iPhone och rundtur.

Ok, så har jag också fallit för frestelsen att köpa vad jag vill ha, även om priset är helt vansinnigt för vilken sansad person som helst. Det är ju det man blir i betraktarens ögon, särskilt om ögonen tillhör framtida arvtagare. Jag har alltså köpt en iPhone, och den är så himla charmig att jag vill köpa en till Anita också även om hon kanske inte är helt med på den idén. Men iPhone’n är så lätt att lära sig att jag klarar av den, varför skulle då inte Anita klara den? Sedan är det att den är så rolig, det finns ”Apps” applikationer både gratis och för en så låg kostnad att man bara laddar ner och fyller iPhone’n med de mest vansinnigt barnsliga applikationer. Jag kör motorcykel, smäller bubbelplast, lägger patiens (Klondyke, vad heter den på svenska?) kollar GPS när jag går till vårdcentralen så jag inte hamnar i ett buskage! Naturligtvis kollar jag också höjden över havet så jag slipper komma tillbaka hem med blöta fötter ifall klimatförändringen skulle accelerera när jag sitter och lämnar blodprov. Det gör jag varje tisdag, gjort idag också. Imorgon är det dags att sätta in nålen igen i vänster arm och fylla på med cellgift. Det betyder att jag börjat ladda mig med Cortison redan idag, hela kroppen vibrerar av den tillsatsen, och jag skall ladda in Cortison till och med lördag, i fem dagar alltså. Rena drogen för endorfinerna, de sprattlar runt i hela systemet och jag blir kolossalt pratsam, rena chocken för de som känner mig.

–”Skall han aldrig sluta?” Med Cortison i systemet släpper alla hämningar, tungan löses upp och slutar inte att bilda ord.
Min syster fyller år idag, hur hon än kämpar på blir hon aldrig jämngammal med mig. Syster min promenerar, cyklar och gör gymnastik för att få en stor kropp i ett mindre hölje. Men muskelmassa är tungt, kilona vill inte försvinna i paritet med önskemålet.
Jag skall gå på två bröllop i år, ett i maj och ett i september. Min syster skall också gå på det i september och sade att hon önskar sig en lättare vikt tills vi skall träffas. Hon sade ”till bröllopet” och jag var lite tankspridd (tänk Cortison), förväxlade bröllopen i en kortslutning i min hjärna och kopplade in att det var till maj-bröllopet.
Jag uppmuntrade henne med den broderliga kommentaren:
”..att det klarar du aldrig…” följt av total tystnad innan jag insåg min tankelapsus. Åt vilken vi sedan hade lika roligt, ett telefonsamtal skall alltid bestå av några skrattsalvor för att lindra de svåra stunderna. Allt blir så mycket lättare då med undantag av kroppsvikten.
Ett skratt förlänger livet och håller kilona i vibration.

Det är den 21 april 2009.
Idag har jag gjort lite praktiskt arbete för första gången på flera månader. Avtappningsventilen för motivation till praktiskt arbete öppnades för fullt när jag blev medveten om min cancer. Jag har varit mer eller mindre förlamad, levt i någon sorts föreställning att jag inte orkade göra något. Jag har varit oerhört trött. Vårsolen sätter lite fart på lusten att göra något, dagarna är varmare, ljusare och längre.
Vi har köpt en utesoffa att ha i trädgården. Den är i trä, av någon sort som förhoppningsvis som är miljövänligt, alltså fällt utan att någon träffades vid nerslaget. Min plan var att olja träet med någon bra sort av träolja. Dags att surfa!
Jag hittade en test på DN’s sidor och där hade ”Le Tonkinois” bäst resultat. Närmsta återförsäljare är Ottossons Färghandel i Genarp. Vi hittade dit vilken är en prestation i sig då affären är i garagebyggnaden mitt i ett villasamhälle, den blygsamma skylten observerades av Anita, det är alltid bra med en co-driver. Kostnaden för tre liter bra träolja överstiger inte min betalningsförmåga men väl mitt förstånd. Jag vacklade ut från butiken med dunken och gömde den i bilens koffert. Värdeföremål skall ICKE förvaras inne i bilen!

Nu har jag gjort den första strykningen och det luktar träolja i carporten. Det känns bra att ha kommit igång med något.
I vårstädningen i garderoberna kom Anita och jag överens om att det var dags att rensa ut militärkläderna som jag har fått utlämnat vid mitt inträde i civilförsvaret som telegrafist i FRO. För en tid sedan läste jag om en familj som fått en nota från försvaret då utlämnade kläder inte lämnats in efter ett dödsfall. Jag ringde till förrådet på Revinge Garnison och förhörde mig om rutiner och öppettider. De kunde inte hitta mitt personnummer i sin databas, garderoben var ändå full av gröna läder modell 60. Stålhjälm också!
Vi hade kläderna med oss vid turen till Genarp och när vi körde från Genarp hade jag skrivit in ”Revingeby” i GPS’en och jag undrar om GPS’en har stulit lite Cortison för vi fick oss en runda på landsbygden som var rena turistturen i det gamla skånska kulturlandskapet. Om det var närmsta vägen mellan Genarp och Revinge vågar jag inte kontrollera, men det var absolut inte den snabbaste. Damen som sitter inne i GPS-dosan kan inte ha varit helt nykter. Vi blir väl alla lite påverkade i den härliga vårsolens glans. Det är bäst att hålla tilltron till en GPS nykter!
Vi kom till militärförrådet i Revinge, körde in genom anvisad grind (försedd med kamera!), grinden var öppen och vi tog säcken med kläderna och gick in på persedelförrådet. Mitt personnummer hittades fortfarande inte i deras dator. När vi lade upp kläderna på disken kommenterades det av förvaltaren att ” detta är så gammalt att det inte används längre, vi har en stor soptunna här…”. Det var inte nödvändigt med att lämna in kläderna i retur, inte lätt att veta när man vill vara ordentlig och slippa framtida ”väpnade” konflikter med försvarsmakten.
När vi skulle ut från militärområdet var grinden stängd! ”Nu har de hittat mig i datorn, något måste fattas!” På avstånd såg jag två i vaktstyrkan med kpist släntrande omkring.
Jag hukade ner bakom ratten, fick fram iPhone’n och ringde intendenturen och viskade att grinden är stängd. Jag fick det lugnande beskedet att den kom att öppnas, tydligen fanns det någon någonstans som tittade i grindkameran. Strax öppnade grinden, jag struntade i GPS’en och tog den snabbaste vägen hem!
Det hade blivit en bra dag, vi fick hade fått en rundtur på vägar vi aldrig åkt på förr och det var dagens bonus.
Bonus, som den noggranne läsaren av min blogg vet, betyder bra.

I morgon är en annan dag
(Kom), så länge dagen ler, (kom), så länge skrivlusten finns kvar
Så fort texten försvinner, i morgon är en annan dag
Jag skriver bloggar, som ni alla får se
Anita kollar text, när jag själv, sitter brevé
I hennes ögon finns en längtan efter mera
Så jag skriver hela natten, det är som rinnande vatten
(Kom), så länge hjärtat slår, (kom), så länge skrivlusten finns kvar
I morgon är en annan dag
(Eurovision Song Contest 1992)
Bonus!

.