onsdag 21 juli 2010

Tre ord.

.
Hopp.

Tro, hopp och kärlek.

Jag som betraktar mig som en modern människa har gör det felet att tro att andra människor ofta tycker och tänker som jag gör. Jag gör fel men det tar några decennier innan sanningen flyter upp till ytan. De "andra" som tycker annorlunda än jag är ju "konstiga". Det tar lite tankeenergi att inse att det är jag som är "konstig". Så mycket energi har jag inte.
När jag läser att "hoppet är ute", vad är det för hopp?
Tror man på ett evigt liv i denna världen har man hoppat fel.

Ibland hör man att det krävs mod att visa sina känslor. Jag vet inte om det är samma mod som visas när man erkänner för sig själv att hoppet är ute. Återigen, vilket hopp? När tiden, som i sig själv är evig men inte evig för oss levande, när tiden påminner oss om sin begränsning då vaknar hopp-känslorna till liv. Det är som att kasta sig utför en hög brant klippa utan fallskärm.
Man faller.
Den tid som då finns kvar blir en blixtrande färd genom det liv man haft. Den tid som finns kvar får användas till att njuta av minnet av de goda dagarna. Har jag tur och faller långsamt genom framtiden kan jag återuppleva det som varit till glädje.

Ge inte upp.
En fras som vi får höra är att tiden sakta rinner ut, som Björn Afzelius sjunger i "Ljuset".
Vi äter när vi blir hungriga. Mat. Föda. Hur kan hungern på att leva försvinna även om vi får ett taskigt besked om en sjukdom som tar livet av oss. Tiden i sig själv tar också livet av oss men långsamt.
Det stoppar inte vår hunger att äta av livet.
I min förra text skrev jag
"Vår längtan efter framtiden gör att vi glömmer att leva i nuet."
Kanske det är så, men längtan efter framtiden och det den bär med sig ger också ett hopp.
Om jag "ger upp", detsamma som att tycka att allt hopp är ute, vilket liv har jag då haft tidigare?

De dagar, månader eller år jag har kvar ser jag som ränta på det liv jag hittills levt. Den räntan är olika hög för individen. Har jag haft tur och levt friska år 75% av genomsnittlig uppskattad livslängd tar jag mig rätten att ändå känna 100% tillfredsställelse.

När jag arbetade hade jag vid ett tillfälle ett samtal med en anställd, 30 år gammal. Han var osäker på sin tillvaro och tog gärna på sig skuldkänslor vid problem med familjen sin. Det påverkade hans arbete och arbetstiderna sköttes inte, hans prestation sjönk under hans kapacitet.
Jag påpekade för honom att det han upplevde var verklighet för oss alla, även jag hade tråkiga upplevelser bakom mig.
Han blev förbannad, reste sig upp, skrek till mig:
"Din känslokalle jävel!" och drämde igen dörren.
Där satt jag och undrade, "Verkligen?".
Två minuter gick. Han kom tillbaka in, vi kramade om varandra.
Tyvärr så hade han svårt att bryta sig ur sin värld, jag kan bara hoppas att tiden ger mognad.
Ändå så gav han mig en tankeställare.
När jag läser om andra människor som är sjuka eller brottas med andra problem undrar jag ibland, i mina egna reflektioner, hur känslokall jag är. Skall jag klara av att på TV se allt elände, på internet läsa om svårigheter då tror jag det krävs lite kyla för att kunna ge värme.

Jag har precis definierat mig själv som ett kylskåp, icke som frysskåp.
Drar man ut kylan skapar man värme. Gå ut i ditt kök och kolla.
Min fru Anita säger att skitet jag har runt min lunga skall inte vinna. Fyllt av motsatser ger det i stället hopp, ett hopp om tro att våra dagar tillsammans skall vara roliga, även om vi gråter ibland. Det är förlösande, som ett åskregn eller sommarregn, luften är friskare efteråt.
Lite kyla igen. Sedan lite värme.

Tro ger hopp och skapar kärlek.
Det hänger ihop, hela vägen.
Bryts kedjan, lyssna noga efter den saknade länken, den finns där ute, någonstans.
Tro mig. Hoppas med mig och det sista ordet tror jag du finner.

/Hans.

.

6 kommentarer:

  1. Hej,

    Tack för ett tänkvärt, klokt och humoristiskt inlägg.
    Jag tar med mig din berättelse i min egen vardag.
    Tack för att du delar med dig!
    Hälsningar Sara

    SvaraRadera
  2. Givande och vacker läsning. Tack!

    Annette

    SvaraRadera
  3. Underbara och så kloka ord Hans. Något vi alla borde tänka mer på och inte rusa runt så mycket.
    Stor kram till er båda.

    Christel

    SvaraRadera
  4. Mitt i min egen sommarstress blir jag ståendes och ler åt din text. Jag ler inte bara med ansiktet, utan hela min själ ler av ord som berör. Tack, Hans!

    SvaraRadera
  5. Som vanligt skriver du så bra.
    Så bra att jag får tårar i ögonen.
    Tack.
    //Annelie

    SvaraRadera
  6. Så fint du skriver, tänkvärda ord! Hittade precis hit via Vimmelmamman -> Lindaskriver -> George...jaa, det tog ett tag men hittade hit gjorde jag iallafall till slut. Kommer titta in igen! Ett riktigt stort lycka till i din kamp.

    Linn

    SvaraRadera