söndag 26 april 2009

Ett bra program jag lyssnade på.



Den 6:e juli 2008 satt vi bilen och körde genom de småländska skogarna. Vi körde inte E22 som är så tråkig utan vi körde den gamla genvägen via Tingsryd. Vi hade varit på Öland och körde via Ljungbyholm, Påryd, Vissefjärda (vackert!), Rävemåla, Tingsryd. Bara namnen på orterna man passerar är värd en resa längs den vägen, det är utvandrarhistoria. Efter Tingsryd och sedan söderut på väg 29, vägen blev fin, rak, nyasfalterad och trist.

Men innan vi kom dit så slog vi på bilradion och hörde dagens Sommar i P1, det var Peter LeMarc. Han pratade om sin uppväxt och om typer av människor han mött. Nu nästan ett år senare kommer jag fortfarande ihåg att vi lyssnade till honom och att det rörde mig en del av det han sade. Han skildrade hur rädda vi är för att passa in, att visa upp den egna miljö som vi egentligen vill leva i men som kanske inte passar in för de som vi vill imponera på. Rädslan för att vara avvikande. Oron för hur man blir uppfattad av andra. En snabb blick i musiksmaken, vilka romaner stå i bokhyllan eller ligger kringspridda? Man blir fort placerad i ett fack i betraktarens ögon. Ingen säger så mycket, då vi vill vara artiga, men många försöker ändå att positionera sig för att visa någon form av högre status. Det gör inget i och för sig om man genomskådar spelet.
Jag har köpt en iPhone, se där!

I radion hör jag hur positionering skildras, och det skildras på ett så bra sätt att man nickar med och tänker, ”så är det, visst är det så..”, och det är just så det är. Det var en musiker som var sommarpratare så för hans del handlade hur han själv kom på att han var en positionerare och blev botad. Historien är att han skjutsade hem en äldre kvinnlig släkting som blivit änka ett par år tidigare. Bilradion var på och då spelades plötsligt ”De Sista Ljuva Åren” med Lasse Stefanz.
Peter tänkte att ”den skiten kan vi inte lyssna på” och stängde reflexmässigt av radion.
Omedelbart bad släktingen honom att sätta på radion igen.

Med tårar i ögonen talade honom hur oerhört mycket den sången betydde för henne. Det var ju så hon hade tänkt att hon och hennes mans ålderdom skulle bli. Den sången berättade deras liv, deras drömmar. En ”skitlåt” som slagit rekord på Svensktoppen! Då, i den stunden förstod Peter hur en sådan sång är precis lika viktig för en annan människa som de sånger han själv tycker om är viktiga för honom. Det gäller oss alla, vi har våra favoriter och känner några bekanta med skitmusik, och glömmer bort att vi är olika. Frågan är vem är jag, eller vi, som sätter oss till doms över andras smak och tycke för musik, litteratur, konst eller vad det nu kan vara som inte passar?

I radioprogrammet spelar och sjunger sedan Peter LeMarc ”De Sista Ljuva Åren” på sitt sätt för att göra bot. Det är den enda gången det framförandet spelats upp och den blir aldrig mer spelad.
Jag skulle ge en hel del för att få höra det igen.
Texten är ju rakt fram, man kan uttrycka ett liv på många sätt och man kan göra det begripligt.
Ja, jag är svag för den sången, det är ju så det är, eller så det skulle vara.
Peter LeMarc sade innan han spelade den ..”..det är en riktigt bra låt..”.

Det är så intressant att lyssna på goda samtalare och få dela deras uppfattningar om livet och deras erfarenheter. Interaktionen mellan oss olika människor. Ett inslag i programmet handlade om positionering. Peter är inte speciellt intresserad av bilar, utan körde för många år sedan omkring i en gammal DAF. På parkeringsplatsen till musikstudion råkar han en dag parkera samtidigt som skivbolagsdirektören. Denna hälsade på Peter med orden ”jaså, du kör fortfarande omkring med din lilla handikappbil?” Det kallar sociologerna för ”positionering”. Vad Peter kallar det för lämpas inte i tryck.

En positionerare kan uttrycka sig på ett sådant sätt att man känner sig okunnig och liten. En positionerare är mycket noga med att se till att den har övertaget i en grupp, på arbetet eller runt middagsbordet. Positioneraren är beroende av att veta sin position. Makt. Han eller hon ger sig själv en position genom att sätta sig på andra. Varför? Rädsla för att inte vara någon? Ängslighet och osäkerhet? Att positionera sig är inte speciellt ”vuxet”, men kanske mänskligt? Kan man spelet, känner igen agerandet, då kan man bara le för sig själv och göra sin egen positionering genom att tänka ”jaha, där sitter du…” och sedan smutta lite på vinet.

Jo, det var en sommardag i bilen med Sommar i P1 i radion med oss på färd genom den småländska urskogen. Det var ett så himla bra program. Ändå lyssnar jag så sällan på radio.
Idag tycker jag det känns så bra att positionera mig själv med ”De Sista Ljuva Åren”, tänk själv!

Emaila om det passar bättre...
.

3 kommentarer:

  1. vet någon längre upp på gatan som har fler Lémarc skivor...om dom passar i en iphone :.-)

    SvaraRadera
  2. De sista ljuva åren, antingen så har di galghumor utvecklats, men jag tror att du och jag som sitter i en mesotheliom-sits
    skithus-sits) uppskattar att faktiskt få lite fler år samt att de även skall vara ljuva!!!
    Vi hörs, i morgon är det min 12-veckors röntgen, så jag har nerverna någonstans där de inte skall vara....
    George

    SvaraRadera
  3. lena ekstrand24 maj 2009 23:04

    Lyssnade på peters sommarprogram på en filt på östergarnslandet på gotland. värst vad många på det vart!! men håller med dig. fick verkligen fundera över mina egna fördomar och vilket spel vi spelar ibland för att passa in. Glöm aldrig att det är du som spelar huvudrollen i ditt drama. Hälsningar från anitas kusin lena i sthlm.

    SvaraRadera