onsdag 1 april 2009

Text från den 25 februari.

En liten valp, TV och 112.

Dagarna går och magen värker. Så är det och den sjukdom jag har märker jag inte så mycket av. Medicinen däremot gör sin närvaro väldigt tydlig. Det yttrar sig i torr mun och en ständig värk i magen som gör att det är inte roligt att äta längre. Jag kommer att försvinna som en tunn tråd om detta fortsätter. Några kilo skulle jag verkligen uppskatta att bli av med. Nu slut på dagens gnäll.
Igår, den 24 februari, besökte vi vänner som som skaffat sig en valp. En dvärgsnautzer som är så liten, så liten och så goo! Tre månader gammal halkar den runt på golvet, biter och drar, tittar och undersöker och får en total uppmärksamhet från den omgivande publiken. En riktig liten godbit. Den kungliga förlovningen igår bleknade bort då den lilla goa valpen var i närheten.

En liten mörk trasselsudd som är sin egen prins. En varelse som för en stund låter oss glömma bort vardagen när vi ligger på golvet, ålande, fångande den lille krabatens intresse för vår egen person. Det var igår.
Idag blir det lax till middag, en panna med rödbetor, squash och lök. De blir lax på löken. Bättre än lök på laxen. Vill du ha receptet så hör av dig.

Thyra Frank som är ledare, innehavare av Plejehjemmet Lotte i Köpenhamn blev intervjuad i måndagens TV program ”Fråga doktorn”. Att lyssna på hennes funderingar om äldrevård är som att dricka kallt källvatten efter en dag i öknen. Tänk reflektionen att när vi föds står det det tre, fyra fem människor runt omkring och hjälper oss till världen. När många skall lämna den så får de gå bort helt ensamma. Var ligger logiken i det?
Välkommen till världen, men stäng dörren när du går!
En annan tanke som Thyra luftade är att hennes hem anställer sin personal med ”hearthunting”. Det är personens individuella egenskaper som bestämmer lämpligheten och inte en fin examen. Headhunting kan vi ju lämna till finansbolagen och det vet vi ju hur det har gått.

Det är tyst ute på gatan, utanför huset. Avfallstunnorna har slamrat färdigt och står med öppna armar och väntar på att fyllas på nytt. Det är inte klokt så mycket man slänger. Vi har två kärl, de rymmer tillsammans 740 liter. Ändå händer det att jag får dansa lettka-jenka i papperskärlet så vi får ner alla kartonger och tidningar. Jag får hålla i mig när står där och hoppar.
Tänk tanken att en olycka händer och Anita ringer 112.
”Vad har hänt?” ”Min man har skadat sig!” ”Var är han?” ”I soptunnan!”.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar