ätit min frukost och då är klockan kvart i nio. Jag planerar att vila 1/2 timme, den halva timmen och plötsligt är klockan halv elva. Sen går jag ut i duschen och det är så skönt att få håret rent. Jag rakar mig för att jag ska vara fin tills Anita och andra besökare dyker upp. Efter lunch kommer besöken som i dag är Anita och hennes farbror Bertil och vi sitter ute i dagrummet några timmar. Jag älskar hans historier. Samtalet rullar på och det är trevligt. Sedan är det dags för middag och jag tycker den kommer så fort efter lunchen. Aptiten är inte så stor så jag får kämpa mig igen middagsmålet. Sedan avslutat besöken, jag kollar e-post och sms blandat med att jag vilar.

Söndag morgon (26 sep) är som alla andra morgnar, men tiderna är lite annorlunda. Anita, Lena och Ellen hälsade på och vi tillbringade eftermiddagen i dagrummet. Ellen (3 1/2 år) hoppade omkring och provade halsband och jonglerade med sin kropp i soffan. Ellen är min systers barnbarn. Anita hade smörgåsar och kakor med sig och det gav en smak av hemmet som jag snart hoppas återvända till. Min vän Erik skrev att han var ledsen. Det är jag också. Men han gav mig en ide´. Denna idé är att mellan 80 och 20 finns det en procent till, "Hans-procenten". Det är den procenten som är för mig och alla andra som inte ger upp hoppet även om ljuset i tunneln är långt borta.

Måndag 27 sep. Mina tankar går till en fras som vaknat till liv (!) och den är "Är det så här det skall vara när man dör?". Det låter väldigt deprimerande, men är en fråga som är rättfärdigad. I min situation är det ett faktum att frågan ställs. Vi ligger fyra personer i min sal och det är så kolossalt olika cancersjukdomar vi har. Jag sitter fast i min och kan inte ta mig loss, det skapar en känsla av hjälplöshet.

Ett av orden som förstärks är "väntan". Väntar jag inte på frukost då väntar jag på doktorn, mediciner, mer mat. Dagarna på Avd 1 är så lika. Det enda som skiljer är besökarna. Tack och lov kan de bara stövla in under dagen och det gör att man vaknar till lite grand. Så det är så här det är när man väntar på framtiden. Väntan. Det är inte bara elände här, jag får också se hur en del patienter för behandling som hjälper dem vidare och håller dem bland de 80 procenten. Jag har ju nu min egen procent, "Hans-procenten" och de övriga 19 procenten har en väntan som är mer eller mindre lång. Jag försöker nu uttrycka hur det är att vara sjuk "inifrån" och ha ett hopp som förlänger tiden. Det är jobbigt. Det smärtstillande medel jag får plus sjukdomen gör mig så trött att jag ibland behöver hjälp med att skriva. Då får Anita rycka in som "ghostwriter". Rätt spännande och misstagen ger upphov till goda skratt. Hela södra Lund breder ut sig framför mitt fönster. Det är som en rörlig tavla med fåglar, torn, ljus och Malmö Skylight. Jag har verkligen haft tur med sängplatsen, som jag har lämnat när jag nu skriver detta. 17 dagar på sjukhus påverkar mig, allting får en annan dimension. Jag blir ett objekt och nu är jag hemma igen med en diger medicinlista. Plus sprutor som Anita får sticka in i magen på mig varje morgon.

Ett annat ord som jag tänkt på är ordet "kämpa". Ett råd jag får. Kämpa. Trött som om jag dragits genom en mangel är kampen att ta sig från timme till timme, dag till dag och vecka till vecka. Endast de som varit och är där jag är förstår kampen att resa sig från fåtöljen, vrida sig ur sängen och förbanna att strumporna skall dras på så långt från resten av kroppen. Ibland blir jag så sentimental, men vill inte sprida en ledsen känsla men jag ser lite som mitt tema att tala om hur det är. Konstigt, men det är egentligen inte så märkvärdigt. Musik ger mig energi. Samtal ger mig också mycket energi. Vi satt idag och hade ett långt samtal till middag. Jag kan inte äta med normal hastighet, det tar en evighet att tugga ner två pannbiffar med tillbehör. Ett av tillbehören var ett långt samtal. Jag tycker jag sedan några veckor befinner mig på andra sidan av ett staket. Staketet är "Hans-procenten". Att veta men ändå inte riktigt vilja förstå. Det är dock det jag gör, jag förstår. Att sitta och prata och fundera med sin livskamrat utan att låtsas är en gåva från himlen.

Några bloggkommentarer har tackat mig för tidigare musik-tips.
Den här: "Kvällsklockor" har kraft i sig. Det är dags att gå till sängs efter att lyssnat till de klockorna. Sångaren Ivan Rebroff är främst känd för sitt mycket stora röstomfång på fyra och en halv oktav.

