Behandling 4 den 1 april 2009.

Första april

Jag sitter återigen på våning 8 på Blocket i Lund och lyssnar på Alaris GP infunderaren som fyller mig med saltlösning innan det är dags för att pumpa in nya doser med cellgifter. Tidigare idag var jag väldigt kreativ i tankar om vad och hur att skriva. Nu vet jag att den tid jag är mest tankekreativ är de tio minuter man drar sig i sängen innan man stiger upp. De tio minuter på kvällen innan man går till sängs är också skapande, men då är man trött och tankarna försvinner i trötthetens dimma. Nu undrar jag vad det var som var så väldigt intressant att tänka på för några timmars sedan och känner att mitt minne är som sommaren, alltför kort. Det är därför jag aldrig kommer att bli en framgångsfull bloggare. Jag glömmer vad jag tänker att skriva om när jag börjar trycka på tangenterna.

Då jag fick veta om vad min sjukdom är reagerade jag lugnt, blev rörd och tänkte "det var som fan att nu händer detta mig". Under hela mitt tidigare liv har jag tyckte det varit plågsamt att sitta i sällskap och lyssna på konversationer om sjukdomar. De flesta svenskar tycks älska att diskutera hur skönt det skall bli när de blir pensionerade, gäller det inte pension så är kärleken till att diskutera sin egen sjukdom. Ju mer banal sjukdomen är desto längre tid pratas det om den.

Hälsan håller tyst, och det är trist att sitta i ett tyst sällskap. Vi älskar våra problem. Vi älskar oss själva och för att kunna älska sig själv har man ett behov att bli älskad av andra. Man dör om man upplever sig som helt ensam, att inte vara medlem i en flock, en grupp, en släkt, en familj och vi vill inte dö. Man dör om man aldrig kan gråta. Det är jobbigt att inte komma på vad jag tänkte i morse men jag vet att det var inte döden jag tänkte på. Den tänker jag aldrig på, det gjorde jag några veckor i december 2008 när jag fått veta att min cancer inte går att bota, den går att hålla i schack, vet jag nu. I mitt dagliga medvetande är jag inte sjuk, det är bara när jag skickar in dokumenten till Försäkringskassan och försäkringsbolaget som det är en realitet i svart på vitt.

Det här med att blogga är ett sätt att få tiden att gå när jag befinner mig i det moment jag är just nu. Sitter på ett sjukhus, jag har gått ut i dagrummet då det är tröttande att sitta på en säng att skriva. Jag sitter vid fönstret och kan se ut på den grå himmelen som senare idag skall bli blå och försvinnande moln skall släppa fram solen och jag förbannar CAPS SHIFT som jag av misstag trycker ner då och då. Typiskt mänskligt, förbanna en tangent i stället för att tänka på att det är ju jag själv som trycker ner den! Infunderaren tickar på. I två timmar skall den pumpa in en liter saltlösning så mitt blodsystem "vätskas upp". Tänk så befriande det hade varit om lösningen varit spetsad med lite alkohol, det kvittar vilken sort då man ändå inte hade smakat den. Cortisonet gör mig lite hög, så kul man kunde haft dagens dropp spetsad med lite brännvin och med det i blodet pratat med personal och medpatienter.
High life, ge mig High Five. (Single High Five Land Malt Whisky, (Författ's lustighet!))

Nu fick jag en spruta, 10 ml mot illamående, jag tänker att jag får ett helt apotek i blodet idag, behandlingsdagen. Den första april och det är inget skämt. Sedan skall jag ta ett piller,
Emend 125 g, det pillret är som ett STOP tecken i tarmsystemet, du får själv gissa vad det betyder.

Jag kan inte släppa tanken på att komma ihåg alla fantastiska tankar som skapades i morse. De kommer tillbaka imorgon, eller sent ikväll. För en tid sedan fick jag veta att jag skall infinna mig till två bröllop senare i år. Några snart medelålders barn har äntligen beslutat att gifta sig. Jag satte mig ner och skrev ihop två tal. Det måste bli två tal då bägge paren kommer att vara närvarande vid båda middagarna. Jag skrev alltså två tal. Sparade dem på skrivbordet. Raderade bort dem av misstag. Då är det bra att ha en dator med inbyggt backup-system, det har jag. Man kan emellertid vara klåfingrig och ibland rensa undan backup-hårddisken för att ha något att göra. Det har jag gjort, raderade alltså backupen och då försvann talmanuskripten i dimman. Det är en utmaning att vara kreativ om samma ämne två gånger. Tänk om det fanns en repeat-funktion i hjärnan. Jag har läst att om man tar bort skallbenet och frilägger hjärnan kan man framkalla minne genom att trycka på punkter på hjärnan. En person som utsätts för det kan skildra den slumpmässiga stund som finns lagrad på den punkt som blir tilltryckt, även födelsen om det skulle vara fallet. Hade man haft en rullknapp bakom örat, tryckt till den som på en mobiltelefon och rullat genom minnet till det ögonblick man vill komma ihåg. Säkert mycket roligt om man kan välja bort de stunder som man skäms för. Alltså behöver man två rullknappar, en för "Sinnesstämning" och en för "baby, barn, skolålder, tonår, ungdom, 20, 30, 40 ..."
Undrar hur det skulle vara att bli förhörd och polisen rullade på knapparna.

Jag tänker på AMF. Sitter på bryggan vid en insjö full av abborrar, braxen och gäddor. Se hur masken vrider sig när jag trycker fast den på kroken, och jag trycker fast den lite till så kroken formar maskens kropp, ett U som skall reta aptit på fisken.

Nu är det många krokar som blivit agnade. Det står AMF på krokarna, maskarna är Elmehagen och den flock som är styrelse och ersättningskommitten. De största gäddorna gömmer sig i det lugna vattnet, i vassen (i flocken?) och jag är inte så säker på att den största masken är den som syns mest. En granne sade en gång till mig att "..jag är inte så dum att jag tackar nej till pengar..", jag tror inte att en höginkomsttagare är dummare än min granne. Man blir inte en höginkomsttagare om man bär sig dumt åt, men man kan bära sig dumt åt när man väl blivit det.

Sedan får jag lov att lite grann tänka på uttrycket "försäkringstagarnas pengar" när det gäller kostnaden för en enda person. Hur stor del av kakan för personalkostnader är detta, och hur mycket påverkar "merkostnaden" den enskilde pensionstagarens pension i nutid och framtid. Nu får man det att låta som en enda man ruinerar pensionskapitalet för ett gigantiskt flertal. Det luktar blod och och det får igång det krokodil-drev som har näsborrarna väl högt i fiskdammen Sverige. Någon skall ätas upp, vare sig det gäller Toblerone eller pensionsavsättningar.
Jag försvarar inte beloppens storlek, men jag reagerar på hur man kastar sig över en enda person som gjort ett bra arbete. Det är offerlammet för vad som händer när alla sitter på tåget som rusar fram i hög avkastning, ingen i styrelsen bryr sig när alla siffror pekar upp i himmelen. Styrelsen glömde bort att inga träd växer dit upp, de har somnat och glömt bort biologin i ekonomin.
Trädet är bonus och pensionssystem för höginkomsttagarna, nu gallras stam och grenar så det kan växa igen i framtiden. Allt går i cykler, årstider, generationer kommer och går och det gör förståndet också. Det som händer idag glöms bort och kommer att upprepas igen.
Människans minne lider av en förbannelse, glömskan.

Jag vet, Jag är drabbad själv.
Vad sade du?
Ha det gott!
.