Ett finger den 11 mars 2009.

Ett finger kan inte tvätta hela ansiktet.

Det Tibetanska upproret 1959 var ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet som började i Lhasa den 10 mars 1959. Upproret ledde till att den fjortonde Dalai Lama flydde till Indien och att den gamla tibetanska regeringen upplöstes.

Det var en manifestation nu 50 år efter upproret i Lunds domkyrka den 10 mars. Tal, sång och aftonen leddes av Claes Malmberg som konferencier och han gjorde ett utmärkt arbete. När man är påverkad av sjukdom och kommer in i ett stort kyrkrum grips jag av en stund av en rörelse som gör mig tyst. Utan att vara en flitig gäst i kyrkan eller på annat sätt utöva min religion så är där ändå något som tar tag i en när jag kommer in en så stor sal tillägnad en tro. Meditation är lugnande för kropp och själ, att bara sitta i domktyrkans bänkar för en stund är som en plåster på en mer eller mindre jäktad själ och kropp. Så kan det vara vid ett besök en vanlig dag.
Igår var det annorlunda, kyrkan var fylld till sista plats och vi fick höra mycket om Tibet och också tankar och reflektioner om Buddhismen. Det är en religion, eller ett sätt att utöva en tro som tilltalar mig. Buddhismen betonar att en människa måste lära sig att släcka sina känslor av otillfredsställelse och göra sig fri från sina begär och sin livshunger. I kyrkan nämndes att vi har både det goda och det onda i oss och att det gäller att låta den goda sidan tränga ut den onda. Att ge är en större tillfredställelse än att ta emot "belöning" för det man gett. Ger man en gåva eller hjälper en medmänniska skall man inte förvänta sig något annat än den egna tillfredställelsen att ha gjort något gott.

Jag har blivit lättrörd eller tycker att jag lättare blir rörd av enkla gester från andra medmänniskor nuförtiden. Dörrklockan ringer och fyra ögon möts. Omtanke. En granne, släkting eller vän tittar in. Hur dålig eller trött jag än känner mig så är det uppiggande och stunden bryts och jag får skärpa mig. Titta in. Det är annars så lätt att sätta sig i soffan, efter en stund lägga sig där, dra filten över och relaxa bort. Det är så skönt att det dåliga samvetet över för lite motion domnar bort. Totalt.

Ett finger kan inte tvätta hela ansiktet. Jag vet inte hur det skall tolkas och då får man hitta på en tolkning. Kan det handla om tro? Det räcker inte med halvhjärtade insatser utan det måste ske med 100%? I så fall kan uttrycket tillämpas inom alla områden där det fordras en insats av vad karaktär det vara månde. Några ord som följt med mig länge är: "De kortsiktiga målen får aldrig ta överhanden över de långsiktiga."
Säg det till en börsmäklare eller vilken aktieägare som helst. För få har sagt det, för få har insett det, för många får betala.

När jag på morgonen vaknar och hjärnan släpper upp frikopplingen och första vaxeln läggs i skriver jag i tankarna fantastiska tankar som skrivna här skulle gett mig en enorm läsekrets. Några timmar senare, när härnan växlat upp, har den ökande farten kört ifrån allt det fantastiska. Kört ifrån läsekretsen också, kanske.
Varför skriver jag och andra bloggar? Min egen slutsats är att det handlar om en blanding av att vilja synas, skicka egna beskrivelser och tankar ut i världen och få respons. Vilket är viktigast?
Vågar jag alltid skriva vad jag verkligen tycker? Ibland kan man nog lägga ut ett minfält utan att man är medveten om det.

Solen lyser in genom fönstren på 8:e våningen på Universitetssjukhuset i Lund, "Blocket". Fönstret är öppet, det kan bli tokvarmt här på salen. Jag blir bjuden på lunch, den är alldeles utmärkt. Nu blir jag fylld med vätskor, cellgifter och mediciner. En process på drygt sex timmar. Slangar till armen med ventiler för avluftning och olika sorters vätskor. Vetenskapen har lyckats, den första uppföljande röntgen visar att tumören förtunnats. Den får väl lika mycket stryk som jag får av allt cellgift. Jag blir trött. Det räcker för idag.

.