En annan sång, kort, har den rätta titeln, Hoppet är ombord.
Alltid!

/Hans.
.

9 kommentarer:

  1. Min äskade pappa gick bort för snart ett år sedan i cancer. Han delade aldrig med sig av sina tankar, tror att han ville göra allt "skonsamt" för oss, inte vara till besvär. Att läsa din blogg känns så bra, att ta del av dina tankar. Kanske hade min älskade far liknande tankar? Jag vet inte vad han funderade på. Skönt i alla fall för din familj att du delar med dig av dina tankar.
    Hoppas du har det bra, hemma igen.

    SvaraRadera
  2. Även om strumporna är långt borta från kroppen, förbannat långt borta från kroppen är din hjälp för oss sjuka såväl som friska en enorm insats från din sida.
    Att kämpa kräver rätten att få vila, att få vila är en rättighet.
    Så länge du kommer upp och står stadigt på dina båda fötter är vilan din rätt!

    Du gör mycket för oss alla genom dina tankar och resonemang, du är den som ger den extra tanken, den extra reflektionen!
    Du ÄR läraren!

    George

    SvaraRadera
  3. Jag förstår inte var och hur du hittar de rätta orden.Du delar med dej av dina känslor och lämnar ut dej så totalt. Jag håller bara tyst om min sjukdom, vill inte tala om den överhuvud taget även om jag tror jag skulle må bättre om jag var lite lik dej.Jag har så mycket att lära av dej Hans!

    Du har en fantastisk livskamrat av din sida och jag är så glad att jag i somras fick chansen att träffa er båda. Visst hade vi en fantastisk kväll i Göteborgs skärgård?
    Kramar till er båda.

    SvaraRadera
  4. Det glädjer mig att höra att du är hemma. Som vanligt har jag svårt att finna ord. Men läser ditt inlägg igen och igen samtidigt som jag lyssnar till musiken och uppdaterar min musiklista. Det du skriver är så starkt, så målande. Du har en otrolig förmåga att uttrycka dig. Tack för att Du skriver, tack för att Du delar med dig // Gabriella

    SvaraRadera
  5. Hej du vise gode man!

    Så glad jag blev att läsa att du är hemma igen och att få höra hur du har det, som jag skrev till dig så har jag saknat dig och varit orolig!

    Din visdom och ditt raka och ärliga sätt att skriva på gör mig mållös men samtidigt så enormt lugn. Skönt med ord som inte hela tiden beskriver hur underbart livet är trots cancern, de som skriver så verkar inte vilja förstå vad det innebär. Man kan inte bete sig som om ingenting har hänt, lite insikt måste ju finnas, som du säger - att slippa låtsas i samtalet med nära och kära är guld värt men få förunnat.

    Ledsna, svarta och deprimerande tankar tillhör vårt liv - mångas liv, även de friskas. Tyvärr är det få som vågar tala om hur det egentligen är - hur verkligheten ter sig. Sedan är det naturligtvis så att man mitt i allt letar saker, referenser som är vackra och som ger styrka - annars hade man ju gett upp!

    Du är ett föredöme och en mentor i hur man skall leva sitt liv med cancer eller utan - du ger så enormt mycket bara genom att vara Hans. Att man sedan kanske tillhör Hansprocenten, de 80 eller 20 procenten är egalt - det finns alltid en chans, hoppet om en chans.

    Hoppas få läsa fler ord här nu när du är hemma igen, även om Anita får agera ghostwriter, dina raka, äkta och verkliga ord ger så oerhört mycket!

    Många änglakramar av styrka, tänker på dig!

    "May the force be with you!"

    SvaraRadera
  6. Tack Hans. Flertalet människor kan skriva men inte allas ord påverkar. Du lämnar avtryck med dina ord.Du utmanar våra slöa hjärnor, de som tenderar att fastna i allt det där vardagliga, det som bara rullar på,det vi tar för givet. Ditt djup,dina reflektioner och din mänsklighet både i det svarta och det ljusa får mig att växa lite. DET kan bara stora "själar/personligheter" åstadkomma.
    Tankar är energi, allting startar med en enda tanke och agerandet efter en tanke leder till effekter.Jag skickar dig mängder av tankar Hans och hoppas den energin kan bli dig till hjälp på nåt sätt.. Tack :)

    SvaraRadera
  7. Du verkar så genomtänkt och levande och jag har svårt att försöka säga något klokt. Men jag vill säga att all heder ska du ha och all kraft och härlighet som kan behövas på din fortsatta resa. /Magda

    SvaraRadera
  8. Tack för ännu ett tänkvärt och vackert inlägg! Skönt att du har kommit hem igen och hoppas att du orkar glädjas åt både små och stora händelser här i livet.

    SvaraRadera
  9. Doubt is a wingless bird
    Far too afraid to fly
    Hope is a bird that soars up high
    into the endless high.

    Have hope my dear friend

    You are always in my prayers

    SvaraRadera