Den dagen kommer!

Att en tunn yllefilt kan värma så mycket. Köpt på julmarknaden på Sofiero, ljusgrå och så tunn man nästan kan se genom den. Jag ligger i soffan med den över mig. Fransad kant som måste vikas undan, den kittlar för mycket.
Ett svart hål i magen. Det kvittar vad jag äter eller dricker. Alltid ett svart hål i magen. Det känns som jag alltid är hungrig även om jag ätit för en stund sedan. Ligger här och tänker på hur det mentala nervsystemet spelar poker med min uppfattning hur kroppen är och mår. Ingen aptit på något, ändå hungrig. Det kvittar vad som finns i kylskåpet, från översta hyllan till nedersta fruktfacket. Kom inte med en banan, det går bara inte. Det står i de medicinska skrifterna att smaksystemet får stryk när man får cellgifter. Då skall man undvika att äta sådant man tycker om. Senare när man slutat med cellgifter kan det få omvänd verkan att man inte tycker om det man tycker om då det kopplas ihop med besvären med cellgifter. Jag har inga som helst problem med det, jag tycker inte om någonting alls.
Fruktsallad med vispgrädde? Nah, jag kanske skulle få nere en sked med vispgrädde. Sedan tar det slut. Apelsin? Dom är ju rent för dåliga just nu, och för skarpa i munnen.
Ju mer jag dricker ju torrare blir jag i munnen. Ingenting går ihop, utom läpparna när jag sväljer undan. Herregud så mycket det finns i kylen, skall två personer äta upp allt det? Men vi äter som en och en halv. Absolut ingenting smakar som det skall, ändå måste en hel del ner.
Tiduret i vägguttaget tickar på, här ligger jag och hör hur tiden sätter ljud på sin flykt.
Otroligt vad denna filt värmer, jag trycker bort den från överkroppen. Vänder mig till andra sidan och det svarta hålet i magen följer med. Det är precis som det aldrig blir nöjt. En kaka? Du är inte klok!
Konstigt att man fysiskt kan klara cellgiftbehandling så bra som jag gör och ändå tycka att det är ett aptitmässigt helsicke. Det kan vara värre, men det har alltid varit en dålig tröst. Denna känsla i magen får tanken på mat, någonting att äta, att snurra runt. I tanken går jag genom allt, tanken är snabbare än nedtecknandet av den. Finns inget som får mig att slänga bort filten och masa mig ut i köket, greppa handtaget, öppna, titta och sedan stänga dörren. En kyl som är så full och ändå så tom. Så här blir jag, liggande i soffan, trött, varm, filten måste väck nu. Tänk att få njuta av att sätta tänderna i något riktigt riktigt smaskigt, låta det smeka hinnorna i munnen utan en massa svidande. Sedan svälja undan och få känna hur det svarta tomma hålet med sin gnagande känsla försvinner och blir ett minne blott. Det, det skall bli gott!
Den dagen kommer och då tror jag nästan att omvärlden förlåter mig ett välförtjänt rap. Ja!
.