Ändlighet.

För några dagar sedan var jag ute och delade en baguette och en liten ostkaka med citronsmak på Ebbas skafferi här i Lund. Vi satt och pratade och plötsligt kom jag på ordet ”ändlighet”. Det är det som blir så uppenbart när något inträffar i ens liv som välter upp och ner på det som varit vardag tidigare. Det är fantastiskt vad man kan komma på när man sitter och delar tid med en vän som både lyssnar och svarar.
Ändligheten blev verklig.

Fåglarna satt på grenarna och väntade på att attackera som små Stuka-bombare men vi betraktades som vänligt sinnade då vi slapp deras bomber. Ändlighet är ett ord som är två prickar från andlighet. Att sitta och dela en stund i tankar och reflektioner är ett litet mentalt reningsbad, det är inte så ofta det blir tid till sådant. Det inträffar så sällan att när det väl sker då känner man hur det öppnas dörrar i ens medvetande och man kan vädra i ord det som för det mesta är tyst. Kan det vara det som känns som en stund av andlighet när ändligheten har presenterat sig?

Skrivandet för mig är ju både en exhibitionistisk och terapeutisk handling. Alla vill ju synas på något sätt och det är dumt att förneka att det gäller i hög grad mig också. Likaväl som de gäller dig, men vi väljer olika sätt att lämna den tysta hörnan i rummet och ställa oss i mitten för att synas mer, om vi vågar. Då är det det här med ändligheten. Den kommer med åren, medvetandet om den, och ibland i mitt fall kom den med sjukintyget.

Vid mitt sista läkarbesök bad jag om ett nytt sjukintyg då tiden rann ut för det aktuella. Det är en underlig känsla man får när man läser texten i svart och vitt på intyget. Det märkliga är att läsa det och inte riktigt fatta att det gäller mig. Det kan väl inte vara möjligt att en stelhet i bröstet kan uttryckas på det sättet? Det är som det finns en spärr att känna på det sättet, att ta in vad det gäller med ett nekande, att skjuta undan att det verkligen är mig det gäller.
Vänner tittar på mig och påstår med en fråga att ”Du är en fighter..?” Hur slåss man? Det är på detta viset jag slåss, med att skriva av mig, ibland rörd. Jag påstår med bestämdhet att jag inte tycker synd om mig själv, det är så absurt att vara sjuk och känna sig frisk på samma gång. Ändå är det naturligt att tycka synd om sig själv. Trött så in i vassen ibland, men det har jag varit förr också efter en redig dag.

Ändligheten, det som en gång var så långt borta i framtiden att framtiden togs för given. När man är ung är framtiden självklar och oändlig. När man är äldre är framtiden historia och man vandrar mot floden Styx och hoppas att färjan är försenad eller tillfälligt inställd. Hur förändras jag när framtiden får ett annat förlopp, när det som en gång var självklart har förändrats och är en gåva istället för något att ta för givet? Egentligen tror jag att jag inte förändrats så mycket med mer än att jag bryr mig inte så mycket om att tänka på vad jag säger eller skriver. Släpp ut det, skriv det, känns det bra för mig själv får väl du som läser det ta det som du vill.
Det är förbaskat skönt att vara lite tokig, lite barnslig. Mina pågar säger till mig att jag är som en glytt när jag får en ny pryl att dona med. Det är väl ändå härligt, så mycket ”goa” endorfiner man kan få av en leksak. Det gäller att hänga med tekniskt, det har jag alltid sagt. Barnbarn kommer att bli väldigt proffsiga redan i ung ålder med att trycka på knappar och vill man hänga med får man utbilda sig.

Man kan bli riktig arg och ilsken i tekniska självstudier, det är berikande för självkontrollen att träna upp sin självbehärskning när den där knappen inte gör vad man trodde den skulle göra.

Nu sitter jag och reflekterar på vad jag skriver. ”Obotlig?”. What’s new, som amerikaren säger. Jag har alltid varit obotlig. Vi är obotligt levande allihop, var och en på sitt sätt, så man behöver ju inte ta det obotliga så allvarligt. Det är som det är och en tänkare sade,
”Jag känner ingen som överlevt livet.”
Så är det, det finns ingen röd prislapp på sanningen, verkligheten har inga rabatter, utom dem i trädgården. När man titta på dem då blir man glad för det är liv och natur i färg, i våren, denna valborgsmässoafton.

Lakanen hänger på linan i trädgården och kommer att lukta så gott att man somnar med en gång. En så enkel sak som lufttorkade lakan kan vara sådan lyx. Det är väl på det viset man förändras att de små små detaljerna i en vardag som alltid funnits får ett större värde. Hur djäkligt det än kan tyckas vara så finns det alltid små pärlor som lyser upp, om man ger sig tid att tänka till lite grand.
Jag kan ju tänka på att ytterdörren behöver lite trä-olja, den där oljan som är så dyr. Nog bäst att jag oljar den när det är så torrt. Lite nytta kan jag ju göra…
Don't give up. Don't lose hope. Don't sell out.
Ha en trevlig Valborgmässoafton!

Emaila om det passar bättre...
.