Sitter i Ystad och funderar.

Vi har kört ner till Ystad idag, till Sandskogens lite friskare luft, kyld av Östersjön. Stugan har varit i Anitas familjs ägo i många år, barnen har tillbringat mycket tid här. Nu, när tiden egentligen tillåter oss att var här mer ofta än förr blir det tvärtom. Vi diskuterade det när vi kom hit, andelen tid som går åt till städning och underhåll växer i förhållande till den tid vi ”njuter” av sommarstället. Vi blir äldre, har redan ett hus med trädgård som skall skötas. Anita har gröna fingrar och vill ha ordning både hemma och här i Ystad. Det kan bli lite mycket ibland.

Vi sitter och har matchen Uruguay-Ghana på TV:n, det är mörkt ute, nu är klockan snart elva.
Tidigare hörde vi ett märkligt fågelkvitter. Kan det vara uggle-ungar?
Dagen har varit lugn, väldigt lugn för mig som ockuperade en brits på gräsmattan med en gång när vi kom hit. Det är den ”trötta” dagen, tredje dagen efter behandling med cellhämmande medel.

Tidigare i veckan träffade jag en affärsbekant, en mycket vänlig karl. Jag sade att min värld har blivit mindre när man är ute ur arbetslivet. Tyvärr, eller vad skall jag säga, blir det ofta att min värld fastnar i att skildra hur jag upplever min sjukdom.
Det finns ju annat att bry sig på, men det där ”andra” har för mig tappat i betydelse.
Ofta undrar jag hur andra med en obotlig sjukdom hade fungerat i min situation.
Det finns en hel del bloggar som beskriver det, men jag undrar hur de hade fungerat
i mitt läge. Jag finner att min ”ork” blir mindre, benen ostadiga. Nu vågar jag knappt vända mig om eller gå uppför en trappa utan att ha något eller någon att hålla i. Alla förändringar kommer gradvis, hur lustigt det än kan låta går det så långsamt att det nästan blir naturligt.
Jag orkar inte ens bli förbannad på mitt öde.
Det händer för vissa, det händer för mig.
Kanske är jag definitionen av flegmatisk?

Nästa vecka skall bli riktigt skoj.
Vi åker färja till Norge och sedan skall vi terrorisera västkusten på väg tillbaka hem i bil.


Emaila, klicka här...
.